True Story (2015)

Skärmavbild 2015-07-27 kl. 16.03.22

Jag är djupt nere i true crime-träsket just nu och har varit sedan Serial och The Jinx. Hade nyligen ett mindre återfall till just Serial då jag av någon anledning hade glömt bort att läsa den stora intervjun i tre delar med Jay av The Intercept (rekommenderas). Numera rullar podcasten Criminal i hörlurarna med jämna mellanrum och jag såg dokumentären The Imposter för en tid sedan, en film jag planerar att skriva några rader om framöver. Möjligtvis startade mitt nyfunna intresse med romanthrillern Gone Girl av Gillian Flynn som jag läste förra sommaren. Sedan dess har jag även betat av hennes första och andra bok: Sharp Objects och Dark Places, varav den senare snart får biopremiär med Charlize Theron i huvudrollen. Inte för att det Flynn skriver är baserat på verkliga händelser, men hon får det att kännas så.

True crime-genren är en guldgruva för Hollywood. Manuset skriver nästan sig självt och man kan alltid använda verkligheten som ett alibi om någon ifrågasätter trovärdigheten. ”En sann historia” betyder dock inte att resultatet på vita duken blir bra, förstås. Det krävs att regissören har en egen vision av hur storyn ska berättas, att skådespelarna är skapliga och att man lyckas fixa en skön en stämning. Det senare var avgörande i en av förra årets bästa filmer: Foxcatcher. Tätare film får man leta efter.

Skärmavbild 2015-07-27 kl. 15.36.21Döm min förvåning när jag upptäckte den av Brad Pitt producerade True Story i regi av Rupert Goold. En vattentät ”based on a true story”-film om relationen mellan New York Times-journalisten Michael Finkel (Jonah Hill) och Christian Longo (James Franco). Den senare anhölls 2002 misstänkt för att ha mördat sin fru och deras tre barn, vilka återfanns i ett gäng resväskor, dumpade i havet. Barnen var 2, 3 och 4 år gamla 😦 En historia jag inte visste ett dyft om innan jag såg filmen, vilket bidrog till spänningen eftersom jag inte visste utgången på förhand (rekommenderas). Filmen baseras på boken ”True Story: Murder, Memoir, Mea Culpa” av Michael Finkel.

Jag älskar amerikanska journalister på film. De är ofta smarta, ambitiösa och framgångsrika. Mys! Så även frilansjournalisten Michael Finkel – tills han gör ett ödesdigert misstag. Han tummar på sanningen i en artikel om slavarbete i Mali och tvingas till reträtt från rampljuset. När en annan journalist kontaktar honom och berättar att en mordmisstänkt familjefar använt Finkels namn under tiden före och vid gripandet väcks blodhunden i honom och han bestämmer sig för att besöka Christan Longo i häktet.

Till sin förvåning upptäcker Finkel vissa likheter mellan honom själv och Longo. Utåt sett är de inte särskilt lika, varken utseendemässigt eller i vilka val de har gjort i livet, men intellektuellt finns ett visst samförstånd. Finkel ser dessutom i Longos fall en chans till upprättelse; chansen finns ju att han sitter på världens scoop. För tänk om Christian Longo, vilken många tycks ha dömt på förhand, är oskyldig?

Skärmavbild 2015-07-27 kl. 16.04.04

Det finns regissörer som Oliver Stone som öser på av bara helvete, som får en att känna sig lite överkörd av fakta och ambitiösa teorier (JFK), och så finns det regissörer som Rupert Goold. Som snarare vill undersöka motiven bakom människors handlingar på ett psykologiskt och socialt plan, framför det politiska. Som lämnar mycket osagt och ändå lyckas putta en i en tydlig riktning. Goold zoomar in helt och hållet på Finkel och Longos relation och dynamiken som uppstår emellan dem.

Jag har nog aldrig sett James Franco så här bra och Jonah Hill, ett för mig relativt okänt ansikte, funkade jättebra även om han inte infriade bilden av en frilansjournalist med smuts under naglarna så att säga. Även Felicity Jones gör en hedersvärd insats i rollen som Michael Finkels flickvän/fru Jill. Stämningen, som jag hela tiden dillar om, är nervig och samtidigt kompakt och det är delvis filmfotografen Masanobu Takayanagis (Silver Linings Playbook) förtjänst. Fotot (och klippningen) känns väldigt effektfullt och genomarbetat och är utan tvekan en stor del av filmens magi. Se den!

wp-bat-4

Kuriosa: New York Times rättelse om Michael Finkels delvis falsifierade historia från Mali finns att läsa här.

Även Filmitch har sett True Story (spoilervarning i hans text)! Lite svalade inställd.

15 responses to “True Story (2015)

  1. Så näst på tur står Zodiac? Både journalister och true crime 😉

    Gilla

  2. Jodå True crime är en tacksam genre – kan tipsa om Joseph Wambaughs tidiga böcker som var true crime historien – läsvärda. Den här filmen ligger på listan.

    Gilla

  3. The Staircase!

    Gilla

    • Ja! Den finns med på flera topp-true crime-listor har jag sett. Bra alltså?

      Gilla

      • Fruktansvärt bra! I klass med The Jinx.

        Tror jag har bränt av hela true crime-genren snart. Känner mig dock inte alls belåten och suktar hela tiden efter nya fall att gotta ner mig i.

        Skulle jag försöka ranka de bästa så blir det någonting sånt här;

        1. Paradise Lost
        2. The Jinx
        3. The Staircase
        4. Serial
        5. Spår

        Liked by 1 person

        • Har sett Paradise Lost, The Jinx och lyssnat på Serial. Har hört talas om Spår, men har inte gett det en chans. Kanske gör det då om den hamnar så pass högt på din lista. Du borde se Capturing the Friedmans och The Imposter. Den första är riktigt bra, den andra är till stor del en återberättad historia med hjälp av dramatiserade scener och intervju med ”The Imposter” himself. OK film men blev inte överdrivet gripen.

          Gilla

          • Spår var kanontrevligt, men The Staircase är viktigare. 🙂

            Capturing the Friedmans älskar jag, lite sådär härligt före sin tid också. Såg om den häromåret och det håller fortfarande.
            The Imposter har jag också sett. Och instämmer, OK men inte sådär härligt fängslande. Har svårt för det där med att återberätta en ”historia” med dramatiserade scener. Eller i alla fall när det ska blandas. Antingen the real deal eller en ren filmatisering.

            Gilla

            • Får väl erkänna att jag är lite skeptisk till Spår för att det är … svenskt. Är inte det bara som P3 dokumentär liksom? (Vilket iofs är riktigt bra emellanåt). Friedmans skrev jag om för inte så länge sen… riktigt ruggig. Märks att Jarecki är svag för de anklagade om man säger så, det hade nog inte blivit någon Jinx annars.
              Det kan funka med dramatiserade scener, men jag tyckte att det var lite trist att man fick veta med en gång att han var en imposter. Hade det inte varit coolare att börja från andra hållet, med familjens historia? Då hade man förstärkt deras version och fått mer chock value senare tänker jag. Fast vilken j-a dåre.

              Gilla

  4. Pingback: True story (2015 USA) | FILMITCH

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s