Monthly Archives: mars 2011

Feministiskt perspektiv på film

Under Tempo Dokumentärfestival passade jag på att intervjua festivalchefen Agenta Mogren, vilket publiceras i nättidningen Feministiskt Perspektiv idag. Läs artikeln här! Om ni inte kommer in på den (man måste vara prenumerant för att läsa vissa artiklar) kan ni läsa den här nedan…

”Dokumentärfilm i framkant”

Kvinnor gör storskräll på Guldbaggegalan och Sveriges största dokumentärfestival Tempo hade kvinnlig dominans i år. Festivalchefen för Tempo, Agneta Mogren tycker inte att branschen är jämställd ännu, men att det finns en vilja till förändring.

Jag trodde aldrig att jag skulle inleda en artikel med att citera GenusNytts skribent Pär Ström, men jag gör ett undantag. Han skriver på sin hemsida: Årets upplaga av Tempo dokumentärfestival invigs på internationella kvinnodagen, den 8 mars. ”Med viss stolthet konstaterar festivalen att 70 procent av tävlingsfilmerna i år är regisserade av kvinnor”, skriver DN. Vadå 50-50-fördelning? Det är ett numera övergivet jämställdhetsmål. Ju fler kvinnor, desto större jämställdhet är vad som gäller numera!

Festivalchefen på Tempo, Agneta Mogren kontrar:

–      Det har varit så många år där vi haft 100 procent män, eller 70 och 80 procent, så om det väger över åt kvinnornas håll ett år tycker jag att det må vara hänt. Jag tycker att 40-60 är okej också, det är något att hålla sig i för det kan vara svårt att få till det exakt lika.

Tempo är Sveriges största dokumentärfestival för film och radio. Det är ingen slump att det var många kvinnor i programmet i år utan det är en medveten strategi att ha en jämn könsbalans bland alla som deltar och syns på festivalen.

–      Det är jätteviktigt att kvinnor ser att det finns kvinnor som gör film. Vi är svältfödda på bra, komplexa historier om kvinnor och vi har matats med stereotyper under åren. Man ska heller inte glömma att mycket är oskildrat, så det känns jättebra om de här kvinnliga filmarna kan vara en förebild, säger Agneta Mogren.

Det är tio år sedan Agneta Mogren blev festivalchef på Tempo och hon ser en positiv utveckling där allt fler kvinnor gör dokumentärfilm, medan det negativa är att dokumentärfilm fortfarande har lägre status än spelfilm.

–      Inom spelfilmen, där det finns pengar, är det fortfarande majoriteten män som producerar, regisserar och skriver film. Dokumentärfilmen har lägre budgetar och fler kvinnor. På Svenska filminstitutet är dokumentärfilmkonsulenten en kvinna, och på Folkets Bio, som distribuerar den mesta filmen i Sverige, är det majoritet kvinnor på ledande positioner.

Agneta tror att det har betydelse för en jämställd filmbransch att det finns kvinnor i ledande och beslutande positioner, men också att man höjer bidragen för lansering och marknadsföring för dokumentärfilm. I december 2010 delade SFI ut produktionsstöd till sex långfilmer; tre dokumentärer och tre spelfilmer, varav det högsta beloppet för en spelfilm (11 miljoner kronor) gick till Jan Troell och det högsta beloppet för en dokumentärfilm (1 950 000 kronor) till Jessica Nettelbladt för filmen Jag är min egen Dolly Parton. Av filmernas producenter var fördelningen fyra kvinnor och två män, bland regissörerna fanns sex män och en kvinna, och hos manusförfattarna var fördelningen åtta män och en kvinna.

–      Film speglar samhället på ett eller annat sätt och världen består av hälften kvinnor och hälften män. Det borde se ut så även bland dem som jobbar bakom kameran och på filmduken, säger Agneta Mogren.

I SFI:s filmavtal är ett av målen att förbättra kvinnliga filmskapares villkor, och jämställdhetsplanen lyder: ”Senast ett år före avtalsperiodens slut bör endera könet, räknat i antal projekt som får stöd, vara representerat till minst 40 procent inom kategorierna manusförfattare, producent och regis­sör.” Alltså ingen millimeterrättvisa, utan en utjämning.

Agneta Mogren tycker att riktade satsningar är bra, och att en viss kvotering behövs för att bryta normen. Kvinnor behöver få tid att utvecklas på samma sätt som männen gjort.

–      Får man inte göra film får man ingen erfarenhet heller. Tittar du på manliga regissörer kan de ha gjort mycket dåligt i början och sedan blivit bättre med tiden. En man är ingen garanti för bra film, lika lite som en kvinna är det. Men det finns stukturer kvar som gör att det är lättare att geniförklara unga män, säger Agneta Mogren.

Hon tycker att det är viktigt för kvinnliga filmare att ha en strategi, att gå ihop i mindre grupper där det kan vara lättare att stötta varandra. Men lika betydelsefullt är det att hitta bra mentorer och få stöd från viktiga personer i branschen.

Kan kvinnornas ökade inflytande innebära en förändring av könsstereotyper på film? Agneta tror till exempel inte att gestaltningen av kvinnor nödvändigtvis blir annorlunda om en kvinna står för manus och regi, istället för en man. Den patriarkala världsbilden tar även kvinnor till sig menar hon.

–      Film utvecklas hela tiden och det påverkar branschen positivt att ha en jämn representation av människor, inte bara när det gäller män och kvinnor utan även etnicitet. Det betyder mycket att kunna identifiera sig med de personer som syns i film, och man ska även kunna se att det är möjligt för ”någon som jag” att göra film. I till exempel England är folk med olika ursprung mycket mer integrerade,  i alla branscher. I Sverige är det fortfarande väldigt segregerat. Du kan inte fånga allt som händer i människor och på olika platser i Sverige om du inte har erfarenhet därifrån. När det kommer in nya människor med nya erfarenheter så förändras branschen.

Text och foto: Cecilia Burman


Radio: Gåtan Göran Lindberg

av: Jesper Huor

Var: Tempo Dokumentärfestival 9-13 mars i Stockholm

Jag såg den: fredag 11 mars kl 16.30 på Victoria 5

Vad minns man? En polischef som kallade sig feminist och föreläste om jämställdhet över hela landet. Vad hände sen? Han greps och åtalades för våldtäkt, sexköp, koppleri av kvinnor, en del av dem omyndiga. Vad känner man? Man kan inte lita på någon, inte ens en myndighetsutövare, en med makt som stod upp för en mer jämställd och icke-sexistisk poliskår. Jesper Huor leder oss in på frågorna som självklart finns där. Var jämställdhetssnacket bara en sjukt tvistad täckmantel? Eller var hans övergrepp resultatet av en alltför trång moral, var det feminismens fel?

Vad man än kommer fram till är det precis en sådan här dokumentär som behövs för att man inte ska stanna vid hatet och föraktet, för att man inte ska avskriva Göran Lindberg som en sjuk jävel, en ond man. Han själv beskriver motivet som ett stort hål inom sig som behövde fyllas. Varför fyllde han det med våld, sex och övergrepp mot dem han i det offentliga tog strid för? Det var efter att hans kontrollerande far hade gått bort och en skilsmässa från hans fru som hans mer utstuderade sexköp (och övergrepp) accelererade. Göran Lindberg verkade inte bry sig om att han kunde bli upptäckt. Han hade sin svarta väska med sexleksaker på poliskontoret i Stockholm. Han ringde sexchattar och hallickar på sin privata mobil. Han arrangerade gang bangs.

Det går att psykologisera hur mycket som helst. Skylla på hans strikta, moraliserade uppväxt, hans sökan efter faderns kärlek kanske? När fadern dör krackelerar moralen. Göran Lindberg går från att vara polischef till hallick. Eller så flyter de samman, och oavsett var han utövar makten så är det just det; makten, att vara den som bestämmer vad rätt och fel är, som DRIVER Göran Lindberg. Det är hans psykologi, det är hans handlingar, men det är samhället som gjorde det möjligt för honom att göra som han gjorde. Göran Lindberg hade kunnat identifieras redan vid sin första våldtäkt visar det sig. Den 17-åriga tjejen som polisanmälde våldtäkten kunde beskriva hans utseende, kunde berätta hur hans bil såg ut och hade nästan ett fullständigt registreringsnummer. Man tog DNA-prov. Förundersökningen lades ner !!

När Jesper Huor i efterhand undersöker möjligheterna polisen hade för att hitta Göran Lindbergs bil på de uppgifter som fanns då, lyckas sökningen ringa in 50 bilar. F E M T I O bilar i hela Sverige. Om man hade tittat på ägarnas kön och ålder hade antalet minskat betydligt. Man hade haft ett ganska enkelt spaningsjobb och kunnat gripa Göran Lindberg redan då. Att gripa en våldtäktsman som gett sig på en 17-årig, ung tjej (med bakgrund på behandlingshem m.m.) är med andra ord inte prio ett hos polisen. Och man undrar hur Göran Lindberg kunde leva ett ”dubbelliv”, som feminist och våldtäktsman? Det speglar på ett djupt tvistat sätt hur samhället slåss med våra värderingar. För samtidigt som det finns kvinnofridslagar och feministiska politiska poäng att plocka, lever inte verkligheten upp till förväntningarna. Jag tänker också på hur verklig ”Män som hatar kvinnor” plötsligt blir i ljuset av Göran Lindbergs första våldtäkt. Han uppger till flickan att han kan hjälpa hennes bort från behandlingshemmet, att han har kontakter. Hon flyr från hemmet och möter upp Lindberg som tar hennes till ett konferensrum, där han binder henne och våldtar henne. Det är i princip samma scen som när Lisbet Salander våldtas av sin förmyndare, advokaten. Det är tamejfan riktigt jävla obehagligt.

Jesper Huor gjorde dokumentären i samarbete med Sveriges Radio

A Bitter Taste of Freedom

av Marina Goldovskaya

Var: Tempo Dokumentärfestival 9-13 mars i Stockholm
Jag såg den: torsdag 10 mars kl 14.50 på Victoria 7 – Världspremiär!
Visas även: på fredag 11 mars kl 17 på Victoria 2



Anna Politkovskaya mördades utanför sitt hem i Moskva den 7 oktober 2006. Hon var Rysslands samvete som genom sitt journalistiska arbete satte regimens övervåld i Tjetjenien under lupp. Då hade hon redan överlevt ett förgiftningsförsök, som för övrigt hindrade henne från att medla i ett gisslandrama i Nordossetien. I scenen från sjukhuset efter förgiftningen går filmens regissör Marina Goldovskaya i närbild med Anna, som säger ”om det fortsätter så här slutar jag med journalistiken”. Hon slutade inte då, men någon satte till slut stopp för hennes möjlighet att skriva artiklar.

Goldovskaya hade redan gjort en dokumentär om familjen Politovskaya, som fick titeln ”A taste of freedom”, och flera andra dokumentärer. Marina hade därför mycket material, inte bara med Anna Politovskaya, utan från Rysslands moderna, politiska historia. Goldovskaya beslutar sig för att bli dokumentärfilmare när Sovjetunionen börjat förfalla och när 1 miljon människor väller ut på Moskvas gator i protest mot att leva under kommunismen, står Goldovskaya på ett tak och filmar. Hennes porträtt av Politovskaya är emellanåt en helgonförklaring, ja, men fördjupar sannerligen bilden av den där löpsedeln som man såg för snart 5 år sedan: ”Kritisk, rysk journalist mördad”.

 

Women are Heroes

av konstnären JR
Var: Tempo Dokumentärfestival 9-13 mars i Stockholm
Jag såg den: onsdag 9 mars kl 17.20 på Victoria 7
Visas även: på lördag 12 mars kl 12.00 på Victoria 2

På frågan varför filmen har valt att se på samhället genom kvinnornas ögon, svarar filmaren: genom att titta på kvinnans situation kan man få en uppfattning om hur hela samhället mår. Right on! Women are heroes är något så ovanligt som en film från utsatta samhällsområden, där gängkrig, fattigdom, segregation och våld är vardag, där kvinnorna är berättare. Det är inte de som slåss, som våldtar, som gifter bort sina döttrar, som super, men det är de som får ta konsekvenserna. Låter kanske som en riktig höjdarfilm om hur synd det är om kvinnor? Men det är det inte. Fokus ligger inte på utsattheten egentligen, utan på det som kvinnorna i filmen vill förändra, de är frustrerade över att inte ha en röst i medierna, att inte ha makten att styra samhället bort från fällorna som sväljer deras män som flugor (många i filmen är änkor), de är arga över att de inte räknas som människor. Budskapet är inlindat i den mystiske konstnären Jr:s blixtrande färgklippning och hopp mellan kontinenter och kvinnor, som har en sak gemensamt: de tror på kampen och att alla människor är samma lika, det är förutsättningarna som måste förändras.

Dokumentära öden

I veckan ska jag gå på Tempo dokumentärfestival. Långfilm, kortfilm, radio, seminarier och samtal inom dokumentära ramar, eller? Ett av festivalens fokus ligger på var gränsen mellan verklighet och fiktion går:

Hur kan man resonera kring ”fusk” och regisserande av verkligheten för den goda sakens skull? När är det moraliskt försvarbart? Hur kan man diskutera kring sanningsbegreppet utifrån nyhetsinslag och dokumentärer? Seminariet resonerar från olika håll kring vår bild av verkligheten. Vilken makt har den som väljer ut information? Seminariet är ett samarrangemang med produktionsbolaget Filt ochABF Stockholm

Övriga spännande grejer: Women are heroes, Flawed, Jag är min egen Dolly Parton, From Russia with love, A bitter taste of freedom (om den mördade, ryska journalisten Anna Politkovskaya), Armadillo, Pink Taxi, Stora scenen, Mammas comeback, She’s blonde like me, Gåtan Göran Lindberg (radio), the Arbor, Kokvinnorna… med mycket mera!

Annie Hall och Fatty Loser

Jag har äntligen sett den. Å ja, den var ju skitbra och man vill flytta till New York och bli neurotisk. Men det slog mig att When Harry met Sally är en romcom-version av Annie Hall. En del scener är nästan plagiat. Woody Allens besatthet av döden (Harry tänker på döden hela tiden), Annies/Sallys vimsighet och härlighet. Walks in the park. Hoppen fram och tillbaka i nutid och dåtid. Relationen totalt i fokus. De gör slut, träffar nya som de egentligen inte gillar, de längtar efter varandra. Mm. Nästan samma film, fast Woody Allen är 10 gånger mer. Bara mer.

Såg Love & other drugs också. Suck… jag minns en tid då man inte behövde en dryg, manschauvinistisk tjockis som beter sig som en anal 5-åring med adhd och vars enda ordförråd tycks vara ”tits” å ”pussy” men som av någon anledning när han talar om sig själv inte fattat att det enda ordet värdig honom är ”loser” – för att göra en sevärd romantisk komedi. Och sen får han knulla med en ashet tjej efter att ha mumlat och råstirrat på hennes tuttar! Han är fett dryg och vägrar lämna den stackars manliga huvudrollen ifred EVER. Vad är detta?! Är det en slags terapi för manliga hollywoodregissörer som varit fula och knubbiga hela sitt liv och därmed blivit nobbade av klassens smarta brudar? Var alla romcom-författare tjocka nördar en gång i tiden, å är det så här de tar revansch? Med den enda anledningen att jag skulle få slippa se de här kuvade mansegona projicera sin ångest på vita duken, röstar jag för fler kvinnliga regissörer. Låt mig slippa Fatty Loser! Värre än Jar Jar för i helvete.

I övrigt var filmen skitbra på sina ställen, men riktigt ojämn i helhet. Kunde de inte skippat Läkemedelsreklamen? och Jake ”Ken doll” Gyllenhaal? Anne Hathaway däremot är fantastisk.

I veckan blir det kanske Tempo dokmentärfilmfestival. En hel massa film från Ryssland ska det va.