Gone Girl (2014)

Boken var över förväntan – och det var även filmen måste jag säga. Först var jag tveksam till Ben Affleck i rollen som Nick Dunne. Att spela en relativt enkelspårig, skööön man som är lite lagom uppriven, läs: misstänkt obrydd, efter sin frus försvinnande är trots allt mer komplicerat än det låter. Vi som tittare ska undra vad det är som pågår egentligen och då gäller det att spela under, inte över. Men jag behövde inte oroa mig för det senare. Ingen kan gestalta en alldaglig, på gränsen till urtråkig, före detta New York-journalist som flyttar tillbaka till Mellanvästern pga. arbetslöshet och en sjuk mor, som Ben Affleck. Den försvunna drömhustrun, Amy Elliot Dunne, spelas däremot av en lysande Rosamund Pike. 

 

Gone Girl är en relations-thriller som stjäl två och en halv timme utan problem. Det märks att författaren Gillian Flynn även skrivit filmens manus, det följs nästan till punkt och pricka, och tillsammans med David Fincher lyckas hon framkalla samma huvudbry som i originalet. Det är nämligen en rätt knepig och mångbottnad historia vi har att göra med. Vissa har kallat den kvinnofientlig. Och ja, det finns spår av detta både i romanen och i filmen, men inte oreflekterat. Gillian Flynn är smartare än så, misstänker jag, och det är med glimten i ögat som hon gestaltar äktenskapets dubbla ansikten utan att hemfalla i förakt för karaktärerna. Det är intelligent och snyggt – men framför allt underhållande. 

 

Jag blev extra förtjust över att Nick Dunnes syrra, Go, spelas av Carrie Coon från The Leftovers (Nora Durst). Hon är perfekt i rollen som rapp och pålitlig syrra. Kriminalinspektören Rhonda Boney (Kim Dickens) gav också historien ett välbehövligt sunt förnuft, en stadig fyr i satirstormen. 

 

Betyg: