Golden Globe Awards (2015)

 Jag har inte tittat på Golden Globe Awards än men ska spana in den nedklippta sändningen på SVT Flow så snart jag kan, kanske mest för att se Tina Fey och Amy Poehler driva med Hollywood-eliten före tredje året i rad. Fantastisk duo det där (*hint* till Fiffi). Men nu till vinnarna och förlorarna på årets gala… Här är alla nominerade och så de som vann. 

FILM

 

På filmsidan knep faktiskt en av de bästa filmerna som jag såg på Stockholms filmfestival: Birdman or (The Unexpected Virtue of Ignorance) priset för Best Screenplay. Och, vilket jag tycker var välförtjänt, Michael Keaton belönades i kategorin Best Actor in Motion Picture, Musical or Comedy! Vilken comeback. Motsvarande i kategorin för kvinnor blev Amy Adams i Tim Burtons Big Eyes, en film som kommer på bio i Sverige i mars. Sverige var representerad i katergorin Best Foreign Language Film med Turist (Force Majeure), men vann inte.

Boyhood utsågs till Best Motion Picture Drama och Robert Linklater till Best Director, vilket kanske inte var någon större överraskning med tanke på det ambitiösa projekt som han rodde i land efter 12 år. Tyvärr har jag inte sett någon av filmerna som kammade hem priser för Best Actress samt Best Actor in Motion Picture Drama, nämligen Julianne Moore i Still Alice och Eddie Redmayne i The Theory of Everything. Moore tävlade bl.a. mot Rosamund Pike från Gone Girl. 

Att The Grand Budapest Hotel fick pris för Best Motion Picture, Musical or Comedy kom inte heller som någon större överraskning, även om det inte var en av mina favoriter från 2014. Jag hade nog lagt min röst på Birdman, som också var nominerad. I Supporting Actress/Actor-kategorin fick Patricia Arquette en välförtjänt statyett för Boyhood. J.K. Simmons vann för Whiplash, som jag inte sett och inte heller är så sugen på. Tyvärr har man TOKIGNORERAT Interstellar som fick en ynka (men välförtjänt) nominering för musiken (Best Original Score) av Hans Zimmer, men förlorade mot The Theory of Everything 😦

TV

I tv-kategorierna tycker jag nog att Golden Globes är lite… orättvisa. För vilket tv-år det har varit. Men man har totalt ignorerat The Leftovers som inte nominerats alls (Justin Theroux, Amy Brenneman, Carrie Coon, Chris Zylka och Liv Tyler förtjänade allt lite uppmärksamhet) och gav, trots att Game of Thrones säsong 4 var bland det bästa som nånsin sänts på tv, tungviktarpriset för Best TV Series Drama till The Affair. Och ja det är The Affair som är årets stora vinnare, vilket känns som en överraskning. Jag kollade på ett avsnitt, men tyckte det verkade sådär. En otrohetsaffär med The Wire-Dominic West i en av huvudrollerna känns inte särskilt intressant i jämförelse med True Detective, Fargo, Game of Thrones och The Leftovers.

Liv Tyler, Ann Dowd och Amy Brenneman i The Leftovers. 

Däremot har Fargo verkligen gjort sig förtjänt av vinnarstatyetten i kategorin Best TV Series or TV Movie – i konkurrens med True Detective, Olive Kitteridge, The Missing och The Normal Heart, även om jag bara sett TD, Fargo och The Normal Heart (väldigt bra tv-film). Roligt att Allison Tollman nominerades för Best Actress in a Mini Series or Tv Movie för sin insats i Fargo, liksom Colin Hanks i motsvarande Supporting-kategori för män. Fast han borde ha vunnit istället för Matt Bomer (The Normal Heart).

Men hur kan man ge Billy Bob Thornton priset för Best Actor in a Mini-Series or TV Movie i tävlan mot Matthew McConaghey (True Detective) och Martin Freeman (Fargo)? Bör BBT ens räknas som en huvudroll i serien? Jag tycker han snarare känns som en ”stark” biroll faktiskt, för man kommer aldrig Lorne Malvo särskilt nära, som man gör med t.ex. Colin Hanks Gus Grimley. Nä, dåligt omdömde av juryn. McConaughey och Woody Harrelsson var båda bättre än Billy Bob. Och Peter Dinklage, hallå?! Mark Ruffalo var också med och tävlade, välförtjänt för sin insats i The Normal Heart.

Killarna i Looking. Jonathan Groff i mitten. 

Däremot har man missat nykomlingen Jonathan Groff som har en liten roll i The Normal Heart och spelar en av huvudkaraktärerna i Looking. Kanske nästa år. Jag är dock väldigt glad över att Louis CK fick en nominering för Best Actor in a TV Series, Musical or Comedy i Louie, även om han inte vann. Det kändes bekräftande att varken Homeland, Walking Dead eller Masters of Sex fick några priser, för de går alla på tomgång enligt mig.

 

Men det kanske är dags att ta sig an Olive Kitteridge och Transparent samt ge The Affair, House of Cards och The Honorable Woman (varav jag sett 1-2 avsnitt av respektive serie) en andra chans? Och hörrni –  i dag börjar både Girls och Looking igen! Hurrah!

True Detective – dags för lite kritik?

Efter några veckors smältande, ältande, vurmande för den tokhyllade tv-serien True Detective tänkte jag ta mig an en slags utvärdering. Men inte utifrån det som jag anser sagts tillräckligt många gånger. Som att den har ett magiskt bildspråk, ett intro som skickar helgjutna rysningar utmed armarna, ett ofantligt kittlande mörker, utmärkt skådespeleri och genomarbetat manus. Allt det där stämmer. Jag tänkte kolla på ett par andra aspekter. MEN det kommer spoilas, så undvik för tusan att läsa längre än hit om du vill se den utan förutfattade meningar. Så… 

–> SPOILERVARNING!!! –>

… Visst är det en genial tv-serie, Nic Pizzolattos – TRUE DETECTIVE – något annat vore märkligt för en serie som har hela 9,4 på Imdb. Nu är det iofs en siffra som kanske kommer sjunka när den inte är lika färsk längre. Men ändå. Och jag blev lika frälst som alla andra när jag såg den. Men det är ändå något som har skavt… Och det är den där skavande känslan som vi ska prata om nu. 

1. IT’S A MAN’S WORLD
Det kan ju knappast ha undgått någon att serien är minst sagt berättad ur ett manligt perspektiv och att det är ”a man’s world” som gäller. Kvinnorna i serien har väldigt lite makt och spelutrymme, i rollerna som fru, älskarinna, prostituerad, mord- och våldtäktsoffer, incestuös (eventuellt psykiskt sjuk) mamma till en mördare, osv. Men det här är man ju så van vid i tv- och filmutbudet i dag att man knappt höjer på ögonbrynen.

Samtidigt kan detta ”försvaras” med att det är en del av den verklighet som format Rust och Marty, en patriarkal struktur, och orsaken till att deras relationer med kvinnor ser ut som den gör. Dvs, riktigt dålig. Men ändå vill jag ställa frågan: måste kvinnorollerna reduceras till detta bara för att serien har två manliga detektiver i fokus? Hade inte de två nya poliserna som utreder fallet, och intervjuar Rust och Marty, kunnat vara kvinnor? Jag brukar ofta leka med tanken, vad hade hänt om man bytt ut den ena eller andra manskaraktären mot en kvinna…

2. MANNEN, MYTEN… 
Det andra problemet, eller frågeställningen, är varför jag tycker att det är så himla mysigt att hänga med två känslomässigt stympade män? Och här spelar förstås seriens visuella dragningskraft en stor roll. Och ett väldigt bra manus. Men också myten om den ”otyglade” mannen, han som bär på ”svarta hål” och demonstrerar avståndstagande, rädsla för att förlora självkontrollen, oförmågan att ge lika mycket som han tar – egenskaper som gäller både Marty och Rust. Det är ju extremt sorgligt att de båda är så pass känslomässigt hämmade att de hellre söker svaret på en tredje mans (eller flera, det är väl upp till tolkning), dvs The Yellow Kings, fruktansvärda brott än tar tag i sina egna problem. Eller??

Av dessa två anledningar, värjer jag mig emot att enbart tokhylla serien, för jag tycker att det är märkligt att jag – och många med mig 🙂 – blir så till oss av en historia om två män som måste gå igenom helvetet för att fatta att de typ mår dåligt.

Men missförstå mig rätt, jag invänder inte mot seriens hantverk eller skådespeleri, det är fulländat. Jag tycker bara att aspekten av vad True Detective säger om oss som tittare och vår samtid, saknats i diskussionerna kring serien. Kanske har det diskuterats på annat håll, men det är inget som jag har snappat upp i så fall. 

Är jag ensam om de här tankarna? Kommentarer uppskattas!!

True Detective

Jag har precis sett klart tv-serien True Detective på HBO Nordic. Det finns mycket jag skulle kunna säga om detta mansdrama med psykologiska övertoner, men jag nöjer mig för stunden med att posta några bilder från världens snyggaste intro. Jag blir helt till mig varje gång. 

 

Och nej, det är inte en slump att det är en kvinna i mitten.