Gorillas in the Mist (1988)

Jag är väldigt svag för filmer där djur och människa får kontakt och djurens ädla egenskaper höjs till skyarna. Där människors girighet hotar att utrota arten ifråga. Jag blir blödig helt enkelt, kastar de analytiska celler som min hjärna trots allt besitter överbord och ror mot solnedgången med en gorilla i knäet. 
 
Det spelar ingen roll om det är spelfilm, tecknat eller dokumentär. The Cove, Blackfish, Djungelboken, Free Willy, De vilda djurens flykt, Youtube-klipp på gnuer som skyddar en gnu-unge mot en krokodil… Gorillas in the Mist. Jag vill genast öka min donation till Greenpeace och WWF när jag ser djur lida på grund av människans dumhet. 
 
Sigourney Weaver spelar huvudrollen i filmen som bygger på den verkliga Dian Fosseys kamp för de då utrotningshotade bergsgorillornas överlevnad i Kongo/Rwanda. Weaver kan konsten att spela över och få det att framstå som om det inte fanns något annat sätt. När jag tittar på bilder på den riktiga Dian Fossey ser hon inte lika bindgalen ut som Weavers porträtt, men jag låter mig övertygas eftersom ”Silverback”-gorillan Digit verkar gilla Weaver i rollen som Fossey. Och efter lite efterspaningar på nätet verkar det som om Fossey var rätt excentrisk. Och ärligt talat var det befriande att se Sigourney röka som en bortsbindare, skita i allt som heter äktenskap och viga sitt liv åt sitt intresse. Så låt gå för det!
 
Ett uppdrag (att observera och räkna gorillor) som skulle pågå i ett halvår blev ett livsprojekt för Dian Fossey. Med backup från en lokal spårare tog hon sig närmare gorillorna än någon annan människa tidigare varit, genom att härma deras beteende, inordna sig i hierarkin och ”bli en av dem”. Gorillorna blev hennes familj. Hon gav sig på lokala tjuvjägare, politiker och tja, de flesta som kom i hennes och gorillornas väg. Detta alltså på 1960- och -70-talet, i ett afrikanskt land vars grannar hade fullskaligt inbördeskrig. Det är en imponerande prestation, oavsett hur tokig gorilla-mamman må ha varit. 
 
Så hur lyckas regissören Michael Apted förmedla Dian Fosseys livsverk?
Rätt bra faktiskt. Som sagt krävdes det inte många squikande gorillabebisar för att tårarna skulle svälla i mina ögon. Filmen känns dock väldigt sent 1980-tal. Den är lite kaxig i sitt tilltal, anti-psykologisk och misslyckades fatalt med att få mig att tro på Sigourney Weaver när hon i början försöker framstå som en äkta ”quinna” som kräver sin rätt att ta med sig makeup och hårblås till djungeln. Jag dök ner i skämskudden lite grann faktiskt. 
 
Hela gorilla-biten var fantastisk. Jag blev väldigt sugen på att åka till djungeln och bli ett med våra gamla släktingar. Men jakten på dem fick mitt aphjärta att vrida sig flera varv av ångest. Djuren var trovärdiga i sina roller som utrotningshotade, respektingivande, överbskyddande, vilda gorillor 🙂 Hur man har lyckats få det att kännas så på riktigt vet jag inte. Men om de (vilket jag antar är enda sättet) använde zoo-gorillor är det i så fall en rätt intressant ”brist”. Liksom förtar det inte lite grann budskapet med filmen? 
 
Det största problemet ligger dock i den något överseende analysen av Dian Fossey som person. Jag fattar att hon var en udda, excentrisk person. Respect. Men filmen erbjöd inte riktigt någon förklaring till vem hon egentligen var bakom den där häxmasken. 
 

13 responses to “Gorillas in the Mist (1988)

  1. Åh, jag gillar Sigourney jag. Hon bjuder ofta på sig själv i sina tolkningar. Denna film har jag inte sett, men man kanske ska ta och se den nu då? Älskar också allt som har med djur att göra!

    Gilla

  2. Intressant — jag är generellt också väldigt förtjust i "djurfilmer" men är allergisk mot tendenser av antroporfiering och försök att få dem att framstå som goda eller ädla.

    Såvitt jag har förstått var Dian som många andra extremt drivna personer speciell och svår att komma överens med. När hon bestämde sig för att skydda gorillorna fick inget annat stå i vägen. En möjlighet till fixering som i just det här fallet kunde tjäna ett praktiskt syfte.

    Och jag har fattat för att majoriteten av alla gorillorna var skådisar i dräkter. Riktiga gorillor är lite för oberäkenliga för att kunna spela in en hel film med. Men det är ju nästan ännu mer imponerande eftersom jag liksom du inte alls uppfattade dem som utklädda människor — vi är långt ifrån Planet of the Apes…

    Gilla

    • Så vad tyckte du om Gorillas, var det antroporifiering? 🙂
      Jag läste efteråt nånstans att det var en mix av skådisar och riktiga gorillor, men det trodde jag verkligen inte när jag såg filmen. Jäkligt grymma kostymer i så fall!!

      Gilla

  3. Ehh, Gorillas? Nu är jag nog inte riktigt med…

    Gilla

  4. Ahh, I see. Antropornografiska filmer är väl att föredra, djursex blir lite väl far out… 😉 Nä, det var faktiskt alldeles för länge sedan jag såg den här filmen för att minnas om det var någon överdriven antropomorfiering eller inte.

    Gilla

    • Ha ha ha, jag dör! Jag tyckte det lät fel när jag skrev ‘antropornografisk’. Nä men Gorillas.., är väl egentligen inte så farlig på den punkten, fast underförstått så bondar ju Fossey bättre med djur än människor å ”läser” onekligen djurets signaler genom ett mänskligt filter. Fast hur lyder den exakta innebörden av antropomorfiering?

      Gilla

  5. "The attribution of human characteristics or behaviour to a god, animal, or object." Alltså, förmänskligande med ett ord.

    Gilla

  6. Den är grym och Weaver gör sin näst bästa roll efter Alien(s). Den stora frågan huruvida vi själva som art är värda att räddas från vilket hot vi än må möta ställs på sin spets, då vi behandlar andra varelser på det här sättet.

    Gilla

  7. Fästingar… 🙂

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s