Tag Archives: Game of Thrones

Game of Thrones (S06, 2016)

1466420987_game-thrones

Okej, säsong 6 av Game of Thrones, var börjar man?

Var i Västerås börjar man?!

Förra året såg jag om säsong 1-4 av GoT, men skippade helt att skriva om säsong 5 av den enkla anledningen att jag var väldigt besviken på förra säsongen och inte kände för att ägna den mer tid än jag redan gett den. Tyvärr präglades den av farsartad humor, ologiska och tråkiga intriger samt vältrade sig i barnamord och (onödigt grafiskt) kvinnovåld och frågan var om den nya säsongen faktiskt skulle innehålla något av substans med tanke på att underlaget från GRR Martins böcker sinat?

Dock vände det något mot slutet och i femte säsongsfinalen lyckades serieskaparna ändå skapa ett sug hos mig med cliffhangers rörande Jon Snows död, Sansa och Theons öde, Aryas blindhet och vad som skulle komma efter Cerseis ”walk of shame”.

Jag kan säga med en gång att säsong 6 gav utdelning, med råge. Om förra säsongen präglades av förnedring och svek är detta på många sätt upprättelsens säsong. Och det är ”the good guys” som återtar kontrollen för första gången på ganska länge. Stark-familjen i synnerhet.

Men vi börjar där allt slutade, med Jon Snows likbleka ansikte. Så klart han kom tillbaka! Det var ju väntat, ändå var det spännande in i det sista, fram tills att han verkligen drog där chockartade andetaget i andra avsnittet (”Home”). Och jag vet inte om det är den nya frisyren eller att Jon har slutat kämpa emot sin präktighet, men är inte Kit Harington lite vassare i rollen som sitt nya jag? Inte minst i nionde avsnittet, ”Battle of the bastards”, där han slår sig blodig och lerig och ögonen brinner under världens brutalaste och läskigaste krigsscener.

Jag var rätt trött på honom under omtitten av tidigare säsonger, men nu, tillsammans med Sansa är han (underligt nog) starkare, stadigare och ändå ännu mer sårbar, vilket tilltalar mig. Kanske var den svarta manteln för tung och tråkig? Kanske är han bara snyggare i uppsatt hår. Hur som helst; att de två svagaste valparna i Stark-familjen är de som rest sig ur askan och tagit makten i Norr, säg mig: är det inte vackert?

bastard-battle-game-of-thrones

”Battle of the Bastards” var helt klart ett av säsongens bästa avsnitt. Sorgligt och blodigt, även om jag ska erkänna att Rickons död inte beörde mig allt för mycket. Men det där slaget var så fruktansvärt snyggt gjort. Hästarna. Gyttjan. Otäcka Boltons. En heroisk jätte. Episkt avsnitt som jag sett två gånger nu.

Tycker även att första avsnittet (”The Red Woman”) var riktigt bra och stämningsfullt. Intressant att se en nedbruten Melissandre. Höjdpunkten var dock scenen där Brienne svär trohet till Sansa, som accepterar hennes ed med lite hjälp på traven av Podrick. Då var tårarna inte långt borta kan jag säga. Briennes ed till Catelyn Stark, att beskydda döttrarna Stark har så äntligen infriats.

I fjärde avsnittet (”Book of stranger”) kommer också en heeeelt magisk scen. Den när Jon och Sansa möts i Castle Black. Det har gått SEX år sedan de delade skärmutrymme. Sex år sedan de skildes åt i Winterfell, då Sansa följer med sin far, Ned Stark, på en ödesdiger resa till King’s Landing och Jon Snow beger sig norrut för att bli en del av The Nights Watch. Så mycket som har hänt. Så annorlunda de var då i jämförelse med vilka de är nu. Det är otroligt vad serien har lyckats med, att skapa dessa enorma story arcs, och få ihop både handlingen och känslomässiga trådar som man inte ens visste hängde lösa. Tv-magi!

Sansa-Jon
Tårarna sprutade!

Och så var det det där med Hodor och dörren. Var det inte megasorgligt, hedersvärt och  lite löjligt på en och samma gång? Jag älskar Hodor, men hade lite svårt att smälta logiken i scenariot där Bran hälsar på i det förflutna(-ish), vilket gav Hodor mentala problem efter att ha upplevt sin egen död och hört röster från en annan tid, och därmed döms att upprepa endast den frasen i resten av sitt liv. Jag vet inte varför, men jag tycker det blev en smula enfaldigt.

Tråkigt att Osha inte fick slita halsen av Ramsay Bolton. Tänker att hon om någon hade kunnat överlista den jäveln. Men hundarna fick duga.

Brans återblickar var spännande, jag kände precis som han själv, för att stanna i den gamla världen och utforska den. I flera avsnitt, däribland det allra sista, fick vi se den unga Lyanna Stark som skymtat i utkanten av storyn under så lång tid.

Att man i sista avsnittet slutligen fick teorin om Jon Snows ursprung bekräftad (ja, jag kan ha läst den på internet eller så har någon berättat för mig, för jag hade då inte listat ut det på egen hand) var en riktig armrysare. Jon Snow är inte Ned Starks son, utan systerson. Men även utan alla dessa terorier har det ju alltid verkat lite skumt att den hedersvärde Ned skulle ha varit otrogen.

Vem Jons pappa är råder det ingen tvekan om, om man hängt med i svängarna.

lyanna_stark

Blir allt mer sugen på att läsa böckerna just för att läsningen gör att man kan stanna upp när ledtrådar droppas och lägga dem på minnet. Tv-seriens dialog är ju så snyggt skriven och tidsspannet gör det hart när omöjligt att minnas allt som sagts.

Ska strax knyta ihop säcken om Stark-familjen för att fortsätta med det göttiga som skedde i King’s Landing och Mereen. Men först …

Arya.

7-things-you-might-have-missed-on-game-of-thrones-season-6-episode-10-1036093

Du är ju varken blind eller hjärtlös. Du är en sån jädra hårding bara. Som serverar den gamle Freys hans egna söner inbakad i en paj. Som hämnas ”The Red Wedding” med en kniv över strupen. Bara så där. Jag såg det inte ens komma. Vilken resa hon gjort, och tänk att färdigheten att kunna slåss i becksvart mörker mot en övermäktig flickfiende skulle komma till användning.

Äntligen är Arya tillbaka i sitt mordiska sinneslag, i Westeros. Kan man tänka sig att det är hon som en dag lyckas ta kål på Cersei? För hon är ingen enkel nöt att knäcka.

MV5BNTI2NjQ1MDIxNF5BMl5BanBnXkFtZTgwODIwNTgyOTE@._V1_SX1777_CR0,0,1777,999_AL_Bandit queen.

Cersei Lannister är och har alltid varit en av mina absoluta favoriter. Hennes grymhet, hårdhet, sårbarhet, överlevnadsinstinkt och hämndbegär är så genomsyrande att den närmast blir ren. Man känner verkligen alla hennes känslor, även de som inte är så vackra. Jag förstår alla hennes handlingar och jag hejar på henne, trots att hon är alla mina andra favoriters största fiende och hatobjekt. Tyrion, Arya, Sansa, Margaery, Olenna, Brienne samt alla som kommer att lära känna henne, hatar henne. Kanske har hon även förlorat Jaime.

Ändå ser jag med skräckblandad förtjusning på när hon spränger en hel kyrka fylld med både bra (Margaery Tyrell!) och mindre bra (The High Sparrow + sekt) människor i luften och känner mig tillfreds på ett obehagligt sätt när hon skrider fram till Järntronen och tar platsen hon alltid förtjänat. Varken Robert Baratheon, Joffrey eller Tommen kommer ens i närheten av Cerseis maktfullkomlighet och förmåga att styra skutan dit hon vill. Lena Headey har skänkt denna rollfigur en uttrycksfull mun och blick som talar för sig själv (där ligger Kit Harington ljusår efter i skådespelartalang) och det är bara att buga djupt för denna brittiska stjärna.

Att Tommen skulle välja den utväg han valde kom inte som någon överraskning EGENTLIGEN, men det var likväl en smärre chock att se honom ta klivet ut genom fönstret.

MV5BMTcwNjY5ODA1Ml5BMl5BanBnXkFtZTgwMzMwNTgyOTE@._V1_SX1777_CR0,0,1777,999_AL_
Dany utser Tyrion till sin ”hand of the queen”.

På andra sidan havet blev Daenerys först bortrövad av dothrakis, men det fixade hon så klart med lite eldsvåda och publikfriande tal. Emilia Clarke är lysande i rollen som benhård drottning och bräcklig känslomänniska som tvingas skicka iväg sin älskade – den stentrista Daario Naharis. Gud så jag stör mig på skådisen som spelar honom. Han är typ det sämsta med hela serien. Allt han säger låter platt och tomt. Kan inte han dö GoT-döden bara?

Det bästa på den fronten hände mot slutet. Drakarna som satte fyr på skeppen och det banbrytande mötet mellan Yara och Dany. Kanske är det första gången man ser två (bossiga) kvinnor skaka hand, eller snarare arm, under seriens alla säsonger? Mycket humoristiska meningsutbyten var det i alla fall. Men den största tillfresställelsen var förstås AVFÄRDEN. Nu jävlar ska det göras upp om den där kniviga tronen en gång för alla.

GO DANY!

Daenerys-Theon-Yara-Game-of-Thrones-Season-6-Battle-of-the-Bastards

Det finns så mycket snaskigt att ta av att allt inte får plats i ett inlägg. Men jag kan inte låta bli att punkta upp några extra finfina drakägg förstås:

  • Det hemliga mötet mellan Sansa och Littlefinger i ”The Door” där hon ställer honom mot väggen och frågar honom om han vill veta vad Ramsay gjort mot henne. Skarpt.
  • Maester Pycelle blir hackad i småbitar av småungar. He had it coming.
  • Olenna Tyrell knipsar av Sand snakes-bruttorna. ”Let the grown women speak”.
  • Davos Seaworth konfronterar Melissandre med mordet på Shirin. En utlösande scen som jag inte riktigt förstått skulle kännas så befriande.
  • Lyanna Mormont må vara den minsta bossen i Westeros, men kanske den klokaste och coolaste unge jag sett.
  • Sandor Clegane lever och är (som vanligt) inte på humör. Dödar ett gäng mördare och springer än en gång in i Brödraskapet.
  • Tyrion dämpar Daenerys vrede och jämför henne med sin far, ”The Mad King”, och utses till Danys ”Hand of the Queen”. Så fint. Tycker det var bra att han hade en mer tillbakadragen roll denna säsong. Inte för att jag inte älskar honom, utanför att andra krävde mer fokus.
  • Tack och lov slapp vi fler farsartade äventyr med Jaime och Bronn. Men trevligt med den korta, men kärnfulla återföreningen av Brienne och Jaime. ❤

Det var allt för denna säsong. Om jag hade satt betyg på de olika säsongerna hade denna toppat tillsammans med säsong 1 och 4 skulle jag tro.

För mer läsning om Lyanna Stark och hennes roll i historien rekommenderas denna tänkvärda artikel. Spoilervarning för den som inte vill veta mer än serien visat med tydlighet!

Tjo hej, då var det bara ett år kvar. Sedan följer, enligt serieskaparna, två säsonger till innan sagan når sitt slut.

Här är mina tankar om tidigare säsonger:

Säsong 4
Säsong 3
Säsong 2
Säsong 1

Även mina bloggarvänner Fiffi och Henke har skrivit ett par rader om senaste GoT.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

The Forest (2016)

The_Forest_PosterLördagens filmspanarfilm valdes av Fiffi och eftersom alla redan hade gått och sett The Hateful Eight lagom till filmspanarträffen föll hennes val på en rysare med Natalie Dormer (Margaery Tyrell från Game of Thrones) i huvudrollen.

The Forest är regissören Jason Zadas långfilmsdebut och handlar om den  unga, amerikanska kvinnan, Sara, som när tvillingsystern Jess försvinner, åker till Japan för att leta rätt på henne. Enligt skolan där Jess undervisade i engelska försvann hon i den mytomspunna skogen Aokigahara, dit folk beger sig för att begå självmord. En märklig plats för en skolklass att besöka måhända, vilket Sara (Dormer) poängterar i filmen, men ”Självmordsskogen” (som finns på riktigt) ligger vid foten av Mount Fuji, Japans högsta berg, och är således en viktig, geografisk plats för unga studenter.

Sara är inte förvånad över systerns val att spontanförsvinna och önskan att utforska skogen, som enligt sägnen hemsöks av de döda, då Jess alltid varit den äventyrligare sorten – men hon blir ändå orolig eftersom Jess lider av psykisk ohälsa och försökt begå självmord vid flera tillfällen. Så trots att oddsen talar för att Jess är död – tydligen slutar den japanska polisen leta efter 48 timmar utifrån slutsatsen att hon begått självmord – bestämmer sig Sara att ge sig ut i skogen och leta. Hon ”känner” nämligen genom tvillingbandet att Jess fortfarande är vid liv.

Några nätter innan hon ger sig av drömmer Sara att hon hittar Jess gula tält i en murken, gammal källare. Inuti tältet sitter Jess, i barngestalt, kanske 7 år gammal, och ser vettskrämd ut.

I sällskap av Aiden, en australiensisk journalist, som tycker att Saras sökande efter tvillingssystern kan bli en bra story, och Michi, en japansk, skogskunnig guide beger sig Sara ut i den täta skogen, och man kan väl säga att hon hittar mer än hon hade kunnat ana.

The Forest är en dussinrysare som varken är svindålig eller särskilt bra. Natalie Dormer gör sitt jobb och filmen också. Jag rycker/skriker till och slänger upp händerna framför ansiktet minst tre-fyra gånger (jag är förvisso lättskrämd), och förbannar diverse rynkiga gummor och japanska skolflickor i uniform som tenderar att dyka upp i mörka vrår och skogsgläntor där det nyss inte synts till en enda levande själ. Filmen har vissa logiska luckor, dock inte så grava att jag blir irriterad under filmens gång, utan det är sånt jag tänker på efteråt.

En kanske inte helt spoilerfri slutsats:

Det finns en undermening i filmen som tilltalar mig, men som kommer på skam på bekostnad av viljan att skrämma tittaren med ovan nämnda element. De psykologiska stråken planteras klumpigt och man kommer inte i närheten av någon tillfredsställande aha-upplevelse i nivå med mästarrysaren The Others – en orättvis jämförelse måhända, men det är min enda måttstock – även om man i slutändan förstår att Saras sökande efter systern inte handlar om en konfrontation med systerns, eller skogens, demoner, utan hennes egna hjärnspöken.

Problemet är att dessa ”spöken”, aka Sanningen med stort S, är som en öppen bok för en normalbegåvad person och det framgår inte varför Sara över huvud taget behövde springa ut i Självmordsskogen för att inse att luftslottet var en källare.

wp-bat-2

Ett viktigt jävla Ps. Biopubliken var nog de som satte störst skräck i mig. VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ FOLK? På riktigt. Ta inte med papperspåsar/inslagspapper/chipspåsar som ni öppnar och knöklar ihop mellan varje gång ni fiskar upp vad det nu är ni måste trycka in i brödhålet varannan minut under filmens gång. Snälla. Köp en pappmugg, ät som folk, du sitter inte hemma i vardagsrummet. Lys mig inte i fejset med DIN mobil. Jag hör dig. Jag ser dig. Jag önskar jag visste var du bodde. Snälla SF, jag är beredd att betala mellanskillnaden för popcornen och läsken, bara jag slipper den här skiten på bio. Lätt. Våga prova. Sätt upp en snacksfri visning och låt biobesökarna pröjsa 160 spänn istället för 110 eller 120. Se hur många som kommer ändå. Jag kommer stå först i kön. Ds.

Filmspanarna logga

Månadens filmspanarfilm lockade inte färre än fyra filmbloggare. Spana in deras recensioner av The Forest här:

Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (Carl)
Jojjenito

Video

Nörden tipsar: Jon Snow på middagsbjudning

Jag undviker trailers, spoilers, förhandssnack inför säsong 5 av Game of Thrones för jag vill gärna gå in i serien – igen – utan förväntningar än mina egna. Men jag har inget emot att bryta magin med sånt här trams. Jag dog lite av skratt när jag såg det här klippet från Late Night with Seth Meyers. Gillar att Kit Harrington, som ju anklagas för att vara en riktig tråkmåns i Jon Snows kläder, bjuder på sig sig själv på det här viset.
GoT-nördar: missa inte! Och tack Martin för tipset!

 

 

Game of Thrones (S04, 2014)

Skärmavbild 2015-04-07 kl. 15.11.41
Den bästa GoT-fighten någonsin?

Dags för sista  recap-inlägget om Game of Thrones inför starten av säsong 5 den 13 april. Här avhandlas alltså säsong 4, med spoilers för samtliga säsonger. Är ni med? Valar Morghulis.

Här hittar ni mina tankar om tidigare säsonger:
Säsong 1
Säsong 2
Säsong 3

Det finns rättvisa. Förlåt, George RR Martin för att jag tvivlade i säsong 2 och 3. Många har förlorat huvud, liv och lemmar de senaste säsongerna, ofta fel personer eller åtminstone sådana som haft goda intentioner, men i säsong 4 är det bad ass-knopparna som rullar. Då ryker äntligen det där lilla, näsvisa, blonda dårskapet som stavas Joffrey. Aldrig har en ond bråd död känts bättre! Och det redan i andra avsnittet (”The Lion and the Rose”).

Tyrion står för säsongens fetaste bashing när han står anklagad för att ha mördat Joffrey. Till slut kommer allt i kapp honom. Cerseis försök att mörda honom, Joffreys förnedring, Tywins förnekelse, Shaes svek. Han är som en tryckkokare som sprängs. Och det är underbart att se.

Peter Dinklage, seriens stora stjärna
 

Efter att Tyrion dömts till döden av sin egen far friger Jaime honom. Tyrion hittar Shae i Tywins säng och stryper henne med hennes eget guldhalsband. Det är en sorglig scen och det ligger inte alls någon njutningsfull hämnd i det hela, trots att Shae svikit honom, utan det liksom bara… sker. Det går så fort. Tyrion har ingenting kvar att förlora så han söker upp Tywin med en spänd armborst. Och dödar honom medan han sitter och skiter. Det kallar jag RÄTTVISA.

Varys, en karaktär som växer under omtitten – i motsats till lord Baelish som visar sig vara den värsta giftormen av alla – bistår Tyrion i hans flykt och gömmer honom i en låda som lastas ombord på ett skepp. Oklart vart de ska, men gissningsvis till någon av de så kallade ”free cities” i Essos (där även Bravos ligger), dvs Varys hemland. Vi vet ju någon mer som bfeinner sig där – Daenerys – och en annan som är på väg åt det hållet: Arya. Tänk om seriens tre coolaste karaktärer träffas i säsong 5? Hur ballt vore inte det?!

Men: Har Cersei makten över King’s Landing nu när Tywin (samt Joffrey) är ute ur bilden och snällisen Tommen sitter på tronen? Kanske blir det dom här turturduvorna som styr tillsammans?

Team Tommen-3


Spaning:
 
Tyckte även ni att nya Tommen kändes bekant? Det är för att ni har sett honom förut. I Game of Thrones. Han spelade sin egen kusin; Martyn Lannister som tillfångatogs av Robb Stark och dödades av en hämndlysten Karstark i säsong 3. Har de ont om lintottar i Hollywood eller tyckte de att Martyn gjorde ett så enastående intryck under sina fem sekunder of fame, att de bara måste recasta honom? I vilket fall är Tommen Joffreys motsats, vilket är bra för Westeros invånare, men tråkigare för oss tv-tittare.

Det är många upplösningar av radarpar, liksom det skapas nya, i denna episka säsong. Arya lämnar The Hound att dö i en stenig ravin trots att han bönar och ber om att hon ska döda honom. Jag älskar att The Hound får spö av Brienne, men jag kommer verkligen sakna Sandor Clegane, Westeros största cyniker. Mötet mellan Arya och Brienne där de utbyter ett kort men genuint samförstånd är också fint på något sätt. Ändå väljer Arya att gå sin egen väg och utnyttjar myntet hon fick av Jaqen H’ghar som ger henne fri passage till Bravos. Vad kommer det att bli av Arya? I den här säsongen förvandlas hon ju till en riktig killing machine – sticker hål i hjärtat på folk till höger och vänster.

En sak störde mig. När Arya och The Hound kommer till The Vale för att förhandla med Lysa Arryn har hon precis dött och det får dem att vända i farstun, so to speak, vilket innebär att Arya och Sansa aldrig träffas. WTF! Känns det inte som att de borde ha passat på att hälsa på inne i slottet för att ta reda på mer? Äta en bit mat? Gå på dass? Vad som helst.

Brienne-podd
Nytt radarpar att älska: Podrick och Brinne.

Varje säsong har ju ett avsnitt – oftast är det nummer 8 av 10 – när någonting riktigt bedrövligt inträffar. Den här säsongens gulp-avsnitt inträffar i ”The Mountain and The Viper”. Första gången vågade jag inte titta och jag höll för öronen när jag förstod vad som höll på att hända. The Mountain knäcker alltså Oberyns skalle mitt itu. Med händerna. Gross. Den här gången tvingade jag mig själv att se på blodbadet, och det är nog det vidrigaste inslaget i serien so far. Mycket tråkigt då prins Oberyn av Dorne var en riktig hejare på att irritera Lannisters, ligga runt med både män och kvinnor och var dessutom gift med en ”oäkting”. En förebild med andra ord. Men alla goda kan ju inte leva enligt den GRR-Martinska balansen.

Skärmavbild 2015-04-06 kl. 21.45.07 Mr. Sad Puppy Face blir fullskalig hjälte i säsongens näst sista avsnitt.

Säsongens nionde avsnitt ”The Watchers on the Wall” ägnas helt och hållet till en intrig: Jon Snow och anfallet mot The Wall. Vildingarmén ledd av Mance Rayder attackerar från två håll: norr om muren med jättar, mammutar och vildingar, medan Ygrittes ”pack” är söder om muren och attackerar Castle Black bakifrån. Det är faktiskt ett riktigt bra avsnitt med mäktiga hjältescenariot i tunneln när ett gäng väktare, bland dem en av Jons närmaste allierade, offrar sig för att stoppa en rusande jätte. Något som jag helt hade glömt bort var hur slaget slutar: från ingenstans kommer Stannis inridande och mejar ner Rayders armé och tvingar dem att kapitulera. WHÅT! Man får aldrig någon förklaring till detta, hur visste de att vildingarna attackerade? Hur kom de norr om muren? Vavavava?

Skärmavbild 2015-04-06 kl. 21.44.46  You know so much about snow, Jon!

Ygritte dör i Jons armar och viskar sitt sista ”You know nothing Jon Snow” men den repliken är så utnött att stunden inte riktigt känns så mycket som den kanske borde ha gjort (eller gjorde första gången). Jag ogillar skarpt att Ygritte i slutändan önskar att hon gett upp allt för en mans skull och stannat i grottan. Suck.

Skärmavbild 2015-04-06 kl. 22.35.09Dany får problem med drakarna

Daenerys of House Targaryen, Queen of the Andals, the Rhoynar and of the First Men, Queen of Mereen, Khaleesi of the Great Grass Sea –  när ska du erövra Westeros? Snälla säg att det är dags nu i säsong 5, jag orkar inte vänta längre. Kommer hon att kunna kontrollera sina gulliga eldkastare till bäbisar som hon tvingades att låsa in? Att ser Jorah avslöjades som f.d. spion åt Robert Baratheon och skickades i väg kändes inte som någon större förlust ärligt talat. Har alltid tyckt Mr. Friend zone är rätt menlös.

Daarios-2

Något jag missade första omgången – vilket förmodligen berodde på att det gick ett år mellan säsongerna – var att man bytte ut skådisen som spelar Daario Naharis; Danys älskare som högg huvudet av sina förra masters och hjälpte henne att ta staden Yunkai. Castingansvarige ansträngde inte ihjäl sig för att den senare skulle likna den förra, som ni ser på bilden. Ed Skrein som spelade Daario i säsong 3 var het som smör; blondish, långhårig och förförisk deluxe. Snubben (Michael Huisman) som plockar blommor till Dany i början av säsong 4 har mörkt, kort hår och är inte i närheten lika het som den förra. Tråkigt anser jag! Men han dög tydligen åt Dany…

dany-daario

Men hallå! Vi måste prata om Petyr Baelish! Han är ju numera någon slags styvpappa åt Sansas vidriga lilla kusin Robert Arryn efter att Baelish puttat Lysa genom the Moon Door. Sansa har slutligen bestämt sig för att spela Game of Thrones, hon ljuger för Petyrs skull (han har trots allt räddat henne från döden ett flertal gånger) och man ser en beslutsam och mer självsäker Sans, iförd en svart, urringad klänning, i slutet. Har hon äntligen vuxit upp? Ska hon spela Baelish nu?

Det framgår att det är Lord Baelish som styrt händelserna sedan ruta ett. Det var han som fick Lysa att mörda sin man, Jon Arryn (det var alltså inte Lannisters själva, vilket Ned Stark trodde) som var Robert Baratheons Hand of the King. Men exakt hur invecklat hans spel är, och vilka händelser som han faktiskt kunnat förutse, är svårt att säga. Men en sak är säker: det är han som är spelledaren i Westeros.

Skärmavbild 2015-04-06 kl. 22.19.30Westeros nya power couple?

Pssst… Kolla in artikeln ”Valar Morghulis” av Washington Post som gjort grafik över alla dödsfall i Game of Thrones. Nördigt är numera mainstream 🙂

Game of Thrones (S03, 2013)

Tam-tam-tamtamtamtam-tam-tam-tam-tam-tam-tam-taaaaaa. Jag har nu tittat så mycket på Game of Thrones att jag faktiskt börjat tröttna en smula på titelmelodin (som jag envisas med att se före varje avsnitt). Tydligen så kan man överkonsumera GoT och jag tror att det är precis det jag har gjort genom att se om samtliga säsonger i ett kör. Säsong ett är nog den som haft starkast intryck på mig so far, efter omtitt. Men nu har vi alltså nått fram till säsong 3. Var beredd på spoilers från SAMTLIGA SÄSONGER.

En sammanfattning av tredje säsongen: intrigerna tätnar, nya allianser och bedrövliga brölllop.

KING’S LANDING
Nån som verkligen börjar få problem och förlorar mark är Cersei. Tänk så mäktig och överlägsen hon var i allra första avsnittet och under första säsongen – om än under kung Roberts förmynderi. Med fast hand fick hon Joffrey dit hon ville, till tronen. Men sen då? Joffrey frigör sig allt mer och markerar mot sin mor genom att anmärka på hennes ålder, falnande skönhet osv. Istället låter han sig förledas av Margaery, vilket så klart retar Cersei till döds. Säga vad man vill om Cersies förmåga att intrigera, men när det kommer till att tänka långsiktigt får hon nog spö av Margaery. Hon jobbar sig sakta men säkert in till Joffreys ”hjärta” (blodupump är nog ett bättre ord för just honom), samtidigt som hon bygger upp folkets välvilja till tronen genom att visa upp sig bland de fattiga. Hon är inte dum hon. Maktkampten i King’s Landing gör ingen besviken, och jag älskar varenda boxningsmatch med Tyrells vs Lannister.

För att stärka sin ställning luskar Cersei reda på, via Lord Baelish, att Tyrells planerar att gifta bort Sansa till Loras för att säkra alliansen i norr. När hon går med nyheterna till Tywin hoppas hon på ett erkännande av något slag, men Tywin tackar genom att tvinga Cersei att trolova sig med Loras och Tyrion att lägga beslag på Sansa. Nobody wins – förutom Tywin då. Här börjar missnöjet mot patriarken Tywin gro, inte bara hos Tyrion utan även Cersei.

Men vi vet ju alla vem den största förloraren är: Sansa Stark. Eftersom hon trodde att hon ska giftas bort med Loras och flytta till High Garden tackar hon nej till Lord Baelish erbjudande att fly King’s Landing till Lady Arren (Sansas moster), som Lord Baelish ska gifta sig med. Hon sitter med andra ord kvar i rävsaxen, och Joffrey missar inte ett tillfälle att förnedra henne.

En STORFAVORIT kommer in i bilden: Lady Olenna Tyrell. Vilken rockstjärna. Henne skulle jag vilja ha som farmor. Herrejösses vilken gambler. Den enda som faktiskt lyckas mäta sig med henne är Tywin.

Sansas och Tyrions bröllop går nog till historien som det näst mest tragiska bröllopet för säsongen (ni vet nog vilket som är värst). Men det är också lite fint – för de finner varandra mitt i eländet, trots allt. Shae är förstås svartsjuk, men jag tycker hon är rätt irriterande om jag ska vara ärlig. Tyrion har ju gjort klart för henne att han aldrg kommer lämna King’s Landing och gifta sig med henne på en ö långt från politikens epicentrum, så varför tar hon inte diamanterna som Varys erbjuder henne och drar? Hon framstår inte i övrigt som något pucko, utan en pragmatisk och intelligent person.

Lord Baelish aka Littlefinger, avslöjar Ros som Varys insiderkälla och ”ger bort” henne till Joffrey som dödar henne på sitt sadistiska lilla vis. Hon återfinns bunden, upphängd, skjuten med armborst, förnedrad (väldigt otäck scen). Baelish framträder allt tydligare som en extremt obehaglig man. Replikskiftena mellan Baelish och Varys är som en bra tennismatch.

Tyrion fortsätter att briljera, som den underdog han är. Peter Dinklage, vilken stjärna.

JAMIE & BRIENNE
Brienne och Jamie blir polare på riktigt  – Jamie övertalar Locke (som tillfångatar dem mitt i en svärdsfajt dem emellan) att inte våldta Brienne i utbyte mot hans fars pengar. Jamie får som han vill, men Locke lessnar på Jamies rikemansfasoner och hugger av hans hand. Säsongens första *dra efter andan*-scen. Mycket oväntat. Jamie står för en av seriens mest positiva karaktärsutvecklingar. Alla andra blir elakara, grymmare och mörkare – men hans ”godhet” bara växer. Bara för att i nästa stund… Första gången jag såg tredje säsongen trodde jag att det var Jamie, som under sitt besök hos Lord Bolton (dit han eskorteras av Locke) vinner över Lord Bolton på Lannisters sida och arrangerar morduppgörelsen på Stark-familjen hos Walder Frey, eftersom han säger till Bolton: ”Tell Robb Stark I am sorry I couldn’t make it to his uncle’s wedding. The Lannisters send their regards”. Bolton upprepar frasen när han kallblodigt mördar Robb Stark i avsnittet som blivit känt som ”The Red Wedding”.

Fast när jag kollar upp GoT Wiki framstår det som att Tywin är hjärnan bakom (vilket i och för sig är mer rimligt), men det betyder alltså att Jamies roll i det hela i princip är oväsentlig… eller?!

JON, BRAN, YGRITTE / THE NORTH
Till Brans undsättning kommer Jojen och Mera Reed, ett syskonpar som av någon anledning retar gallfeber på mig. De är så präktiga. Usch. Jag vill lika mycket som förra gången snabbspola förbi Brans Harry Potter-äventyr.Den här säsongen är jag inte lika förtjust i Ygritte. Faktiskt så stör jag mig på hela kärlekshistorien mellan henne och Jon. Jag fattar faktiskt inte ens varför hon är kär i honom – vad har han gjort för henne, utöver att inte döda henne och äga överraskande färdigheter i cunnilingus 🙂 ? Hon limmar på honom som en galning och sen drar han när han fått nog av wildling-lekar. Ähh. MEN, det glimrar faktiskt till i Kit Harringtons fejs när han står öga mot öga med Ygritte och bekänner färg efter att ha vägrat avrätta en bonde, och hon med spänd båge och tårar i ögonen parafraserar sig själv: You know nothing, Jon Snow. Just kill the guy! Nåja, hon sätter i alla fall tre pilar i kroppen på uslingen.

THEON & RAMSAY
Theon torteras av seriens största sadist (Joffrey kommer faktiskt bara på andraplats); Ramsay Snow. Lord Boltons galna oäkting som kastrerar Theon och skickar hans saknade kroppsdel till Iron Islands, vilket får hans syster att dra ut på räddningsaktion. Så här andra gången är hela tortyr-prylen mest tröttsamt faktiskt, Ramsay är mer som nån slags obehaglig comic relief när han muntert sitter och mumsar på en korv inför Theon efter hans kastrering. Theon är mot slutet av säsongen så nebdruten att han accepterar sitt nya ”slavnamn”; Reek.
RELIGIONERNA
Något som jag nästan ignorerat tidigare är religionerna som förekommer i Westeros. Ta t.ex. liknelsen mellan Lord of Light och Kristendomens monoteistiska ‘Gud’. I Westeros finns de gamla och nya gudarna (plural), och skulle kunna vara likvärdiga de hedniska gudarna? Någon som är insatt i Got-religionerna? I serien får man se flera ”bevis” för att Lord of Light faktiskt är mäktig, särskilt hos The Brotherhood, där en av ledarna (Beric) dödas av The Hound och återuppstår för sjunde gången. Betyder det att The Red Woman, Mellisande, som Stannis umgås med, har rätt i sitt siande om att Stannis är den rätta kungen osv? Tidigare har jag betraktat henne som ‘falsk’, att hon egentligen inte besitter någon makt eller inte är i direktkontakt med nån magi på riktigt, men nog sjutton är hon det. Det räcker ju med att hon tittar på folk så får hon en förebådan, t.ex. möter hon Arya och säger:

”I see a darkness in you. And in that darkness; brown eyes, blue eyes, green eyes. Eyes that you’ve shut forever. We will meet again.”

PÅ ANDRA SIDAN HAVET
Daenerys skaffar sig äntligen lite army power i slavstaden Astapor där hon köper och frigör The Unsullied, och beordrar sina flygande bäbisar att göra grillkol av den äckliga slavägaren Kraznys som förolämpat Daenerys utan att veta om att hon kan snacka Valyrian. Hell yeah! Dany blir under denna säsong fullfjädrad arméförare och drottning och bjuder en hel del rys-attacker på armarna. Hon är fortsatt den goda kandidaten till Järntronen.
THE RED WEDDING
Säsongens värsting-avsnitt då, The Rains of Castamere, mer känt som The Red Wedding. Det var en smula lättare att ta sig igenom andra gången faktiskt. Men fortfarande fruktansvärt, framför allt för Aryas skull, som är så nära att hinna ifatt sin familj, men än en gång blir vittne till en brutal och orättvis avrättning av sina familjemedlemmar. Hon och The Hound har slagit följe sedan Arya lämnade the Brotherhood som hon sprang på i sällskap med Gendry. Arya försöker faktiskt mörda The Hound i grottan hos brödraskapet, och om ni inte minns varför så är det för att Hound dödade pojken som Arya lek-fäktades med i första säsongen när Joffrey och hon hade en beef – en beef som faktiskt skapade en liten spricka mellan Stark och Baratheon/Lannisters, måhända det första tecknet på att det var en bräcklig allians som i princip bara hängde på vänskapen mellan Robert och Ned.
Bye bye King of the North. 
 
Ja, men det var allt för denna gången. Nu är det bara säsong 4 kvar innan säsong 5 rullar i gång i april! Stay tuned. Här hittar ni mina utläggningar om tidigare säsonger:

Golden Globe Awards (2015)

 Jag har inte tittat på Golden Globe Awards än men ska spana in den nedklippta sändningen på SVT Flow så snart jag kan, kanske mest för att se Tina Fey och Amy Poehler driva med Hollywood-eliten före tredje året i rad. Fantastisk duo det där (*hint* till Fiffi). Men nu till vinnarna och förlorarna på årets gala… Här är alla nominerade och så de som vann
FILM
 
På filmsidan knep faktiskt en av de bästa filmerna som jag såg på Stockholms filmfestival: Birdman or (The Unexpected Virtue of Ignorance) priset för Best Screenplay. Och, vilket jag tycker var välförtjänt, Michael Keaton belönades i kategorin Best Actor in Motion Picture, Musical or Comedy! Vilken comeback. Motsvarande i kategorin för kvinnor blev Amy Adams i Tim Burtons Big Eyes, en film som kommer på bio i Sverige i mars. Sverige var representerad i katergorin Best Foreign Language Film med Turist (Force Majeure), men vann inte.
Boyhood utsågs till Best Motion Picture Drama och Robert Linklater till Best Director, vilket kanske inte var någon större överraskning med tanke på det ambitiösa projekt som han rodde i land efter 12 år. Tyvärr har jag inte sett någon av filmerna som kammade hem priser för Best Actress samt Best Actor in Motion Picture Drama, nämligen Julianne Moore i Still Alice och Eddie Redmayne i The Theory of Everything. Moore tävlade bl.a. mot Rosamund Pike från Gone Girl. 
Att The Grand Budapest Hotel fick pris för Best Motion Picture, Musical or Comedy kom inte heller som någon större överraskning, även om det inte var en av mina favoriter från 2014. Jag hade nog lagt min röst på Birdman, som också var nominerad. I Supporting Actress/Actor-kategorin fick Patricia Arquette en välförtjänt statyett för Boyhood. J.K. Simmons vann för Whiplash, som jag inte sett och inte heller är så sugen på. Tyvärr har man TOKIGNORERAT Interstellar som fick en ynka (men välförtjänt) nominering för musiken (Best Original Score) av Hans Zimmer, men förlorade mot The Theory of Everything 😦
TV

I tv-kategorierna tycker jag nog att Golden Globes är lite… orättvisa. För vilket tv-år det har varitMen man har totalt ignorerat The Leftovers som inte nominerats alls (Justin Theroux, Amy Brenneman, Carrie Coon, Chris Zylka och Liv Tyler förtjänade allt lite uppmärksamhet) och gav, trots att Game of Thrones säsong 4 var bland det bästa som nånsin sänts på tv, tungviktarpriset för Best TV Series Drama till The Affair. Och ja det är The Affair som är årets stora vinnare, vilket känns som en överraskning. Jag kollade på ett avsnitt, men tyckte det verkade sådär. En otrohetsaffär med The Wire-Dominic West i en av huvudrollerna känns inte särskilt intressant i jämförelse med True DetectiveFargo, Game of Thrones och The Leftovers.
Liv Tyler, Ann Dowd och Amy Brenneman i The Leftovers. 
Däremot har Fargo verkligen gjort sig förtjänt av vinnarstatyetten i kategorin Best TV Series or TV Movie – i konkurrens med True Detective, Olive Kitteridge, The Missing och The Normal Heart, även om jag bara sett TD, Fargo och The Normal Heart (väldigt bra tv-film). Roligt att Allison Tollman nominerades för Best Actress in a Mini Series or Tv Movie för sin insats i Fargo, liksom Colin Hanks i motsvarande Supporting-kategori för män. Fast han borde ha vunnit istället för Matt Bomer (The Normal Heart).
Men hur kan man ge Billy Bob Thornton priset för Best Actor in a Mini-Series or TV Movie i tävlan mot Matthew McConaghey (True Detective) och Martin Freeman (Fargo)? Bör BBT ens räknas som en huvudroll i serien? Jag tycker han snarare känns som en ”stark” biroll faktiskt, för man kommer aldrig Lorne Malvo särskilt nära, som man gör med t.ex. Colin Hanks Gus Grimley. Nä, dåligt omdömde av juryn. McConaughey och Woody Harrelsson var båda bättre än Billy Bob. Och Peter Dinklage, hallå?! Mark Ruffalo var också med och tävlade, välförtjänt för sin insats i The Normal Heart.
Killarna i Looking. Jonathan Groff i mitten. 
Däremot har man missat nykomlingen Jonathan Groff som har en liten roll i The Normal Heart och spelar en av huvudkaraktärerna i Looking. Kanske nästa år. Jag är dock väldigt glad över att Louis CK fick en nominering för Best Actor in a TV Series, Musical or Comedy i Louie, även om han inte vann. Det kändes bekräftande att varken Homeland, Walking Dead eller Masters of Sex fick några priser, för de går alla på tomgång enligt mig.
 
Men det kanske är dags att ta sig an Olive Kitteridge och Transparent samt ge The Affair, House of Cards och The Honorable Woman (varav jag sett 1-2 avsnitt av respektive serie) en andra chans? Och hörrni –  i dag börjar både Girls och Looking igen! Hurrah!

Game of Thrones (S02, 2012)

Fortsättning följer på omtittningen av Game of Thrones. Här kan du läsa mina tankar om Game of Thrones säsong 1. Varning för spoilers för SAMTLIGA säsonger. 
 
GoTS2 är en typisk mellansäsong. Det tog lite längre tid för mig att ta mig igenom dessa 10 avsnitt (för andra gången), inte för att de på något sätt är dåliga, utan för att serien inte längre har Ned Starks naiva huvud på sina axlar – oskuldens tid är förbi – men också för att det är nu det börjar spreta, med många olika förvecklingar att hänga med i. Den har dock en viss karaktär, jag skulle vilja påstå att det är den normbrytande säsongen, där vi får lära känna oäktingarna, horororna, bortbytingarna, vildingarna samt kvinnoriddare, mördare och pirater. En av mina favoriter gör entré, Sir Davos Seaworth (Liam Cunningham). Utan honom hade Stannis-biten varit bedrövligt tråkig teve. 
 
Till säsongens fördel hör att den är något snyggare än första. Jag har nästan njutit lika mycket av ”looken” som innehållet och föga förvånande var budgeten för andra säsongen 15 procent större. 
 
I säsong ett fick vi lära känna alla Husen i sin ursprungsform – rika och bekväma, men så icke i säsong två. Jamie Lannister tillbringar nästan hela säsongen som lortig fånge, men klarar ändå av att döda sin egen kusin som kommit för att förhandla med Robb  Stark, och hamnar så småningom i Briennes omvårdnad efter att Catelyn släppt honom med hopp om att kunna få Sansa och Arya tillbaka. En strålande och omaka duo bildas. 
 
Arya som numera är förklädd till pojke är på väg norrut med Nights Watch-Yoren (som räddade Arya från King’s Landing). Hon lägger sig till med ramsan Joffrey. Cersei. Ser Ilyn Payne, efter att Yoren berättat hur hans bror blev mördad, varpå han började mumla mördarens namn varje kväll – tills han fick en chans att hämnas. Efter att ha blivit tillfångatagen av Lannister-soldater blir hon, Gendry och ”Hot Pie” vittnen till tortyr i Harrenhal. Arya blir Tywins uppassare och tjuvlyssnar ganska mycket på Tywins planer, men det får hon egentligen aldrig användning av. Vid ett tillfälle när Tywin bjuder Arya på mat håller hon i en kniv och spanar in Tywins halspulsåder men gör inte verklighet av sina fantasier. Det var fint att se en annan sida av Tywin, för visst är han lite faderlig mot Arya. Han säger att hon påminner honom om hans dotter – Cersei alltså. 
 
Men ironiskt nog upptäcker han aldrig vem han har under näsan, inte ens när Lord Baelish är på besök för att övertala Tywin om att ingå en pakt med Tyrells. Baelish är en vass spelare och lyckas hålla de flesta nöjda i denna säsong (utom Varys förstås). Han har dock en dispyt med Cersei, insinuerar att han vet sanningen om Jamie och Cersei, men hon slår ner hans utpressningsförsök. Kanske bäddar detta för Baelish senare handlingar?
 
Arya träffar den mystiska hamnskiftaren Jaqen H’Ghar som ger henne tre ”döda män” som tack för att hon släppte ut dem ur buren under Lannister-anfallet. I sista avsnittet som heter Valar Morghulis, ger han henne ett mynt och säger att hon kan ge den till vem som helst från Bravos och uppge ”Valar Morghulis” om hon behöver hans hjälp igen. (Vilket hon gör i slutet på säsong 4.)
 
Renley/Loras/Margaery-triangeldramat piffar upp den annars rätt så heterosexuella Westeros. Jag gillar Tyrells, de känns moderna och varken pinne-i-röven-snobbiga som Lannisters eller tråkigt ädla som Starks. Tänk om Renley hade fått bli kung, det hade väl varit ganska bra för ”the sake of the reelm?” Tyvärr blir Melissande på smällen med en ond ande som dödar Renley redan i fjärde avsnittet (”Garden of Bones”). Margaery förklarar för Lord Baelish att hon inte vill vara vilken drottning som helst, utan The Queen. Och mycket riktigt, efter slaget i Blackwater Bay anländer ju Tywin Lannister tillsammans med House Tyrell – och Joffrey åsidosätter Sansa för att istället förlova sig med Margaery. Sansa i sin tur får TVÅ chanser att lämna King’s Landing, men väljer att stanna. Först att erbjuda henne en flyktväg är The Hound, som mitt under slaget i avsnitt 9 (”Blackwater”) lämnar tjänsten som livvakt åt Joffrey med orden ”Fuck the King”. Lovligt befriande. Den andra är Lord Baelish, men hon avböjer även hans erbjudande.
 
Sansa är ju seriens svagaste karaktär och kanske inte så rolig att umgås med – men jag har upptäckt vad hennes styrka är. Ingen är rädd för Sansa, därför ser de ingen risk med att visa sitt sanna jag. Tänk efter. Cersei bjuder på ett och annat shownummer (se längre ner i inlägget), kanske pga ren och skär irritation över ”flickans” envisa oskulsfullhet, The Hound räddar henne från att bli våldtagen och erbjuder sig att ta henne med sig norrut (enda gången han visar minsta omtanke om någon, vilket kanske är en mer ”sann” sida av honom än han vill ge sken av), Baelish riskerar sitt huvud genom att hjälpa Sansa, och tja… Joffreys mest osympatiska sidor (dvs sanna jag) kommer oftast fram när han plågar Sansa. Det är kul vid några tillfällen när hon lyckas få honom att framstå som dum, och kommer undan med sitt oskyldiga uppsåt. 
 
Theons storyline får ganska mycket utrymme. Här slår han in på den väg som leder rakt ner i helvetet, tortyren som utförs av Lord Boltons (som i säsong 2 är Robbs högra hand) ”bastard” i säsong 3, genom att förråda Robb Stark, beslagta Winterfell och utropa sig själv till herre. En av säsongens magstarkaste ögonblick är när de hänger upp de brända kropparna efter två av böndernas söner (och låtsas att det är Bran och Rickon för att kuva folket i Winterfell). Theon förstår att han har gjort fel, att han är på väg i fel riktning, men det finns liksom ingen ”rätt” väg för honom att gå – och jag tycker faktiskt synd om honom. Han förråder sin ”bror” Robb för att vinna sin fars gunst, men anses ha blivit för ”mjuk”, vilket får honom att agera hårt. Men ingen satsar fem öre på Theon och han blir till slut förrådd av sjömännen som han förväntades leda. 
 
En intressant parentes: Master Luwin försöker övertala Theon att ge upp Winterfell och ansluta sig till The Nights Watch (”once you take the black cloak, all your past crimes is forgiven”), men Theon nappar förstås inte. Och jag ska inte sticka under en stol med att jag skrattade högt när Theon efter sitt brandtal (där han försöker övertala sina 20 sjömän från Iron Island att utkämpa en sista, ärofylld strid mot de övermäktiga nordborna som omringat Winterfell) blir nerklubbad i gyttjan av en av sjömännen. 
 
”Thought he’d never shut up”
”It was a good speech. Didn’t want to interrupt”. 
 
Men nu till säsongens tungviktare: 
Tyrion inleder säsongen (”The North Remembers”) som King’s Hand – han röjer upp bland The Small Council’s fulaste fiskar, intrigerar mot Cersei, får veta att hon tänkt försvara staden med wild fire och tar över kommandot, blir ”vän” med Varys, gör Bronn till Kapen i King’s Guard, smugglar in Shae som Sansas hand maiden – men avslutar säsongen förvisad från sin position och ignorerad av sin far, Tywin. Varys är den enda som tackar honom för att ha lett försvaret av staden under slaget i Blackwater Bay. Tyrion är en hårsmån från att dödas – av en man på uppdrag av Cersei – men räddas av Pod! Yeay! Av alla karaktärer i serien är Tyrion nog den enda som ger 100 procent återbäring. Man tröttnar aldrig på hans ironier. 
 
Tywin Lannister (fantastiska Charles Dance) träder fram allt tydligare som den pragmatiske patriarken han är. Han som styr i det dolda. Hans entré i tronsalen och första möte med Joffrey på Järntronen i avsnitt 10 är makalöst rolig. Han rider nämligen in på en vit häst. Alla vem vem som egentligen bestämmer. 
 
 
Men jag är framför allt ÖVERFÖRTJUST i dynamiken mellan Cersei och Tyrion efter att Tyrion återvänder som King’s Hand. Åhh det går att grilla en gris i rummet när replikerna mellan dem är som hetast och göra en snögubbe under de allra frostigaste meningsutbytena. Tv-guld. Men här händer också något superintressant, en glimt av sympati dem emellan som såvitt jag vet aldrig återkommer i serien. Cersei bekänner i ett svagt ögonblick för Tyrion att hon inte längre kan styra Joffrey och att hans brist på empati och böjelse för våld och otäckheter (han tvingar som ni kanske minns en prostituerad att slå en annan med ett skärp ) kanske har att göra med hennes och Jamies ”synder”. Med andra ord, incest kanske inte var någon toppenidé. Tyrion blir uppenbart beklämd över sin systers plötsliga sårbarhet och närmar sig henne för att visa sin sympati, men förtrollningen bryts innan de hinner bli allt för bra vänner. Bara ett par avsnitt senare har Tyrion skickat Myrcella, Cerseis dotter över havet för att giftas bort, och Cersei tillfångatar och misshandlar en av Lord Baelish prostituerade som hon tror är Tyrions käresta som hämnd. Det är då Tyrion uttalar ett hot mot Cersei vilket hon senare åberopar som ”bevis” för att han ska ha förgiftat och dödat Joffrey: 
 
”A day will come when you think you are safe and happy and your joy will turn to ashes in your mouth, and you will know the depth is paid”. 
 
Cersei är en av mina favoritkaraktärer all time high, på grund av hennes feministiska (och omåttligt cyniska) insikter. Hon må vara en hjärtlös tyrann, men hon har sina poänger. ”I should have been born a man” säger hon till Sansa i avsnitt 9 när de tillbringar några ödesmättade timmar tillsammans, inlåsta under slottet medan Stannis anfaller King’s Landing: ”I’d rather face a thousand swords than be shut up inside with this flock of frightened hens”. Föraktfullt distanserar hon sig från kvinnorollen som hon avskyr. 
 
Hon delar även generöst nog med sig av följande information till Sansa som nyligen fått sin första mens: ”If the city falls these fine women should be in for a bit of a rape. Half of them will have bastards in their bellies come the morning. You’ll be glad of your red flower then.” 
 
Sansa lyssnar förskrämt på Cerseis rant, och här kommer de verkligt feministiska insikterna på löpande band: 
 
”When we were young, Jamie and I, we looked so much alike even our father couldn’t tell us apart. I could never understand why they treated us differently. Jamie was taught to fight with sword and lance and mace, and I was taught to smile, and sing and please. He was heir to Casterly Rock, and I was sold to some stranger like a horse, to be ridden whenever he desired”. 
 
”But you were Robert’s queen”, invänder präktiga Sansa. Cersei svarar: ”And you will be Joffrey’s. Enjoy.”
Ha ha. Touché. 
 
Avsnitt 9, ”BLACKWATER” är ett av de bästa avsnitten hittills skulle jag säga – båda säsongerna inräknat. Stämningen i luften när Stannis skepp tyst glider fram genom det svarta vattnet. Förberedelserna i King’s Landing. Cersei som nästan tar livet av Tommen med gift. Respekten och olusten som samtliga (förutom Joffrey) känner inför att använda wildfire, det är liksom ett nödvändigt ont som ingen gläds ett dugg över, är påtaglig. Det är grym krigföring, och det vet dom. Ja, hela avsnittet andas nån slags slutgiltighet, där mycket står på spel. Mysrys.
 
 
Norr om muren händer det minst intressanta om det inte vore för en viss rödhårig ”wildling”: Ygritte (Rose Leslie), som först tillfångatas av Jon Snow men luras in i ett bakhåll av en konstant babblande Ygritte 🙂 Älskar hennes ifrågasättande av de sju kungarikenas ideal och moral, det finns faktiskt fog att fråga varför män i Jon Snows ålder svär en ed som innebär att de inte får ligga med någon. Kit Harrington är tyvärr seriens tråkigaste skådespelare. Klockorna stannar osv, och jag tror verkligen att en mer skillad skådis hade kunnat ge hans storyline lite bättre djup. I slutet av säsongen dödar han Qorin Halfhand, vilket är tänkt ska skapa en väg in till vildingarnas inre kärna, där han ska låtsas vara en ”omvänd crow”, fast egentligen är han en spion. Tycker dock att detta framkommer lite otydligt, och man hinner nästan glömma vad de är ute på för uppdrag norr om muren egentligen – men jag kan tala om att det börjar med att de söker efter Benji, Jon Snows farbror, vars häst återvänder utan sin ryttare till Castle Black. Sedan övergår det till nån slags insikt om att vildingarna börjat organisera en armé norr om muren. 
 
Det jag gillar med ”north of the wall” är allt som händer runt Jon Snow, Sams finurliga utläggningar om historia och crush på Gilly hemma hos Craster, skitsnacket mellan de unga männen i The Nights Watch. The White Walkers som dyker upp i sista avsnittet ger jag inte mycket för. Alldeles för SGI-aktiga och inte alls särskilt läskiga – dessutom förstår jag inte hur de funkar. Varför beter sig vissa som zombies medan andra är som några slags ledargestalter? 
 
Jag sympatiserar med Brans mod och hela biten i Winterfell är så otroligt sorglig, men i övrigt är hans storyline mindre intressant. Osha är cool, Hodor är… Hodor. Rickon är irriterande ointressant (kanske pga sin ålder). 
 
 
På andra sidan havet kämpar Khaleesi för att skrapa ihop en båt eller två, så att hon kan segla över havet och ta tillbaka The Iron Throne. Fast inser att hon förmodligen inte kommer att tas emot med öppna armar och att hennes drakar inte räcker för att ingjuta respekt. Hennes besök i Qarth är egentligen det enda intressanta som sker. I sista avsnittet besöker hon House of The Undying, dit hon lurats av en av köpmännen med magiska krafter som vill fjättra Daenerys i tornet och utnyttja det faktum att deras krafter är starkast i närvaron av drakarna. En grej jag gillade, men inte fattade, var det här med att hon går in i olika dörrar: till tronsalen och The Iron Throne, och till ett tält vid The Wall där Khal Drogo väntar med deras barn. Vad var poängen med detta och vem ”skapade” dessa ”parallella världar”, eller vad man ska kalla det? 
 
Det är tydligt att Ser Jorah har en FET crush på Khaleesi, men hon gör klart för honom att drakarna är de enda barn hon kommer skaffa… Men vem ska då ärva tronen? Hmm. 
 
Det finns så mycket att diskutera i säsong 2, men jag måste avrunda nån gång. Och jag är väldigt sugen att börja med säsong 3!!! Stay tuned 🙂

Game of Thrones (S01, 2011)

OBS! Beware of feta spoilers för ALLA säsonger av Game of Thrones i detta inlägg. 
 
Jag är nykär.
Eftersom alla andra tv-serier jag följer tråkar ut mig just nu och inga nya lyckas få mig på kroken bestämde jag mig för att återvinna en gammal. Världens bästa tv-serie ska poängteras. Game of Thrones. Jag tror inte att jag insett exakt HUR bra den är förrän jag såg om första säsongen på typ en vecka. (Plötsligt fanns all tid i världen). Eftersom jag inte skrivit om tv-serien förut, utöver något enstaka inlägg, tänkte jag att det var dags för en matig genomgång. 
 
Men jag var inte alltid lika förtjust. Så här lät det efter att jag sett cirka två avsnitt i början på sommaren 2011. GoT var snackisen, men jag var MYCKET irriterad på alla artiklar som påstod att George RR Martin var fantasygenrens största geni och helt förbisåg min husgud Robert Jordan. Därför skrev jag så här i en statusuppdatering på facebook: 
 
”Är det bara jag som blir skitprovocerad av alla hyllningar till George RR Martin och hans ”förnyande av fantasygenren”? Game of Thrones är inte annorlunda än något annat jag sett. Det är Braveheart 2.0.”
 
Oj, så fel man kan ha. 
Fast det är klart, man skulle kunna säga att jag ändå hade lite rätt då jag förebådade att seriens huvudperson förlorade huvudet till en bödel. Till allas förvåning. Att GRRM gör sig av med stora karaktärer till höger och vänster är numera ingen nyhet, men det var rätt så överraskande när det begav sig för Lord Eddard Stark. Vilken chock. Andra gången jag ser serien är själva scenen i avsnitt 9 (”Baelor”) fortfarande känslomässigt chockartad, jag känner nästan ännu mer för Arya och Sansa denna gång, kanske för att jag vet vad som komma skall. Däremot är jag inte ett dugg förvånad över att Ned Stark ryker. Shit va han gör bort sig, gång på gång, i King’s Landing. Han är ungefär lika smidig som en björn som försöker fånga fisk med näshåren.
Jag citerar Cersei: 
 
”When you play the Game of Thrones, you win or you die. There’s no middle ground.”
 
Nä, Eddard Stark kunde inte spela Game of Thrones särskilt väl.
Första gången jag såg säsong ett missade jag ganska mycket av det politiska spelet och intrigerna, hur allt hängde ihop osv, pga 1) jag har inte läst böckerna ocb 2) jag var helt okej med att inte haja allt. Den här gången var jag mer lyhörd. Och vet ni hur många chanser Ned Stark får att slippa undan sitt öde?! ALLA försöker övertala honom att inte låta sanningen om Joffreys härkomst styra honom. Lord Baelish, Lord Varys, Renley, Cersei. Till och med Arya varnar Ned efter att ha tjuvlyssnat på Varys och nån maktperson nere i slottets tunnlar. 
 
 
Särskilt två grejer är intressanta med maktspelet och Ned Stark: 
 
1) Ned Stark tänjer på sanningen själv när han skriver ner kung Roberts ord i testamentet. Robert säger att han ämnar att lämna tronen till ”my son, Joffrey, men Ned skriver ”my rightful heir”. Vilken fuling!
 
2) Strax innan kungen, Robert Baratheon, dör konfronterar Ned Cersei och säger att hon bör lämna staden och ta sina (oäkta) barn och fly, för han ämnar att sätta den rättmätige arvingen, Stannis Baratheon, på tronen. När kungen dött söker Renley Baratheon, Roberts bror, upp Ned och föreslår en allians mellan honom och Starks, och att de tillsammans med huset Tyrell (japp, som sedan slår sig samman med Lannisters via Margaery Tyrell), kuppar mot Lannisters och tar tronen. DET ÄR JU EN MEGABRA IDÉ! med facit i hand. Renley verkar vara en vettig person, tusenfalt bättre än brorsan Robert och i synnerhet Joffrey. Men icke… Präktige Ned ska göra det som är rätt och skickar ett brev till Stannis. Tjoff, så är kriget om tronen i gång och Ned förlorar huvudet på kuppen. Sorry to say Ned, men du satte dig själv i den rävsaxen. 
 
Eddard Starks avrättning sätter tonen för kommande säsonger. Nu går INGEN säker. 
 
Men vad händer mer i säsong ett?
* Robb Stark utropas till ”King of the North” och går i krig mot Joffrey efter att de avrättar hans far. Jag hade mer sympati för Robb nu än första gången. Det finns något ädelt och hoppfullt (samt lite naivt) med nordbornas marsch mot Kings Landing. Fast samtidigt vill jag ropa: stopp! Stanna i Winterfell och ta hand om lillpysarna Bran och Rickon. Ni kommer att dö!!! 
 
* Jon Snow skiljs från Stark-familjen och inser att jobbet i Nights Watch inte är det hedersuppdrag som han trott. Kit Harrington stjäl inte showen denna omtittning heller. Hans rollkaraktär är sååå humorbefriad (vilket märks särskilt väl i scener där han pratar med Tyrion) och han framstår rentav som enfaldig. Är han lika tråkig i böckerna undrar jag? Fast han är vldigt hängiven sin familj, vilket är sympatiskt eftersom Catalyn hatar honom och alla påminner honom om att han är en bastard typ hela tiden. Jag hade också glömt att det är Jon Snow som ger Arya svärdet som hon döper till ”The Needle”. Fint!
 
* Nights Watch-kuriosa: Maester Aemon (den blinda gubben) är en Targaryen och typ gammelfarbror till Daenerys! Det gick mig helt förbi första tittningen. 
 
* Tyrion är väldigt sympatisk från start, fast mycket mer lättsam än de senare säsongerna. Tyrion ställs inför rätta av Catalyn Stark hos systern Lysa Arryn och Bronn tar på sig att strida för hans liv. Han vinner och en fantastisk duo föds! 
 
* Sansa är nära att knuffa ner Joffrey från en gångbro i Kings Landing efter att han tvingat henne att titta på sin fars upp-pålade huvud, men hejdas av The Hound. Så mycket hat hon hade besparat skådespelaren Jack Gleeson. Men hon sticker ändå ut hakan och ger Joffrey svar på tal efter att han skryter med att han ska ge henne Robbs huvud, varpå hon replikerar: ”Or he’ll give me yours”. Heja Sansa (som annars är urbota lam och trög). Det ska bli spännande att se om hon äntligen fattat galoppen i säsong fem och börjar agera
 
* Cersei Lannister (Lena Headey) tycker jag är seriens stora stjärna, så konfliktfylld och motsägelsefull, omöjlig att inte hat-älska. I första säsongen, innan hon blir maktfullkomlig vid sidan av (kung) Joffrey får man se en mer tillbakadragen Cersei i rollen som drottning till kung Robert. Hon opponerar sig mot honom, men det märks att hon är sårbar, och LEDSEN över deras iskalla äktenskap. En av de bästa scenerna är när hon sitter ner tillsammans med honom och de pratar öppet om sitt äktenskap. Hon frågar om det någonsin fanns en chans för dem och Robert säger nej. 
Han erkänner att den enda han älskat var Ned Starks döda syster, Leanna. Fyyyy vad sorgligt. Sympatiska poäng till Cersei. 
 
* Jamie Lannister är verkligen ett as mest hela tiden, till och med efter att han blivit tillfångatagen av Robb Starks armé. Fast man märker redan här var hans lojalitet ligger: hos syskonen. Å jag fick bättre koll på fuzzet kring hans smeknamn, King Slayer. Alla säger det föraktufullt, men det verkar ju som om han gjorde nåt bra ändå, eftersom The Mad King var… galen. 
 
* En annan storfavorit är självfallet Westeros minsta heroine: Arya Stark. Uppkäftig och rolig. Lite smartare än sin far, men kanske lite väl impulsstyrd. Scenen när Ned Stark avrättas och en Nights Watch-väktare håller i Arya för att hindra henne för att rusa fram, hon tittar upp mot himlen och ser fåglarna flyga…  ja, då sprutar tårarna. 
 
* Fast den häftigaste resan gör ju Daenerys ”Stormborn” Targaryen, eller som drothiakerna kallar henne: Khaleesi. Hon går från klarhet till klarhet, och stämningen runt henne byggs upp systematiskt. En av de göttigaste scenerna är när Khal Drogo häller en kittel med smält guld över brorsan, Viserys, och hon inser att det inte är han som är den sanna Draken. Eftersom drakar inte kan skadas av eld. Hmm, undrar vem som är det då… ? 🙂
 
Vi får se henne transformeras från den här ljuva, förslavade lilla varelsen… 
 
… till den här coola drakmamman!
 
Ja, det är helt enkelt en magisk tv-serie det här och jag måste hejda mig från att inte låsa in mig i lägenheten och sluka säsong två i ett enda nafs. Fast snart är det ju jullov… 😀

Bad Lip Reading #Game of Thrones

Bad Lip Reading är en Yotubekanal som läppsynkar filmer och tv-serier sjuuuukt snyggt, där karaktärerna får nya röster och helt nya manus. 
 
Det här klippet gjorde min dag. Typ spoilervarning för säsong 1 av Game of Thrones, men de avslöjar egentligen ingen handling genom dialoger, bara genom bilder. Have fun!!!
 
 

Game over

Spoilervarning: Game of Thrones avsnitt 2 i säsong 4.
 
 
 
 
 
Ok?
 
 
 
 
 
 
We’ve had vicious kings, and we’ve had idiot kings, but I don’t think we’ve ever been cursed with a vicious idiot for a king!” – Tyrion Lannister om Joffrey Baratheon. 
 
Alltså, jag har nog sällan upplevt en sådan lustfylld stund som när Joffrey hostar en gång för mycket. När man fattar att det är slut för den lille sadisten som tror att han styr King’s Landing, när det i realiteten är Tywin, Cersei, Tyrion, Margaery och farmor Tyrell, lord Varys, Littlefinger – ja i princip alla utom just Joffrey. Trots det är jag rätt säker på att jag kände ett sting av sorg när Cersei pressade fram ett ynkligt ”my son”, över Joffreys döda kropp. Tv-historiens mest hatade karaktär har gått i graven, och alla firar. Vem ska nu tortera horor, döda bebisar, massakera böcker, förolämpa alla i sin omgivning och komma med komplett galna idéer när andan faller på? 
 
Ja, lite tomt kommer det allt bli. One down, one to go. Nu är oäktingen Ramsay Snow seriens största sadist. Grattis Ramsay! Och du, Joffrey Baratheon, rest in hell.