Monthly Archives: februari 2016

Oscarsgalan 2016 – mina favoriter

academy-awards-filmstrip-logo

I natt (svensk tid) samlas Hollywoodeliten i änglarnas stad för att samsas om röda mattan och slåss om guldgubbarna. Med andra ord är det dags för Oscarsgalan. Det yras förstås till höger och vänster om vilka som kommer att ta hem en statyett, många undrar säkert om Leo DiCaprio övat på att behålla ansiktet om han inte får den där Oscarn, once and for all, och herregud tänk om Alicia Vikander tar hem det. Och föreställ er att Eva von Bahr och Love Larson klår Mad Max på fingrarna och kammar hem Oscars för bästa smink och peruk för Hundraåringen! Svenska medier kommer att tokflippa! Jag med.

Då jag själv inte är någon Oscarstippare av rang lämnar jag det åt andra (Betsson, Variety, Hollywood Reporters Scott Feinberg och Indiewire t.ex). När jag anger förhandstippad vinnare är det det namn/film som flest av ovan nämnda siare gissar på. Här följer alltså min lista över förhandstippade favoriter samt de som jag tycker borde vinna – liksom de som borde ha nominerats utifrån förra årets filmskörd.


Vem vinner för Bästa manliga biroll?

Förhandstippad favorit: Sylvester Stallone i Creed

Min favorit: Mark Ruffalo i Spotlight / Sylvester Stallone i Creed

Mark Ruffalo börjar bli en personlig favorit, med sin intensitet och förmågan att gå upp helt i sina rollkaraktärer. Dessutom känns det som ett bra läge för en Oscar; han varit med rätt länge och vuxit långsamt till en jäkligt bra skådis. Men jag skulle inte sörja om Stallone belönades med en Oscar, för det här känns som hans sista chans. Trots att hans filmkarriär i stort sett gått ut på att han spänner muskler och dödar skurkar iförd röda pannband eller svarta baskrar så har han en kvalitet som berör, och i Creed bevisade han att Rocky Balboa fortfarande är någon att räkna med.

Borde ha funnits med i racet: Benicio del Toro i Sicario, Adam Driver i Star Wars: The Force Awakens, Oscar Isaac i Ex Machina, Nicholas Hoult i Mad Max.


Vem vinner för Bästa kvinnliga biroll?


Förhandstippad favorit: Alicia Vikander i The Danish Girl.

Min favorit: Alicia Vikander i The Danish Girl.

Senast en svensk aktris var nominerad i kategorin ”bästa kvinnliga biroll” var 1990 (Lena Olin i Fiender – en berättelse om kärlek), men senast någon faktiskt vann var 1974 (Ingrid Bergman i Orientexpressen). Alicia Vikanders raketkarriär är ändå rätt unik svenska mått mätt och jag tycker att hon sopar mattan med såväl Hollywood som sina svenska föregångare.  Jag kan inte komma på en annan skådis som för tillfället äger samma integritet och skönhet på vita duken som Vikander – vad hon än är med i så minns man henne mer än någon annan. Hennes rolltolkning av Gerda Wegener i The Danish Girl är inget undantag. 

Visst är Kate Winslet superstabil i Steve Jobs, och även Rooney Mara i Carol är grym. Har lite svårt att ta Jennifer Jason Leighs rollkaraktär i The Hateful Eight på allvar, vilket tyvärr sinkar hennes vinstchanser. Rachel McAdams gör en habil insats i Spotlight, men jag finner nomineringen omotiverad.

Borde ha funnits med i racet: Alicia Vikander i Ex Machina, Charlize Theron i Mad Max, Kristen Wiig i The Diary of a Teenage Girl.


Vem vinner för Bästa manliga huvudroll?


Förhandstippad favorit: Leonardo DiCaprio i The Revenant.

Min favorit: Eddie Redmayne i The Danish Girl.

Egentligen går jag inte igång så där jättemycket på någon av de nominerade i år. Eddie Redmayne  kommer troligtvis inte sno Oscarn från Leo – och på ett sätt unnar jag verkligen Leo vinsten – men Redmaynes Einar/Lili lämnade större avtryck hos mig än Hugh Glass grymtanden. Tråkigt att han kommer få en statyett för The Revenant, för det kommer inte vara hans mest minnesvärda roll när man tittar i backspegeln. (Skäms på er i Oscarsjuryn). Den som minst förtjänar nomineringen är i mina ögon Matt Damon. Efter att ha sett om The Martian är jag ännu mer övertygad om hur felcastad han är som astronauten Mark Watney. Han är inte tillräckligt snärtig.

Borde ha funnits med i racet: Jacob Tremblay (Jack) för sin fenomenala prestation i Room.


Vem vinner för Bästa kvinnliga huvudroll?

Förhandstippad favorit: Brie Larson i Room.

Min favorit: Brie Larson i Room.

Har inte sett vare sig Joy eller 45 years, men Brie Larson är så jävla bra på att spela normala människor (här i en ytterst onormal miljö). Tips: Kolla in henne i indiefilmen Short Term 12. Tyckte mycket om Saoirse Ronan i Brooklyn också; att spela så där jäkla pryd och snäll och ändå trollbinda mig är bra jobbat. Cate Blanchett gör en perfekt Cate Blachett i Carol, men det börjar nästan bli förutsägbart.

Borde ha funnits med i racet: Emily Blunt i Sicario, Bel Powley i The Diary of a Teenage Girl.


Vem vinner för Bästa originalmanus?

Förhandstippad favorit: Spotlight (Tom McCarthy, Josh Singer)

Min favorit: Ex Machina (Alex Garland).

Det är också helt okej om Spotlight vinner, det är välförtjänt, men manuset till Ex Machina rymmer  så många lager och utmanar mig vilket gör det till min personliga favorit. Kul att den animerade Inside Out fick vara med och tävla med de stora gubbarna, även om jag inte hoppas eller tror på vinst.

Borde ha funnits med i racet: Creed (Ryan Coogler, Aron Covington).


Vem vinner för Bästa manus efter förlaga?

Förhandstippad favorit: The Big Short (Adam McKay and Charles Randolph).

Min favorit: Room (Emma Donoghue).

Har tyvärr inte sett The Big Short, men jag kan inte föreställa mig att den slår Room. I Emma Donoghues manus har all sensationell smörja och överflödigt redovisande skalats bort och kvar är relationen mellan mamma och son. Mycket lämnas åt tittaren själv att förstå. Att manusförfattaren är densamma som romanförfattaren ska heller inte underskattas, det är verkligen ingen garanti för ett lyckat resultat. Men den här gången blev det fullträff. När det gäller The Martian tycker jag att Drew Goddard (manus) och Ridley Scott (regi) varken lyckades överföra Andy Weirs sinne för detaljer och komisk tajming till filmens manus, eller att göra en egen tolkning som höll hela vägen, även om det fanns höjdpunkter (”You want to send him into space under a tarp?”). Då Carol var en ganska sömning historia på vita duken misstänker jag att boken är mer läsvärd än filmen var sevärd.

Borde ha funnits med i racet: The Diary of a Teenage Girl av Phoebe Glockner.


Vem vinner för Bästa regi?

Förhandstippad favorit: Alejandro G. Inarritu för The Revenant

Min favorit: Lenny Abrahamson för Room.

För att Room är så j-a bra! Är så himla trött på Inarritu. Vad är egentligen poängen med en film som The Revenant? Usch nej, om inte Lenny vinner (i min drömvärld) så tycker jag gott att George Miller ska prisas för att han tryckte gasen i botten i Mad Max och gav oss en sinnessjuk sciencie fiction-actionrulle med en fåordig, amputerad Charlize Theron-hjältinna i förarsätet.

Borde ha funnits med i racet: Marielle Heller för The Diary of a Teenage Girl. Hennes film om den sexuellt frustrerade Minnie väckte tusenfalt fler perspektiv, känslor och tankar än Boyhood till exempel, som kramades sönder och samman av etablissemanget. Varför utelämnades denna coming of age-pärla från årets Oscarsrace? 


Vem vinner för Bästa film?


Förhandstippad favorit: The Revenant

Min favorit: Mad Max: Fury Road.

Svåraste kategorin att utse en vinnare för det känns så orättvist att jämföra dessa komplett olika filmer med varandra. Går det ens att utse en vinnare? Att jag inte är ett fan av storfavoriten The Revenant är ingen hemlighet – läs gärna varför i min recension. Av de nominerade har jag inte sett två filmer: Bridge of spies och The Big short. Men om jag går på vilken film som jag fick störst wow-upplevelse av så vinner helt klart Mad Max – och det vore så fett om den vann för att den sticker ut så mycket. Mest kramp i hjärta och mage fick jag av Room. Av Spotlight fick jag härligt rättrådig och intellektuell stimulans. Brooklyn var näst efter Mad Max den mest estetiskt tilltalande filmen och jag är väldigt svag för avsked, ensamhet och längtan som sträcker sig över hav, så den prickade in många rätt i min bok. Bridge of spies verkar dötrist, men jag kan förstås ha fel. The Martian har ett fint budskap och borde egentligen tilltala mig mer, men jag tycker den stannar på ytan.

Nåväl Må bästa film vinna! 🙂

Borde ha funnits med i racet: Ex Machina, Sicario, The Diary of a Teenage Girl.

Oscarsnominerade filmer från 2015 som jag har sett och recenserat (bokstavsordning):

Cartel Land
Cinderella
Creed
Ex Machina
Mad Max: Fury Road
The Martian
Mustang (ej recension)
The Revenant
Son of Saul
Spotlight
Straight Outta Compton

Spotlight (2015)

Skärmavbild 2016-02-12 kl. 17.18.25.png

Det är sällan jag känner för att använda uttrycket ”habil”, men ”Spotlight” ger mig en anledning. Det är en journalistrulle som är habil ut i kulspetsarna, lika stadig som tjockdatorerna som stod och surrade på The Boston Globes grävavdelning: Spotlight åren 2001-2002. Det var då journalisterna Sasha Pfeiffer, Mike Rezendes, Matt Carroll, under ledning av Walter ”Robby” Robinson, Ben Bradlee Jr och Marty Baron, nystade upp pedofilhärvan inom den katolska kyrkans präster och avslöjade att deras brott mörkats av kardinaler och biskopar under flera decennier.

Filmen som regisserats av Tom McCarthy bjuder på en fläckfri och njutningsfull upplevelse, som enligt en artikel i The Boston Globe 🙂 föregicks av ett lika noggrant förarbete som det som skildras i filmen. Av artikeln att döma har McCarthy och manusförfattaren Josh Singer knackat fram historien med hacka och mejsel på egen hand. Det fanns ingen bok att använda som förlaga som avslöjade hur Spotlight-gänget gick tillväga när de grävde fram storyn – däremot har de skrivit en bok om resultatet (”Betrayal: The crisis in the Catholic church”). Så McCarthy och Singer, och skådespelarna, har själva fått lov att ta på sig reporterrollen och intervjuat journalisterna bakom det stora avslöjandet.

Kanske är det en av anledningarna till att filmen känns så gjuten och genuin. Jag älskar den. Den är habil – men inte på ett tråkigt sätt. Tvärtom blir stringensen och den enahanda fokuset på journalisternas arbete en lättnad, och tonen är hög och klar. Det är så här man gör bra journalistfilm, för det är så här bra journalister gör när de gräver fram och presenterar en bra historia. Rakt upp och ner, inga konstigheter.

Skärmavbild 2016-02-12 kl. 19.07.36Bland skådespelarna imponerar, som vanligt får man numera säga, Mark Ruffalo i rollen som den envisa Mike Rezendes. Gud, den mannen har blivit en äkta karaktärsskådespelare. Han spelar inte, han ÄR sin rollfigur. Tyckte också mycket om Liv Schreibers diskreta intelligens och finstilta akwardness i rollen som den nya chefredaktören – utbölingen – Marty Baron. ”Spotlight” är utan tvekan en av det här årets bästa filmupplevelser. Ett hundra procent murvelmys!

För den som vill läsa The Boston Globes originalartiklar om katolska kyrkans mörkläggning finns de att läsa på tidningens hemsida. Här är också en video med Mike Rezendes och Walter Robinson som pratar om hur det var att tolkas på vita duken av Ruffalo respektive Michael Keaton. Kul va?

wp-bat-4

För fler åsikter om skjutjärnsjournalistik på vita duken, kolla in följande filmboggares recensioner av ”Spotlight”:

Flmr
Jojjenito
Movies-Noir
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den? (Carl)
Rörliga bilder och tryckta ord

academy-awards-filmstrip-logo

#Oscars2016 – spekulationer!

”Spotlight” är nominerad till sex Oscars i kategorierna: Bästa film, manliga biroll (Mark Ruffalo), kvinnlig biroll (Rachel McAdams), regi (Tom McCarthy), originalmanus (Tom McCarthy, Josh Singer) samt klippning (Tom McArdle). Jag tycker den har gjort sig förtjänt av alla nomineringar – med ett undantag. Jag tyckte inte illa om, men blev inte heller särskilt imponerad av Rachel McAdams rollinsats. Jag tror inte den tar hem för Bästa film – den har tung konkurrens och är kanske lite för ”lågmäld” för att vinna (fast med ”Argo” i färskt minne så varför inte?) … Störst chans tror jag att den har för bästa manus. Om Ruffalo får Oscarn är jag den första att hurra, men det lutar väl lite åt att Stallone tar hem den.

 

Son of Saul (2015)

Skärmavbild 2016-02-11 kl. 13.12.15Jag har redan recenserat ”Son of Saul” (Sauls son) för TT – publicerad i Metro – och behöver väl inte upprepa mig på här bloggen. Men jag vill ändå göra er bloggläsare uppmärksamma på filmen genom att skriva ett par ord här ändå.

”Son of Saul” (originaltitel: Saul fia) var en väldigt svår film att skriva om. Jag såg filmen redan i höstas, på Stockholms filmfestival, och lämnade då biosalongen med en känsla av … stum förundran. Illamåendet som bubblade i magen på början av filmen hade lagt sig, men mest av allt kände jag mig tom på känslor. Andra gången jag såg filmens inledning kommer illamåendet över mig igen och jag känner det starkare den här gången. Även sorgen griper tag i mig och jag inser att ”Son of Saul” kan vara en film man behöver se mer än en gång.

Första gången stängde jag nämligen av känslorna efter ett tag, precis som filmens huvudperson, Saul Auslander (poeten Géza Röhrig), tycks ha tryckt på den emotionella stoppknappen. Det är förrädiskt, för det innebär att filmen (eller snarare regissören) utmanar vår förmåga att engagera oss i någon som tycks ha slutat bry sig (eller slutat visa att han bryr sig). Vi är ju vana vid att lotsas genom hemskheter som dessa med stråkar (eller pianon) i bakgrunden, och en stadig hand att hålla i i form av ett manus vars bad guys och good guys säger de rätta sakerna för att skapa konflikt och så småningom upplösning. ”Son of Saul” saknar samtliga av dessa element. Det mest konstnärliga är fotot.

Och det är klart att det kan verka dumsnålt att beröva sina tittare en kavalkad av känslor när man gör en film om en epok – en ideologisk svart fläck i historieböckerna, ett brott mot mänskligheten, ett hån mot miljontals familjer, ett sår i Europas själ som kanske aldrig kommer att läka – som borde röra upp de starkaste av känslor. Men det kan också tolkas som ett genidrag.

Det kan tolkas som att László Nemes vill ge en mer ”sann” skildring av ett koncentrationsläger i krigets slutsked. Och sanningen är väl att verkligheten är en smula gråare, mer förvirrande och ogreppbar än vad som skildras på vita duken. Genidraget är alltså att tvinga oss sitta och uppleva samma desorienterade helvetesvardag som Saul, inte särskilt kul, men sympatiskt.

Det kan också finnas en poäng med att följa den grupp fångar – Sonderkommando – som tillhörde överlevarna och var de som tvingades leva med sina medfångars blod på sina händer resten av livet. Hur hade dom det och hur klarade de av att överleva? Se ”Son of Saul” och du behöver inte längre gissa.

Att filmen inte tilltalar det glupska känslomonstret inom oss alla, vilket Hollywood matar konstant, är väl mindre relevant i sammanhanget. Kan jag tycka.

Så här tycker mina kära bloggkamrater:

Jojjenito
Fiffis Filmtajm
Har du inte sett den? (Carl)
Rörliga bilder och tryckta ord (lägger upp sitt inlägg på måndag 15/2)

wp-bat-4

academy-awards-filmstrip-logo

Oscars2016 – spekulationer!

”Son of Saul” är ju nominerad till en Oscar i kategorin Bästa utländska film. Den tävlar mot ”Mustang”, ”A war”, ”Theeb” och ”Embrace of the serpent” – av vilka jag bara sett ”Mustang”. Jag har därför ingen åsikt om hur den står sig mot de andra filmerna, men med tanke på dess popularitet på Cannes och filmens ”impact” tror jag att den har en god chans att kamma hem statyetten. Och även om ”Mustang” är en film som tilltalar mig mer personligen tycker jag att ”Son of Saul” är av tyngre kaliber och vinner åtminstone min röst.

Rocky (1976)

Skärmavbild 2016-02-04 kl. 13.33.49

Det är konstigt hur det kan bli. När jag var liten, och även senare i tonåren, hade jag en genuin fablesse för Rocky IV (1985). Jag älskade filmen. Tror till och med att jag gav den en femma på Filmtipset.

Handling: Ivan Drago den onda ryssen (Dolph Lundgren) dödar Rockys bästis, Apollo Creed (Carl Weathers), vilket får Rocky (Stallone) att ge sig in i ringen igen. Till smäktande åttiotalsmusik springer Rocky i bergen och gör pull-ups i en enkel stuga medan Drago spänner musklerna på högteknologiska löpband. Spänningen. Hämnden. Revanschen.

Slutsats: Filmen har ju allt!

Under åren som gått har ignorerat min inre röst som utsåg Rocky IV till en av de bästa filmerna från min barndom. Jag glömde bort min idol.

Lugn. Jag kommer inte kapitluera och säga att jag älskar Sylvester Stallone över allt annat – japp, Fiffi jag tänker på dej – och hävda att det är den bästa Rocky-filmen. Men jag skulle vilja återupprätta min heder och erkänna att Rocky IV alltid kommer att ha en plats i mitt hjärta. Det är en klassiker. Punkt.

Insikten om min bortträngda Rocky-kärlek kom ikapp mig efter att jag såg om första filmen i serien, Rocky (1976). En ännu större klassiker förstås. Nu när Stallone är Oscarsnominerad för sin biroll i Creed (2015) kändes det rätt att gå tillbaka och kika på hur allting började.

Med Rocky fick ju ”the italian stallion” sitt stora genombrott i Hollywood och två Oscarsnomineringar, en för bästa manliga huvudroll och en för manus, på CV:et. Stallone vann ingen statyett den gången, men filmen kammade ändå hem tre Oscars för bästa film, regi (John G Avildsen) och klippning.

Och jag måste säga att det är välförtjänt. Stallone gör en perfekt rolltolkning av den uträknade, småfifflande, skönsnackande Rocky Balboa. En fighter, ja visst, men typ världens snällaste boxare – hans temperament går att jämföra med hans sköldpappa som ligger och skvalpar i fiskskålen. Boxare porträtteras ofta som arga muskelberg, men inte Rocky. Rocky är Ferdinand. Han stannar hellre i djuraffären och sniffar på Adrian.

Inte ens när Rocky blir provocerad vill han konfrontera någon annan med ilska. Som i scenen där han skäller ut tränaren Mickey (Burgess Meredith) efter att han lämnat Rockys lägenhet, trots att Mickey om någon förtjänade att höra det ansikte mot ansikte. Sedan springer Rocky efter honom och skickar fram försonings-näven. När såg man den sortens manlighet på film senast? Var det 1976?

Det finns många fina scener som klamrar sig fast på näthinnan, inte minst när Rocky springer genom Philadelphia efter att det blivit klart att en ”nobody” ska utmana världsmästaren Creed i en match. Folk tittar efter honom och han ser för första gången ut att ha liiite självförtroende. Åh, Rocky.

Skärmavbild 2016-02-04 kl. 12.25.03

Kärlekshistorien melllan Rocky och Adrian (Talie Shire) är också väldigt intressant – och ovanlig. Han ger sig sjutton på att dejta den blygaste tjejen i stan, trots att folk säger att hon är efterbliven. (Och hon ser faktiskt ut som en liten tant, alternativt bibliotekarie med bokstavskombination.)

Så vad är det han faller för?

För det första har Adrian en personlighet, det är inte alla film-flickvänner förunnat. För det andra är det en mycket udda, men varm personlighet. Jag skrev i min recension av Southpaw att den inte var så gräslig, men med Rocky färskt i minnet känns Rachel McAdams ”Eminem-pinuppa” som en pinsam fadäs jag helst glömmer. Adrian som person är motsatsen och det säger jag i positiv mening. Hon är plågsamt blyg, men biter sig inte i läppen och fladdrar med fransarna för att egga upp sin friare som i Fifty shades of Grey

Bara det att hon är 30 år och ogift (detta är 70-talet), bor med sin bror och inte drar på smilbanden för billiga komplimanger eller dåliga skämt, utan att det ses som något negativt! Och hon får ändå boxarkillen som går runt i skinnpaj med hatten på sned och snackar hela tiden. Man kanske kan kalla henne kvinnornas svar på Edward Scissorhands – en märklig typ som accepteras för den hen är. Och är inte det vad Rocky i grund och botten handlar om, i åtminstone första och andra filmen; att försöka acceptera den man är?

I dag har sjunde ”Rocky”-filmen: Creed svensk biopremiär. Missa inte den om du vill dröma dig bort i Stallones nallebjörnsögon och spela piano på ”Fruitvale station”-skådisen Michael B Jordans magrutor. Skämt åsido – det är en sevärd film som i mina ögon nästan kommer upp i originalets kvaliteter.

Läs gärna min recension av Creed i Metro (som jag skrev för TT).

wp-bat-4