Tag Archives: Marvel

Barnvagnsbio – Guardians of the Galaxy: vol 2

Okej, jag kan ju erkänna direkt – jag har inte sett hela filmen. Två tredjedelar tror jag att jag lyckades få till innan Juno (min fem månader gamla bebis) tröttnade under barnvagnsbion (se utförlig beskrivning längre ner). Fast ärligt talat kändes det inte som om jag missade något … viktigt? Kul? Fräscht?

Jag gillade första filmen. Den var inte perfekt, men den var kaxig, smårolig och tog inte sig själv på så jäkla stort allvar. Rymd-sci-fi-komedi! Och jag gillar Chris Pratt. Och mysiga åttiotals-hits i rymdmiljö. Men jag kände redan under de inledande minuterna av ”Vol 2” att succén troligtvis inte skulle upprepa sig. Likt öppningsscenen i ”Captain America: Winter’s Soldier” hamnar vi mitt i ett actionfyllt uppdrag där de forna ensamvargarna Peter Quill, Gamora, Drax, Rocket och nya lill-Groot numera samarbetar. I ”Captain America” var öppningsscenen det bästa med hela filmen, kanske det enda jag riktigt uppskattade, men här känns det bara stressigt och klichéartat.

Det roliga med första ”Guardians” var att den vågade sticka ut och vända upp och ner på klichéerna kring hur en hjälte eller en skurk ska vara. Som den autistiskt humorlösa Drax, muskelberget som är urkass på att avläsa andra varelser och säger det han tänker utan en tanke på att försöka vara rolig, och därför blir det. Eller Peter Quills fåfänga försök att bli en ökänd bandit genom att ge sig själv namnet Star-Lord.

Här i uppföljaren lyckas man inte riktigt skapa samma mysiga överraskningskänsla kring rollfigurerna (visst, lilla Groot är ruskigt söt), utan tenderar att överdriva deras egenskaper alternativt släppa taget om dem helt. Zoe Saldanas Gamora till exempel. Utöver att vara det sedvanliga sexobjektet har hon dessutom fått rollen som den rätt trista ”morsan” i gänget. Som suckar irriterat när Peter och Rocket slåss om styrspaken och kraschar skeppet på en okänd planet. Hon intygar i en annan scen för en annan alien-kvinna, Mantis att hon inte alls är ful, typ reflexmässigt, kvinnor emellan.

Inte för att Yondu (elaka brorsan från ”The Walking Dead”) var nåt mönsterbarn i första filmen, men när vi återser honom här står han och knäpper byxorna inne på ett horhus där de prostituerade är robotar som stänger av sig själva när jobbet är klart. Sånt där tar mig verkligen ur stämning. Rymden är ungefär, nej exakt, som livet på jorden alltså, med några få undantag.

Så nånstans mellan fisljummen sexism och en rätt lam kärlekshistoria mellan Peter och Gamora finns även en storyline om Peter Quills pappa som jag inte hann se slutet på. Om det var något som fick era hjärtan att banka kan ni väl skriva en rad om det i kommentarsfältet och påpeka att jag har undervärderat ”Vol2” å det allra grövsta.

Uppdatering: spoilers förekommer i kommentarerna. 

Nu var jag ju inte med på själva träffen, men det var ju ett litet gäng som träffades i lördags också som framför allt har sett HELA filmen och skrivit några rader – säkerligen mer positiva än mina – om ”Guardians of the Galaxy: Vol 2”! Spana in dem här:

Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Mackans film
Flmr
Filmitch

Barnvagnsbio då, var det nåt att ha? Jovars. Att ha salong 1 på Filmstaden Söder nästan för sig själv en onsdag förmiddag (det var jag och två till med tillhörande bebisar där) är en lyx i sig, även om det innebär att ha en ålande bebis i knäet en stund. Juno var väldigt nyfiken på vad det var för färgglada aliens som hoppade omkring och spottade ur sig oneliners bakom henne, men hungern satte så småningom stopp för vidare utforskning. I hela 20 minuter sov hon på min axel trots att ljudet inte var så dämpat som jag hade förväntat, och kanske önskat. Däremot var valet av film kanske inte det smartaste av SF. Två och en halv timmes Marvel-action är rätt krävande utan bebis, så att jag skulle lyckas se hela filmen med tillhörande 10-minuterspaus i mitten, kändes långsökt redan på idéstadiet. Vet att de visade ”Life” av Daniel Espinosa för ett par veckor sedan. En rätt läskig alien-film med 15-årsgräns – hur tänkte de där? Även om det inte direkt är tanken att bebisarna ska kolla på filmen så har de ju öron som liksom mina egna kan skilja på när folk skriker skräckslaget eller skriker av skratt – eller?

Barnvagnsbio får också 2/5 i betyg.

 

Thor: The Dark World (2013)

Skärmavbild 2015-05-04 kl. 01.14.10Gode gud. Ja, jag pratar med dig, Odin av Asgård. Hur kunde du låta detta ske med ditt arv?! Thor (2011) var Marvel-mys på högsta nivå. Den toppade The Avengers (2012) och fick mig att le fånigt, skratta och till och med pressa fram en tår. Uppföljaren får mig att vilja sprutlacka regissören Alan Taylor svart och röd så att han ser ut som sin egen skapelse; svartalven Sith… förlåt, Malekith.

Jag kan knappt ens redogöra för hur det hela börjar fastän jag såg filmen för tio minuter sedan. Någon svartalvshistoria och en kraft (aether) som måste begravas djupt där ingen kan hitta den. Världar som kolliderar. Jane Foster (Natalie Portman) av alla människor hamnar precis där aethern förvaras och den tar hennes kropp i besittning. Thor längtar efter Jane, Loki blir inlåst i en cell för sina brott i New York (The Avengers) och Erik Selvig (Stellan Skarsgård) sitter på hispan efter Lokis trolleri med hans stackars hjärna.

Skärmavbild 2015-05-04 kl. 01.22.56Det fanns bitar i filmen som var okej. Jag berördes av Friggas (Rene Russo) öde och tyckte att det var kul när Thor åkte tunnelbana. När det glimrade till av den där humorn som var behållningen i första Thor-filmen. Men på det stora hela lyckas man inte alls att balansera mellan den dråpliga matinéhumorn och allvaret som man köper rakt av i Lord of the rings-trilogin till exempel.

Men oj vad man försöker. Åh, vad man vill att svartalverna ska kännas lika läskiga som Uruk-Hai, och deras moderskepp är till och med en dålig kopia av The Eye of Sauron. En eldflammande snippa med andra ord! Deras soldater med plastiga laservapen ser ut som orcher i storm troopers-dräkter med Anonymous-masker. Volstagg framstår som giftermålet mellan Gimli och Pippin. Tyvärr är Pippins stortånagel bättre skådis än han som spelar Volstagg (Ray Stevenson).

Skärmavbild 2015-05-04 kl. 01.14.38Nä – jag vet inte vad de tänkte när de pitchade Thor: The Dark World. Troligtvis nåt i stil med  ”Tänk Sagan om Ringen möter Star Wars möter Jane & Leopold!” Någon dum jävel sa ja och resten är historia. Begrav denna film så djupt att ingen kan hitta den. Och gräv inte upp den, Jane Foster!

wp-bat-1

Thor (2011)

Skärmavbild 2015-05-03 kl. 20.06.15

I Thor får vi bakgrundshistorien till Thor och Lokis osämja som leder till
Lokis ankomst till jorden i The Avengers (2012). I Asgård är allguden Odin (Anthony Hopkins) på väg att kröna sin förstfödda son, Thor (Chris Hemsworth) till kung, när deras fiender frostjättarna försöker bryta sig in i Asgårds valv för att ta tillbaka källan till sin kraft: ”The Casket of Ancient Winters”. När Thor på eget bevåg beslutar sig för att attackera frostjättarnas värld, Jotunheim och därmed riskerar att bryta freden i universum som Odin bevarat i tusentals år, skickar Odin Thor till jorden, fråntagen sin styrka och utan möjlighet att lyfta sin hammare, Mjölner, förrän han har visat sig värdig. Bakom sig lämnar han sin bror, Loki, som alltid stått i skuggan av Thor.

Skärmavbild 2015-05-03 kl. 19.55.41Samtidigt på jorden, närmare bestämt New Mexiko, USA: Astronomifysikern Jane Foster (blinkning till Jodie Foster i filmen Contact från 1997?) bedriver forskning på maskhål i rymden och råkar av en händelse befinna sig på platsen där Thor landar efter att Odin kastat ner honom på jorden. Jane (Natalie Portman), hennes assistent, Darcy (Kat Dennings) och Dr. Erik Selvig (Stellan Skarsgård) kör på Thor med bilen, tar honom till sjukhus där han vaknar upp och på äkta Asgård-manér börjar slåss med sjukhuspersonalen. Thors ankomst får agenturen S.H.I.E.L.D. att reagera och Janes forskning beslagtas. Men deras vägar korsas igen.

Det händer mycket under filmens 115 minuter, men primärt fokuserar man på rivaliteten mellan bröderna Thor och Loki, flirten mellan Jane och Thor och att Thor måste lära sig att lägga egot åt sidan och inte söka krig – men vara beredd att försvara freden. Det är en förvånansvärt sympatisk och ödmjuk filosofi som beaktas av Odin, vilket är glädjande. En berättelse om Asgård hade lika gärna kunnat vara blodig och våldsbejakande. Jag gillar idén om Asgård som en plats i rymden och att trädet Yggdrasil är som en galax där jorden är en av de nio världarna. Makes perfect sense, ju!

Skärmavbild 2015-05-03 kl. 20.09.44Idris Elba som Heimdall är filmgodis, liksom Hopkins som den vise Odin. Här är Loki ganska nedtonad då hans illmariga öronsnibbsleende inte utvecklat sin fulla potential ännu. Men jag tycker att hans historia är rörande och Tom Hiddleston är perfekt castad i rollen som Loki. Tyvärr lyckas man inte övertyga mig om att Thors krigare tillika vänner Sif, Volstagg, Fandral och Hogun hör hemma i den här filmen. Jag får Asterix och Obelix och Xena-vibbar av dem och för att vara Asgårds fyra bästa krigare är de tämligen överskattade. Det hade också varit lite ballare om inte Asgård såg ut som en pimpad version av Peter Jacksons Rivendell, utan varit lite mer dunkelt och skandinaviskt.

Skärmavbild 2015-05-03 kl. 19.48.57Thor funkar dock ännu bättre för mig än The Avengers. Jag gillar sagokänslan och det är allra mysigast när Thor stövlar omkring på jorden och beter sig som om han vore med i en Shakespeare-pjäs. Kul med lokalbefolkningen som försöker rucka på Mjölnir. Man har också lyckats jättebra med Darcy som är filmens subtila comic relief och kontrast till den envisa och högpresterande forskaren Jane. Jag tycker kanske inte att Natalie Portman är hundra procent rätt i rollen som Jane, i alla fall inte i scenerna med Thor, men hon funkar okej. Skönt att slippa allt för långa krig- och slagsmåls-sekvenser och att man begränsat historien något.

Självklart vill man se tvåan.
Thor: Can you se her? How is she?
Heimdall: She’s searching for you.

wp-bat-4

The Avengers (2012)

The Avengers

Efter att ha haft en angenäm bioupplevelse med Avengers: Age of Ultron på IMAX kändes det inte mer än rätt än att blicka tillbaka på föregångarna i Marvels kanon. Åtminstone de som jag själv kände för att se. Det fick bli The Avengers från 2012, Thor från 2011 och Thor: The Dark World från 2013. Jag inser nu efter att ha sett The Avengers först och sen Thor, att jag kanske borde ha gjort tvärtom. Liksom klämt in Thor 2 innan jag såg Age of Ultron? Det är rörigt det här. I dag recenserar jag i alla fall The Avengers.

What does Fury want me to do. Swallow it?

Jag hade inte fel om mina spaningar från Age of Ultron. Det är superhjältarnas olikheter – och då syftar jag inte på deras ”superkrafter” utan personligheter – som gör dem till en uppsättning värd att begrunda. De har inte gått samma superhjälteskola precis, utan kommer från olika tidsepoker, planeter och erfarenheter på jorden vilket innebär att deras värderingar och strategier för hur man bekämpar skurkar och uppför sig i möblerade rum, skiljer sig åt på flera sätt. Diskrepansen mellan rättrådigheten själv, Steve Rogers a.k.a. Captain America och ”genius, billionaire, playboy, philantropist”-Tony Stark a.k.a. Iron Man är det kanske det tydligaste exemplet:

Captain America: Stark, we need a plan of attack!
Iron Man: I have a plan. Attack.

LOL.

Skärmavbild 2015-05-02 kl. 11.06.13Människorna, under Nick Furys ledning, framstår som konspirerande, småsinta och sårbara när sådana som åskguden Thor mullrar fram en blixt i skyn för att i nästan stund helt sonika landa på Avengers flygplan där han kliver in och tar sin bror, Loki i nackskinnet och flyger i väg innan de andra hinner blinka. Såväl Thor som Loki är känslostyrda, men pallar inte med småtjafs. Det är underhållning att Loki spatserar runt i hornhjälm och pratar om människans svaghet för att i nästa stund se honom rulla runt i skogen och slåss med sin bror.

Skärmavbild 2015-05-02 kl. 11.06.34Loki (Tom Hiddleston) är en underbar skurk. Jag älskar hans lillebrorskomplex, avundsjuka, galna hånflin och slickade frisyr. (Jag förstår honom. Som mellanbarn glöms man lätt bort). Och med ett bombnedslag som Chris Hemsworth till bror är det lätt att hamna i skuggan. Mer om det i den kommande Thor (2011)-recensionen.

Den här kombinationen av gudomlig narcissism och typiska mänskliga drag; svag självkänsla och knepiga syskonrelationer, är varför jag gillar Loki. Det är heller inte särskilt förvånande att det är den till synes mest sårbara (p.g.a inga övermänskliga krafter) medlemmen av superhjältarna; Black Widow/Natasha Romanoff, som lyckas manipulera Loki att avslöja sig när han är instängd i glaskuben. Att planen är att trigga Banners ilska och frigöra The Hulk. Natasha är kanske den i gänget som är allra mest hårdhudad och pragmatisk, spion and everything, och har inget intresse av att demonstrera sin styrka. Tvärtom, knepet är att lura fienden att tro att hon är svag. Black Widow-Loki, 1-0.

Skärmavbild 2015-05-02 kl. 11.05.24Mark Ruffalo som Dr. Bruce Banner då. Vilken jävla kvinnomagnet. Till och med Tony Stark blir lite hård i brallan av att umgås med Bruce. Och jag förstår honom. Integriteten är som en strålglans runt honom, ju mindre han vill delta i maktkampen, penismäteriet och ”politiken” desto mer vill man se av honom. Jag kanske har ägglossning eller nåt, men jag golvades totalt av Banners sexy/nerdy-pryl. Gosh, ge mannen en egen film! Och inte bara för att han är snygg så klart, utan för att en ödmjuk, smart doktor som undviker våld till priset av ensamhet och känslomässig isolering är som en upplagd tennisboll redo för smash.

Jag myser verkligen i interaktionerna mellan Avengers-karaktärerna. Men stort snark på actionscenerna och alieninvasionen i slutet. Hawkeye har en ännu mer otacksam roll i denna film, förtrollad av Loki, en tokmobbad rollkaraktär som inte förtjänar Jeremy Renners tid. Stellan Skarsgård som Selvig likaså. Eftersom jag såg Thor precis efter den här filmen förstod jag först efteråt att Dr. Selvig på något sätt var inblandad i Lokis ankomst till jorden, eftersom han i slutet av Thor tycks vara under hans kontroll trots att Thor skickat iväg honom med hammaren dit han hör hemma. Men det är inte helt klart vad som egentligen hände där i slutet på Thor. Frågor:

1) I slutet på Thor får man se Loki i en spegel typ där han säger en sak som Selvig sedan upprepar. Mao han verkar befinna sig på jorden och kontrollerar Selvigs vilja/hjärna.

2) Men om Loki kontrollerar Selvig befinner han sig väl redan på jorden? Varför måste han komma dit via en portal i The Avengers? Och varför måste han trycka spiran i hjärtat på Selvig en gång till för att ställa honom under sin makt? Makes no sense.

Men – tack vare Lokis galenskap och Avengers splittrade gruppdynamik är ändå den här filmen bättre än Age of Ultron. Så även om betyget inte blir högre än en trea så betänk att det sitter en liten stjärna i kanten.

wp-bat-3