Where the Wild Things Are (2009)

Spike Jonze berättar en historia om en jäkligt frustrerad pojke, Max (Max Records) som kanske mest av allt behöver någon att leka med. Någon som ser honom, som både uppmuntrar hans fantasi och håller honom nere på jorden. Men hans mamma (Catherine Keener) orkar inte riktigt med och Max flyr till Vildingarnas land (filmens svenska titel). Där utses Max till kung av de märkliga varelserna som ser ut som en blandning av jättar, björnar, getter, fåglar och noshörningar. Särskilt Carol (James Gandolfini) tycker precis som Max om att ha sönder saker. Och coola KW (Lauren Ambrose, Six Feet under) som Carol verkar gilla men har svårigheter att kommunicera med blir Max nya bundsförvant i det märkliga landet där ett barns färdigheter kommer väl till pass. 
 
Where the Wild Things Are är en mysig film, vackert fotad i kontrastrika miljöer, men har en allvarsam botten. Och det som är så häftigt är att Jonze har full fokus på Max perspektiv. Vuxenvärlden kan ta sig nånstans. Det här är en film som utspelar sig på hans villkor. Det gör att vissa händelser och replikskiften ibland är lika begripliga som ett barns fantasier. De tangerar något som jag tror mig minnas, en känsla inombords om hur det är att vara barn, men det känns samtidigt som om jag ser och hör det för första gången. Jag satt hela tiden och analyserade vad allt som Max upplevde ”betydde egentligen” (vilket jag tror mig ha luskat ut) men oavsett hur det var så njöt jag i fulla drag. 
 
 
Betyg: 
 

6 responses to “Where the Wild Things Are (2009)

  1. Fin film det här med en mycket bra barnskådis !!!!
    Älskar boken både som barn och vuxen och Jones har förvaltat den väl.

    Gilla

    • Jag har inte läst boken, men jag kan lätt föreställa mig att den är bra! Och jag tycker också att skådisen, Max Records (vilket låter mer som ett skivbolag än en unge) var lysande. Under tiden jag tittade på filmen satt jag och var övertygad om att han måste vara lillebror till Ellen Page, de är sjukt lika i utseende och uttal.

      Gilla

  2. En av dom där filmerna med den där speciella känslan som är ytterst ovanlig att få uppleva. Den saknade något jag inte riktigt kunde sätta fingret på dom första två gångerna jag såg den, men med denna typ av film som har just *den* känslan så växer dom för varje omtitt och förmodligen försvinner det där jag inte kunde sätta fingret på mer för varje gång. Musiken är magisk och särskilt covern av "Worried shoes".

    Gilla

    • Ja, kanske är det att man inte riktigt får veta vad som ligger bakom Max utspel som gör att man inte riktigt känner sig 100 procent tillfredsställd? Håller med dig om att musiken var bra, liksom hela ljudbilden.

      Gilla

  3. Jag kände dock för pojkens utspel väldigt mycket minns jag då jag kunde identifiera med frustrationen av att ingen förstår en och att man har lite för mycket inom sig "för sitt eget bästa". När jag såg den med min kusin och han bara kallade ungen för störig och dum på grund av just hans utspel så minns jag att jag blev totalt less och tappade allt engagemang för en stund. Det var som att någon sade så till mig personligen. 🙂 Så vad som fattades för mig svävar fortfarande i ovisshet, men det kan ha något med den relativt aktlösa, händelsevaga men desto mer känslosvallande dramaturgin som tar ett tag att smälta.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s