Golden Globe Awards (2015)

 Jag har inte tittat på Golden Globe Awards än men ska spana in den nedklippta sändningen på SVT Flow så snart jag kan, kanske mest för att se Tina Fey och Amy Poehler driva med Hollywood-eliten före tredje året i rad. Fantastisk duo det där (*hint* till Fiffi). Men nu till vinnarna och förlorarna på årets gala… Här är alla nominerade och så de som vann. 

FILM

 

På filmsidan knep faktiskt en av de bästa filmerna som jag såg på Stockholms filmfestival: Birdman or (The Unexpected Virtue of Ignorance) priset för Best Screenplay. Och, vilket jag tycker var välförtjänt, Michael Keaton belönades i kategorin Best Actor in Motion Picture, Musical or Comedy! Vilken comeback. Motsvarande i kategorin för kvinnor blev Amy Adams i Tim Burtons Big Eyes, en film som kommer på bio i Sverige i mars. Sverige var representerad i katergorin Best Foreign Language Film med Turist (Force Majeure), men vann inte.

Boyhood utsågs till Best Motion Picture Drama och Robert Linklater till Best Director, vilket kanske inte var någon större överraskning med tanke på det ambitiösa projekt som han rodde i land efter 12 år. Tyvärr har jag inte sett någon av filmerna som kammade hem priser för Best Actress samt Best Actor in Motion Picture Drama, nämligen Julianne Moore i Still Alice och Eddie Redmayne i The Theory of Everything. Moore tävlade bl.a. mot Rosamund Pike från Gone Girl. 

Att The Grand Budapest Hotel fick pris för Best Motion Picture, Musical or Comedy kom inte heller som någon större överraskning, även om det inte var en av mina favoriter från 2014. Jag hade nog lagt min röst på Birdman, som också var nominerad. I Supporting Actress/Actor-kategorin fick Patricia Arquette en välförtjänt statyett för Boyhood. J.K. Simmons vann för Whiplash, som jag inte sett och inte heller är så sugen på. Tyvärr har man TOKIGNORERAT Interstellar som fick en ynka (men välförtjänt) nominering för musiken (Best Original Score) av Hans Zimmer, men förlorade mot The Theory of Everything 😦

TV

I tv-kategorierna tycker jag nog att Golden Globes är lite… orättvisa. För vilket tv-år det har varit. Men man har totalt ignorerat The Leftovers som inte nominerats alls (Justin Theroux, Amy Brenneman, Carrie Coon, Chris Zylka och Liv Tyler förtjänade allt lite uppmärksamhet) och gav, trots att Game of Thrones säsong 4 var bland det bästa som nånsin sänts på tv, tungviktarpriset för Best TV Series Drama till The Affair. Och ja det är The Affair som är årets stora vinnare, vilket känns som en överraskning. Jag kollade på ett avsnitt, men tyckte det verkade sådär. En otrohetsaffär med The Wire-Dominic West i en av huvudrollerna känns inte särskilt intressant i jämförelse med True Detective, Fargo, Game of Thrones och The Leftovers.

Liv Tyler, Ann Dowd och Amy Brenneman i The Leftovers. 

Däremot har Fargo verkligen gjort sig förtjänt av vinnarstatyetten i kategorin Best TV Series or TV Movie – i konkurrens med True Detective, Olive Kitteridge, The Missing och The Normal Heart, även om jag bara sett TD, Fargo och The Normal Heart (väldigt bra tv-film). Roligt att Allison Tollman nominerades för Best Actress in a Mini Series or Tv Movie för sin insats i Fargo, liksom Colin Hanks i motsvarande Supporting-kategori för män. Fast han borde ha vunnit istället för Matt Bomer (The Normal Heart).

Men hur kan man ge Billy Bob Thornton priset för Best Actor in a Mini-Series or TV Movie i tävlan mot Matthew McConaghey (True Detective) och Martin Freeman (Fargo)? Bör BBT ens räknas som en huvudroll i serien? Jag tycker han snarare känns som en ”stark” biroll faktiskt, för man kommer aldrig Lorne Malvo särskilt nära, som man gör med t.ex. Colin Hanks Gus Grimley. Nä, dåligt omdömde av juryn. McConaughey och Woody Harrelsson var båda bättre än Billy Bob. Och Peter Dinklage, hallå?! Mark Ruffalo var också med och tävlade, välförtjänt för sin insats i The Normal Heart.

Killarna i Looking. Jonathan Groff i mitten. 

Däremot har man missat nykomlingen Jonathan Groff som har en liten roll i The Normal Heart och spelar en av huvudkaraktärerna i Looking. Kanske nästa år. Jag är dock väldigt glad över att Louis CK fick en nominering för Best Actor in a TV Series, Musical or Comedy i Louie, även om han inte vann. Det kändes bekräftande att varken Homeland, Walking Dead eller Masters of Sex fick några priser, för de går alla på tomgång enligt mig.

 

Men det kanske är dags att ta sig an Olive Kitteridge och Transparent samt ge The Affair, House of Cards och The Honorable Woman (varav jag sett 1-2 avsnitt av respektive serie) en andra chans? Och hörrni –  i dag börjar både Girls och Looking igen! Hurrah!

Interstellar (2014)

 

När jag kom ut från biografen fann jag mig själv stående i en vägkorsning. Tom i hjärnan, stirrande på grå asfalten. Känslan av att ha ryckts ur en dröm var stark. Jag ville instinktivt krypa tillbaka in i biomörkret och åka ut i rymden igen. Resa instellärt. 

 

Men vi börjar i rätt ände… Det är skönt att ha sett überhajpade Interstellar efter närmare ett års väntan, inte bara för att jag har haft MEGA-förväntningar, utan för att jag också slipper hålla för öronen bland filmvänner (eller springa ifrån folk jag inte litar på), undvika recensioner och äntligen kan börja diskutera filmen! Fast, jag har försökt att vara cool, hålla lite distans… nä, vem försöker jag lura. Jag har velat såga av armen på dem som råkat spoila någon liten detalj, och glatt mig enormt över att svenska filmfotogafen Hoyte van Hoytema fått plåta detta episka sci-fi-drama. Fy fan vilket jävla uppdrag! 

 

Foto: Melinda Sue Gordon/Paramount Pictures/Warner Brothers Pictures

 

Det finns flera ingångar till Interstellar. Jag skulle vilja kalla den sci-fi-drama, SF klassar den som en thriller, andra kanske skulle säga dystopi. Låt oss säga att du korsbefruktar samtliga ovan nämnda genrer så har du Nolans film i en rymdkapsel, ursäkta ordvitsen.

 

Interstellar utspelar sig i en nära framtid; där jorden har utarmats, smuts och sand skyfflas runt i atmosfären och människosläktet är på väg att dö ut. Ex-piloten Cooper (Matthew McConaughey) som en gång tränat hos NASA är majsbonde, precis som många andra tvingats bli. Världen behöver inga ingenjörer, utan arbetare som försörjer jordens befolkning med mat. Men Cooper fortsätter drömma om sin förlorade pilotkarriär, och kan inte släppa idén om att vetenskap och utbildning är nyckeln till utveckling – och jordens räddning.

 

Han uppmuntrar sin 10-åriga dotter Murph (Mackenzie Foy) att tänka kritiskt och söka vetenskapliga svar på allt som verkar främmande eller orimligt. Exempelvis varför böckerna i hennes bokhylla trillar ner till synes utan anledning. Finns det ett mönster? Regelbundenhet? Murph hävdar att det är ett spöke som vill säga henne något…

 

OBS! Nu kommer spoilers. Sluta läs här, gå på bio och se Interstellar. Den är bra. Jag lovar.

 

 

Det finns mycket i Interstellar som jag älskade. Först och främst ambitionen att göra något mer än en djärv sci-fi-rulle om interstellära resor till andra galaxer (well, det i sig väcker fjärilar i min mage) i skenet av en borttynande värld. Nolan berättar också, eller kanske framör allt, en historia om en ensamstående far som lämnar sina barn för att rädda världen. En otroligt sorglig kompromiss. Relationen mellan Coop och Murph gav filmen känslomässig tyngd och krokade sig fast i mitt hjärta helt och fullt. 

 

My list goes on: maskhål, svarta hål, relativitetsteorin in action, dimensioner, Matthew McConaughey, Anne Hathaway, det rykande dammet som sakta förtärde mänskligheten, fotot, miljöerna, både jordiska och icke-jordiska (vattenplaneten!), att Interstellar varken var Jonathan eller Christopher Nolans idé från början utan baseras på ett utkast av en fysiker vid namn Kip Thorne och producenten Lynda Obst, vilka var med och utvecklade Contact (1997, där McConaughey har en mindre roll). Jag älskar att det kändes på riktigt och att tre timmar inte var ens ett ögonblick för långt. Och visst är väl Interstellar lite som en vild storebror till Gravity? De genomsyras av samma känsla, och gör rymden mänskligare än någonsin. 

 

Sen finns det dimensioner *blinkblink* som jag inte gillade så mycket. Som att vissa skeenden hastades igenom  (förenklades), det fanns scener som var något överdramatiserade, thrillerfloskler, och paradoxen som jag misstänker att fler än jag hakat upp mig på? I slutet, när Cooper trillar ner i ett svart hål och kommunicerar med Murph via bokhyllan var Nolan nära att tappa mig, det blev nästan lite för mycket av det goda. Kände jag då. Nu, så här i efterhand är det nästan förlåtet, å ena sidan ger det mig rysningar, å andra sidan tycker jag fortfarande att hela den biten är lite lökig. Samtidigt, vem är jag att säga att denna dimension inte finns och är fullt möjlig? 

 

Den slutgiltiga känslan är ändå att jag blev ÖVERVÄLDIGAD. Och jag längtar tills jag får se Interstellar igen. 

 

Betyg: 

 

 

Psst…  Man kan bygga solsystem och utforska främmande galaxer med Endurance i ett spel på Interstellar-hemsidan. Jag har byggt en rosa planet med två månar än så länge 🙂

Interstellar: trailer

Jag säger bara rymdfilm. Av Christopher Nolan. Med Matthew McConaughey. Fotad av Hoyte van Hoytema.

I feel blessed. Nya trailern för Interstellar är här.