Game of Thrones (S06, 2016)

Okej, säsong 6 av Game of Thrones, var börjar man?

Var i Västerås börjar man?!

Förra året såg jag om säsong 1-4 av GoT, men skippade helt att skriva om säsong 5 av den enkla anledningen att jag var väldigt besviken på förra säsongen och inte kände för att ägna den mer tid än jag redan gett den. Tyvärr präglades den av farsartad humor, ologiska och tråkiga intriger samt vältrade sig i barnamord och (onödigt grafiskt) kvinnovåld och frågan var om den nya säsongen faktiskt skulle innehålla något av substans med tanke på att underlaget från GRR Martins böcker sinat?

Dock vände det något mot slutet och i femte säsongsfinalen lyckades serieskaparna ändå skapa ett sug hos mig med cliffhangers rörande Jon Snows död, Sansa och Theons öde, Aryas blindhet och vad som skulle komma efter Cerseis ”walk of shame”.

Jag kan säga med en gång att säsong 6 gav utdelning, med råge. Om förra säsongen präglades av förnedring och svek är detta på många sätt upprättelsens säsong. Och det är ”the good guys” som återtar kontrollen för första gången på ganska länge. Stark-familjen i synnerhet.

Men vi börjar där allt slutade, med Jon Snows likbleka ansikte. Så klart han kom tillbaka! Det var ju väntat, ändå var det spännande in i det sista, fram tills att han verkligen drog där chockartade andetaget i andra avsnittet (”Home”). Och jag vet inte om det är den nya frisyren eller att Jon har slutat kämpa emot sin präktighet, men är inte Kit Harington lite vassare i rollen som sitt nya jag? Inte minst i nionde avsnittet, ”Battle of the bastards”, där han slår sig blodig och lerig och ögonen brinner under världens brutalaste och läskigaste krigsscener.

Jag var rätt trött på honom under omtitten av tidigare säsonger, men nu, tillsammans med Sansa är han (underligt nog) starkare, stadigare och ändå ännu mer sårbar, vilket tilltalar mig. Kanske var den svarta manteln för tung och tråkig? Kanske är han bara snyggare i uppsatt hår. Hur som helst; att de två svagaste valparna i Stark-familjen är de som rest sig ur askan och tagit makten i Norr, säg mig: är det inte vackert?

”Battle of the Bastards” var helt klart ett av säsongens bästa avsnitt. Sorgligt och blodigt, även om jag ska erkänna att Rickons död inte beörde mig allt för mycket. Men det där slaget var så fruktansvärt snyggt gjort. Hästarna. Gyttjan. Otäcka Boltons. En heroisk jätte. Episkt avsnitt som jag sett två gånger nu.

Tycker även att första avsnittet (”The Red Woman”) var riktigt bra och stämningsfullt. Intressant att se en nedbruten Melissandre. Höjdpunkten var dock scenen där Brienne svär trohet till Sansa, som accepterar hennes ed med lite hjälp på traven av Podrick. Då var tårarna inte långt borta kan jag säga. Briennes ed till Catelyn Stark, att beskydda döttrarna Stark har så äntligen infriats.

I fjärde avsnittet (”Book of stranger”) kommer också en heeeelt magisk scen. Den när Jon och Sansa möts i Castle Black. Det har gått SEX år sedan de delade skärmutrymme. Sex år sedan de skildes åt i Winterfell, då Sansa följer med sin far, Ned Stark, på en ödesdiger resa till King’s Landing och Jon Snow beger sig norrut för att bli en del av The Nights Watch. Så mycket som har hänt. Så annorlunda de var då i jämförelse med vilka de är nu. Det är otroligt vad serien har lyckats med, att skapa dessa enorma story arcs, och få ihop både handlingen och känslomässiga trådar som man inte ens visste hängde lösa. Tv-magi!

Tårarna sprutade!

Och så var det det där med Hodor och dörren. Var det inte megasorgligt, hedersvärt och  lite löjligt på en och samma gång? Jag älskar Hodor, men hade lite svårt att smälta logiken i scenariot där Bran hälsar på i det förflutna(-ish), vilket gav Hodor mentala problem efter att ha upplevt sin egen död och hört röster från en annan tid, och därmed döms att upprepa endast den frasen i resten av sitt liv. Jag vet inte varför, men jag tycker det blev en smula enfaldigt.

Tråkigt att Osha inte fick slita halsen av Ramsay Bolton. Tänker att hon om någon hade kunnat överlista den jäveln. Men hundarna fick duga.

Brans återblickar var spännande, jag kände precis som han själv, för att stanna i den gamla världen och utforska den. I flera avsnitt, däribland det allra sista, fick vi se den unga Lyanna Stark som skymtat i utkanten av storyn under så lång tid.

Att man i sista avsnittet slutligen fick teorin om Jon Snows ursprung bekräftad (ja, jag kan ha läst den på internet eller så har någon berättat för mig, för jag hade då inte listat ut det på egen hand) var en riktig armrysare. Jon Snow är inte Ned Starks son, utan systerson. Men även utan alla dessa terorier har det ju alltid verkat lite skumt att den hedersvärde Ned skulle ha varit otrogen.

Vem Jons pappa är råder det ingen tvekan om, om man hängt med i svängarna.

Blir allt mer sugen på att läsa böckerna just för att läsningen gör att man kan stanna upp när ledtrådar droppas och lägga dem på minnet. Tv-seriens dialog är ju så snyggt skriven och tidsspannet gör det hart när omöjligt att minnas allt som sagts.

Ska strax knyta ihop säcken om Stark-familjen för att fortsätta med det göttiga som skedde i King’s Landing och Mereen. Men först …

Arya.

Du är ju varken blind eller hjärtlös. Du är en sån jädra hårding bara. Som serverar den gamle Freys hans egna söner inbakad i en paj. Som hämnas ”The Red Wedding” med en kniv över strupen. Bara så där. Jag såg det inte ens komma. Vilken resa hon gjort, och tänk att färdigheten att kunna slåss i becksvart mörker mot en övermäktig flickfiende skulle komma till användning.

Äntligen är Arya tillbaka i sitt mordiska sinneslag, i Westeros. Kan man tänka sig att det är hon som en dag lyckas ta kål på Cersei? För hon är ingen enkel nöt att knäcka.

Bandit queen.

Cersei Lannister är och har alltid varit en av mina absoluta favoriter. Hennes grymhet, hårdhet, sårbarhet, överlevnadsinstinkt och hämndbegär är så genomsyrande att den närmast blir ren. Man känner verkligen alla hennes känslor, även de som inte är så vackra. Jag förstår alla hennes handlingar och jag hejar på henne, trots att hon är alla mina andra favoriters största fiende och hatobjekt. Tyrion, Arya, Sansa, Margaery, Olenna, Brienne samt alla som kommer att lära känna henne, hatar henne. Kanske har hon även förlorat Jaime.

Ändå ser jag med skräckblandad förtjusning på när hon spränger en hel kyrka fylld med både bra (Margaery Tyrell!) och mindre bra (The High Sparrow + sekt) människor i luften och känner mig tillfreds på ett obehagligt sätt när hon skrider fram till Järntronen och tar platsen hon alltid förtjänat. Varken Robert Baratheon, Joffrey eller Tommen kommer ens i närheten av Cerseis maktfullkomlighet och förmåga att styra skutan dit hon vill. Lena Headey har skänkt denna rollfigur en uttrycksfull mun och blick som talar för sig själv (där ligger Kit Harington ljusår efter i skådespelartalang) och det är bara att buga djupt för denna brittiska stjärna.

Att Tommen skulle välja den utväg han valde kom inte som någon överraskning EGENTLIGEN, men det var likväl en smärre chock att se honom ta klivet ut genom fönstret.

Dany utser Tyrion till sin ”hand of the queen”.

På andra sidan havet blev Daenerys först bortrövad av dothrakis, men det fixade hon så klart med lite eldsvåda och publikfriande tal. Emilia Clarke är lysande i rollen som benhård drottning och bräcklig känslomänniska som tvingas skicka iväg sin älskade – den stentrista Daario Naharis. Gud så jag stör mig på skådisen som spelar honom. Han är typ det sämsta med hela serien. Allt han säger låter platt och tomt. Kan inte han dö GoT-döden bara?

Det bästa på den fronten hände mot slutet. Drakarna som satte fyr på skeppen och det banbrytande mötet mellan Yara och Dany. Kanske är det första gången man ser två (bossiga) kvinnor skaka hand, eller snarare arm, under seriens alla säsonger? Mycket humoristiska meningsutbyten var det i alla fall. Men den största tillfresställelsen var förstås AVFÄRDEN. Nu jävlar ska det göras upp om den där kniviga tronen en gång för alla.

GO DANY!

Det finns så mycket snaskigt att ta av att allt inte får plats i ett inlägg. Men jag kan inte låta bli att punkta upp några extra finfina drakägg förstås:

• Det hemliga mötet mellan Sansa och Littlefinger i ”The Door” där hon ställer honom mot väggen och frågar honom om han vill veta vad Ramsay gjort mot henne. Skarpt.

• Maester Pycelle blir hackad i småbitar av småungar. He had it coming.

• Olenna Tyrell knipsar av Sand snakes-bruttorna. ”Let the grown women speak”.

• Davos Seaworth konfronterar Melissandre med mordet på Shirin. En utlösande scen som jag inte riktigt förstått skulle kännas så befriande.

• Lyanna Mormont må vara den minsta bossen i Westeros, men kanske den klokaste och coolaste unge jag sett.

• Sandor Clegane lever och är (som vanligt) inte på humör. Dödar ett gäng mördare och springer än en gång in i Brödraskapet.

• Tyrion dämpar Daenerys vrede och jämför henne med sin far, ”The Mad King”, och utses till Danys ”Hand of the Queen”. Så fint. Tycker det var bra att han hade en mer tillbakadragen roll denna säsong. Inte för att jag inte älskar honom, utanför att andra krävde mer fokus.

• Tack och lov slapp vi fler farsartade äventyr med Jaime och Bronn. Men trevligt med den korta, men kärnfulla återföreningen av Brienne och Jaime. ❤

Det var allt för denna säsong. Om jag hade satt betyg på de olika säsongerna hade denna toppat tillsammans med säsong 1 och 4 skulle jag tro.

För mer läsning om Lyanna Stark och hennes roll i historien rekommenderas denna tänkvärda artikel. Spoilervarning för den som inte vill veta mer än serien visat med tydlighet!

Tjo hej, då var det bara ett år kvar. Sedan följer, enligt serieskaparna, två säsonger till innan sagan når sitt slut.

Här är mina tankar om tidigare säsonger:

Säsong 4
Säsong 3
Säsong 2
Säsong 1

Även mina bloggarvänner Fiffi och Henke har skrivit ett par rader om senaste GoT.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

True Story (2015)

Jag är djupt nere i true crime-träsket just nu och har varit sedan Serial och The Jinx. Hade nyligen ett mindre återfall till just Serial då jag av någon anledning hade glömt bort att läsa den stora intervjun i tre delar med Jay av The Intercept (rekommenderas). Numera rullar podcasten Criminal i hörlurarna med jämna mellanrum och jag såg dokumentären The Imposter för en tid sedan, en film jag planerar att skriva några rader om framöver. Möjligtvis startade mitt nyfunna intresse med romanthrillern Gone Girl av Gillian Flynn som jag läste förra sommaren. Sedan dess har jag även betat av hennes första och andra bok: Sharp Objects och Dark Places, varav den senare snart får biopremiär med Charlize Theron i huvudrollen. Inte för att det Flynn skriver är baserat på verkliga händelser, men hon får det att kännas så.

True crime-genren är en guldgruva för Hollywood. Manuset skriver nästan sig självt och man kan alltid använda verkligheten som ett alibi om någon ifrågasätter trovärdigheten. ”En sann historia” betyder dock inte att resultatet på vita duken blir bra, förstås. Det krävs att regissören har en egen vision av hur storyn ska berättas, att skådespelarna är skapliga och att man lyckas fixa en skön en stämning. Det senare var avgörande i en av förra årets bästa filmer: Foxcatcher. Tätare film får man leta efter.

Döm min förvåning när jag upptäckte den av Brad Pitt producerade True Story i regi av Rupert Goold. En vattentät ”based on a true story”-film om relationen mellan New York Times-journalisten Michael Finkel (Jonah Hill) och Christian Longo (James Franco). Den senare anhölls 2002 misstänkt för att ha mördat sin fru och deras tre barn, vilka återfanns i ett gäng resväskor, dumpade i havet. Barnen var 2, 3 och 4 år gamla 😦 En historia jag inte visste ett dyft om innan jag såg filmen, vilket bidrog till spänningen eftersom jag inte visste utgången på förhand (rekommenderas). Filmen baseras på boken ”True Story: Murder, Memoir, Mea Culpa” av Michael Finkel.

Jag älskar amerikanska journalister på film. De är ofta smarta, ambitiösa och framgångsrika. Mys! Så även frilansjournalisten Michael Finkel – tills han gör ett ödesdigert misstag. Han tummar på sanningen i en artikel om slavarbete i Mali och tvingas till reträtt från rampljuset. När en annan journalist kontaktar honom och berättar att en mordmisstänkt familjefar använt Finkels namn under tiden före och vid gripandet väcks blodhunden i honom och han bestämmer sig för att besöka Christan Longo i häktet.

Till sin förvåning upptäcker Finkel vissa likheter mellan honom själv och Longo. Utåt sett är de inte särskilt lika, varken utseendemässigt eller i vilka val de har gjort i livet, men intellektuellt finns ett visst samförstånd. Finkel ser dessutom i Longos fall en chans till upprättelse; chansen finns ju att han sitter på världens scoop. För tänk om Christian Longo, vilken många tycks ha dömt på förhand, är oskyldig?

Det finns regissörer som Oliver Stone som öser på av bara helvete, som får en att känna sig lite överkörd av fakta och ambitiösa teorier (JFK), och så finns det regissörer som Rupert Goold. Som snarare vill undersöka motiven bakom människors handlingar på ett psykologiskt och socialt plan, framför det politiska. Som lämnar mycket osagt och ändå lyckas putta en i en tydlig riktning. Goold zoomar in helt och hållet på Finkel och Longos relation och dynamiken som uppstår emellan dem.

Jag har nog aldrig sett James Franco så här bra och Jonah Hill, ett för mig relativt okänt ansikte, funkade jättebra även om han inte infriade bilden av en frilansjournalist med smuts under naglarna så att säga. Även Felicity Jones gör en hedersvärd insats i rollen som Michael Finkels flickvän/fru Jill. Stämningen, som jag hela tiden dillar om, är nervig och samtidigt kompakt och det är delvis filmfotografen Masanobu Takayanagis (Silver Linings Playbook) förtjänst. Fotot (och klippningen) känns väldigt effektfullt och genomarbetat och är utan tvekan en stor del av filmens magi. Se den!

Kuriosa: New York Times rättelse om Michael Finkels delvis falsifierade historia från Mali finns att läsa här.

Även Filmitch har sett True Story (spoilervarning i hans text)! Lite svalade inställd.

The Jinx: The Life and Deaths of Robert Durst

Robert Durst – oskyldigt anklagad eller kallblodig mördare?

I’ve been Jinxed!
Efter att ha stirrat på den här gubben ovanför varje gång jag loggar in på mitt HBO-konto bestämde jag mig för att ge den hyllade dokumentärserien The Jinx en chans. Första försöket misslyckades. Det tog max fem minuter innan jag stängde av på grund av ”stötande bilder”. Andra försöket gick mycket bättre. Det stötande materialet kan jämföras med att tvingas köa och prata med en dryg vakt utanför en klubb – ett nödvändigt ont, men när du väl tagit dig in vill du aldrig gå hem.

Liksom den omåttligt spännande podcast-serien Serial är The Jinx en dokumentärserie som kretsar kring ett mordfall (well, i detta fall tre potentiella mordfall) och en huvudperson som man inte riktigt vet är skyldig till brotten eller ej. I detta fall gäller det Robert Durst – som tillhör en av USA:s rikaste familjer. The Durst Organization har skaffat sig inflytande och välstånd genom att äga fastigheter på Manhattans dyraste adresser till ett totalt värde om 4,4 miljarder dollar. Sedan företagets old daddy Seymour Durst dog 1995 drivs företaget av Douglas Durst, familjens näst äldsta son. Så varför föll lotten på honom och inte äldsta sonen, Robert?

Låt mig förklara. År 1982 försvann Robert Durst fru, Kathleen (McCormack) Durst spårlöst från parets sommarhus utanför New York. Robert utpekades som misstänkt, men gick fri från åtal. År 2000 väcktes utredningen till liv efter att Robert Durst gripits i Galveston, Texas, misstänkt för att ha mördat och styckat sin granne. Kort därpå hittades hans bästa vän, Susan Berman, död i sin lägenhet i Los Angeles. Robert Durst har alltsedan Kathleens försvinnande befunnit sig ”ute i kylan” både vad det gäller familjeföretaget och medierna. Men stämmer verkligen bilden av honom? Är miljardären Robert Durst en kallblodig mördare – eller världens mest otursamme man?

År 2010 gjorde regissören Andrew Jarecki och manusförfattaren tillika The Jinx-producenten Marc Smerling en spelfilm som gick lite under radarn; All Good Things, med Ryan Gosling och Kirsten Dunst i huvudrollerna. Filmen är löst baserad på den sanna historien om Kathleen Durst försvinnande 1982 och misstankarna som riktades mot Robert.

Hur filmen slutar  vet jag inte, men det var uppenbarligen något som fortsatte att gäcka Jarecki, för i The Jinx försöker han ta reda på sanningen. Från början till slut. Precis som i Serial zoomar varje avsnitt in på en särskild del av historien; Roberts familjehistoria, relationen mellan honom och Kathleen, mordet på Morris Black i Texas osv. Till sin hjälp har Jarecki huvudpersonen själv: Robert Durst, som för första gången ställer upp på en intervju för att berätta sin historia.

Och vilken historia det är. Familjetragedier, undermåliga polisutredningar och nervslitande researcharbete avhandlas under ledning av Andrew Jarecki som också syns i bild rätt mycket. Det är ingen tvekan om att han är nyfiken på och sympatiserar med det svarta fåret, Robert Durst, vars diaboliska ansikte prytt många löpsedlar genom året, samtidigt som tvivlen finns där. Kan det vara så att  han är skyldig? Eller oskyldig till det ena, men inte det andra? Helt oskyldig?

Jag gillar genomskinligheten i projektet, att man får ta del av filmteamets tankar och processer (precis som i Serial), men det märks att Jarecki och gänget inte är journalister utan filmskapare. De vill vara med och skapa historien. Forma utgången. Ibland hade jag önskat att de stannat upp som Sarah Koenig i Serial och ställt ännu fler frågor, upprepat sig och förlorat sig i detaljer som störde
åtminstone min analys av händelserna. Vissa saker redovisas inte och jag vet inte om det är ett dramaturgiskt grepp eller att de helt enkelt inte hade resurser att undersöka precis allt.

Utan att jinxa något– I promise – men man får en större belöning i The Jinx än i Serial. Liksom en insikt i vad det innebär att tillhöra en av USA:s rikaste familjer. Mycket pengar och ett ryktbart familjenamn är rätt bra att ha när man sitter i skiten, men psykisk ohälsa går inte att pruta sig ut ur. På det sättet påminner historien om Foxcatcher. Precis som John du Pont utstrålar Robert Durst en dåligt rotad självkänsla och en vårdslöshet som i kombination är rätt skrämmande.

Tips! Har du redan sett The Jinx men inte själv googlat ännu (who are you?!) finns en del matnyttig info här.

Tips! Andrew Jarecki har varit inne på ett liknande spår tidigare, med den Oscarsnominerade dokumentären Capturing the Friedmans (2003). På söndag skriver jag om den filmen.

Game of Thrones (S04, 2014)

Den bästa GoT-fighten någonsin?

Dags för sista  recap-inlägget om Game of Thrones inför starten av säsong 5 den 13 april. Här avhandlas alltså säsong 4, med spoilers för samtliga säsonger. Är ni med? Valar Morghulis.

Här hittar ni mina tankar om tidigare säsonger:
Säsong 1
Säsong 2
Säsong 3

Det finns rättvisa. Förlåt, George RR Martin för att jag tvivlade i säsong 2 och 3. Många har förlorat huvud, liv och lemmar de senaste säsongerna, ofta fel personer eller åtminstone sådana som haft goda intentioner, men i säsong 4 är det bad ass-knopparna som rullar. Då ryker äntligen det där lilla, näsvisa, blonda dårskapet som stavas Joffrey. Aldrig har en ond bråd död känts bättre! Och det redan i andra avsnittet (”The Lion and the Rose”).

Tyrion står för säsongens fetaste bashing när han står anklagad för att ha mördat Joffrey. Till slut kommer allt i kapp honom. Cerseis försök att mörda honom, Joffreys förnedring, Tywins förnekelse, Shaes svek. Han är som en tryckkokare som sprängs. Och det är underbart att se.

Peter Dinklage, seriens stora stjärna

 

Efter att Tyrion dömts till döden av sin egen far friger Jaime honom. Tyrion hittar Shae i Tywins säng och stryper henne med hennes eget guldhalsband. Det är en sorglig scen och det ligger inte alls någon njutningsfull hämnd i det hela, trots att Shae svikit honom, utan det liksom bara… sker. Det går så fort. Tyrion har ingenting kvar att förlora så han söker upp Tywin med en spänd armborst. Och dödar honom medan han sitter och skiter. Det kallar jag RÄTTVISA.

Varys, en karaktär som växer under omtitten – i motsats till lord Baelish som visar sig vara den värsta giftormen av alla – bistår Tyrion i hans flykt och gömmer honom i en låda som lastas ombord på ett skepp. Oklart vart de ska, men gissningsvis till någon av de så kallade ”free cities” i Essos (där även Bravos ligger), dvs Varys hemland. Vi vet ju någon mer som bfeinner sig där – Daenerys – och en annan som är på väg åt det hållet: Arya. Tänk om seriens tre coolaste karaktärer träffas i säsong 5? Hur ballt vore inte det?!

Men: Har Cersei makten över King’s Landing nu när Tywin (samt Joffrey) är ute ur bilden och snällisen Tommen sitter på tronen? Kanske blir det dom här turturduvorna som styr tillsammans?

Spaning: Tyckte även ni att nya Tommen kändes bekant? Det är för att ni har sett honom förut. I Game of Thrones. Han spelade sin egen kusin; Martyn Lannister som tillfångatogs av Robb Stark och dödades av en hämndlysten Karstark i säsong 3. Har de ont om lintottar i Hollywood eller tyckte de att Martyn gjorde ett så enastående intryck under sina fem sekunder of fame, att de bara måste recasta honom? I vilket fall är Tommen Joffreys motsats, vilket är bra för Westeros invånare, men tråkigare för oss tv-tittare.

Det är många upplösningar av radarpar, liksom det skapas nya, i denna episka säsong. Arya lämnar The Hound att dö i en stenig ravin trots att han bönar och ber om att hon ska döda honom. Jag älskar att The Hound får spö av Brienne, men jag kommer verkligen sakna Sandor Clegane, Westeros största cyniker. Mötet mellan Arya och Brienne där de utbyter ett kort men genuint samförstånd är också fint på något sätt. Ändå väljer Arya att gå sin egen väg och utnyttjar myntet hon fick av Jaqen H’ghar som ger henne fri passage till Bravos. Vad kommer det att bli av Arya? I den här säsongen förvandlas hon ju till en riktig killing machine – sticker hål i hjärtat på folk till höger och vänster.

En sak störde mig. När Arya och The Hound kommer till The Vale för att förhandla med Lysa Arryn har hon precis dött och det får dem att vända i farstun, so to speak, vilket innebär att Arya och Sansa aldrig träffas. WTF! Känns det inte som att de borde ha passat på att hälsa på inne i slottet för att ta reda på mer? Äta en bit mat? Gå på dass? Vad som helst.

Nytt radarpar att älska: Podrick och Brinne.

Varje säsong har ju ett avsnitt – oftast är det nummer 8 av 10 – när någonting riktigt bedrövligt inträffar. Den här säsongens gulp-avsnitt inträffar i ”The Mountain and The Viper”. Första gången vågade jag inte titta och jag höll för öronen när jag förstod vad som höll på att hända. The Mountain knäcker alltså Oberyns skalle mitt itu. Med händerna. Gross. Den här gången tvingade jag mig själv att se på blodbadet, och det är nog det vidrigaste inslaget i serien so far. Mycket tråkigt då prins Oberyn av Dorne var en riktig hejare på att irritera Lannisters, ligga runt med både män och kvinnor och var dessutom gift med en ”oäkting”. En förebild med andra ord. Men alla goda kan ju inte leva enligt den GRR-Martinska balansen.

 Mr. Sad Puppy Face blir fullskalig hjälte i säsongens näst sista avsnitt.

Säsongens nionde avsnitt ”The Watchers on the Wall” ägnas helt och hållet till en intrig: Jon Snow och anfallet mot The Wall. Vildingarmén ledd av Mance Rayder attackerar från två håll: norr om muren med jättar, mammutar och vildingar, medan Ygrittes ”pack” är söder om muren och attackerar Castle Black bakifrån. Det är faktiskt ett riktigt bra avsnitt med mäktiga hjältescenariot i tunneln när ett gäng väktare, bland dem en av Jons närmaste allierade, offrar sig för att stoppa en rusande jätte. Något som jag helt hade glömt bort var hur slaget slutar: från ingenstans kommer Stannis inridande och mejar ner Rayders armé och tvingar dem att kapitulera. WHÅT! Man får aldrig någon förklaring till detta, hur visste de att vildingarna attackerade? Hur kom de norr om muren? Vavavava?

  You know so much about snow, Jon!

Ygritte dör i Jons armar och viskar sitt sista ”You know nothing Jon Snow” men den repliken är så utnött att stunden inte riktigt känns så mycket som den kanske borde ha gjort (eller gjorde första gången). Jag ogillar skarpt att Ygritte i slutändan önskar att hon gett upp allt för en mans skull och stannat i grottan. Suck.

Dany får problem med drakarna

Daenerys of House Targaryen, Queen of the Andals, the Rhoynar and of the First Men, Queen of Mereen, Khaleesi of the Great Grass Sea –  när ska du erövra Westeros? Snälla säg att det är dags nu i säsong 5, jag orkar inte vänta längre. Kommer hon att kunna kontrollera sina gulliga eldkastare till bäbisar som hon tvingades att låsa in? Att ser Jorah avslöjades som f.d. spion åt Robert Baratheon och skickades i väg kändes inte som någon större förlust ärligt talat. Har alltid tyckt Mr. Friend zone är rätt menlös.

Något jag missade första omgången – vilket förmodligen berodde på att det gick ett år mellan säsongerna – var att man bytte ut skådisen som spelar Daario Naharis; Danys älskare som högg huvudet av sina förra masters och hjälpte henne att ta staden Yunkai. Castingansvarige ansträngde inte ihjäl sig för att den senare skulle likna den förra, som ni ser på bilden. Ed Skrein som spelade Daario i säsong 3 var het som smör; blondish, långhårig och förförisk deluxe. Snubben (Michael Huisman) som plockar blommor till Dany i början av säsong 4 har mörkt, kort hår och är inte i närheten lika het som den förra. Tråkigt anser jag! Men han dög tydligen åt Dany…

Men hallå! Vi måste prata om Petyr Baelish! Han är ju numera någon slags styvpappa åt Sansas vidriga lilla kusin Robert Arryn efter att Baelish puttat Lysa genom the Moon Door. Sansa har slutligen bestämt sig för att spela Game of Thrones, hon ljuger för Petyrs skull (han har trots allt räddat henne från döden ett flertal gånger) och man ser en beslutsam och mer självsäker Sans, iförd en svart, urringad klänning, i slutet. Har hon äntligen vuxit upp? Ska hon spela Baelish nu?

Det framgår att det är Lord Baelish som styrt händelserna sedan ruta ett. Det var han som fick Lysa att mörda sin man, Jon Arryn (det var alltså inte Lannisters själva, vilket Ned Stark trodde) som var Robert Baratheons Hand of the King. Men exakt hur invecklat hans spel är, och vilka händelser som han faktiskt kunnat förutse, är svårt att säga. Men en sak är säker: det är han som är spelledaren i Westeros.

Westeros nya power couple?

Pssst… Kolla in artikeln ”Valar Morghulis” av Washington Post som gjort grafik över alla dödsfall i Game of Thrones. Nördigt är numera mainstream 🙂

Game of Thrones (S02, 2012)

Fortsättning följer på omtittningen av Game of Thrones. Här kan du läsa mina tankar om Game of Thrones säsong 1. Varning för spoilers för SAMTLIGA säsonger. 

 

GoTS2 är en typisk mellansäsong. Det tog lite längre tid för mig att ta mig igenom dessa 10 avsnitt (för andra gången), inte för att de på något sätt är dåliga, utan för att serien inte längre har Ned Starks naiva huvud på sina axlar – oskuldens tid är förbi – men också för att det är nu det börjar spreta, med många olika förvecklingar att hänga med i. Den har dock en viss karaktär, jag skulle vilja påstå att det är den normbrytande säsongen, där vi får lära känna oäktingarna, horororna, bortbytingarna, vildingarna samt kvinnoriddare, mördare och pirater. En av mina favoriter gör entré, Sir Davos Seaworth (Liam Cunningham). Utan honom hade Stannis-biten varit bedrövligt tråkig teve. 

 

Till säsongens fördel hör att den är något snyggare än första. Jag har nästan njutit lika mycket av ”looken” som innehållet och föga förvånande var budgeten för andra säsongen 15 procent större. 

 

I säsong ett fick vi lära känna alla Husen i sin ursprungsform – rika och bekväma, men så icke i säsong två. Jamie Lannister tillbringar nästan hela säsongen som lortig fånge, men klarar ändå av att döda sin egen kusin som kommit för att förhandla med Robb  Stark, och hamnar så småningom i Briennes omvårdnad efter att Catelyn släppt honom med hopp om att kunna få Sansa och Arya tillbaka. En strålande och omaka duo bildas. 

 

Arya som numera är förklädd till pojke är på väg norrut med Nights Watch-Yoren (som räddade Arya från King’s Landing). Hon lägger sig till med ramsan Joffrey. Cersei. Ser Ilyn Payne, efter att Yoren berättat hur hans bror blev mördad, varpå han började mumla mördarens namn varje kväll – tills han fick en chans att hämnas. Efter att ha blivit tillfångatagen av Lannister-soldater blir hon, Gendry och ”Hot Pie” vittnen till tortyr i Harrenhal. Arya blir Tywins uppassare och tjuvlyssnar ganska mycket på Tywins planer, men det får hon egentligen aldrig användning av. Vid ett tillfälle när Tywin bjuder Arya på mat håller hon i en kniv och spanar in Tywins halspulsåder men gör inte verklighet av sina fantasier. Det var fint att se en annan sida av Tywin, för visst är han lite faderlig mot Arya. Han säger att hon påminner honom om hans dotter – Cersei alltså. 

 

Men ironiskt nog upptäcker han aldrig vem han har under näsan, inte ens när Lord Baelish är på besök för att övertala Tywin om att ingå en pakt med Tyrells. Baelish är en vass spelare och lyckas hålla de flesta nöjda i denna säsong (utom Varys förstås). Han har dock en dispyt med Cersei, insinuerar att han vet sanningen om Jamie och Cersei, men hon slår ner hans utpressningsförsök. Kanske bäddar detta för Baelish senare handlingar?

 

Arya träffar den mystiska hamnskiftaren Jaqen H’Ghar som ger henne tre ”döda män” som tack för att hon släppte ut dem ur buren under Lannister-anfallet. I sista avsnittet som heter Valar Morghulis, ger han henne ett mynt och säger att hon kan ge den till vem som helst från Bravos och uppge ”Valar Morghulis” om hon behöver hans hjälp igen. (Vilket hon gör i slutet på säsong 4.)

 

Renley/Loras/Margaery-triangeldramat piffar upp den annars rätt så heterosexuella Westeros. Jag gillar Tyrells, de känns moderna och varken pinne-i-röven-snobbiga som Lannisters eller tråkigt ädla som Starks. Tänk om Renley hade fått bli kung, det hade väl varit ganska bra för ”the sake of the reelm?” Tyvärr blir Melissande på smällen med en ond ande som dödar Renley redan i fjärde avsnittet (”Garden of Bones”). Margaery förklarar för Lord Baelish att hon inte vill vara vilken drottning som helst, utan The Queen. Och mycket riktigt, efter slaget i Blackwater Bay anländer ju Tywin Lannister tillsammans med House Tyrell – och Joffrey åsidosätter Sansa för att istället förlova sig med Margaery. Sansa i sin tur får TVÅ chanser att lämna King’s Landing, men väljer att stanna. Först att erbjuda henne en flyktväg är The Hound, som mitt under slaget i avsnitt 9 (”Blackwater”) lämnar tjänsten som livvakt åt Joffrey med orden ”Fuck the King”. Lovligt befriande. Den andra är Lord Baelish, men hon avböjer även hans erbjudande.

 

Sansa är ju seriens svagaste karaktär och kanske inte så rolig att umgås med – men jag har upptäckt vad hennes styrka är. Ingen är rädd för Sansa, därför ser de ingen risk med att visa sitt sanna jag. Tänk efter. Cersei bjuder på ett och annat shownummer (se längre ner i inlägget), kanske pga ren och skär irritation över ”flickans” envisa oskulsfullhet, The Hound räddar henne från att bli våldtagen och erbjuder sig att ta henne med sig norrut (enda gången han visar minsta omtanke om någon, vilket kanske är en mer ”sann” sida av honom än han vill ge sken av), Baelish riskerar sitt huvud genom att hjälpa Sansa, och tja… Joffreys mest osympatiska sidor (dvs sanna jag) kommer oftast fram när han plågar Sansa. Det är kul vid några tillfällen när hon lyckas få honom att framstå som dum, och kommer undan med sitt oskyldiga uppsåt. 

 

Theons storyline får ganska mycket utrymme. Här slår han in på den väg som leder rakt ner i helvetet, tortyren som utförs av Lord Boltons (som i säsong 2 är Robbs högra hand) ”bastard” i säsong 3, genom att förråda Robb Stark, beslagta Winterfell och utropa sig själv till herre. En av säsongens magstarkaste ögonblick är när de hänger upp de brända kropparna efter två av böndernas söner (och låtsas att det är Bran och Rickon för att kuva folket i Winterfell). Theon förstår att han har gjort fel, att han är på väg i fel riktning, men det finns liksom ingen ”rätt” väg för honom att gå – och jag tycker faktiskt synd om honom. Han förråder sin ”bror” Robb för att vinna sin fars gunst, men anses ha blivit för ”mjuk”, vilket får honom att agera hårt. Men ingen satsar fem öre på Theon och han blir till slut förrådd av sjömännen som han förväntades leda. 

 

En intressant parentes: Master Luwin försöker övertala Theon att ge upp Winterfell och ansluta sig till The Nights Watch (”once you take the black cloak, all your past crimes is forgiven”), men Theon nappar förstås inte. Och jag ska inte sticka under en stol med att jag skrattade högt när Theon efter sitt brandtal (där han försöker övertala sina 20 sjömän från Iron Island att utkämpa en sista, ärofylld strid mot de övermäktiga nordborna som omringat Winterfell) blir nerklubbad i gyttjan av en av sjömännen. 

 

”Thought he’d never shut up”

”It was a good speech. Didn’t want to interrupt”. 

 

Men nu till säsongens tungviktare: 

Tyrion inleder säsongen (”The North Remembers”) som King’s Hand – han röjer upp bland The Small Council’s fulaste fiskar, intrigerar mot Cersei, får veta att hon tänkt försvara staden med wild fire och tar över kommandot, blir ”vän” med Varys, gör Bronn till Kapen i King’s Guard, smugglar in Shae som Sansas hand maiden – men avslutar säsongen förvisad från sin position och ignorerad av sin far, Tywin. Varys är den enda som tackar honom för att ha lett försvaret av staden under slaget i Blackwater Bay. Tyrion är en hårsmån från att dödas – av en man på uppdrag av Cersei – men räddas av Pod! Yeay! Av alla karaktärer i serien är Tyrion nog den enda som ger 100 procent återbäring. Man tröttnar aldrig på hans ironier. 

 

Tywin Lannister (fantastiska Charles Dance) träder fram allt tydligare som den pragmatiske patriarken han är. Han som styr i det dolda. Hans entré i tronsalen och första möte med Joffrey på Järntronen i avsnitt 10 är makalöst rolig. Han rider nämligen in på en vit häst. Alla vem vem som egentligen bestämmer. 

 

 

Men jag är framför allt ÖVERFÖRTJUST i dynamiken mellan Cersei och Tyrion efter att Tyrion återvänder som King’s Hand. Åhh det går att grilla en gris i rummet när replikerna mellan dem är som hetast och göra en snögubbe under de allra frostigaste meningsutbytena. Tv-guld. Men här händer också något superintressant, en glimt av sympati dem emellan som såvitt jag vet aldrig återkommer i serien. Cersei bekänner i ett svagt ögonblick för Tyrion att hon inte längre kan styra Joffrey och att hans brist på empati och böjelse för våld och otäckheter (han tvingar som ni kanske minns en prostituerad att slå en annan med ett skärp ) kanske har att göra med hennes och Jamies ”synder”. Med andra ord, incest kanske inte var någon toppenidé. Tyrion blir uppenbart beklämd över sin systers plötsliga sårbarhet och närmar sig henne för att visa sin sympati, men förtrollningen bryts innan de hinner bli allt för bra vänner. Bara ett par avsnitt senare har Tyrion skickat Myrcella, Cerseis dotter över havet för att giftas bort, och Cersei tillfångatar och misshandlar en av Lord Baelish prostituerade som hon tror är Tyrions käresta som hämnd. Det är då Tyrion uttalar ett hot mot Cersei vilket hon senare åberopar som ”bevis” för att han ska ha förgiftat och dödat Joffrey: 

 

”A day will come when you think you are safe and happy and your joy will turn to ashes in your mouth, and you will know the depth is paid”. 

 

Cersei är en av mina favoritkaraktärer all time high, på grund av hennes feministiska (och omåttligt cyniska) insikter. Hon må vara en hjärtlös tyrann, men hon har sina poänger. ”I should have been born a man” säger hon till Sansa i avsnitt 9 när de tillbringar några ödesmättade timmar tillsammans, inlåsta under slottet medan Stannis anfaller King’s Landing: ”I’d rather face a thousand swords than be shut up inside with this flock of frightened hens”. Föraktfullt distanserar hon sig från kvinnorollen som hon avskyr. 

 

Hon delar även generöst nog med sig av följande information till Sansa som nyligen fått sin första mens: ”If the city falls these fine women should be in for a bit of a rape. Half of them will have bastards in their bellies come the morning. You’ll be glad of your red flower then.” 

 

Sansa lyssnar förskrämt på Cerseis rant, och här kommer de verkligt feministiska insikterna på löpande band: 

 

”When we were young, Jamie and I, we looked so much alike even our father couldn’t tell us apart. I could never understand why they treated us differently. Jamie was taught to fight with sword and lance and mace, and I was taught to smile, and sing and please. He was heir to Casterly Rock, and I was sold to some stranger like a horse, to be ridden whenever he desired”. 

 

”But you were Robert’s queen”, invänder präktiga Sansa. Cersei svarar: ”And you will be Joffrey’s. Enjoy.”

Ha ha. Touché. 

 

Avsnitt 9, ”BLACKWATER” är ett av de bästa avsnitten hittills skulle jag säga – båda säsongerna inräknat. Stämningen i luften när Stannis skepp tyst glider fram genom det svarta vattnet. Förberedelserna i King’s Landing. Cersei som nästan tar livet av Tommen med gift. Respekten och olusten som samtliga (förutom Joffrey) känner inför att använda wildfire, det är liksom ett nödvändigt ont som ingen gläds ett dugg över, är påtaglig. Det är grym krigföring, och det vet dom. Ja, hela avsnittet andas nån slags slutgiltighet, där mycket står på spel. Mysrys.

 

 

Norr om muren händer det minst intressanta om det inte vore för en viss rödhårig ”wildling”: Ygritte (Rose Leslie), som först tillfångatas av Jon Snow men luras in i ett bakhåll av en konstant babblande Ygritte 🙂 Älskar hennes ifrågasättande av de sju kungarikenas ideal och moral, det finns faktiskt fog att fråga varför män i Jon Snows ålder svär en ed som innebär att de inte får ligga med någon. Kit Harrington är tyvärr seriens tråkigaste skådespelare. Klockorna stannar osv, och jag tror verkligen att en mer skillad skådis hade kunnat ge hans storyline lite bättre djup. I slutet av säsongen dödar han Qorin Halfhand, vilket är tänkt ska skapa en väg in till vildingarnas inre kärna, där han ska låtsas vara en ”omvänd crow”, fast egentligen är han en spion. Tycker dock att detta framkommer lite otydligt, och man hinner nästan glömma vad de är ute på för uppdrag norr om muren egentligen – men jag kan tala om att det börjar med att de söker efter Benji, Jon Snows farbror, vars häst återvänder utan sin ryttare till Castle Black. Sedan övergår det till nån slags insikt om att vildingarna börjat organisera en armé norr om muren. 

 

Det jag gillar med ”north of the wall” är allt som händer runt Jon Snow, Sams finurliga utläggningar om historia och crush på Gilly hemma hos Craster, skitsnacket mellan de unga männen i The Nights Watch. The White Walkers som dyker upp i sista avsnittet ger jag inte mycket för. Alldeles för SGI-aktiga och inte alls särskilt läskiga – dessutom förstår jag inte hur de funkar. Varför beter sig vissa som zombies medan andra är som några slags ledargestalter? 

 

Jag sympatiserar med Brans mod och hela biten i Winterfell är så otroligt sorglig, men i övrigt är hans storyline mindre intressant. Osha är cool, Hodor är… Hodor. Rickon är irriterande ointressant (kanske pga sin ålder). 

 

 

På andra sidan havet kämpar Khaleesi för att skrapa ihop en båt eller två, så att hon kan segla över havet och ta tillbaka The Iron Throne. Fast inser att hon förmodligen inte kommer att tas emot med öppna armar och att hennes drakar inte räcker för att ingjuta respekt. Hennes besök i Qarth är egentligen det enda intressanta som sker. I sista avsnittet besöker hon House of The Undying, dit hon lurats av en av köpmännen med magiska krafter som vill fjättra Daenerys i tornet och utnyttja det faktum att deras krafter är starkast i närvaron av drakarna. En grej jag gillade, men inte fattade, var det här med att hon går in i olika dörrar: till tronsalen och The Iron Throne, och till ett tält vid The Wall där Khal Drogo väntar med deras barn. Vad var poängen med detta och vem ”skapade” dessa ”parallella världar”, eller vad man ska kalla det? 

 

Det är tydligt att Ser Jorah har en FET crush på Khaleesi, men hon gör klart för honom att drakarna är de enda barn hon kommer skaffa… Men vem ska då ärva tronen? Hmm. 

 

Det finns så mycket att diskutera i säsong 2, men jag måste avrunda nån gång. Och jag är väldigt sugen att börja med säsong 3!!! Stay tuned 🙂

Musiken i The Leftovers

Nä, men om jag skulle tjata lite till om The Leftovers då 🙂

 

Sällan har musiken spelat så stor roll för min tittarupplevelse som i The Leftovers. Jag får sylvassa goose bumps i varenda avsnitt, och det är tack vare ett helt fantastiskt soundtrack. ”November” av Max Richter gör att jag vill skrika, slåss, flyga högt och aldrig mer bråka med människor jag älskar – samtidigt. Flera av låtarna, bland annat seriens main theme står Max Richter bakom. Det är njutbar musik även om man inte sett serien (fast det borde du). 

 

The Leftovers (2014)

Jag kan inte sluta titta.

The Leftovers ger mig the creeps och jag har inte sett en så deppig tv-serie sedan Six Feet Under. Men gosh vad bra den är. Bibliska övertoner, trasiga människor i amerikansk småstad, ångest. Och bra skådisar: Justin Theroux, Amy Brenneman, Carrie Coon, Christopher Eccleston. Liv Tyler. You touch my ta-la-lang. 

 

 

Måndagstipset: Doll & Em

Här kommer ett tips till er som har HBO Nordic. Vet ej ifall serien visas på Netflix eller kommer sändas på svensk tv. 

 

Doll & Em är en brittisk komediserie skriven av huvudrollsinnehavarna, Dolly Wells och Emily Mortimer (The Newsroom) som spelar tillspetsade/uppdiktade versioner av sig själva. Em är en framgångsrik skådespelare i Hollywood som befinner sig mitt uppe i inspelningen av den ”kvinnliga versionen” av Gudfadern när Doll, som bor i London, hör av sig med krossat hjärta och i stort behov av en vän. Em bjuder in Doll att bo hos henne i L.A. och anställer Doll som personlig assistent. 

 

Det är en kul idé: vad händer när två barndomsvänner – som vuxit isär karriärs- och livsstilsmässigt, men fortfarande ser varandra som bästa vänner – får nya roller i egenskap av arbetsgivare och anställd? Vad händer med maktrelationen och vem utnyttjar egentligen vem? Det är en humorserie av brittisk karaktär, i stil med The Office om man så vill, då den har en närmast dokumentär känsla och situationsbaserad humor där mycket finns att utläsa i det osagda mellan raderna. 

 

Emily Mortimer och Dolly Wells (som är vänner i verkligheten också) har verkligen lyckats fånga upp det där i en vänskapsrelation som är svåra att prata om. Hierarkier, avundsjuka, bekräftelsebehov. Men det är också en armbåge i sidan till den självupptagna Hollywoodvärlden, med en regissör som ser sig som ett unikum och skådisar som spelar sig själva (Susan Sarandon, Andy Garcia, Chloë Sevigny) i mer eller mindre smickrande ljus. 

 

Som tittare sympatiserar jag med än den ena, än den andra (men mest Doll) – men framför allt är det väldigt roligt att se dem slåss om utrymmet. Båda är bra skådisar, och man riktigt ser vad de tänker, men inte vågar säga till varandra. En sak som jag tycker ökade sympatin för Em (som inte verkar uppfatta sina egna divalater), var att man fick en inblick i hur det är att vara mitt i strålkastarljuset, ”i sin livs roll” och vilken prestationsångest och paranoia det kan skapa. 

 

Såvitt jag vet är det bara en säsong och kommer så förbli. Doll & Em består av sex avsnitt om cirka 20 minuter vardera och det är precis som det ska vara. En fin liten historia om vänskap. Se den!

 

Och här är en intervju med Emily Mortimer om Doll & Em och sin medverkan i Newsroom. 

Say it in pictures #Fargo

Jag har sagt det förut, men gud vad jag myser med den här serien.

Jag kommer nog skriva om den när jag har sett klart hela första säsongen på HBO Nordic. Men här och nu tänkte jag posta några bilder, för tv-serien är väldigt snygg. Bildspråket talar många gånger helt för sig självt. I övrigt är den rolig, varm och kallhamrad om vartannat. 

 

För den som absolut inte vill veta något om tv-serien Fargo öht utfärdar jag därmed en spoilervarning. Men jag anser inte att bilderna avslöjar några major events. Suit yourself.

 

 

 

 

 

 

 

 

Fredagstipset: Fargo

 Ni har väl inte missat att HBO följer upp klassikern Fargo (1996) med en tv-serie med samma namn, i samarbete med bröderna Coen? Jag har bara sett tre avsnitt, och tycker att serien är både rolig, våldsam och lättsamt briljant i sin genre. Martin Freeman (The Hobbit, The Office, Love Actually) spelar Lester Nygaard, en misslyckad försäkringsförsäljare som råkar i ordentligt trubbel när den kallblodiga Lorne Malvo (Billy Bob Thornton) kommer till stan och lirkar fram Lesters undanträngda känslor… Allison Tollman spelar den smarta, men osäkra polisen Molly Solverson som verkar vara den enda dugliga polisen i Minnesota och hon börjar lägga ihop pusselbitarna när mord efter mord äger rum i den lilla staden…

 

Plus i kanten: Adam Goldberg finns med på ett hörn. Gillar.