Där kom den. Första femman på bloggen sedan betygsskalan infördes.
Lucy Walker gjorde det med Waste Land – och har lyckats ännu bättre med The Crash Reel. Hon gör dokumentärfilmer som är både snygga och känslomässigt förlösande. Hon vet, kort sagt, hur man berättar en historia och får ens kinder att bli sjöblöta.
Ändå väntade jag så länge med att se den här filmen. Tror jag kände mig lite lite opepp på snowboardkulturen, en grabbig, om än spektakulär sådan. Men The Crash Reel var mycket större och häftigare än jag kunde ana. Lucy Walker är en klok dokumentärfilmare som fattar att bildens narrativ är lika viktigt som det uttalade. Det räcker inte med huvuden som pratar, det räcker inte att storyn är bra på papperet. Det måste upplevas. Och gärna presenteras av någon med visuell fingertoppskänsla, som fattar hur viktig musiken är för upplevelsen och har dramaturgisk feeling. Det är som om Walker förbjudit sig att luta sig på materialet och låtit det ”göra jobbet”. Man vet att det ligger mycket jobb bakom en dokumentär när man inte för en skund funderar var regissören håller hus. När inte en enda fråga ställs framför kameran.
The Crash Reel handlar om snowboardåkaren Kevin Pearce som råkade ut för en traumatisk olycka under träningen två månader före OS i Vancouver 2010 där han var en lovande OS-guldmedaljör. Men filmen handlar inte bara om en människa, det är en berättelse om en familj, om villkoren inom extremsporterna, om rivalitet och vänskap. Efter filmen rekommenderas Lucy Walkers utsaga om hur filmen blev till.
The Nerd Bird 