Big Eyes (2014)

  

 

Jag valde den här bilden för att den ”säger mer än tusen ord”. Exakt så som jag upplever bilden upplevde jag Big Eyes. Christoph Waltz stjäl showen (inte nödvändigtvis på ett bra sätt), medan Amy Adams skapar i det dolda, under lager av blonda, fönade lockar.  Tim Burtons senaste film är baserad på en sann historia. Konstnären Walter Keane låtsades under det ljuva 1960-talet att det var han som målade de populära ”Big Eyes”-tavlorna och blev tjenis med hela världens högdjur tack vare dem, fastän det egentligen var hans fru, Margaret Keane som satt bakom stafliet. En skandal av rang. 

 

Tim Burton har valt att berätta en besynnerlig historia som berör många aspekter: konstnärskap, konstvärlden, en förlamande risig kvinnosyn i början på 1960-talet, psykologiska mekanismer i en ojämlik relation, äregirighet, konsekvenserna av kommersialisering, medias makt över konsumenten. Etc. Allt det där är jättespännande. Men jag önskar att Burton hade grävt lite djupare i frågan: hur kunde Margaret låta Walter att roffa åt sig hela äran?

 

På papperet är det Margarets story, hon får en sorts upprättelse i och med filmen, men det är Walter som för talan för dem båda. Vilket kanske har en poäng eftersom hela filmen handlar om att han tar hennes plats, men nån borde ha hojtat ”kill your darlings” i klipprummet när de såg hur mycket tid Christoph Waltz har framför kamerian i jämförelse med Amy Adams. (Så kändes det i alla fall, jag har inte räknat minuter on screen). Amy Adams får alldeles för lite att jobba med i manus och jag förstår inte till hundra procent Maragrets motiv till att låta sig förledas av Walter – som i Christoph Waltz gestalt framstår som en sådan uppenbar skojare . Var är hennes kamp? Vem var Margaret Keane när hon inte målade?

 

Big Eyes är samtidigt en underhållande film, det ska jag inte sticka under en stol med. Yvig, färgstark och rolig á la Burton. Målningarna är intressanta. Pikarna mot konstvärlden är kul. Scenerna i rättssalen triumferande. Man får också en liten uppdatering på vad som hände med det äkta paret efter rättegången som utsåg Margaret Keane som upphovskvinna till Big Eyes. Amy Adams vann en Golden Globe för sin rollprestation och det tycker jag var välförtjänt. Men hon kommer att göra mycket, mycket större roller. Och då hoppas jag att det är i en roll där hon får ta i ordentligt. Från tårna. För den där bräckligheten (Her, Big Eyes) är en smula enerverande. 

  

Spaning: Krysten Ritter i rollen som AnnDee = Jane från Breaking Bad! 

 

Betyg: STARK 3:A!

 

Ps. Vad tror ni om ryktet att Beetlejuice 2 blir av och att Michael Keaton återvänder som titelfiguren? Kanske en mer attraktiv roll för honom innan han gjorde succé i Birdman? Ds.

 

Fifty Shades of Grey (2015)

Låga förväntnigar är verkligen bästa medicinen när man ska gå och se en sönderhajpad bok som blivit film på bio. Det kan bara (oftast) bli bättre än förväntat. Men mitt förvånansvärt positiva utslag har nog inte bara att göra med låga förväntningar (Twilight goes BDSM and not in a good way) utan med att regissören Sam Taylor-Johnson faktiskt bjuder på en underhållande story om en omöjlig romans. Resultatet är en rolig, välpolerad flirt som strösslats med porrklichéer, och introducerar BDSM för en bred publik på ett både angenämt och problematiskt sätt. 

 

Men låt oss ta det från början. 

 

Fifty Shades of Grey bygger på en bok av E.L. James. Ingen kan ha missat den. Boken och uppföljarna har kallats tantsnusk, billigt skräp, en degenerering av litteraturen, Twilight with a twist (det är från början fan fiction av relationen mellan studenten Bella Swan och vampyren Edward Cullen, likheterna är många och uppenbara om man känner till historierna –  läs gärna Sofias recension av första boken) och jag kan säga att jag knappast trodde särskilt mycket om vare sig boken eller filmen innan jag satte mig i salongen. Döm min förvånning när jag märker att jag sitter och småfnissar alternativt är ganska spänd i hela två timmar och fem minuter. Jag myser faktiskt lite grann. Hur gick det här till egentligen? Och när eftertexterna rullar vänder jag mig till stolsgrannen och väser: ”YES!” för att slutet var så (oväntat) bra. 

 

Ingen var mer förvånad än jag. Så vad var det med Fifty Shades som funkade?

 

Att sätta Christian och Anastasia i händer på Jamie Dornan och Dakota Johnson var ett bra beslut, och är resultatet av en utdragen och grundlig castingprocess. De ger faktiskt lite djup till sina på papperet ganska trista karaktärer. Hon; en fumlig 20-årig litteraturstudent som inte vet vad hon vill ha ut av livet, och han; VD för sitt eget imperium vid 27 års ålder. Hon är ”the girl next door” med romantiska idéer och han är en rik, målmedveten affärsman med explicita sexvanor. Deras första konversation skulle kunna vara hämtad ur en påkostad, fast lökig, porrfilm – och jag sjönk nog ner i fåtöljen lite grann – men jag tycker faktiskt mest att det är kul. Varför inte gå all in med tantsnusket liksom?

 

Könsrollerna är i princip cementerade i betong, och med lite sämre skådespelare och manus hade detta blivit en kalkonfilm som heter duga och ja, det finns helt klart riktigt unkna tendenser (Mr. Grey är ju rätt freaky kontrollerande) men jag tycker att ‘nyanserna’ 🙂 gör stor skillnad. Ana är inget våp och Christian är ingen komplett douchebag, båda har issues, liksom varsin tydlig vilja, som stretar åt olika håll – och det är förstås här dynamiken uppstår. Ombytta (köns)roller hade varit en mer intressant utmaning för regissören och publiken, det ska jag inte sticka under en stol med, men som sagt har jag egentligen inga problem med den här sexfantasin så länge man ”tar det för vad det är”. För Fifty Shades of Grey är ren och skär eskapism, mina vänner. 

 

 

Men vi måste ju diskutera det som skaver också. The Dominant and the Submissive, BDSM och den trasiga barndomen.

 

Fifty Shades har fått kritik för att blanda ihop korten. För i filmen hintas det att Christians närhetsproblem och i förlägningen hans sexuella böjelser skulle vara ett resultat av hans svåra start i livet; en okontrollerad tillvaro, som lämnat spår på hans kropp dessutom. Våld? Övergrepp? Det får vi inte veta, inte i filmen åtminstone. Eller hur, jag är inte helt ute och cyklar nu va? Anastasia vill förstå Christian, och på sedvanligt kvinnligt sätt, rädda honom från sig själv och ge honom trygghet i tvåsamhetens ömma famn. Och hon önskar nog innerst inne, trots att hon uppenbarligen också njuter av det, att han ska lägga sina BDSM-fetischer på hyllan och ”bara vara” med henne. Som sagt, det är här det blir en smula grötigt och svårt att veta exakt vad för slags sensmoral som bubblar under ytan. 

 

 

BDSM behöver inte alls ha något att göra med vare sig trauman i barndomen eller avståndstagande från kärleksrelationer att göra. Det är en myt. Människor som gillar bondage, piskor, avancerade rollspel där kontrakt skrivs osv, är inte per automatik rika knösar med kontrollbehov deluxe. Det finns säkert sådana också, problemet är att filmen utsetts som någon slags representant för BDSM – vilket den inte är. Christian har uppenbarligen svårt för nära relationer, samtidigt som han är närmast besatt av Anastasia och dyker upp hemma hos henne eller när hon är på besök hos sin familj utan att fråga om hon vill ses först, och det är ju ett problematiskt beteende. Han är Edward Cullen i den bemärkelsen. Men Anastasia, till skillnad från Bella, står upp för sig själv och tar beslut utifrån sina egna behov. Hon inser att det är en ojämlik relation och att de inte kan ge varandra det de vill ha.

 

Jag förstår att hon blir kränkt av hans beteende i slutet, för det är respektlöst att bestraffa någon med ett skärp när det är uppenbart att hon gör det för att blidka honom, inte för att hon blir upphetsad eller spelar rollen som den Submissive. Han är förvirrande blind för hennes sårbarhet, eller så bryr han sig inte? Ur detta perspektiv förstår jag kritiken som förts fram, för det är fel av Christian att ingå ett ”kontrakt” med någon som är så pass oerfaren och känslomässigt involverad i honom, samtidigt som han själv förnekar deras kärleksrelation. Den bygger med andra ord inte på samtycke, utan på själviska begär. Men visst blir han väl kär i henne? Så tolkar i alla fall jag det. 

 

 

Därför har både kritikerna och E.L. James eller Sam Taylor-Johnson rätt och fel samtidigt. För jag tycker inte att man som tittare dömer ut BDSM efter att ha sett Fifty shades, utan man dömer Christian. Inte för att han utövar BDSM, utan för att han är oaktsam med Anas känslor. 

 

De bitarna av filmen som visar prov på vad BDSM är på ett mycket lustfyllt sätt tycker jag är filmens styrka. Christian Grey är trots allt både öm och respektfull i sin dominans och bjuder Ana på ett gäng orgasmer och spännande upplevelser. Hon får även honom i sin makt genom att underkasta sig. Taylor-Johnsons totala fokus på maktkampen, vem som egentligen dikterar villkoren, skapar en spänning som åtminstone jag tycker håller för två timmar i en biosalong. En favoritscen är den som utspelar sig i konferensrummet då Christian och Anastasia diskuterar kontraktet. Det är en rolig och befriande scen, därför att de sexuella önskemålen och begären ligger på bordet. Det är väl jättebra om fler såg på sex på det här sättet! Praktiskt, förhandlingsbart, och man slipper otrevliga överraskningar senare. Inte för att jag egentligen vill idealisera den sortens relation som Christian och Ana har, men pirajorna som tuggat i sig filmen och spottat ut den som om den vore fiskrens (det vill säga samtliga filmrecensener i Sverige) tycker jag allt kan lugna ner sig. 

  

Betyg:

Uppdatering: Japp, jag höjde precis betyget från en tråkig tre till en fyra. För vet ni vad, jag tycker att det finns så mycket att diskutera i den här filmen. Bra OCH dåliga saker. Den berörde mig helt enkelt för mycket för att lämnas åt mellanmjölksbetyget. Häpp.

 

Det här var månadens val på Filmspanarträffen. Vi var ett gäng filmbloggare som såg den samtidigt på Alla Hjärtans Dag och jag misstänker att åsikterna kommer att gå hett och vilt isär. Klicka på länkarna och ta reda på om det stämmer:

 

 

The Velvet Café

 

Den perfekta filmen

 

Jojjenito

Fripps filmrevyer

Rörliga bilder och tryckta ord

 

Fiffis filmtajm

 

Ps. Läs IMDB:s Trivia om filmen som har massa skojiga fakta. Som att de som provspelade rollen som Anastasia Steele fick läsa en monolog från Ingmar Bergmans ”Persona”. Ds

 

Mud (2012)

Matthew McConaug-het (Mud) får ännu en anledning att bre på med sydstatsdialekten medan han bygger båt och stretchar bröstmusklerna i en benvit skjorta på en folkskygg ö mitt i en ström flod. Han är på rymmen från rättvisan och mordiska hämnare. Pojkarna Ellis och Neckbone hjälper honom att införskaffa materiel. Samtidigt traskar Muds ex-flickvän Juniper (Reese Witherspoon) runt i jeansshorts, stripigt blånt hår och höga klackar i närmaste småstaden, övervakad av dem som jagar Mud. Ellis kämpar med sin inre ilska (över föräldrarnas allt sämre relation och egna kärleksproblem). Alla kvinnor sviker. Utom Juniper? 

 

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om Mud. Tye Sheridan som Ellis förtjänar en eloge, liksom miljöerna (vackra och otäcka) och känslan av att vara utomhus, ibland på ogästvänliga platser, och sticka ut på såna där konstiga äventyr man bara gör som barn, är välkommen. Problemet för mig är jag inte riktigt köper Muds historia med Juniper, vilken är som hämtad ur en Mitt livs novell. Jag får inte ihop deras livsöden eller personligheter. Alls. Jag hade även lite svårt för det genom-manliga perspektivet. Mud är en välgjord film, men vill inte riktigt nå fram till mig. 

 

Whiplash (2014)

”Certainly, the movie isn’t ‘about’ jazz; it’s ‘about’ abuse of power.”

– Richard Brody, The New Yorker

 

Varför jag inleder min recension med ett citat ur en amerikansk tidskrift är för att jag undrade hur i hela friden filmrecensenten Jacob Lundström hade mage att ge Whiplash en två i betyg i min lokaltidning. Inte för att Lundströms och min smak matchar särskilt ofta, men det var ändå så pass märkligt att det krävde lite efterforskningar. Han länkade till den här artikeln på sin twitter och när jag hade läst den förstod jag lite bättre vad anledningen var. Diskussionen kring vad Whiplash ‘egentligen’ levererar för slags moral är förstås värt att ifrågasätta: är det försvarbart att kasta cymbaler, skrika och slå någon i ansiktet och utsätta elever för mental tortyr för att syftet är gott? Är risken inte större att eleven blir avskräckt och slutar spela? Jag inser att det finns problematiska antaganden här; öva tills händerna blöder, utsätt dig för benhård konkurrens, spola ner stoltheten i toaletten och gnäll för fan inte så kan du kanske uppnå dina mål. Om du verkligen vill. Latmaskar göra sig icke besvär. Eh, jo, men hur kul är det?

 

Tja, det suger nog. Ändå blev jag helt blown away av Whiplash och framför allt Miles Teller som spelar Andrew. Det tog en lång stund innan min kropp slutade reagera på filmen, efter det att eftertexterna rullade. Jag ville bara trumma vidare. 

 

 

Att jazz-nördarna tycker att regissören Damien Chazelle misslyckats med att gestalta ‘vad jazz står för’ och så vidare må vara sant, men jag tycker faktiskt inte att det är poängen med filmen. Utan det som är intressant är psykologin, det militanta trummandet, böjelsen för det perfekta, att inte nöja sig med ”good job”. Det finns något tilltalande i idén att nästan gå sönder för att man vill något så mycket, jag kan förstå den känslan och jag tycker Chazelle också fångar upp en aspekt av det som är intressant; att målmedvetenheten har sitt pris, du förlorar kanske dina vänner, en flickvän eller pojkvän, och din familj förstår dig inte. Ändå fortsätter Andrew. Varför? Kanske för att det är det enda han verkligen vill göra. Och det gör alla runt omkring honom osäkra. Är det inte själva jantelagen som spökar egentligen? Whiplash handlar inte om musik, eller om njutning, utan om att vilja och att fortsätta trots att det gör ont. Att Whiplash är lika perfektionistisk i sitt bildspråk som fårorna är djupa i Fletchers (J.K. Simmons) ansikte gör det hela plågsamt njutningsfullt. Lite som att vicka på en lös tand. 

 

Betyg:

Trevligt folk (2015)

”Trevligt folk, ja det är vår slogan” säger Borlänge kommun-gubben i början och lägger en knäckemacka på overheaden. Det är första scenen och jag har redan gömt ansiktet i händerna. Det sker minst femton gånger till under Filips & Fredriks film (nu ska vi i och för sig inte glömma att det är Karin af Klintberg och Anders Helgeson som har regisserat) om det somaliska bandylagets resa från rullskridskor i Tjärna Ängar till isrinken och bandy-VM i Sibiren. Men det är knappast bandylaget som framkallar dessa skämskuddekänslor – och garv ska tilläggas – hos mig, utan diverse kommunfolk, Borlänges egen hot shot Patrik Andersson (som kanske får en smula för mycket fokus i filmen) och ja, rasisterna förstås. Riktigt pinsamma är de sistnämnda. 

 

Men jag är samtidigt glad att de släpps fram i ljuset, för deras upplevelser existerar också. Och tack och lov visar ”Trevligt folk” upp nyanserna som de själva inte förmår att se. Alla somalier snor inte cyklar och är lata liksom. Engagemanget som bandykillarna och förbundskaptenen Pelle Fosshaug har är äkta och alla känslor ryms i deras resa till bandy-VM; förväntan, tvivel, glädje, ilska, besvikelse och så vidare. Det är fint att lära känna några av spelarna på närmare håll; Ahmed som saknar sin mamma, Bari som tar ett steg tillbaka för lagets skull och Najib som det lyser om när han pratar om att representera Somalia i VM. Vi får bara se en skymt av tränaren Cia Embretsen som jag förstått är lagets nav. Det är en fantastisk känslobomb som ”Trevligt folk” bjuder på. 

 

Som emigrerad dalkulla måste jag förstås kommentera hur man valt att porträttera Borlänge och stadens invånare. 

Ja… vad ska man säga? Jag tror att Klintberg, Helgeson och Filip & Fredrik har öga för udda karakktärer. De hittar komik där de letar. Jag tycker att det är roligt att se det hela utifrån, och på många sätt är det ju sant det som visas upp. Billy Tang – krögaren från Hong Kong som driver Engelska puben i Falun till exempel – är precis så där. Och om filmteamet hade velat se fler udda karaktärer skulle de ha hängt på Engelska puben en karaokekväll. Ni hade trott att det varit en regisserad komedi, jag lovar. 

 

Nu är jag varken från Falun eller Borlänge, utan jag kommer från Linghed, en by 3,5 mil utanför Falun vars idrottsföreningen brukade vara först i kommunen med is på utomhusbanan. Ja, var till min lilla by som bandylagen runtom kom för att träna tidigt på vintersäsongen. Jag har stor respekt för bandy; i mina ögon är det en mycket roligare sport än ishockey och inte lika långtråkigt att se på som fotboll, lite som handboll egentligen. En snabb, teknisk och snygg sport. Se bara hur mycket fint foto det finns från bandyplanerna i ”Trevligt folk”. Snö som silar genom lamporna, uppkarvad is, rökmoln som stiger från munnarna, de bleka färgerna. Bandy är fint.  Och det allra finaste är när man delar med sig av det man själv tycker om. Fler borde bete sig som trevligt folk, helt enkelt. 

 

Betyg:

 

Fiffi har också sett Trevligt folk och i Dala-Demokraten fick den högsta betyg!

Kika gärna in på Somalia Bandy:s hemsida, den är stlig och har mycket ”extramaterial”. 

 

Svenskjävel (2014)

Ronnie Sandahl (journalist, författare, krönikör på Aftonbladet) gör långfilmsdebut med Svenskjävel. En film som har vandrat runt på några filmfestivaler i Europa och USA och når svenska bioduken först 27 mars. I huvudrollen ser vi Bianca Kronlöf, denna fantastiska multi-talang (komiker, skådespelare, manusförfattare, grym i största allmänhet) som spelar Dino, en svensk tjugo-nånting som bor och arbetar i Oslo. När jag läste om filmen och såg filmtiteln kände jag såhär: om det här är en film om att det är synd om svenskar som jobbar i Norge så spyr jag. För det är inte synd om svenskar som jobbar i Norge. Jag har själv jobbat i Norge under 7 månader, på en fiskfabrik i de norra delarna av landet, på en liten ö. Hårt, fysiskt arbete, ja visst, men att tjäna så bra som jag gjorde då som 22-åring utan utbildning har jag aldrig kommit i närheten av igen. 145 NOK/timmen tjänade vi på kvällspassen. I Sverige, några år senare som nyutbildad journalist fick jag typ 130 SEK/timmen. Och då var semesterersättningen inräknad.

 

Inte för att under- eller överläge alltid handlar om pengar. För hur rika och stöddiga vår lilla granne i väst än har blivit så är de fortfarande, mystiskt nog, i någt slags kulturellt betingat underläge. Att vi städar deras toaletter och paketerar deras lax har inte gjort oss till underklass (något som diskuteras i filmen och Dinos svar sätter verkligen huvudet på spiken) – eller? Svenskar är i regel fortfarande övertygade om att Sverige är bättre, coolare och mer kultiverat än Norge. Sverige är Nordamerikas USA och Norge är Kanada. Norrmännen följer vår politik, ser våra filmer och läser våra författare, men vi vet inte ett skit om dem. 

 

Men Sandahl är uppenbarligen intresserad av den nya ojämlika relationen mellan svenskar och norrmän, samt vad pengarna gör med norrmännens ideal och själsliga standard. Annars hade han inte förlagt historien i de här miljöerna: Dino bor i ett svenskt kollektiv, en trång lägenhet där folk bråkar om vems ketchup någon annan precis åt upp, hon befinner sig i någon slags mental status quo och hoppar mellan tillfälliga jobb. Tills hon träffar den äldre norrmannen Steffen (Henrik Rafaelsen), en välstadd restaurangägare (och före detta känd atlet) som anställer Dino som barnpassare, då hans fru är i Afrika och bygger hus. De inleder en flört och kontrasterna mellan deras olika liv suddas ut för en stund. Dino blir som en i familjen och vinner särskilt äldsta dottern Idas (Mona Kristiansen) förtroende. 

 

 

”Svenskjävel” är måhända på papperet en film om arbetsinvandring, svenskar vs norrmän osv. Men det som jag föll för var kort och gott Dino. Bianca Kronlöf. Vilken fullträff! Hon gestaltar Dinos dubbla natur; flyktig och närvarande, med fingertoppskänsla och får verkligen fram både det hopplösa och fria tänkandet som finns inom Dino. En person som ser saker och ting tydligt samtidigt som hon själv är lös i konturerna. Man får egentligen inte veta så mycket om henne; vem hon är, var hon kommer ifrån och vad hon har för erfarenheter. Vilket inte alls gör någonting (scenen i affären där hon möter en gammal bekant är tyvärr irriterande övertydlig), tvärtom skapar det en mystik som ger mer åt fantasin att jobba med. Hennes närvaro i rikemanshuset blir som en katalysator för än det ena, än det andra och det är ett smart sätt att närma sig såväl ojämlika kärleksrelationer som klassklyftor. 

 

Om man ska säga något kritiskt om Sandahls regi så är det att han kunde ha sparat på publikfrieriet. Han fiskar efter skratt och medlidande på ett övertydligt sätt ibland, vilket tar udden av originaliteten. Struntsaker kanske, men det bidrog till debutkänslan. Sammantaget är det en något vacklande, men bra och stundtals riktigt rörande debut. En eloge till de norska skådespelarna Henrik Rafaelsen (Steffen) och Mona Kristiansen (Ida) som var riktigt bra. 

 

Spaning: Visst är Bianca Kronlöf läskigt lik Alicia Vikander i vissa vinklar? 

 

Betyg:

  

Filmspanartema: Kärlek

 

KÄRLEK. Månadens filmspanartema alltså. Hur enkelt och hur svårt som helst att skriva något vettigt om! Jag kom verkligen inte på en enda bra idé. Lista mina favoritkärleksfilmer? Nä, det blir en kort lista. Finns bara en handfull riktigt bra. Mina favoritkärlekspar då? Äh, det vet väl alla att de är Harry/Sally, Christian/Satine, Adèle/Emma och Ben/George. (Sätter ni filmtitlarna?)

 

 

Men så låg jag i soffan i lördags, midagen jag skulle på var inställd och det blev filmkväll istället (det händer ganska ofta, filmkvällarna alltså, inte de inställda middagarna). Jag kände för att bli uppiggad i vintermörkret. Kanske nåt att böla till. Och då valde jag en film som jag sett säkert tio gånger redan. En film om KÄRLEK. Om kärleken mellan mor och dotter, mellan två unga människor som snart ska gifta sig, om gammal, sviken och nufynnen kärlek – men kanske framför allt; en fim om kärleken till musiken. 

 

 

Det finns tungsinta filmer som griper tag om en och lämnar spår för alltid. Det finns filmer som är så smarta och härliga att man får gåshud i hjärnan och tankarna att snurra som en elvisp. Och så finns det filmer som gör mig LYCKLIG. Rakt av. Som får mig att skratta, gråta och dansa oavsett om jag ligger, står eller sitter. Därför dedikerar jag månadens tema till en av mina favoriter i den kategorin, nämligen (dot dot dot)

 

 

 

 

 

 

 

… MAMMA MIA!

ABBA-musikalen som blev film 2008 i regi av Phillyda Lloyd och fick självaste James Bond att stämma upp i sång tillsammans med Meryl Streep i ”S.O.S”. Pierce Brosnan sågades av många (ja, han är ingen Ewan McGregor i Moulin Rouge direkt) och liknades av vissa kritiker vid en ”brölande åsna” och ”sårad tvättbjörn”. Stackard Bond. Meryl Street däremot visade sig vara en riktigt bra sångerska med känslan på rätta stället. Hennes starkaste scener i filmen är när hon låter stämbanden vibrera i ”The Winner Takes It All”.

 

Jag listade Mamma Mia! som nummer 6 av 10 när vi gjorde våra 2008-listor och jag beskrev inledningen som gräslig, men att filmen sedan vänder och blir alldeles underbar. Men jag tror den där irriterande inledningen har växt på mig och blivit lika härlig som resten av filmen. Om jag gjorde en lista i dag skulle jag knuffa upp den ett par steg, definitivt. Jag vet att det finns surbunkar som inte alls gillar Mamma Mia! Som tycker att den är too much eller en bagatell. Men jag tycker verkligen att den är bra! Adjektiven som bäst beskriver den: söt, rolig, glad, smart, lite vemodig och varm.

 

På ön Kalokairi (i verkligheten Skopelos och en studio i Birmingham) bekantade jag mig dessutom med Amanda Seyfried för första gången, och man skulle väl kunna säga att hennes insats i Mamma Mia! var en solklar språngbräda till Les Misérables (2012). En annan ypperlig musikal fast med ett helt annat tonläge. Favoritsscener med Seyfried:

 

* Sohpie sjunger ”I Have A Dream” (för andra gången) i slutet på filmen i månskenet. Gåshud. 

* Sophie och Sky (Dominic Cooper) sjunger ”Lay All Your Love On Me” på stranden. Löjlig, flirtig, underbar. 

* Sophie och Donna (Streep) i ”Slipping Through My Fingers” (bilden ovan). *Klump i halsen*

 

En av förklaringarna till min förtjusning i Mamma Mia! kan ha att göra med min barndom. Jag brukade lyssna på ”ABBA Gold” hemma hos min mormor som bor på landet utanför Falun. Stereon stod bakom en teve på övervåningen i hennes hus och jag smög upp dit närhelst jag fick chansen. Mamma Mia ligger mig därför lite extra varmt om hjärtat (eftersom jag förutom ABBA Gold tycker väldigt mycker om min mormor). 

 

 

 Ser ni hur lyckliga alla är i den här filmen? Det smittar av sig, jag lovar. 

Meryl Streep är glad. 

 

De här tre herrarna: Bill, Sam och Harry är glada. 

 

End credits: ”Thank You For The Music” med Amanda Seyfried. 

 

Betyg:

 

Det här var månadens filmspanartema, vilket betyder att ett helt gäng har filosoferat kring film och kärlek. De eminenta bloggarna är… 

 

Fripps filmrevyer

 

Har du inte sett den? (blogg)

Rörliga bilder och tryckta ord
 
Fiffis filmtajm

 

The Velvet Café

Jojjenito

 

Hemingway & Gellhorn (2012)

Jag säger bara TV-FILM. Vilken styggelse. Varför kastar man bort den här fantastiska och intressanta kärlekshistorien mellan två legender; författaren Ernest Hemingway och krigskorrespondenten Martha Gellhorn, med två stjärnskådisar i huvudrollerna, på en underbudgeterad tv-filmsproduktion? Jag får banne mig inte ihop det. Hemingway & Gellhorn är i grund och botten en guldgruva; här finns Europas största och viktigaste krig genom historien och två av 1900-talets häftigaste personligheter. Som blir ihop mitt under brinnande krig! Som var konkurrenter lika mycket som varandras musor. Alltså, jag vet inte vart jag ska ta vägen med hur dumt det är att HBO med 19 miljoner dollar i budget slösar pengarna på att limma ihop sepiafärgade scener med svartvita arkivbilder, filma i studio och pröjsar Robert Duvall för att stolpa runt i militärboots och mumla på usel, rysk brytning. För att inte tala om den lökiga tv-ljussättningen. *Masserar tinningarna*

 

Manuset haltar rejält, ofta är det övertydligt eller inte tydligt alls, och man fastnar i detaljer som är ointressanta för storyn (Pacos öde i Spanska inbördeskriget t.ex). Det framgår verkligen inte vilka betydelsefulla insatser Gellhorn stod för: hon var den enda kvinnan som landsteg vid Normandie på D-Day, och bland de första journalisterna att rapportera från koncentrationslägret i Dachau efter de Allierades befrielse. Gellhorn förändrade krigsrapporteringen i grunden. Det var dock sant att hon stod i skuggan av den kända författaren Hemingway efter att de gifte sig, vilket poängteras i filmen; hon säger vid ett tillfälle att inte ville vara en ”footnote in someone else´s life”. Men tyngden av hennes arbete känns inte, utan hamnar i skuggan av Hemingways genialitet. Martha, som för övrigt inspirerade honom till att skriva ”For Whom The Bells Tolls”, en av hans mest kända böcker, står för narrativet men ändå är det Hemingway som står i centrum. 

 

Hemingway är förstås minst lika intressant som Gellhorn. I Clive Owens gestaltning är ”Hem” en kraftfull man, full av överraskningar, både bra och dåliga. Man förstår vari hans dragkraft ligger, liksom varför Gellhorn lämnade honom. Det är ett personporträtt som inte går av för hackor. 

 

   

Så ja, det är ändå värt att se den här halvt gräsliga, halvt underhållande tv-produktionen. Nicole Kidman och Clive Owen sliter som djur med sina roller; Kidman är smart och vacker som alltid, Owen ett intellektuellt odjur och tillsammans utgör de en dynamisk duo som det måste ha slagit gnistor om även i verkligheten. Det är enbart tack vare dem som filmen bär sig. Resten är rätt lökigt. Och filmen är på tok för lång. 

 

Betyg:

Fiffi skrev om Hemingway & Gellhorn nyligen, vilket resulterade i att jag faktiskt tog mig för att se filmen som legat på vänt länge. Tack för knuffen!

 

Psst! Ett stycke kuriosa följer nedan, samt en filmspoiler om man inte känner till Hemingways öde.  

 

 

 

 

 

Noterat!

I filmen får man se Hemingway ta livet av sig vid 62 års ålder (Hemingways far gjorde detsamma 35 år tidigare). Gellhorn begick också självmord, sjuk och blind vid 89 års ålder (vilket man inte får ta del av i filmen). Förmodligen för att poängtera att Gellhorn levde ett långt och rikt liv efter Hemingways död. 

 

 

 

The Game (1997)

OBS! Spoilervarning: Jag avslöjar filmens slut, typ. Om du vill upptäcka det själv, hoppa sista stycket.

 

Finansmannen Nicholas Van Orton (Michael Douglas) får en udda födelsedagspresent av sin bror Konrad (Sean Penn); ett presentkort skulle man kunna säga, från ett företag som heter Consumer Recreation Services. De erbjuder köparen en upplevelse, ett skräddarsytt spel som utgår från ens personlighet. Du har ingen aning om när spelet börjar, vad det går ut på eller när det slutar. Men Nicholas Van Orton som lever ensam i ett enormt hus bakom höga grindar och har ett tajt arbetsschema och få glädjeämnen i livet bestämmer sig för att ge det en chans. Det sägs att The Game förändrar ens liv.

 

The Game är en väldigt typisk Fincher-film. Klurig. Psykologisk. Långsam. Michael Douglas är ju världsmästare på att spela finanshaj i svinigt dyra kavajer, och det här är inget undantag. Jag gillar hur Fincher bygger upp en nästan ekande tomhet runt Van Orton – allt runtomkring honom hålls på tre armlängders distans och man får en stark känsla av total kontroll, som om inget i världen kan rubba den här gubben. Det är stiligt upplagt.

 

 

Fincher har typ inte vikt en tum från ”sin grej” sedan Seven känns det som. Psykologiska thrillers med en twist är liksom vad han gör. Risken med sådana här kringelkrångel-filmer är att ploten blir för invecklad och att man sitter där och tänker ”är inte det där lite väl omständligt?”Jag misstänker att vissa kände så om Gone Girl. I Seven funkar det dock jättebra och de flesta som såg Fight Club när det begav sig fick sig en rejäl omgång i hjärnmuskulaturen på ett underhållande sätt. Men The Game faller tyvärr på sin egen smarthet. Den är för beräknande med tanke på ”det goda syftet”…

 

Här kommer spoilern… 

 

… För även om resultatet är att Van Orton (äntligen) kommer i kontakt med sina känslor igen känns det ganska otroligt att något företag i världen skulle anstränga sig så bara för att berätta för en rik man att han behöver andra människor. Visst, filmen är välgjord och i viss mån spännande, men jag köper inte riktigt filmens rim och reson. Hade jag varit Nicholas hade jag gett min brorsa en rejäl pungspark, inte en kram, när jag insett vilket sjukt integritetskränkande och känslomässigt knäckande experiment jag utsatts för. Trots det goda syftet. 

 

Betyg: