Tracks (2013)

 
”When people ask why me why I am doing it my usual answer is: why not?
– Robyn Davidson
 
Jag har sett Tracks (2013). Lillasystern till Into the Wild (2007) och storasyster till Wild (2014). En kvinna (Mia Wasikowska) vandrar ut i öknen med fyra kameler och en hund. Svedd av solen, med tovigt hår och spruckna läppar når hon insikten att hon är ensam. ”We all are”, svarar fotografen Rick Smolan (Adam Driver) som dokumenterade Davidsons resa för National Geographic. Det är om du frågar mig en av filmernas starkaste scener och ger uttryck för ett (förmodat) vanligt mänskligt fenomen: att känna sig ensam och alienerad oavsett om man är  ensam eller bland människor. Känslan av ensamhet sitter inte nödvändigtvis i den fysiska frånvaron eller närvaron av andra människor, utan i upplevelsen av världen. 
 
Låter det pretto? Lugn, Tracks har också humor, nakenscener, Adam Driver och kameler. 
 
 
År 1977 gick Robyn Davidson 270 mil, från Alice Springs till Indiska Oceanen genom Australiens sandförgätna ödemarker. Det kostade henne två års förberedelser och tog 195 dagar (ca 7 månader) att genomföra vandringen. Av filmen att döma (som baseras på en bok av Davidson) kände hon sig kvävd av civilisationen, fastlåst i sin tillvaro. I filmens inledning säger hon något i stil med att ta beslutet att handla är resans verkliga början. Och resan förändrade hennes liv, inte bara under de där månaderna. Hennes artikel i National Geographic (i utbyte mot sponsring) blev så populär att hon valde att skriva en bok om sin upplevelse, och vandringen blev startskottet för Davidsons nomadliv som fortsatte över hela världen. 
 
 
När man sammanfattar det så låter det så… uppgjort, som om det fanns en manual för ”så gör du något helt galet i ditt liv som gör att du blir en framgångsrik författare och nomadexpert vars bok blir film med Mia Wasikowska i huvudrollen 35 år senare”. Men 1977 fanns knappast den tanken hos den tomhänta, moderslösa 26-åringen Robyn Davidson. Hennes vandring stred mot de flesta konventioner; att som ensam kvinna vandra genom ödemarker i stekande sol och kalla nätter, med enbart kameler och en hund som sällskap, saknade manual. Det fanns inga häftiga förebilder, ingen Renata Chlumska (jag flirtar med den svenska läsarskaran nu) som krattade manegen. Och det är dödsfarligt att knata genom öken oavsett kön, ålder eller existerande förebilder! Ur detta perspektiv, kan vi vara överens om att Davidson kickar ass?
 
Tack. Ville bara få det sagt. 
 
Men hur var då filmen om Robyn Davidsons bragd? 
Jag gillar den skarpt. Utan att gå in alltför mycket i petiga jämförelser rankar jag nog Tracks som bättre än Wild, och som en mer meditativ och mindre publikfriande variant av Into the Wild. Tracks utspelas (förstås) med fördel inte i USA, utan är en australiensk produktion rakt igenom, det är man inte bortskämd med. Det karga ökenlandskapet och bilden av ett väderbitet land med en udda befolkning gav upplevelsen en extra dimension. Mia Wasikowska är en bra skådis och hennes tolkning av Robyn är som en metafor för själva filmen; en spirande växt i allt det torra och spruckna. Jag gillar hur John Curran väljer att berätta Tracks; långsamt och utan att pusha fram några poänger. 
 
 
 
Vi får några återblickar till Robyns barndomstrauma, då modern tar livet av sig, i form av hallucinationer eller drömmar, som hakar i nuet. Till skillnad från tillbakablickarna i Wild återges minnena luddigt, och inte som kompletta scener (vilket jag störde mig lite på i Wild inser jag nu). Jag får precis tillräckligt med information för att ana vem hon är och fyller i resten själv. 
 
Kuriosa 1: Tracks har något så ovanligt som en kvinnlig filmfotograf (australienskan Mandy Walker), vilket är kul.
Kuriosa 2: Mandy Walker har även fotat Australia (2008) (vilken jag faktiskt inte sett än!) 
Kuriosa 3: Mia Wasikowska är född i Australien, det visste jag inte. 
 
Betyg:
 

7 responses to “Tracks (2013)

  1. Uppseendeväckande med en kvinnlig DP. Synd att det var det enda positiva som fanns att säga om fotot.

    Gilla

  2. Du skrev inget annat om fotot, så jag antog att det inte fanns något positivt att säga. För egen del tyckte jag att det var väldigt oinspirerat. Särskilt tydligt blev det när man i slutet visade en del foton från artiklarna. De stillbilderna var fulla av liv och förundran som var helt frånvarande i filmen.

    Gilla

  3. Jag fann tyvärr Tracks lite tråkig. Vacker men lite tråkig. Däremot var F2F:et med Robyn betydligt mer spännande! 🙂 Läs om det här:

    http://jojjenito.wordpress.com/2014/06/12/tracks-2014/

    Gilla

  4. Pingback: När det går åt helvete och ändå slutar så bra | The Nerd Bird

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s