Tag Archives: The Leftovers

The Nice Guys (2016)

The_Nice_Guys_Poster

Utan särskilt höga förväntningar, om än förvissad om att ”The Nice Guys” fått rätt höga betyg i  svenska medier, slog jag mig ner tillsammans med Filmspanarna i Sergels 12:a för att se Russel Crowe och Ryan Gosling lajva 70-talsbovar. Eller egentligen spelar de inte bovar, utan två rätt sjaskiga privatdetektiver.

Holland March, Goslings rollfigur, är en smålat och skrupelfri alkis som försörjer sig själv och sin 13-åriga dotter, Holly, på enkla detektivjobb. När han en dag korsar väg med en annan privatdetektiv, Jackson Healy (Crowe) – som arbetar än mer ljusskyggt än honom själv – snubblar de båda in i en brottshärva som kretsar kring den unga Amelia (Margaret Qually från ”The Leftovers”), som försvinner efter att ha försökt göra sig kvitt några mordiska förföljare. March och Healey tvingas därefter samarbeta för att kunna håva in lite kulor, och upptäcker att Amelia tycks ha mer på gång än en begynnande porrfilmskarriär.

Att varenda film numera, komedi så väl som fantasyepos, tvunget ska vara minst 2 h lång är något en har fått vänja sig vid. Men det betyder inte att jag tycker om det. ”The Nice Guys” hade lätt kunnat skrota vissa partier och kortats 20-25 minuter. I övrigt var filmen som helhet en lättsmält historia som inte stannar hos mig särskilt länge. En hel del roliga episoder, som framför allt Ryan Gosling måste bekännas skyldig till. Filmen frossar i 70-tals-dekis-noir-pynt, samtidigt som synen på äktenskapet kokas ner till repliken: ”Marriage is buying a house for  someone you hate”. Oj så skoj alla 50-talist-män hade det i biosalongen. (Snark.)

Men framför allt är det två saker som hänger kvar:

1) Kim Basingers ansikte

Hon och Russell Crowe var båda med i ”L.A. Confidential” från 1997. Nästan 20 år senare dyker de alltså upp här tillsammans. Den stora skillnaden är att Crowe lufsar omkring i all sin naturlighet med extramage och dallrande kinder i en av huvudrollerna, medan Basinger dyker upp i en mindre, om än inte obetydlig, roll och hon har då varken dallrande kinder eller extrakilon. Tvärtom har hon jämnat ut alla sina 63 år med någon form av botox eller kniv. Det är smärtsamt att se hur sjukt olika villkoren är för män och kvinnor i Hollywood. På riktigt, det gör ont i mig när jag ser Kim Basinger försöka göra något vettigt med sin rollfigur när alla inser (ja, alla) att den enda funktion hon fyller är någon märklig nostalgitripp. För särskilt välcastad är hon inte.

2) Alkisfarsan

En trodde ju att Goslings rollfigur trots alls skulle inse – efter att hans 13-åriga dotter varit nära döden mer än en gång tack vare honom, och efter att ha fått höra från Holly att Holland March varken är en bra person eller privatdetektiv – att det kanske vore dags att lägga flaskan på hyllan. I stället fortsätter han att supa ända in i slutscenen, och får dessutom med sig Healy på kuppen, medan lill-gamla Holly ”håller vakt” vid bardörren. Sympatin för Holland March som jag ändå lyckats bygga upp under filmen föll som ett korthus och nu vill jag mest slå alkisfarsan på käften. Skärp dig!

Nåväl. ”The nice guys” är inte en story om snälla killar om någon trodde det.

wp-bat-3

Filmspanarna logga

Det här vad månadens filmspanarfilm! Hur snälla är de andra i bloggar-ligan tror ni?

Fiffis filmtajm

Rörliga bilder och tryckta ord

Fripps filmrevyer

Jojjenito

Har du inte sett den?

Golden Globe Awards (2015)

 Jag har inte tittat på Golden Globe Awards än men ska spana in den nedklippta sändningen på SVT Flow så snart jag kan, kanske mest för att se Tina Fey och Amy Poehler driva med Hollywood-eliten före tredje året i rad. Fantastisk duo det där (*hint* till Fiffi). Men nu till vinnarna och förlorarna på årets gala… Här är alla nominerade och så de som vann
FILM
 
På filmsidan knep faktiskt en av de bästa filmerna som jag såg på Stockholms filmfestival: Birdman or (The Unexpected Virtue of Ignorance) priset för Best Screenplay. Och, vilket jag tycker var välförtjänt, Michael Keaton belönades i kategorin Best Actor in Motion Picture, Musical or Comedy! Vilken comeback. Motsvarande i kategorin för kvinnor blev Amy Adams i Tim Burtons Big Eyes, en film som kommer på bio i Sverige i mars. Sverige var representerad i katergorin Best Foreign Language Film med Turist (Force Majeure), men vann inte.
Boyhood utsågs till Best Motion Picture Drama och Robert Linklater till Best Director, vilket kanske inte var någon större överraskning med tanke på det ambitiösa projekt som han rodde i land efter 12 år. Tyvärr har jag inte sett någon av filmerna som kammade hem priser för Best Actress samt Best Actor in Motion Picture Drama, nämligen Julianne Moore i Still Alice och Eddie Redmayne i The Theory of Everything. Moore tävlade bl.a. mot Rosamund Pike från Gone Girl. 
Att The Grand Budapest Hotel fick pris för Best Motion Picture, Musical or Comedy kom inte heller som någon större överraskning, även om det inte var en av mina favoriter från 2014. Jag hade nog lagt min röst på Birdman, som också var nominerad. I Supporting Actress/Actor-kategorin fick Patricia Arquette en välförtjänt statyett för Boyhood. J.K. Simmons vann för Whiplash, som jag inte sett och inte heller är så sugen på. Tyvärr har man TOKIGNORERAT Interstellar som fick en ynka (men välförtjänt) nominering för musiken (Best Original Score) av Hans Zimmer, men förlorade mot The Theory of Everything 😦
TV

I tv-kategorierna tycker jag nog att Golden Globes är lite… orättvisa. För vilket tv-år det har varitMen man har totalt ignorerat The Leftovers som inte nominerats alls (Justin Theroux, Amy Brenneman, Carrie Coon, Chris Zylka och Liv Tyler förtjänade allt lite uppmärksamhet) och gav, trots att Game of Thrones säsong 4 var bland det bästa som nånsin sänts på tv, tungviktarpriset för Best TV Series Drama till The Affair. Och ja det är The Affair som är årets stora vinnare, vilket känns som en överraskning. Jag kollade på ett avsnitt, men tyckte det verkade sådär. En otrohetsaffär med The Wire-Dominic West i en av huvudrollerna känns inte särskilt intressant i jämförelse med True DetectiveFargo, Game of Thrones och The Leftovers.
Liv Tyler, Ann Dowd och Amy Brenneman i The Leftovers. 
Däremot har Fargo verkligen gjort sig förtjänt av vinnarstatyetten i kategorin Best TV Series or TV Movie – i konkurrens med True Detective, Olive Kitteridge, The Missing och The Normal Heart, även om jag bara sett TD, Fargo och The Normal Heart (väldigt bra tv-film). Roligt att Allison Tollman nominerades för Best Actress in a Mini Series or Tv Movie för sin insats i Fargo, liksom Colin Hanks i motsvarande Supporting-kategori för män. Fast han borde ha vunnit istället för Matt Bomer (The Normal Heart).
Men hur kan man ge Billy Bob Thornton priset för Best Actor in a Mini-Series or TV Movie i tävlan mot Matthew McConaghey (True Detective) och Martin Freeman (Fargo)? Bör BBT ens räknas som en huvudroll i serien? Jag tycker han snarare känns som en ”stark” biroll faktiskt, för man kommer aldrig Lorne Malvo särskilt nära, som man gör med t.ex. Colin Hanks Gus Grimley. Nä, dåligt omdömde av juryn. McConaughey och Woody Harrelsson var båda bättre än Billy Bob. Och Peter Dinklage, hallå?! Mark Ruffalo var också med och tävlade, välförtjänt för sin insats i The Normal Heart.
Killarna i Looking. Jonathan Groff i mitten. 
Däremot har man missat nykomlingen Jonathan Groff som har en liten roll i The Normal Heart och spelar en av huvudkaraktärerna i Looking. Kanske nästa år. Jag är dock väldigt glad över att Louis CK fick en nominering för Best Actor in a TV Series, Musical or Comedy i Louie, även om han inte vann. Det kändes bekräftande att varken Homeland, Walking Dead eller Masters of Sex fick några priser, för de går alla på tomgång enligt mig.
 
Men det kanske är dags att ta sig an Olive Kitteridge och Transparent samt ge The Affair, House of Cards och The Honorable Woman (varav jag sett 1-2 avsnitt av respektive serie) en andra chans? Och hörrni –  i dag börjar både Girls och Looking igen! Hurrah!

Musiken i The Leftovers

Nä, men om jag skulle tjata lite till om The Leftovers då 🙂
 
Sällan har musiken spelat så stor roll för min tittarupplevelse som i The Leftovers. Jag får sylvassa goose bumps i varenda avsnitt, och det är tack vare ett helt fantastiskt soundtrack. ”November” av Max Richter gör att jag vill skrika, slåss, flyga högt och aldrig mer bråka med människor jag älskar – samtidigt. Flera av låtarna, bland annat seriens main theme står Max Richter bakom. Det är njutbar musik även om man inte sett serien (fast det borde du). 
 

Retrospektiv: sommarens filmer, tv och böcker

Det har inte hänt mycket på bloggen under sommaren. Men jag har sett på tv, film och läst ett par mycket bra böcker. Här kommer en liten sammanfattning i retrospektiv:
 
SOMMARENS BÄSTA TV…
 
The Leftovers (HBO, säsong 1)
Jag är såååå såld. Bästa tv-serien jag sett på länge! Pilotavsnittet tar vid på treårsdagen efter The Rapture/The Sudden Departure (då 2 procent av jordens befolkning försvann som i ett trollslag). Vi får lära känna polischefen Kevin Garvey som försöker hålla samman befolkningen i den amerikanska småstaden Mapleton, där en sekt som kallas The Guilty Remnants upprör många känslor, samtidigt som hans egen familj är i sönderfall. Storyn byggs upp skickligt och karaktärerna fördjupas allt eftersom. Har nu även köpt boken som serien baseras på (av Tom Perotta, som också är med och gör tv-varianten) eftersom jag tänker på serien i princip dagligen. 
 
Brevfilmen (SVT Play)
Kul koncept och en otippat bra röra av kändisar i panelen. Fräscht, lättuggat och rolig underhållning på cirka 28 minuter i stöten. Plus att min kompis Thomas är med som skådis i en av filmerna! Hurra!
 
Louie (FX, säsong 4)
I fjärde säsongen är det mycket fokus på Louies relationer med kvinnor. Avsnitten släpptes två i taget, och skapade en sammanhållning som tidigare saknats. Louie blir bara bättre och bättre. Väldigt fin avslutning! Säsong 5 kommer våren 2015. 
 
 


 
SOMMARENS TV-BESVIKELSER… 
 
Masters of Sex (HBO, säsong 2)
Serien som var en av mina favoriter förra året har förvandlats till en enda stor COCK BLOCKER. Relationen mellan Dr. Bill Masters och Virginia Johnson är tradig, ingen vetenskap så långt ögat kan nå och det märks att de bara mjölkar konceptet eftersom en viss upplösning skulle göra serien helt ointressant. Men tro mig, HBO, det är den redan. Zapp!
 
Väntan… 
Att vänta på nästa säsong av Game of Thrones, True Detective, Fargo, Leftovers, Louie, Walking Dead, Girls och Homeland. Tips, någon?? Är det så äntligen dags att ge sig på… The Wire 🙂
 
 


BOKTIPS X 3
 
 
Gone Girl av Gillian Flynn (2012)
 

Jag blev tipsad om denna thriller från flera håll, inte för att jag normalt sett är nåt vidare förtjust i thrillers, deckare, krimromaner, utan för att den sades vara otroligt smart skriven. Så jag ville veta vad grejen var. Läste den på min vandringssemester i de engelska fjällen och det kanske inte var den bästa avkopplingen. Min idé om att fjällvandra gick nämligen ut på att jag skulle…
a) komma ut i naturen/bort från civilisationen
b) vila hjärnan
c) använda kroppen och titta på fjäll, sjöar och ”tänka” saker som ”ahhhh”
 
Men med Gone Girl som sällskap varje kväll såg jag knappt vart jag satte kängorna på dagarna, eftersom jag var upptagen med att lösa gåtan om den försvunna Amy Dunne och försöka förstå hennes äktenskap med journalisten Nick Dunne. Mina fötter må ha varit i England, men min hjärna befann sig någonstans i den amerkanska mellanvästern och New York. Ohyggligt spännande bok, och precis som tipsarna påstått, smart skriven. Därför ser jag nu fram mot biopremiären av Gone Girl i regi av David Fincher! Biopremiär 3 oktober!
 
 
Mannen som slutade ljuga (Dan Josefsson, 2013)
– Berättelsen om Sture Bergwall och kvinnan som skapade Thomas Quick
Om du bara ska läsa en fackbok i år (helst förra året) så är det denna journalistiska master piece av Dan Josefsson. Särskilt om du har läst Hannes Råstams bok, ”Fallet Thomas Quick”. Råstam avslöjade Quick-skandalen och visade på de juridiska bristerna, men man fick ingen riktig förståelse för varför Sture Bergwall ljög så in i bövelen om sina trauman i barndomen etc. Det har den gode Josefsson tagit reda på. Han visar hur en åldrande psykoterapeut med sektledaregenskaper lyckades snurra inte bara en påtänd psykpatient, utan välutbildade psykologer, läkare, forskare, poliser, åklagare runt lillfingret. En mer rafflande, skrämmande och djupt sorglig berättelse har jag sällan läst. Stört bra bok. Och nu till 10 000-kronors-frågan: NÄR BLIR BERGWALL/QUICKS LIV FILM???!!! Nån kommer ju göra det. Får jag sia om att Mikael Marcimain gör det inom 5 år? 
 
 
Född fenomenal (Josephine Bornebusch, 2014)
Hey, Josephine Bornebusch kan mer än att bara skådespela! Hon råkade skriva en ungdomsroman på semestern och resultatet är en fyndig och rolig berättelse om 15-åriga Rut, en besserwisser som är besatt av andra världskriget och Anne Frank. Enkelt och rappt språk, med glimten i ögat. 
 


Med dessa ord är jag åter i bloggosfären. Ser fram emot i höstmörkret: Boyhood, Filmspanarträffar och teman, Interstellar, Monsters of Film, Sthlms filmfestival med mycket mera!
På återseende, C

The Leftovers (2014)

Jag kan inte sluta titta.
The Leftovers ger mig the creeps och jag har inte sett en så deppig tv-serie sedan Six Feet Under. Men gosh vad bra den är. Bibliska övertoner, trasiga människor i amerikansk småstad, ångest. Och bra skådisar: Justin Theroux, Amy Brenneman, Carrie Coon, Christopher Eccleston. Liv Tyler. You touch my ta-la-lang.