Callie Khouri | The Nerd Bird

Månadens filmspanartema är DET GÅR ÅT HELVETE. Och som vanligt är det fritt fram att tolka temat precis hur man vill så länge det handlar om film. Att något går åt helvete har ju sällan en positiv klang. Men visst finns det gånger då den där utförsresan trots allt leder till något gott, eller åtminstone till en insikt. En sådan film ska jag skriva om i dag.

“Listen dude, it’s two bitches in a car”. Så avfärdade en regissör manuset till Thelma & Louise (1991) , trots att det var självaste Ridley Scott som visade det för honom. Varpå Scott svarade: “No! It’s epic!”

Scott hade vid den här tidpunkten i slutet av åttiotalet två storfilmer bakom sig; Alien (1979) och Blade Runner (1982) och hade även producerat ett par filmer. Thelma & Louise skulle bli hans tredje kultförklarade nål i kavajen, även om han inte visste det då.

Skådespelare som Michelle Pfeifer, Holly Hunter, Frances McDormand, Meryl Streep och Goldie Hawn var på tapeten för filmens två huvudroller – men allra hetast på gröten var Geena Davis. Som initialt var inställd på rollen som Louise. Men Scott var inte övertygad och föreslog istället att Davis skulle spela Thelma. När Susan Sarandon kom in i bilden var det inget att grubbla över längre – och resten är filmhistoria, som de lärde brukar säga.

Man brukar prata om Thelma & Louise som Ridley Scotts film, vilket är sant förstås, men det hade inte blivit någon feministisk milstolpe om det inte vore för att Callie Khouri, en musikvideoproducent, hade tröttnat rejält på kvinnliga stereotyper på film och fått för sig att skriva ett manus. Hon hade aldrig skrivit något innan. Khouri skrev ner sin idé på en lapp: Two women go on a crime spree.

Så här kände Geena Davis när hon fick manuset i sina händer:

”I just had never seen a script of two so fully realized female characters before. Once in a while you see one with one really great part for a woman, but with two characters that was so equal and so moving and three-dimensional was just very, very unique.”

Inte för att förmågan att skriva ett bra manus sitter mellan benen, men jag skulle gissa att erfarenheten av att vara kvinna spelar roll för trovärdigheten i just denna film. För det handlar om just identifikation och då duger det inte att vara någons fru, älskarinna eller prostituerad. Samtidigt, att skriva ett manus som går ifrån den gängse bilden av kvinnor på film fick konsekvenser; Thelma & Louise skapade kontroverser när den kom ut 1991, framför allt i USA där debatten var polemisk: är det en feministisk film eller en manshatarfilm? Andra tog lättare på frågan. Susan Sarandon uttryckte sig så här:

”I thought it was a cowboy movie with women and trucks instead of guys and horses.”

Men visst har den en politisk udd. Av samma anledning som filmen kritiserats för att rättfärdiga våld och måla upp en taskig mansbild, får Thelma och Louise handlingar i filmen ödesdigra konsekvenser.

”If you step out of line, the punishment is severe” sa Callie Khouri i en intervju vid 20-årsfirandet av filmen.

Med andra ord: Thelma och Louise må köra utför ett stup med leenden på läpparna, men de gör det för att de inte vill tillhöra en värld där en kvinna inte kan dansa med en man på en bar, bli full och behöva oroa sig för att bli våldtagen. Och om hon blir det – vem kommer att tro på henne?

”To me the end of the movie was never meant to be a litteral they drive off a cliff and die-kind of moment. It was a way of saying this was a world in which they didn’t believe there was a possibility o justice for them. … […] And this was just a way of letting them go, and letting them stay who they were, who they had become.”

Det finns en scen i filmen som jag älskar. Thelma sitter i passagerarsätet bredvid Louise och de flyger fram genom ökenlandskapet, bort från polisen som fått upp spåret på dem. De har dödat en man, rånat en bensinmack, hotat en polis till livet och placerat honom i en bagagelucka och satt eld på en lastbilschaufförs levebröd. Polisen, Hal (Harvey Keitel) har precis talat om för Louise över telefon att de är efterlysta för mord. Frågan är om de vill komma döda eller levande ur situationen, det vill säga: ge upp frivilligt och ställas inför rätta eller riskera att dödas av polisen om de fortsätter sin flykt. Deras liv är på väg käpprätt åt helvete. Och ändå, en känsla av total frihet.

”I wanted to write a movie about what the world looked like from the front seat of that car” säger Callie Khouri.

Och summerar i denna mening poängen med Thelma och Louise för mig. Frihetstörsten, att sitta i förarsätet och se världen ur ett annat perspektiv än det som tilldelats en. Det är ett motiv som drivit ”outlaws” genom alla tider antar jag, från Bonnie & Clyde till Tony Soprano. Känslan av att ha full kontroll över sitt eget liv och inte kontrolleras av andra driver Walter White Breaking Bad att bryta sig fri och bli ”the one who knocks”. Kosta vad det kosta vill.

Thelma: I feel awake, wide awake. I can’t recall ever feeling this awake, you know what I mean? Everything looks different. You feel like that too, like you’ve something to look forward to?
Louise: We’ll be drinking margaritas by the sea, mamacita.
Thelma: Hey, we could change our names.
Louise: Could live on a hacienda.
Thelma: I would get a job, I’ll work at Club Med.
Louise: Now, what kind of a deal that cop have to come up with to beat that?
Thelma: Have to be pretty good.
Louise: Have to be pretty damn good.

Fler bra filmer med välskrivna kvinnoroller där en av manusförfattarna är kvinna:

A Girl Walks Home Alone at Night (Ana Lily Amirpour)
Brave (Brenda Chapman)
Bridesmaids (Kristen Wiig och Annie Mumolo)
Cirkeln (Sara Bergmark Elfgren)
Dirty Dancing (Eleanor Bergstein)
Frozen River (Courtney Hunt)
Obvious Child (Gillian Robespierre)
The Heat (Katie Dippold)
Till det som är vackert (Lisa Langseth)
Tracks (Marion Nelson och Robyn Davidson)
Wild (Cheryl Strayed)
Winter’s Bone (Debra Granik)
When Harry Met Sally (Nora Ephron)