Rosemary’s Baby (1968)

 Varning för spoilers i denna recension. Jag har försökt skriva utan att avslöja några major plots men det var en viktigt detalj i handlingen jag bara inte kunde låta bli att nämna. Har du inte sett Rosemary’s Baby och är känslig för spoliers så sluta läs här. 
 
 
När Roman Polanskis nagelbitarklassiker Rosemary’s Baby gick på tv härom kvällen passade jag på att se den – för första gången faktiskt. Den handlar om ett ungt par, Rosemary (Mia Farrow) och Guy Woodhouse (John Cassavetes) som flyttar in i en vacker, men olycksförföljd lägenhet där folk dött under mystiska omständigheter. De bllir dock väl mottagna av sina nya, enerverande grannar, det äldre paret Roman och Minnie Castevet, vilka de snabbt blir förtroliga med. Och det dröjer inte länge förrän Rosemary är gravid. 
 
Filmen osar av vibbar om att något inte står rätt till från allra första scenen. Och så fortsätter det. Rosemary mår allt sämre under graviditeten, ett resultat av en våldtäkt av Guy, vilket vidrörs en enda gång i detta märkliga replikskifte: 
 
Rosemary Woodhouse: You… you had me while I was out? 
Guy Woodhouse: It was kinda fun in a necrophile sort of way
 
Och medan Rosemarys hälsa dalar blir hon allt mer beroende av paret Castevets omsorger. De får henne att byta till deras läkare (som vägrar hjälpa henne mot magsmärtan), hon dricker fru Castevets ”specialdryck” varje morgon och hon går knappt ut längre. Det är först när hennes vän, Hutch (Maurive Evans) försöker varna henne som lamporna börjar blinka på allvar i Rosemarys huvud och hennes omdöme sätts på prov. 
 
 
Rosemary’s Baby är en skräckis (fast på affischen står det thriller) av den psykologiska sorten. Polanski bygger upp en stämning av obehag snarare än att fördjupa sig i det ockulta fenomen som lurar i ögonvrån.  Jag tycker nästan den känns ”Bergmansk” i vissa avseenden, Rosemary har trots sin bräcklighet en viss inre styrka som många av Ingmar Bergmans kvinnor har. Och Roman Polanski ger oss flera tolkningsmöjligheter där man inte riktigt vet vems verklighetsuppfattning det är som är den rätta – eller vad det möjligtvis kan symbolisera.
 
Men särskilt läskig tycker faktiskt inte att den är, för hotet är så uppenbart att jag mest stör mig på att Rosemary inte gör något åt det tidigare (om man nu väljer att se det så). Samtidigt var det spännande och jag satt nästan som på nålar ända in i slutscenen. Det var kul att se Mia Farrow också, en skådis jag mest hört talas om men sällan sett agera. Filmen får på grund av de spännande tolkningsmöjligheterna därför ett något högre betyg än vad magkänslan egentligen håller med om. 
 
Betyg:
 
 

7 responses to “Rosemary’s Baby (1968)

  1. Jamen, blir vi inte alla sugna på lite nekrofili nu och då? 😉

    Kul att den fortfarande höll så pass bra för en förtagångstitt. Jag skulle behöva se om, för det var väldigt länge sedan jag tog del av Rosemarys problem. Ingen jättefavorit vilket sannolikt beror på att jag och hr Polanski sällan kommer överens plus att jag älskade boken.

    Gilla

    • Ha ha, eller hur?! Lite nekrofili har väl ingen mått dåligt av. Förutom kanske när man blir jämförd med ett lik av sin äkta make… But noooo, no worries liksom.
      Ja, nog höll den. Såna här filmer görs ju inte i dag, ingen som vågar göra en långsamt obehaglig film (med vissa lätt humoristiska inslag, vilket Filmitch var inne på), Den hade definitivt varit mörkare och otäck om den gjorts i dagens tappning. Hade kanske tjänat på att vara en gnutta mer läskig, men då försvinner iofs också de tolkningslager som Polanskis film trots allt har.

      Gilla

  2. Nej kan hålla med om att det kanske inte är så läskigt men obehagligt däremot. Filmen ger en ryslig stämning. Höll med om att responsen på våldtäkten var minst sagt märklig. Tror jag ska kolla in boken av Ira Levin kanske det förklaras mer där.

    Gilla

    • Ja, obehaglig är den. Men jag tror att jag hade förväntat mig mer av typiska skräckinslag, av nån anledning.
      Våldtäkt är inte vad det brukade vara, det är ju en sak som är säkert.

      Gilla

  3. Fast å andra sidan har Herr Polanski IRL visat att han anser det vara helt ok att droga ned sin partner och ha sex 😦

    Gilla

  4. @Filmitch: Vad jag kan påminna mig blir det ingen direkt förklaring i boken heller. Guy passade bara på att sätta på sin lagvigda hustru medan hon sov väldigt, väldigt djupt…

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s