Whiplash (2014)

”Certainly, the movie isn’t ‘about’ jazz; it’s ‘about’ abuse of power.”
– Richard Brody, The New Yorker
 
Varför jag inleder min recension med ett citat ur en amerikansk tidskrift är för att jag undrade hur i hela friden filmrecensenten Jacob Lundström hade mage att ge Whiplash en två i betyg i min lokaltidning. Inte för att Lundströms och min smak matchar särskilt ofta, men det var ändå så pass märkligt att det krävde lite efterforskningar. Han länkade till den här artikeln på sin twitter och när jag hade läst den förstod jag lite bättre vad anledningen var. Diskussionen kring vad Whiplash ‘egentligen’ levererar för slags moral är förstås värt att ifrågasätta: är det försvarbart att kasta cymbaler, skrika och slå någon i ansiktet och utsätta elever för mental tortyr för att syftet är gott? Är risken inte större att eleven blir avskräckt och slutar spela? Jag inser att det finns problematiska antaganden här; öva tills händerna blöder, utsätt dig för benhård konkurrens, spola ner stoltheten i toaletten och gnäll för fan inte så kan du kanske uppnå dina mål. Om du verkligen vill. Latmaskar göra sig icke besvär. Eh, jo, men hur kul är det?
 
Tja, det suger nog. Ändå blev jag helt blown away av Whiplash och framför allt Miles Teller som spelar Andrew. Det tog en lång stund innan min kropp slutade reagera på filmen, efter det att eftertexterna rullade. Jag ville bara trumma vidare. 
 
 
Att jazz-nördarna tycker att regissören Damien Chazelle misslyckats med att gestalta ‘vad jazz står för’ och så vidare må vara sant, men jag tycker faktiskt inte att det är poängen med filmen. Utan det som är intressant är psykologin, det militanta trummandet, böjelsen för det perfekta, att inte nöja sig med ”good job”. Det finns något tilltalande i idén att nästan gå sönder för att man vill något så mycket, jag kan förstå den känslan och jag tycker Chazelle också fångar upp en aspekt av det som är intressant; att målmedvetenheten har sitt pris, du förlorar kanske dina vänner, en flickvän eller pojkvän, och din familj förstår dig inte. Ändå fortsätter Andrew. Varför? Kanske för att det är det enda han verkligen vill göra. Och det gör alla runt omkring honom osäkra. Är det inte själva jantelagen som spökar egentligen? Whiplash handlar inte om musik, eller om njutning, utan om att vilja och att fortsätta trots att det gör ont. Att Whiplash är lika perfektionistisk i sitt bildspråk som fårorna är djupa i Fletchers (J.K. Simmons) ansikte gör det hela plågsamt njutningsfullt. Lite som att vicka på en lös tand. 
 
Betyg:

6 responses to “Whiplash (2014)

  1. Härligt! Blev rädd där ett tag i lördags. 😉

    Om filmen handlar om jazz eller ej är ju inte det som är frågan. Jag tycker inte filmen själv anser att den är om jazz. Som du säger så handlar det om strävan efter det perfekta. Hur kommer du dit, och är det i såna fall värt det.

    Sen att jag ändå uppskattar musiken, trummandet, det är ju en annan sak. Det betyder inte att filmen nödvändigtvis handlar om jazzens väsen.

    https://jojjenito.wordpress.com/2014/11/22/sff14-whiplash-2014/

    Gilla

  2. Risken är alltid att de som vet mer om ngt irriterar sig på eventuella felaktigheter inom ett ämne. Nu handlade filmen om så mycket mer än jazz trumspelandet var ett uttryck och kunde lika gärna varit någon annan konstform eller sport. Det är lite att ställa till sig för sig själv när man låter detaljer förstöra helhetsupplevelsen, tycker jag. Kul att du gillade filmen.

    Gilla

  3. Årets filmupplevelse, redan nu….!?
    Jag instämmer i allt!!
    https://steffofilm.wordpress.com/2015/02/20/whiplash-2014/

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s