Interstellar (2014)

 
När jag kom ut från biografen fann jag mig själv stående i en vägkorsning. Tom i hjärnan, stirrande på grå asfalten. Känslan av att ha ryckts ur en dröm var stark. Jag ville instinktivt krypa tillbaka in i biomörkret och åka ut i rymden igen. Resa instellärt. 
 
Men vi börjar i rätt ände… Det är skönt att ha sett überhajpade Interstellar efter närmare ett års väntan, inte bara för att jag har haft MEGA-förväntningar, utan för att jag också slipper hålla för öronen bland filmvänner (eller springa ifrån folk jag inte litar på), undvika recensioner och äntligen kan börja diskutera filmen! Fast, jag har försökt att vara cool, hålla lite distans… nä, vem försöker jag lura. Jag har velat såga av armen på dem som råkat spoila någon liten detalj, och glatt mig enormt över att svenska filmfotogafen Hoyte van Hoytema fått plåta detta episka sci-fi-drama. Fy fan vilket jävla uppdrag! 
 
Foto: Melinda Sue Gordon/Paramount Pictures/Warner Brothers Pictures
 
Det finns flera ingångar till Interstellar. Jag skulle vilja kalla den sci-fi-drama, SF klassar den som en thriller, andra kanske skulle säga dystopi. Låt oss säga att du korsbefruktar samtliga ovan nämnda genrer så har du Nolans film i en rymdkapsel, ursäkta ordvitsen.
 
Interstellar utspelar sig i en nära framtid; där jorden har utarmats, smuts och sand skyfflas runt i atmosfären och människosläktet är på väg att dö ut. Ex-piloten Cooper (Matthew McConaughey) som en gång tränat hos NASA är majsbonde, precis som många andra tvingats bli. Världen behöver inga ingenjörer, utan arbetare som försörjer jordens befolkning med mat. Men Cooper fortsätter drömma om sin förlorade pilotkarriär, och kan inte släppa idén om att vetenskap och utbildning är nyckeln till utveckling – och jordens räddning.
 
Han uppmuntrar sin 10-åriga dotter Murph (Mackenzie Foy) att tänka kritiskt och söka vetenskapliga svar på allt som verkar främmande eller orimligt. Exempelvis varför böckerna i hennes bokhylla trillar ner till synes utan anledning. Finns det ett mönster? Regelbundenhet? Murph hävdar att det är ett spöke som vill säga henne något…
 
OBS! Nu kommer spoilers. Sluta läs här, gå på bio och se Interstellar. Den är bra. Jag lovar.
 
 
Det finns mycket i Interstellar som jag älskade. Först och främst ambitionen att göra något mer än en djärv sci-fi-rulle om interstellära resor till andra galaxer (well, det i sig väcker fjärilar i min mage) i skenet av en borttynande värld. Nolan berättar också, eller kanske framör allt, en historia om en ensamstående far som lämnar sina barn för att rädda världen. En otroligt sorglig kompromiss. Relationen mellan Coop och Murph gav filmen känslomässig tyngd och krokade sig fast i mitt hjärta helt och fullt. 
 
My list goes on: maskhål, svarta hål, relativitetsteorin in action, dimensioner, Matthew McConaughey, Anne Hathaway, det rykande dammet som sakta förtärde mänskligheten, fotot, miljöerna, både jordiska och icke-jordiska (vattenplaneten!), att Interstellar varken var Jonathan eller Christopher Nolans idé från början utan baseras på ett utkast av en fysiker vid namn Kip Thorne och producenten Lynda Obst, vilka var med och utvecklade Contact (1997, där McConaughey har en mindre roll). Jag älskar att det kändes på riktigt och att tre timmar inte var ens ett ögonblick för långt. Och visst är väl Interstellar lite som en vild storebror till Gravity? De genomsyras av samma känsla, och gör rymden mänskligare än någonsin. 
 
Sen finns det dimensioner *blinkblink* som jag inte gillade så mycket. Som att vissa skeenden hastades igenom  (förenklades), det fanns scener som var något överdramatiserade, thrillerfloskler, och paradoxen som jag misstänker att fler än jag hakat upp mig på? I slutet, när Cooper trillar ner i ett svart hål och kommunicerar med Murph via bokhyllan var Nolan nära att tappa mig, det blev nästan lite för mycket av det goda. Kände jag då. Nu, så här i efterhand är det nästan förlåtet, å ena sidan ger det mig rysningar, å andra sidan tycker jag fortfarande att hela den biten är lite lökig. Samtidigt, vem är jag att säga att denna dimension inte finns och är fullt möjlig? 
 
Den slutgiltiga känslan är ändå att jag blev ÖVERVÄLDIGAD. Och jag längtar tills jag får se Interstellar igen. 
 
Betyg
 
 
Psst…  Man kan bygga solsystem och utforska främmande galaxer med Endurance i ett spel på Interstellar-hemsidan. Jag har byggt en rosa planet med två månar än så länge 🙂

17 responses to “Interstellar (2014)

  1. Kul att du gillade filmen. Jag älskade den. Fasen vad jag längtat efter en film som denna. En film som får en att bli som ett barn igen för en stund. Mäktigt, fantasieggande, komplext, storslaget rymdepos. Lyckligtvis slapp vi en massa helt uppenbara logiska luckor (Prometheus någon?).

    Jag såg och skrev om alla filmiska referenser jag fångade i flykten. Denna film omsluter så många punkter i vårt filmuniversum.

    Min text:
    http://fripp21.blogspot.se/2014/11/interstellar-2014.html

    Gilla

    • Ja, men eller hur! Jag kände mig som ett barn i en sprillans ny godisbutik, fylld med godsaker man aldrig sett förr 😀
      Fast jag tyckte mig ana en logisk lucka… Alltså, när lämnade människan jorden FÖRSTA gången och om inte genom ett maskhål, hur? För om Cooper-mänskligheten räddas via ett maskhål av "framtidens" människor, hur lyckades de i sin tur de överleva utan att någon skapade ett maskhål åt dem? Finns det en vetenskaplig förklaring till denna, i mina ögon paradox, som kan förklaras med distans, ljusår och sånt skit?

      Gilla

  2. Härligt att den funkade så bra för dig och att du inte fick upplevelsen spoilad alltför mycket genom förhandsinfo.

    Tänkte du på att Jessica Chastain hade en vit fläck på ena framtanden?

    Gilla

  3. Får be om att återkomma, jag försöker febrilt behålla mig någorlunda ospoilad

    Gilla

  4. På lördag smäller det

    Gilla

  5. Nu är den äntligen sedd, omskriven på onsdag. Jag funderade också lite på den där loopen, det blir samma problem i Predestination, när kommer man liksom in i det hela så att cirkeln kan slutas? Det känns dessutom som om vi lägger väldigt olika betydelser i våra betyg (you’ll see what I mean 😉

    Gilla

    • Exakt! äntligen nån som omnämner tankevurpan. Ser fram emot dina funderingar. Känner att mina kanske skulle behöva snos några varv till, tyckte det var svårt att skriva om den, som om den inte smält färdigt…

      Gilla

  6. Jag känner i nuläget att jag nästan inte vill fundera mer på den för då kommer jag bara att komma på en massa fler irriterande frågetecken som i slutänden sänker den…

    Gilla

  7. Möjligen var inte Cooper så himla viktig utan det var Anne Hathaways rymdbarn som byggde tidskartoteket. Den förklaring vi får kommer väl från personer som rimligtvis inte sitter inne med all information, och möjligen ett egenintresse att försöka blåsa upp Coopers betydelse. Eller möjligen är våra lågutvecklade hjärnor inte redo för att förstå tidsparadoxer och presentera dem på film. Filmen själv är ju bara 2D till och med, vilket kanske sätter begränsningar.

    Gilla

  8. Jaså, maskhålet var också en mänsklig konstruktion? En klokare manusförfattare hade nog lämnat den biten oförklarad. Paradoxer gör sig ju inte särskilt väl i Nolans pedantiska logik.

    Jag imponeras av alla som tog in all bakgrundsinfo som de kräktes ur sig. Jag förutsatte lite att jag inte skulle behöva förstå något av den vetenskapsmumbojumbon och det börjar låta som om det var lika bra, även om det gjorde att hälften av dialogen gick mig förbi.

    Gilla

  9. Pingback: Avengers: Age of Ultron (2015) | The Nerd Bird

  10. Pingback: Inför: The Martian (2015) | The Nerd Bird

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s