När vi postade årsbästa-listor för filmåret 2009 hade så mycket som tre av fem filmspanare med (500) Days of Summer med på listan, och inte på vilken placering som helst utan på FÖRSTAPLATS. Henke, Steffo och Johan föll som små furor för Zooey Deschanel och Joseph Gordon-Levitts lilla kärlekshistoria (”som inte är någon kärlekshistoria”). Hur dålig kan den vara?
Det ska erkännas att mina förväntningar var rätt låga. Trailern satte igång ett par varningsklockor i mitt huvud. Kille står i hiss och lyssnar på musik och tjej tittar under lugg och säger att hon gillar The Smiths. Kille blir kär. Gäääääsp. Get a Amelie från Montmartre-room! Sockersött indietjafs var min ingångspunkt.
Och en bit in i filmen kändes det ungefär så. Intet nytt under solen, guy meets girl, Tom (Gordon-Levitt) är lite romance-nördig och Summer (Deschanel) är rosett möter intellekt-snygg. Gulligt måhända, men storyn har jag sett triljoner gånger förut och det hjälper inte att jag sitter och tänker på att Spike Jonze snott lite av idé och stil från företaget där Tom och Summer jobbar med att skriva säljande fraser på gratulationskort till Her eller att Toms vänner är lika jobbiga som alla jobbiga kompisar i komedier alltid är. Men så hände det något. En scen som vände hela filmen för mig. Joseph Gordon-Levitt… dansar på väg till jobbet och får sällskap av förbipasserande. Det utvecklas kort och gott till en liten musikal för några ögonblick! SÅLD! Så lätt är jag att sätta snavben på när jag håller på att surna till.
Resterande del av filmen tyckte jag faktiskt var över förväntan. Joseph Gordon-Levitt är en väldigt sympatisk skådis och lätt att bli lite småkär i. Tyvärr fattar jag fortfarande inte grejen med Zooey Deschanel. Tycker hon ägnar sig åt något slags icke-skådespeleri och sällan uttrycker vad som känns som riktiga känslor. Hon är monoton och flippad på en och samma gång, men det känns mer om om hon är sån som person, inte att hon spelar en roll. I The Happening kanske det var M. Night Shyamalans katastrofala manus som var problemet, men jag minns också att hon kändes väldigt malplacerad i rollen som Mark Wahlbergs flickvän. Det lilla jag sett av New Girl bekräftar saken: hon spelar sig själv även där. Kanske var Summer en otacksam roll att spela, för personlighetsmässigt fanns det inte så mycket stoff att arbeta med.
Sen upptäckte jag en kul grej… Är det så att Joseph Gordon-Lewitts snygga sida är höger, och Zooey Deschanels vänster? Eller har regissören någon slags tvångssyndrom? Tycker hur som helst att det här bildspelet säger något om filmen.
Betyg:
The Nerd Bird 
Pieeeuuuuuuhw. Nu blev jag nästan lite lättad. Det känns som jag är ensam i filmbloggosfären som inte tokgillar den här filmen men efter många om och med har i alla fall du och jag hamnat på samma betyg.
Första tittet tyckte jag såhär:
http://www.fiffisfilmtajm.se/500-days-of-summer/
Andra titten såhär:
http://www.fiffisfilmtajm.se/fredagsfemman-56-tema-aterbesok/
GillaGilla
Men asch då! Fryser du inte lite om hjärtat nu? 😉
GillaGilla
Kan hålla med om Zooeys skådespelartalanger men här funkar det då hon närapå är en illusion eller ngn form av drömideal för Tom. Jag upplever det som att hon ska vara lite ogreppbar och onaturlig. I övrigt blev jag såld när jag såg filmen första ggn redan efter ca en minut och definitivt vid förtexterna och låten Us av Regina Spektor. Smaken är som den är men jag har insett att jag faller som en fura när det rör sig om romantiska filmer. Summer är f.ö inte ngn fantasitjej för mig, jag fastnar nog mer för att filmen känns fräsch i sitt framförande, bra musik som ackompanjerar scenerna väl, Gordon Levitt samt att det är hjärta o smärta.
Kul att du tog dig tid att se den.
GillaGilla
Jag accepterar ändå en trea från dig som en bra tittning. 😉
Och att du ändå stundtals kände ett sorts frö av den magi som drabbat Henke, filmitch om mig med den här.
Känslan hos mig är att Deschanel spelar just sig själv. Hennes ogreppbara stil i de flesta filmer hon gör är just det som fångar mitt intresse för henne. Och har Jospeh varit bättre än här!?
Filmens märkliga brytningar mellan feelgood och sorgsenhet är dessutom ytterligare en stor grej hos mig! 🙂
GillaGilla
@Steffo: Fröet anades. Joseph Gordon-Levitt är charmig, och jag föredrar (förstås) den här rollen framför t.ex. den han spelade i Don Jon. Och jag tror det var Fiffi som nämnde att han är superlik Heath Ledger och jag har inte tänkt på det tidigare men det är ju så sant. Det där leendet som lurar i mungipan konstant. Charming.
GillaGilla
Jag fann mig också fångad av Tom och Zooey och kan inte minnas att jag störde mig något särskilt på henne eller hennes prestation. Och jag upplever att jag är extremt svårflörtad när det gäller kärleksfilmer…
http://bilderord.wordpress.com/2010/11/03/500-days-of-summer-2009/
GillaGilla
Du också! Men om man tänker efter är det ju egentligen inte en kärleksfilm, utan en "förälskelsefilm". Kanske därför du föll för flörten… 😉
GillaGilla