Thor: The Dark World (2013)

Gode gud. Ja, jag pratar med dig, Odin av Asgård. Hur kunde du låta detta ske med ditt arv?! Thor (2011) var Marvel-mys på högsta nivå. Den toppade The Avengers (2012) och fick mig att le fånigt, skratta och till och med pressa fram en tår. Uppföljaren får mig att vilja sprutlacka regissören Alan Taylor svart och röd så att han ser ut som sin egen skapelse; svartalven Sith… förlåt, Malekith.

Jag kan knappt ens redogöra för hur det hela börjar fastän jag såg filmen för tio minuter sedan. Någon svartalvshistoria och en kraft (aether) som måste begravas djupt där ingen kan hitta den. Världar som kolliderar. Jane Foster (Natalie Portman) av alla människor hamnar precis där aethern förvaras och den tar hennes kropp i besittning. Thor längtar efter Jane, Loki blir inlåst i en cell för sina brott i New York (The Avengers) och Erik Selvig (Stellan Skarsgård) sitter på hispan efter Lokis trolleri med hans stackars hjärna.

Det fanns bitar i filmen som var okej. Jag berördes av Friggas (Rene Russo) öde och tyckte att det var kul när Thor åkte tunnelbana. När det glimrade till av den där humorn som var behållningen i första Thor-filmen. Men på det stora hela lyckas man inte alls att balansera mellan den dråpliga matinéhumorn och allvaret som man köper rakt av i Lord of the rings-trilogin till exempel.

Men oj vad man försöker. Åh, vad man vill att svartalverna ska kännas lika läskiga som Uruk-Hai, och deras moderskepp är till och med en dålig kopia av The Eye of Sauron. En eldflammande snippa med andra ord! Deras soldater med plastiga laservapen ser ut som orcher i storm troopers-dräkter med Anonymous-masker. Volstagg framstår som giftermålet mellan Gimli och Pippin. Tyvärr är Pippins stortånagel bättre skådis än han som spelar Volstagg (Ray Stevenson).

Nä – jag vet inte vad de tänkte när de pitchade Thor: The Dark World. Troligtvis nåt i stil med  ”Tänk Sagan om Ringen möter Star Wars möter Jane & Leopold!” Någon dum jävel sa ja och resten är historia. Begrav denna film så djupt att ingen kan hitta den. Och gräv inte upp den, Jane Foster!