Månadens filmspanartema är DET GÅR ÅT HELVETE. Och som vanligt är det fritt fram att tolka temat precis hur man vill så länge det handlar om film. Att något går åt helvete har ju sällan en positiv klang. Men visst finns det gånger då den där utförsresan trots allt leder till något gott, eller åtminstone till en insikt. En sådan film ska jag skriva om i dag.
“Listen dude, it’s two bitches in a car”. Så avfärdade en regissör manuset till Thelma & Louise (1991) , trots att det var självaste Ridley Scott som visade det för honom. Varpå Scott svarade: “No! It’s epic!”
Scott hade vid den här tidpunkten i slutet av åttiotalet två storfilmer bakom sig; Alien (1979) och Blade Runner (1982) och hade även producerat ett par filmer. Thelma & Louise skulle bli hans tredje kultförklarade nål i kavajen, även om han inte visste det då.
Skådespelare som Michelle Pfeifer, Holly Hunter, Frances McDormand, Meryl Streep och Goldie Hawn var på tapeten för filmens två huvudroller – men allra hetast på gröten var Geena Davis. Som initialt var inställd på rollen som Louise. Men Scott var inte övertygad och föreslog istället att Davis skulle spela Thelma. När Susan Sarandon kom in i bilden var det inget att grubbla över längre – och resten är filmhistoria, som de lärde brukar säga.
Man brukar prata om Thelma & Louise som Ridley Scotts film, vilket är sant förstås, men det hade inte blivit någon feministisk milstolpe om det inte vore för att Callie Khouri, en musikvideoproducent, hade tröttnat rejält på kvinnliga stereotyper på film och fått för sig att skriva ett manus. Hon hade aldrig skrivit något innan. Khouri skrev ner sin idé på en lapp: Two women go on a crime spree.
Så här kände Geena Davis när hon fick manuset i sina händer:
”I just had never seen a script of two so fully realized female characters before. Once in a while you see one with one really great part for a woman, but with two characters that was so equal and so moving and three-dimensional was just very, very unique.”
Inte för att förmågan att skriva ett bra manus sitter mellan benen, men jag skulle gissa att erfarenheten av att vara kvinna spelar roll för trovärdigheten i just denna film. För det handlar om just identifikation och då duger det inte att vara någons fru, älskarinna eller prostituerad. Samtidigt, att skriva ett manus som går ifrån den gängse bilden av kvinnor på film fick konsekvenser; Thelma & Louise skapade kontroverser när den kom ut 1991, framför allt i USA där debatten var polemisk: är det en feministisk film eller en manshatarfilm? Andra tog lättare på frågan. Susan Sarandon uttryckte sig så här:
”I thought it was a cowboy movie with women and trucks instead of guys and horses.”
Men visst har den en politisk udd. Av samma anledning som filmen kritiserats för att rättfärdiga våld och måla upp en taskig mansbild, får Thelma och Louise handlingar i filmen ödesdigra konsekvenser.
”If you step out of line, the punishment is severe” sa Callie Khouri i en intervju vid 20-årsfirandet av filmen.
Med andra ord: Thelma och Louise må köra utför ett stup med leenden på läpparna, men de gör det för att de inte vill tillhöra en värld där en kvinna inte kan dansa med en man på en bar, bli full och behöva oroa sig för att bli våldtagen. Och om hon blir det – vem kommer att tro på henne?
”To me the end of the movie was never meant to be a litteral they drive off a cliff and die-kind of moment. It was a way of saying this was a world in which they didn’t believe there was a possibility o justice for them. … […] And this was just a way of letting them go, and letting them stay who they were, who they had become.”
Det finns en scen i filmen som jag älskar. Thelma sitter i passagerarsätet bredvid Louise och de flyger fram genom ökenlandskapet, bort från polisen som fått upp spåret på dem. De har dödat en man, rånat en bensinmack, hotat en polis till livet och placerat honom i en bagagelucka och satt eld på en lastbilschaufförs levebröd. Polisen, Hal (Harvey Keitel) har precis talat om för Louise över telefon att de är efterlysta för mord. Frågan är om de vill komma döda eller levande ur situationen, det vill säga: ge upp frivilligt och ställas inför rätta eller riskera att dödas av polisen om de fortsätter sin flykt. Deras liv är på väg käpprätt åt helvete. Och ändå, en känsla av total frihet.
”I wanted to write a movie about what the world looked like from the front seat of that car” säger Callie Khouri.
Och summerar i denna mening poängen med Thelma och Louise för mig. Frihetstörsten, att sitta i förarsätet och se världen ur ett annat perspektiv än det som tilldelats en. Det är ett motiv som drivit ”outlaws” genom alla tider antar jag, från Bonnie & Clyde till Tony Soprano. Känslan av att ha full kontroll över sitt eget liv och inte kontrolleras av andra driver Walter White Breaking Bad att bryta sig fri och bli ”the one who knocks”. Kosta vad det kosta vill.
Thelma: I feel awake, wide awake. I can’t recall ever feeling this awake, you know what I mean? Everything looks different. You feel like that too, like you’ve something to look forward to?
Louise: We’ll be drinking margaritas by the sea, mamacita.
Thelma: Hey, we could change our names.
Louise: Could live on a hacienda.
Thelma: I would get a job, I’ll work at Club Med.
Louise: Now, what kind of a deal that cop have to come up with to beat that?
Thelma: Have to be pretty good.
Louise: Have to be pretty damn good.
Fler bra filmer med välskrivna kvinnoroller där en av manusförfattarna är kvinna:
A Girl Walks Home Alone at Night (Ana Lily Amirpour)
Brave (Brenda Chapman)
Bridesmaids (Kristen Wiig och Annie Mumolo)
Cirkeln (Sara Bergmark Elfgren)
Dirty Dancing (Eleanor Bergstein)
Frozen River (Courtney Hunt)
Obvious Child (Gillian Robespierre)
The Heat (Katie Dippold)
Till det som är vackert (Lisa Langseth)
Tracks (Marion Nelson och Robyn Davidson)
Wild (Cheryl Strayed)
Winter’s Bone (Debra Granik)
When Harry Met Sally (Nora Ephron)
Extramaterial:
Intervju med Callie Khouri om arbetet med karaktärerna Thelma och Louise.
Som vanligt ska det bli oerhört roligt att se vad mina bloggarvänner skriver på temat: Det går åt helvete. Dig in!
Rörliga bilder och tryckta ord
Har du inte sett den
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Filmitch
Flmr
The Nerd Bird 
Åååå Thelma & Louise! En roadmovie som inte kan sluta med annat än att det går åt helvete och ändå sitter man där med ståpäls på armarna och skriker JIHHHAAAA till sista scenen. Och gråter lite. Eller nä, inte lite. Floder.
Vilken extraordinärt bra film det här är!
GillaGilla
Ha ha… Man har liksom den där bisarra grimasen mittemellan gråt och lyckoleende 🙂
GillaGilla
Gillar att du tar up kvinnliga manusförfattare. Jag har lite svårt för outlaws oavsett vilket kön de har, men din text gör mig sugen på att se om Thelma & Louise! Det är en plus att slutet inte ska ses som bokstavligt, du skrev så fint om det!
GillaGilla
Hej! Kul att du uppskattar ämnet. Jag har nog en liten fablesse för outlaws, i alla fall när det känns som om de har en bra anledning att vara det. Angående slutet på filmen har Khouri sagt att man tolkar det olika beroende på om man är ”half empty” eller ”half full”-person 🙂
GillaGilla
Kul med lite bakgrundsinfo kring en film som jag absolut gillar, men inte lika mycket som jag har en känsla att många andra gör. För mig är T&L en ok film, helt enkelt.
Skulle man kunna önska sig en kompletterande lista med filmer som innehåller välskrivna kvinnoroller där ingen av manusförfattarna är kvinna?
GillaGilla
T&L är en mycket OK film 🙂 Men jag kände faktiskt vid omtitt att den har några smärre brister. Till exempel är Harvey Keitels roll lite snudd på överförstående, undrar om det var ett sätt att kompensera för alla skitsnubbar i filmen. I dag hade man nog inte behövt den sortens alibi om du förstår vad jag menar…
He he, det finns säkert jättemånga. Men de är i minoritet med tanke på hur mycket film som görs. De filmer jag kommer på rakt upp och ner är Blå är den varmaste färgen, Jackie Brown, Kill Bill 1 & 2… flera av Ingmar Bergmans filmer typ. von Trier tycker jag också är bra på att skriva intressanta kvinnoroller.
GillaGilla
Som sagt; härligt med lite skön bakgrundsinfo om en av de mer minnesvärda rullarna i historien!
Med ett för jäkla bra slut!! 🙂
GillaGilla
Gjorde lite research för en gångs skull 🙂
Ja, det slutet är att svårt att mäta sig med. Ett filmspanartema att fördjupa sig i kanske? Minnesvärda slut.
GillaGilla
Bra tips där! ”Minnesvärda slut”! Saluför detta vid nästa evenemang ni har! Jag stöttar helhjärtat! 🙂
GillaGillad av 1 person
Ambitiöst inlägg, även om det är en film som jag ogillar på många plan. Sedan höjer jag lite på ögonbrynet åt att The Heat skulle ha välskrivna kvinnoroller.
GillaGilla
Tack! Vad är det med filmen som du ogillar mer specifikt?
Bara ena ögonbrynet? The Heat är fantastisk. Och det är ju rollkaraktärerna som gör hela filmen, så ja.
GillaGilla
Jag har svårt för filmens världssyn. Precis som många andra är jag oförstående inför outlawromantiken. Här börjar man med något som kunde säga något om upplevd ojämlikhet i arbetarklassen men det blir till något Easy Rider-trams med ett par individer som är dåliga beslutsfattare. Och sedan belönas de med ett befriande slut som om de var någon sorts tragiska hjältar snarare än sociopater.
Att filmen då har fått någon sorts status som en aggrofeministisk milstolpe medan mer konstruktiv feminism (t.ex. Orlando) hamnat i skymundan stör mig. Ridley Scott är väl en sådan som tror att styrka mäts i våld, så jag har generellt svårt för hans filmer.
GillaGilla
Okeeeej… Easy Rider-trams. Aggrofeministisk! Jag trodde jag hade koll på trash talk-vokabulären gällande Thelma & Louise men du har precis utökat den med två intressanta termer. Men jag är lite förvånad över att det på riktigt är din analys av filmen?
Att T och L är två individer som tar dåliga beslut är ju uppenbart, ingen ifrågasätter väl det? Men jag tycker att kontexten spelar rätt stor roll här. Jag skulle säga att filmens frigörelsetema är essentiellt och att en stor del av poängen är att de bryter mot lagen – eftersom de inom samhällets lagar har sämre villkor och upplever att de inte kommer att behandlas rättvist. Att kalla dem sociopater är vetenskapligt inkorrekt och en ganska kontroversiell åsikt. Menar du att alla männsikor som utövar våld mot den som skadar/hotar att skada henne, lider av psykisk sjukdom? I så fall består stor delen av filmvärldens rollkaraktärer av ”psykfall”. Angående våldromantiseringen bör du ha i åtanke att filmen utspelar sig i USA; ett land där våld är inkorporerat i själva fundamentet och en helt vanlig hemmafru har en pistol i sängbordslådan. Visst är det väl i Texas som man har rätt att skjuta en inkräktare på sin egen tomt?
Läs den här mysiga texten t.ex: http://nation.time.com/2013/06/13/when-you-can-kill-in-texas/
Ojämlikheter i arbetarklassen, syftar du på Louises livssituation då? Jag upplever då inte att Thelma och hennes man är arbetarklass, utan lever rätt glassigt (han har en sportbil, hon är hemmafru och de har pool på bakgården) … med det sagt kan de förstås ha gjort en klassresa uppåt som inte T&H förtäljer.
Angående den ”aggrofeministiska” milstolpen. Man behöver inte bli hänförd av filmen personligen, men att förstå varför den har en sådan status kan ju vara värt att ha koll på för dig som är mer än ytligt intresserad av film. Visst, jag tror många gillar den ur ett rent underhållningsperspektiv – men det ligger ju en samhällskritik i botten som är värd att beakta till skillnad från många andra outlaw-filmer. Själv har jag inga problem att sympatisera med Louises handlingar även om jag inte tror att det LÖSER någonting. Det ligger mycket bakom det där förödande skottet på parkeringen, men det skulle kunna kokas ner till ett ord: sexism. Enligt patriarkatets strukturer förväntas kvinnor ducka, ignorera, vända andra kinden till samt ständigt vara på sin vakt i offenltiga rum (t.ex. alltid analysera situationen hon befinner sig i: ”om jag dansar med honom, kommer han att förvänta sig mer än så?”) – men aldrig svara med samma mynt eller ta till våld, trots att våld riktas mot henne. Hade samhällets normer och lagar tagit bättre hänsyn till kvinnors rättigheter hade Thelma & Louise varit uddlös i politisk bemärkelse. Istället rör den upp känslor. Varför? För att förutsättningarna i samhället är i stort sett oförändrade.
FYI: ”Konstruktiv feminism” är bland de värsta uttrycken jag vet. Det antyder att det bara finns en sorts feminism som sitter inne på den ”rätta” metoden att kämpa för lika rättigheter mellan män och kvinnor. Och det är att vara konstruktiv/rationell. Det håller jag inte med om. Uppfattningen om vad rationalitet innebär är föränderligt och förunnat makten att definiera. Sufragetterna ansågs inte vara särskilt konstruktiva eller rationella på sin tid, men hade det inte varit för dem hade kvinnor inte haft rösträtt.
GillaGilla
Att förespråka rösträtt tycker jag är mer konstruktivt än att förespråka våld. Jag tycker inte att konstruktiv och rationell har något samband. Jag tror inte att min vurm för icke-våld är särskilt rationell, men den är inte heller destruktiv.
Min invändning är ju att jag inte anser att det du pekar ut som patriarkatets förväntningar på kvinnligt uppförande är något negativt. Det är inte befriande att slå tillbaka, utan det är att kliva ned till samma destruktiva nivå. Filmen är inne på det spåret men sviker allt med det lyckliga befriande slutet.
Jag säger inte att filmen är dålig, utan att jag ogillar den.
GillaGilla
Men menar du att Thelma & Louise ”förespråkar” våld för att den skildrar våld på det här sättet? Jag tror inte att själva dödandet är särskilt befriande för Louise, utan ska ses som en reaktion på alla de oförätter hon fått utstå. Det är en konsekvens av ett destruktivt samhälle som hon är en del av, varför det är mycket begärt att hon ska vara bättre (höja sig över destruktiviteten). Hon är bara människa, inte representant för något högre syfte eller mål. Det tycker jag är mer ärligt skildrat än att göra henne till någon jungfru Maria.
Befrielsen ligger i att de flyr från rättvisan och för en gångs skull bryter mot samhällets överenskommelser, såväl normen för hur en kvinna ska vara, som själva lagen. Man måste inte hålla med dem om att det är rätt väg att gå, men man kan ha förståelse för deras motiv, och unna dem att göra fel. Hade du tyckt bättre om filmen om de hade gripits i slutet och ställts inför rätta (och typ dömts till döden), för att poängtera patriarkatets makt?
GillaGilla
I mina ögon är det tydligt att tittaren förväntas inte bara förstå frustrationen utan främst sympatisera med det ”rättfärdiga” våld som utövas. Offren är främst sviniga män som man förväntas tycka förtjänar allt ont. Tittaren har till och med en stand-in i en polis som explicit uttrycker denna sympati.
Det vore intressant att se ett alternativt slut. Att de döms för sina brott vore jättekonstigt rent dramaturgiskt, så det hade varit lite kul. Det mest stereotypa slutet vore väl att de helt enkelt dör i en eldstrid med polisen, så det vore tråkigt. Något oväntat som gör tittaren förvirrad och kluven hade nog varit bäst. Men sådan är inte Ridley Scott.
GillaGilla
Absolut är det så att man som tittare förväntas sympatisera med T&L, men utöver mordet på Hal – som inte ska tolkas bokstavligt som ett rättfärdigande av dödligt våld mot alla våldtäktsmän, utan snarare som en konsekvens av patriarkatet. Om du inte kan förstå detta utgår jag från att du har noll förståelse för samtliga rörelser eller företeelser genom historien där en förtryckt människa eller grupp reagerar mot förtryck med ilska, desperation eller våld (t.ex. slavarna i Egypten i Exodus för att ta ett färskt exempel) – är våldet de utsätter andra för väldigt begränsat. De rånar en bensinmack, hotar en polisman och skjuter sönder en lastbil, vilket jag inte tycker är så mycket att diskutera ärligt talat. I så fall kan man ju inte se en enda film utan att bli moraliskt beklämd. De i sin tur blir också rånade, av allas älsklingspudding Brad Pitt, de blir utsatta för våld (av Hal) och trakasserade upprepade gånger (av lastbilschaffisen) utan att agera förrän typ tredje gången han kör förbi och luftrunkar mot dem.
Jag kan hålla med om att Harvey Keitels roll är tveksam; framför allt är han inte inte en jättetrovärdig karaktär, och dessutom övertydlig – men det tror jag har att göra med att den kom 1991. Deras handlingar, som jag ju tolkar som ett utslag av patriarkatets konsekvenser, behövde filtreras genom en snäll mans ögon för att godkännas av publiken. Vilket också säger någonting om filmens kontroversiella potential.
Intressant att jag sällan läser diskussioner om våldets moral när det kommer till filmer där det inte är två kvinnor som dödar _en_ man som dessutom försöker våldta en av dem. Blir lite trött.
GillaGilla
Intressant läsning om film jag är ganska ljummet inställd till. Ok rulle som gav oss Brad Pitt på gott och ont 😉
GillaGilla
OMG you guys… trodde Thelma & Louise var en given toppfilm för de flesta, men där hade jag tydligen fel. Är det för att det är två superbriljanta kvinnor i huvudrollerna? 😉
GillaGilla
Ha ha ha absolut inte 🙂 Egentligen skulle man kunna vända på frågan är den bra bara därför att det är två tjejer i huvudrollen? Min upplevelse var att den var ganska förutsägbar (bortsett från slutet) och lite halvljummet intressant å andra sidan tycker jag det om de flesta filmer som Ridley Scott gör Bladerunner och Alien undantaget.
GillaGilla
Nä jag vet, men kunde inte låta bli att Jävlas lite med ”ljummet intresse”-kören 😉 Jag inser att filmen inte har samma betydelse för alla, även om jag naivt nog vill tro det. Jag tror att det spelar JÄTTESTOR roll att det är två kvinnor i huvudrollerna, det är ju nästan hela poängen. Så ja, den är bra just därför, men inte BARA så klart – det vore ju meningslöst att producera film om det var så enkelt. Mycket annat bidrar till magin: Ett samhällskritisk manus, regi, musik och genomgående bra skådisar till exempel.
GillaGilla
Bra text om en bra film. Är den kultförklarad? Det visste jag inte ens.
Jag kan nog tyvärr inte erbjuda någon intressant politisk, filosofisk eller filmteoretisk diskussion. Jag läser och begrundar argumenten ovan. Interesting stuff! Lugna ner er. Nu ska farbror Henke förklara hur det är och vem som har rätt…
…
…
… har därmed rätt! 🙂
Jag gillar filmen, den är helt ok, men inget mästerverk.
GillaGilla
Tack! Heh…ja, den är kultförklarad.
Om du tycker att filmen är okej håller du med mig, Henke 😉
GillaGilla
Sjukt bra skrivet! Och intressanta kommentarer. Skulle gärna se ett rundabordssamtal om våld på film med samtliga kommentatorer!
GillaGilla
Tack Åsa! Ja, det vore väl nåt. Det offentliga samtalet är ju det bästa sättet att nå högre insikter enligt Sokrates (och dej) och jag är inte sen att hålla med 🙂
GillaGilla
Intressanta diskussioner som jag läste först nu. Precis som Henke har jag svårt att komma med några vettiga funderingar själv. Det var ett bra tag jag såg filmen, om jag ens sett den när jag tänker efter.
Bilden där Geena sitter på passagerarplatsen och ler påminner mig om The Dark Knight där Jokern sticker ut huvudet genom fönstret på polisbilen.
The Descent? Är inte säker på att det var välskrivna (av en man) kvinnorroller men det var många i alla fall. 😉
GillaGilla
Dags för en omtitt med andra ord – om du nu sett den öht 🙂 Filmen är ju en klassiker för bövelen! The Descent är skriven och regisserad av Neil Marshall, som även (upptäckte jag via Imdb) regisserat två av Game of Thrones två bästa ”battle episodes”: Blackwater (säsong 2) och The Watchers on The Wall (säsong 4). Descent är en rätt ball och ovanlig film just för att det i princip bara är aktiva och individuellt olika kvinnor i rollistan. Och jag blev rädd. Men jag skulle nog inte räkna den som nån personlig favorit.
GillaGilla
The Descent hamnade faktiskt på plats fem på min lista över 2005 års bästa. En härlig grottrysare. 🙂
GillaGilla
Härligt! Jag är ju lite för rädd av mig för såna filmer, egentligen. Såg den på en buss i Malaysia för en herrans massa år sen (2005-2006), kunde inte undvika att se den. Sjukt läskig.
GillaGilla