Fifty Shades of Grey (2015)

Låga förväntnigar är verkligen bästa medicinen när man ska gå och se en sönderhajpad bok som blivit film på bio. Det kan bara (oftast) bli bättre än förväntat. Men mitt förvånansvärt positiva utslag har nog inte bara att göra med låga förväntningar (Twilight goes BDSM and not in a good way) utan med att regissören Sam Taylor-Johnson faktiskt bjuder på en underhållande story om en omöjlig romans. Resultatet är en rolig, välpolerad flirt som strösslats med porrklichéer, och introducerar BDSM för en bred publik på ett både angenämt och problematiskt sätt. 
 
Men låt oss ta det från början. 
 
Fifty Shades of Grey bygger på en bok av E.L. James. Ingen kan ha missat den. Boken och uppföljarna har kallats tantsnusk, billigt skräp, en degenerering av litteraturen, Twilight with a twist (det är från början fan fiction av relationen mellan studenten Bella Swan och vampyren Edward Cullen, likheterna är många och uppenbara om man känner till historierna –  läs gärna Sofias recension av första boken) och jag kan säga att jag knappast trodde särskilt mycket om vare sig boken eller filmen innan jag satte mig i salongen. Döm min förvånning när jag märker att jag sitter och småfnissar alternativt är ganska spänd i hela två timmar och fem minuter. Jag myser faktiskt lite grann. Hur gick det här till egentligen? Och när eftertexterna rullar vänder jag mig till stolsgrannen och väser: ”YES!” för att slutet var så (oväntat) bra. 
 
Ingen var mer förvånad än jag. Så vad var det med Fifty Shades som funkade?
 
Att sätta Christian och Anastasia i händer på Jamie Dornan och Dakota Johnson var ett bra beslut, och är resultatet av en utdragen och grundlig castingprocess. De ger faktiskt lite djup till sina på papperet ganska trista karaktärer. Hon; en fumlig 20-årig litteraturstudent som inte vet vad hon vill ha ut av livet, och han; VD för sitt eget imperium vid 27 års ålder. Hon är ”the girl next door” med romantiska idéer och han är en rik, målmedveten affärsman med explicita sexvanor. Deras första konversation skulle kunna vara hämtad ur en påkostad, fast lökig, porrfilm – och jag sjönk nog ner i fåtöljen lite grann – men jag tycker faktiskt mest att det är kul. Varför inte gå all in med tantsnusket liksom?
 
Könsrollerna är i princip cementerade i betong, och med lite sämre skådespelare och manus hade detta blivit en kalkonfilm som heter duga och ja, det finns helt klart riktigt unkna tendenser (Mr. Grey är ju rätt freaky kontrollerande) men jag tycker att ‘nyanserna’ 🙂 gör stor skillnad. Ana är inget våp och Christian är ingen komplett douchebag, båda har issues, liksom varsin tydlig vilja, som stretar åt olika håll – och det är förstås här dynamiken uppstår. Ombytta (köns)roller hade varit en mer intressant utmaning för regissören och publiken, det ska jag inte sticka under en stol med, men som sagt har jag egentligen inga problem med den här sexfantasin så länge man ”tar det för vad det är”. För Fifty Shades of Grey är ren och skär eskapism, mina vänner. 
 
 
Men vi måste ju diskutera det som skaver också. The Dominant and the Submissive, BDSM och den trasiga barndomen.
 
Fifty Shades har fått kritik för att blanda ihop korten. För i filmen hintas det att Christians närhetsproblem och i förlägningen hans sexuella böjelser skulle vara ett resultat av hans svåra start i livet; en okontrollerad tillvaro, som lämnat spår på hans kropp dessutom. Våld? Övergrepp? Det får vi inte veta, inte i filmen åtminstone. Eller hur, jag är inte helt ute och cyklar nu va? Anastasia vill förstå Christian, och på sedvanligt kvinnligt sätt, rädda honom från sig själv och ge honom trygghet i tvåsamhetens ömma famn. Och hon önskar nog innerst inne, trots att hon uppenbarligen också njuter av det, att han ska lägga sina BDSM-fetischer på hyllan och ”bara vara” med henne. Som sagt, det är här det blir en smula grötigt och svårt att veta exakt vad för slags sensmoral som bubblar under ytan. 
 

 
BDSM behöver inte alls ha något att göra med vare sig trauman i barndomen eller avståndstagande från kärleksrelationer att göra. Det är en myt. Människor som gillar bondage, piskor, avancerade rollspel där kontrakt skrivs osv, är inte per automatik rika knösar med kontrollbehov deluxe. Det finns säkert sådana också, problemet är att filmen utsetts som någon slags representant för BDSM – vilket den inte är. Christian har uppenbarligen svårt för nära relationer, samtidigt som han är närmast besatt av Anastasia och dyker upp hemma hos henne eller när hon är på besök hos sin familj utan att fråga om hon vill ses först, och det är ju ett problematiskt beteende. Han är Edward Cullen i den bemärkelsen. Men Anastasia, till skillnad från Bella, står upp för sig själv och tar beslut utifrån sina egna behov. Hon inser att det är en ojämlik relation och att de inte kan ge varandra det de vill ha.
 
Jag förstår att hon blir kränkt av hans beteende i slutet, för det är respektlöst att bestraffa någon med ett skärp när det är uppenbart att hon gör det för att blidka honom, inte för att hon blir upphetsad eller spelar rollen som den Submissive. Han är förvirrande blind för hennes sårbarhet, eller så bryr han sig inte? Ur detta perspektiv förstår jag kritiken som förts fram, för det är fel av Christian att ingå ett ”kontrakt” med någon som är så pass oerfaren och känslomässigt involverad i honom, samtidigt som han själv förnekar deras kärleksrelation. Den bygger med andra ord inte på samtycke, utan på själviska begär. Men visst blir han väl kär i henne? Så tolkar i alla fall jag det. 
 
 
Därför har både kritikerna och E.L. James eller Sam Taylor-Johnson rätt och fel samtidigt. För jag tycker inte att man som tittare dömer ut BDSM efter att ha sett Fifty shades, utan man dömer Christian. Inte för att han utövar BDSM, utan för att han är oaktsam med Anas känslor. 
 
De bitarna av filmen som visar prov på vad BDSM är på ett mycket lustfyllt sätt tycker jag är filmens styrka. Christian Grey är trots allt både öm och respektfull i sin dominans och bjuder Ana på ett gäng orgasmer och spännande upplevelser. Hon får även honom i sin makt genom att underkasta sig. Taylor-Johnsons totala fokus på maktkampen, vem som egentligen dikterar villkoren, skapar en spänning som åtminstone jag tycker håller för två timmar i en biosalong. En favoritscen är den som utspelar sig i konferensrummet då Christian och Anastasia diskuterar kontraktet. Det är en rolig och befriande scen, därför att de sexuella önskemålen och begären ligger på bordet. Det är väl jättebra om fler såg på sex på det här sättet! Praktiskt, förhandlingsbart, och man slipper otrevliga överraskningar senare. Inte för att jag egentligen vill idealisera den sortens relation som Christian och Ana har, men pirajorna som tuggat i sig filmen och spottat ut den som om den vore fiskrens (det vill säga samtliga filmrecensener i Sverige) tycker jag allt kan lugna ner sig. 
  
Betyg:
Uppdatering: Japp, jag höjde precis betyget från en tråkig tre till en fyra. För vet ni vad, jag tycker att det finns så mycket att diskutera i den här filmen. Bra OCH dåliga saker. Den berörde mig helt enkelt för mycket för att lämnas åt mellanmjölksbetyget. Häpp.
 
Det här var månadens val på Filmspanarträffen. Vi var ett gäng filmbloggare som såg den samtidigt på Alla Hjärtans Dag och jag misstänker att åsikterna kommer att gå hett och vilt isär. Klicka på länkarna och ta reda på om det stämmer:
 
 
 
Ps. Läs IMDB:s Trivia om filmen som har massa skojiga fakta. Som att de som provspelade rollen som Anastasia Steele fick läsa en monolog från Ingmar Bergmans ”Persona”. Ds
 

14 responses to “Fifty Shades of Grey (2015)

  1. JÄÄÄÄÄJ! EN FILMISK TONARTSHÖJNING!!!

    Gilla

  2. Jag tycker inte Christian är oaktsam med Anas känslor, jag tycker precis tvärtom. Jag tycker han är otroligt lyhörd, respektfull och omtänksam. Att han är tydlig med vad han gillar är en sak, Ana är lika tydlig med motsatsen. Det hade varit en väldig skillnad om hon framställts som ett våp, inkapabel att ta hand om sig själv. Hon är tuff tycker jag, det känns definitivt som dom är på samma nivå och det är därför filmen funkar för mig.

    Gilla

  3. Men vad f… Nu blir det det där kommentarsproblemet igen!

    Tack så mycket för bok-ping!

    Och se på fan, det krävs mod att gå in och ändra ett betyg — well done.

    Jag är böjd att hålla med dig om BDSM-vinkeln och har funderat en del på den sedan i lördags. Har kommit fram till att jag tror att författarens poäng inte var att visa att alla som gillar BDSM är trasiga människor. Christians BDSM-böjelse skulle precis lika gärna ha varit alkoholism eller något annat som skulle göra hans relation till Ana svårare och något hon måste hantera. Samtidigt måste det finnas ett barndomstrauma för att hon inte bara ska avfärda honom som en total douche.

    Gilla

  4. Härlig revy! Härlig revy.

    Jag håller med om det mesta. Tycker att speciellt Dakota Johnson var mycket bra. Hon har nog en framtid i branschen så att säga.

    Filmens bästa scen var helt klart den med förhandlingen över kontraktet. Där är jag helt med dig.

    Sista scenen. Hon bad om att få "det värsta" och han gick med på det. Jag uppfattade inte att det handlade om bestraffning. Resultatet blev dock ett totalhaveri av rollspelet. Den frihet som rollerna i spelet kunde ge bygger ju på en motsägelsefull makt hos den undergivne och ett ansvar hos den dominante, och allt detta kastades ut genom fönstret i den sekvensen. Antingen var det noga genomtänkt och anledningen till uppbrottet i förhållandet, eller så var det mer troligt ett dåligt manus, ett dåligt sätt att skapa drama…

    Gilla

  5. Absolut, det du beskriver hände på duken, men jag menade att jag inte uppfattade scenen som att den egentligen handlade om bestraffningen i sig, den handlade om hur reglerna bröts (av dem båda men ansvaret var mest hos honom) och då blev det som det blev…

    Gilla

  6. Aha, kul med en höjning.

    Den där sista scenen upplevde jag nästan som att Ana ville ta det hela till sin spets. För att komma ur dödläget som hade uppstått. För att slippa fundera på kontraktet. För att skaka om. För att testa Christian. Kanske fick hon mer än hon ville ha.

    Gilla

  7. Har inte gett mig tid att läsa recensionen än, men det här var banne mig den enda text hittills jag har läst om filmen som har bygger på en uttänkt och logisk argumentation.
    … It makes sense…
    Bra. 😀

    Gilla

    • Oj tackar 🙂 Tycker nog de flesta av oss som såg filmen kunde argumentera för sig. Däremot har många filmrecensioner och krönikor i traditionella medier gått lite bananas över moralen i filmen. Vilken recension har du inte läst menar du?

      Gilla

  8. Pingback: Rocky (1976) | The Nerd Bird

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s