Tag Archives: Betyg 4

Spotlight (2015)

Skärmavbild 2016-02-12 kl. 17.18.25.png

Det är sällan jag känner för att använda uttrycket ”habil”, men ”Spotlight” ger mig en anledning. Det är en journalistrulle som är habil ut i kulspetsarna, lika stadig som tjockdatorerna som stod och surrade på The Boston Globes grävavdelning: Spotlight åren 2001-2002. Det var då journalisterna Sasha Pfeiffer, Mike Rezendes, Matt Carroll, under ledning av Walter ”Robby” Robinson, Ben Bradlee Jr och Marty Baron, nystade upp pedofilhärvan inom den katolska kyrkans präster och avslöjade att deras brott mörkats av kardinaler och biskopar under flera decennier.

Filmen som regisserats av Tom McCarthy bjuder på en fläckfri och njutningsfull upplevelse, som enligt en artikel i The Boston Globe 🙂 föregicks av ett lika noggrant förarbete som det som skildras i filmen. Av artikeln att döma har McCarthy och manusförfattaren Josh Singer knackat fram historien med hacka och mejsel på egen hand. Det fanns ingen bok att använda som förlaga som avslöjade hur Spotlight-gänget gick tillväga när de grävde fram storyn – däremot har de skrivit en bok om resultatet (”Betrayal: The crisis in the Catholic church”). Så McCarthy och Singer, och skådespelarna, har själva fått lov att ta på sig reporterrollen och intervjuat journalisterna bakom det stora avslöjandet.

Kanske är det en av anledningarna till att filmen känns så gjuten och genuin. Jag älskar den. Den är habil – men inte på ett tråkigt sätt. Tvärtom blir stringensen och den enahanda fokuset på journalisternas arbete en lättnad, och tonen är hög och klar. Det är så här man gör bra journalistfilm, för det är så här bra journalister gör när de gräver fram och presenterar en bra historia. Rakt upp och ner, inga konstigheter.

Skärmavbild 2016-02-12 kl. 19.07.36Bland skådespelarna imponerar, som vanligt får man numera säga, Mark Ruffalo i rollen som den envisa Mike Rezendes. Gud, den mannen har blivit en äkta karaktärsskådespelare. Han spelar inte, han ÄR sin rollfigur. Tyckte också mycket om Liv Schreibers diskreta intelligens och finstilta akwardness i rollen som den nya chefredaktören – utbölingen – Marty Baron. ”Spotlight” är utan tvekan en av det här årets bästa filmupplevelser. Ett hundra procent murvelmys!

För den som vill läsa The Boston Globes originalartiklar om katolska kyrkans mörkläggning finns de att läsa på tidningens hemsida. Här är också en video med Mike Rezendes och Walter Robinson som pratar om hur det var att tolkas på vita duken av Ruffalo respektive Michael Keaton. Kul va?

wp-bat-4

För fler åsikter om skjutjärnsjournalistik på vita duken, kolla in följande filmboggares recensioner av ”Spotlight”:

Flmr
Jojjenito
Movies-Noir
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den? (Carl)
Rörliga bilder och tryckta ord

academy-awards-filmstrip-logo

#Oscars2016 – spekulationer!

”Spotlight” är nominerad till sex Oscars i kategorierna: Bästa film, manliga biroll (Mark Ruffalo), kvinnlig biroll (Rachel McAdams), regi (Tom McCarthy), originalmanus (Tom McCarthy, Josh Singer) samt klippning (Tom McArdle). Jag tycker den har gjort sig förtjänt av alla nomineringar – med ett undantag. Jag tyckte inte illa om, men blev inte heller särskilt imponerad av Rachel McAdams rollinsats. Jag tror inte den tar hem för Bästa film – den har tung konkurrens och är kanske lite för ”lågmäld” för att vinna (fast med ”Argo” i färskt minne så varför inte?) … Störst chans tror jag att den har för bästa manus. Om Ruffalo får Oscarn är jag den första att hurra, men det lutar väl lite åt att Stallone tar hem den.

 

Son of Saul (2015)

Skärmavbild 2016-02-11 kl. 13.12.15Jag har redan recenserat ”Son of Saul” (Sauls son) för TT – publicerad i Metro – och behöver väl inte upprepa mig på här bloggen. Men jag vill ändå göra er bloggläsare uppmärksamma på filmen genom att skriva ett par ord här ändå.

”Son of Saul” (originaltitel: Saul fia) var en väldigt svår film att skriva om. Jag såg filmen redan i höstas, på Stockholms filmfestival, och lämnade då biosalongen med en känsla av … stum förundran. Illamåendet som bubblade i magen på början av filmen hade lagt sig, men mest av allt kände jag mig tom på känslor. Andra gången jag såg filmens inledning kommer illamåendet över mig igen och jag känner det starkare den här gången. Även sorgen griper tag i mig och jag inser att ”Son of Saul” kan vara en film man behöver se mer än en gång.

Första gången stängde jag nämligen av känslorna efter ett tag, precis som filmens huvudperson, Saul Auslander (poeten Géza Röhrig), tycks ha tryckt på den emotionella stoppknappen. Det är förrädiskt, för det innebär att filmen (eller snarare regissören) utmanar vår förmåga att engagera oss i någon som tycks ha slutat bry sig (eller slutat visa att han bryr sig). Vi är ju vana vid att lotsas genom hemskheter som dessa med stråkar (eller pianon) i bakgrunden, och en stadig hand att hålla i i form av ett manus vars bad guys och good guys säger de rätta sakerna för att skapa konflikt och så småningom upplösning. ”Son of Saul” saknar samtliga av dessa element. Det mest konstnärliga är fotot.

Och det är klart att det kan verka dumsnålt att beröva sina tittare en kavalkad av känslor när man gör en film om en epok – en ideologisk svart fläck i historieböckerna, ett brott mot mänskligheten, ett hån mot miljontals familjer, ett sår i Europas själ som kanske aldrig kommer att läka – som borde röra upp de starkaste av känslor. Men det kan också tolkas som ett genidrag.

Det kan tolkas som att László Nemes vill ge en mer ”sann” skildring av ett koncentrationsläger i krigets slutsked. Och sanningen är väl att verkligheten är en smula gråare, mer förvirrande och ogreppbar än vad som skildras på vita duken. Genidraget är alltså att tvinga oss sitta och uppleva samma desorienterade helvetesvardag som Saul, inte särskilt kul, men sympatiskt.

Det kan också finnas en poäng med att följa den grupp fångar – Sonderkommando – som tillhörde överlevarna och var de som tvingades leva med sina medfångars blod på sina händer resten av livet. Hur hade dom det och hur klarade de av att överleva? Se ”Son of Saul” och du behöver inte längre gissa.

Att filmen inte tilltalar det glupska känslomonstret inom oss alla, vilket Hollywood matar konstant, är väl mindre relevant i sammanhanget. Kan jag tycka.

Så här tycker mina kära bloggkamrater:

Jojjenito
Fiffis Filmtajm
Har du inte sett den? (Carl)
Rörliga bilder och tryckta ord (lägger upp sitt inlägg på måndag 15/2)

wp-bat-4

academy-awards-filmstrip-logo

Oscars2016 – spekulationer!

”Son of Saul” är ju nominerad till en Oscar i kategorin Bästa utländska film. Den tävlar mot ”Mustang”, ”A war”, ”Theeb” och ”Embrace of the serpent” – av vilka jag bara sett ”Mustang”. Jag har därför ingen åsikt om hur den står sig mot de andra filmerna, men med tanke på dess popularitet på Cannes och filmens ”impact” tror jag att den har en god chans att kamma hem statyetten. Och även om ”Mustang” är en film som tilltalar mig mer personligen tycker jag att ”Son of Saul” är av tyngre kaliber och vinner åtminstone min röst.

Rocky (1976)

Skärmavbild 2016-02-04 kl. 13.33.49

Det är konstigt hur det kan bli. När jag var liten, och även senare i tonåren, hade jag en genuin fablesse för Rocky IV (1985). Jag älskade filmen. Tror till och med att jag gav den en femma på Filmtipset.

Handling: Ivan Drago den onda ryssen (Dolph Lundgren) dödar Rockys bästis, Apollo Creed (Carl Weathers), vilket får Rocky (Stallone) att ge sig in i ringen igen. Till smäktande åttiotalsmusik springer Rocky i bergen och gör pull-ups i en enkel stuga medan Drago spänner musklerna på högteknologiska löpband. Spänningen. Hämnden. Revanschen.

Slutsats: Filmen har ju allt!

Under åren som gått har ignorerat min inre röst som utsåg Rocky IV till en av de bästa filmerna från min barndom. Jag glömde bort min idol.

Lugn. Jag kommer inte kapitluera och säga att jag älskar Sylvester Stallone över allt annat – japp, Fiffi jag tänker på dej – och hävda att det är den bästa Rocky-filmen. Men jag skulle vilja återupprätta min heder och erkänna att Rocky IV alltid kommer att ha en plats i mitt hjärta. Det är en klassiker. Punkt.

Insikten om min bortträngda Rocky-kärlek kom ikapp mig efter att jag såg om första filmen i serien, Rocky (1976). En ännu större klassiker förstås. Nu när Stallone är Oscarsnominerad för sin biroll i Creed (2015) kändes det rätt att gå tillbaka och kika på hur allting började.

Med Rocky fick ju ”the italian stallion” sitt stora genombrott i Hollywood och två Oscarsnomineringar, en för bästa manliga huvudroll och en för manus, på CV:et. Stallone vann ingen statyett den gången, men filmen kammade ändå hem tre Oscars för bästa film, regi (John G Avildsen) och klippning.

Och jag måste säga att det är välförtjänt. Stallone gör en perfekt rolltolkning av den uträknade, småfifflande, skönsnackande Rocky Balboa. En fighter, ja visst, men typ världens snällaste boxare – hans temperament går att jämföra med hans sköldpappa som ligger och skvalpar i fiskskålen. Boxare porträtteras ofta som arga muskelberg, men inte Rocky. Rocky är Ferdinand. Han stannar hellre i djuraffären och sniffar på Adrian.

Inte ens när Rocky blir provocerad vill han konfrontera någon annan med ilska. Som i scenen där han skäller ut tränaren Mickey (Burgess Meredith) efter att han lämnat Rockys lägenhet, trots att Mickey om någon förtjänade att höra det ansikte mot ansikte. Sedan springer Rocky efter honom och skickar fram försonings-näven. När såg man den sortens manlighet på film senast? Var det 1976?

Det finns många fina scener som klamrar sig fast på näthinnan, inte minst när Rocky springer genom Philadelphia efter att det blivit klart att en ”nobody” ska utmana världsmästaren Creed i en match. Folk tittar efter honom och han ser för första gången ut att ha liiite självförtroende. Åh, Rocky.

Skärmavbild 2016-02-04 kl. 12.25.03

Kärlekshistorien melllan Rocky och Adrian (Talie Shire) är också väldigt intressant – och ovanlig. Han ger sig sjutton på att dejta den blygaste tjejen i stan, trots att folk säger att hon är efterbliven. (Och hon ser faktiskt ut som en liten tant, alternativt bibliotekarie med bokstavskombination.)

Så vad är det han faller för?

För det första har Adrian en personlighet, det är inte alla film-flickvänner förunnat. För det andra är det en mycket udda, men varm personlighet. Jag skrev i min recension av Southpaw att den inte var så gräslig, men med Rocky färskt i minnet känns Rachel McAdams ”Eminem-pinuppa” som en pinsam fadäs jag helst glömmer. Adrian som person är motsatsen och det säger jag i positiv mening. Hon är plågsamt blyg, men biter sig inte i läppen och fladdrar med fransarna för att egga upp sin friare som i Fifty shades of Grey

Bara det att hon är 30 år och ogift (detta är 70-talet), bor med sin bror och inte drar på smilbanden för billiga komplimanger eller dåliga skämt, utan att det ses som något negativt! Och hon får ändå boxarkillen som går runt i skinnpaj med hatten på sned och snackar hela tiden. Man kanske kan kalla henne kvinnornas svar på Edward Scissorhands – en märklig typ som accepteras för den hen är. Och är inte det vad Rocky i grund och botten handlar om, i åtminstone första och andra filmen; att försöka acceptera den man är?

I dag har sjunde ”Rocky”-filmen: Creed svensk biopremiär. Missa inte den om du vill dröma dig bort i Stallones nallebjörnsögon och spela piano på ”Fruitvale station”-skådisen Michael B Jordans magrutor. Skämt åsido – det är en sevärd film som i mina ögon nästan kommer upp i originalets kvaliteter.

Läs gärna min recension av Creed i Metro (som jag skrev för TT).

wp-bat-4

Evolution (2015)

Jag såg Evolution i måndags, två dagar efter att Filmspanarna spanat in den på Stockholms filmfestival, en heldag med blogggänget som jag tyvärr missade. ”Min” visning var en F2F (face to face) med regissören Lucile Hadzihalilovic och jag kan väl säga så här: jag hade varit lika förvirrad som de andra filmspanarna (som tweetade och uppmanade mig att förklara filmen) om jag inte hade fått se och höra regissören prata om sin film.

Men vi börjar från början.

Evolution är Hadzihalilovics andra långfilm (eller tredje om man räknar den 52 minuter långa Mimi från 1996 som en långfilm) och det är andra gången hon tävlar på Sthlm filmfestival. Senast var hon här med Innocence (2004), som jag nu är sugen på skulle se. Den ska vara ungefär likadan som Evolution har jag förstått, och att jag vill se den med Evolution som preferens säger väl någonting om Hadzihalilovics mystiska dragningskraft. Jag fattade nämligen ingenting av filmen.

10-åriga Nicholas (Max Brebant) lever på en enslig ö mitt ute i ett stormigt hav tillsammans med sin mamma (Julie-Marie Parmentier) och några andra vuxna kvinnor och deras söner i hans egen ålder. En dag när han är ute och simmar bland korallreven tycker han sig se en död pojke på havsbotten med en röd sjöstjärna på magen. Han springer hem och berättar om det för sin mamma, som ignorerar Nicholas ”syn”. Hon ger honom i stället hans dagliga medicin och stänger fönsterluckorna.

Nicholas kan inte släppa tankarna på pojken och återvänder till havet för att undersöka saken, men hittar ingenting som förklarar hans syn. Kort därefter tar hans mamma honom till sjukhuset på ön, vilket är lika mysigt som hans eget hus, med väggar och golv i  karg och våt betong. Utan att förklara så att han förstår läggs han på operationsbordet. På sjukhuset möter han sjuksköterskan Stella (Roxane Duran) som så småningom fattar tycke för Nicholas.

De vuxna kvinnorna på ön håller samman och verkar nästan som en enhet, men är samtidigt helt avskärmade från pojkarna känslomässigt, åtminstone verkar det så på ytan. Den enda som reagerar annorlunda är Stella. En rynka i pannan här, en förstulen blick där. Snart inser Nicholas att kvinnorna; läkarna, sköterskorna och hans mamma, fört honom och de andra pojkarna bakom ryggen och han börjar ifrågasätta rutinerna, sjukhusbesöken, ingreppen. Utan att förstå vad det är de gör med hans kropp känner han att det är fel.

Man kommer väldigt nära Nicholas på ett både fysiskt och känslomässigt sätt och följer (nästan) hela händelseförloppet ur hans perspektiv.

Utan att avslöja mer än så av handlingen kan jag säga att min hjärna gick på högvarv under hela filmen. Teorierna valsade omkring som förvirrade zombies i min hjärnas korridorer och letade efter mening och mål. Ibland hittade jag något mjukt och luddigt som kändes bekant, med större delen av tiden famlade jag i mörker. Som en zombie med svår bakfylla. Och precis som vissa bakfyllor är lite mysiga var det här biobesöket det också.

Sedan var vissa saker ljuvliga rakt upp och ner, så som undervattensbilderna och havets ständiga ”närvaro”, ömsom hotfullt och ömsom beskyddande. La mere, la mer. Vad jag verkligen gillade med filmen och som hon själv satte ord på, var öns ”textur” som skapats av betong, salt, sol och vind.

Man kan säga att Lucile Hadzihalilovic avfärdade mina intellektuella försök att förstå filmen, manuset hade tydligen genomgått flera bearbetningar och ju mer saker och ting förklarades, desto sämre blev det , sa hon under efterföljande F2F. Men hon berättade i alla fall var hennes inspiration kom ifrån och vad hennes intentioner var.

Kort sagt: Tolka inte filmen bokstavligt, låt den vara ett mysterium, precis som omvärlden framstår för Nicholas, så är saken biff.

Långt sagt: Hadzihalilovic ville gestalta barns maktlöshet och förhållande till sin omvärld och den egna kroppen. Ett sjukhusbesök från barndomen inspirerade henne att välja den miljön för övergreppen som vuxenvärlden utsätter pojkarna för. Hon minns hur otäckt det var att vara utlämnad till de auktoritära läkarna som gjorde ett ingrepp på henne, för att hjälpa förstås, men som ändå väckte ett starkt obehag. Inbäddat i detta en tankegång som handlar om vår relation till kroppar, den egna och andras, i synnerhet när de genomgår en förändring, vare sig den kommer organiskt eller genom yttre påfrestningar.

Att det helt saknas vuxna män på ön förklarades med att hon ville att Nicholas skulle sakna förebilder, en förstärkning av känslan att inte veta vad det ska bli av honom som vuxen. Det finns så klart många fler lager och tolkningar, men jag nöjer mig med det som jag upplever som de essentiella.

Hon gav självklart ingen ”förklaring” till filmens handling. Det är öppet för tolkning, sa hon med ett snett leende. Och jag tror att det enda sättet att förstå filmen är just känslomässigt, inte logiskt.

wp-bat-4

Filmspanarna logga
Är mycket nyfiken på teorierna som florerar hos övriga Filmspanare, vad gjorde de av Evolution?

Rörliga bilder och tryckta ord

Tema: Svenskar i Hollywood

Skärmavbild 2015-09-01 kl. 22.31.46(Finn x fel i Google-sökningen ”Swedish Hollywood actresses”)

Månadens filmspanartema är Svenskar i Hollywood. Det var faktiskt mitt eget  förslag. För ”vi” (läs Sverige) har ju ett växande antal svenskar i filmverkstan på andra sidan Atlanten som det går riktigt bra för. Särskilt i skådespelar-ledet, för att nämna några: Rebecca Ferguson (Mission Impossible: Rogue Nation), Noomi Rapace (Child 44, Sherlock Holmes, Prometheus och kommande filmen om Maria Callas), Joel Kinnaman (RoboCop, The Killing och kommande Suicide Squad), Mikael Nyqvist (Mission Impossible: Ghost protocol mfl), Alexander Skarsgård (True Blood och kommande The Diary of a teenage girl) och ja, egentligen hela Skarsgård-klanen samt de ”gamla” i gemet: Dolph Lundgren, Peter Stormare och Max von Sydow.  Säga vad man vill om dessa skådespelare, men det finns en som knäcker dem allihopa med hästlängder och chokladbrunt hår. Ni vet vem jag menar. Alicia. Vikander.

Filmspanarna loggaRisken, eller chansen, att varenda en av Filmspanarna har valt att fokusera på henne är överhängande eftersom hon är överjävligt bra i allt hon är med i och är rykande aktuell i The Man from U.N.C.L.E. Men det må så vara. The more the merrier!

Jag tycker att Alicia Vikander är en sån självklar FILMSTJÄRNA. Lysande i vad hon än gör. Och det har gått relativt fort. Från genombrottet i Till det som är vackert (2009) för villken hon fick en Guldbagge, fram till i dag har hon tagit ett par jättekliv på karriärstegen. Det finns liksom inga små indiefilmer att kasta skämskuddar på, utan hon har gått all in från första stund. Med en Guldbaggevinnande film i Sverige, en Oscarsnominerad i Danmark, och biroller i Anna Karenina och The Fifht Estate landade Vikander huvudrollen i en fet biopic mot Kit Harrington. Skärmavbild 2015-09-01 kl. 23.26.05

Nu har hon hela världens ögon på sig. Alla vill ha Alicia. Även Michael Fassbender –>> hennes motspelare i The Light Between Oceans (2015).

Därför tänkte jag skriva om TRE filmer som jag anser är språngbrädan på vilken Alicia Vikander studsade fram – raka vägen in i Hollywood!

 

  1. Till det som är vackert (2009)

Skärmavbild 2015-08-30 kl. 21.12.52

Lisa Langseth och Alicia Vikander bevisade något för mig med Till det som är vackert. Nämligen, 1) Det finns hopp för svensk film och 2) Vi har en filmstjärna bland oss. Och hon heter inte Samuel Fröler. Alicia Vikander spelar Katarina, en underkastad, nyfiken, rasande ung kvinna som flyr förortslivet och får jobb som receptionist på Konserthuset där hon träffar den respekterade dirigenten Adam (Fröler). Själva storyn är nästan idiotiskt konventionell. Ung, osäker kvinna möter äldre, självgod man. Hon blir sviken.

Det som skiljer Till det… från mängden är att Langseth inte nöjer sig med det. Att kränka någon annan är ingen jävla rättighet, inte ens om du är kulturman. Ilskan och frustrationen sprakar när Katarina drar fram. Woho! Fuck you Samuel Fröler. Det som drar ner betyget är alla runt omkring Alicia Vikander. Det är samma gamla diskbänkskantiga skådespeleri som pajar 85 procent av alla svenska filmer och ”du är ju sjuk i huvudet för fan”-utrop som gör att det skorrar något i Mozarts Requiem.

3-5-5

 

2. En kongelig affaere/A royal affair (2012)

Skärmavbild 2015-09-01 kl. 20.57.30

I detta Oscarsnominerade kostymdrama bestämde sig den danska regissören Nikolaj Arcel (manusförfattare på Män som hatar kvinnor) för att sammanföra Alicia Vikander och Mads Mikkelsen i ett triangeldrama mellan den danska drottningen Caroline Mathilde (Vikander), kungen Kristian VII (Mikkel Boe Følsgaard) och hans livläkare Johann Friedrich Struensee (Mikkelsen).

Filmen påminner en smula om Andrea Arnolds Wuthering Heights (2011), åtminstone estetiskt. Det är ett blåsigt Danmark i höga kelvingrader, kalla slottsvrår, lera på stövlarna och förbjuden kärlek. Jag vet inte vem som är bäst, Alicias svårmodiga Caroline Mathile, Mads politiska Struensee eller Mikkels fantastiskt excentriska kungaporträtt. Men en sak är säker: det här är ”en riktig film”. Det är så här det ska göras om det ska göras kostymdramer om 1700-talsmonarker med vånda.

wp-bat-4

 

3. Testament of Youth (2014)

Skärmavbild 2015-09-01 kl. 21.49.23

Alicia Vikander tar på sig baskern i ytterligare ett historiskt drama, denna gång med utgångspunkt Storbrittanien och författaren Vera Brittains liv under första världskriget. Vera vill i likhet med sin bror och hans vänner studera på Oxford, hon är inte intresserad av att bli någons kuttersmycke i den övre samhällsklassen. Men lagom till att hon vunnit kriget på hemmaplan och fått tillåtelse av sin far att bege sig till Oxford träffar hon kärleken i Roland Leighton (Kit Harrington a.k.a Jon Snow). Sedan utbryter första världskriget.

Testament of Youth är helt okej inledningsvis. Men den blir desto bättre ju större Vera Brittains bragder och sorger blir. Det hade inte varit mig emot om man hade klippt ner filmen till effektiva 1 timme och 40 minuter i stället för lite över 2 timmar. Alicia Vikander är lysande som vanligt. Hon tar över filmduken närhelst det passar henne och om hennes brittiska accent går det inte att säga någonting ont om. Kit Harrington däremot är tyvärr under accepterad nivå av skådespeleri. Det är märkligt, för privat verkar han vara både smart och rolig, men framför kameran blir det stumt. Kemin mellan dem är kaputt och jag hade nästan hellre sett att hon blev ihop med sin bror, Edward Brittain (Taron Egerton) eller den übergullige Victor (Colin Morgan). Fast allra bäst hade det varit om hon inte blivit ihop med nån.

wp-bat-3

Extramaterial: Läs även min recension av Ex Machina där Alicia Vikander briljerar som artificiell intelligens mot Oscar Isaac och Domnhall Gleeson.

Nu återstår att se om detta filmspanartema borde byta namn till ”Alicia Vikander”-temat, eller om mina bloggkamrater har varit fantasifullare än så …

Filmitch
Jojjenito
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord

Thor (2011)

Skärmavbild 2015-05-03 kl. 20.06.15

I Thor får vi bakgrundshistorien till Thor och Lokis osämja som leder till
Lokis ankomst till jorden i The Avengers (2012). I Asgård är allguden Odin (Anthony Hopkins) på väg att kröna sin förstfödda son, Thor (Chris Hemsworth) till kung, när deras fiender frostjättarna försöker bryta sig in i Asgårds valv för att ta tillbaka källan till sin kraft: ”The Casket of Ancient Winters”. När Thor på eget bevåg beslutar sig för att attackera frostjättarnas värld, Jotunheim och därmed riskerar att bryta freden i universum som Odin bevarat i tusentals år, skickar Odin Thor till jorden, fråntagen sin styrka och utan möjlighet att lyfta sin hammare, Mjölner, förrän han har visat sig värdig. Bakom sig lämnar han sin bror, Loki, som alltid stått i skuggan av Thor.

Skärmavbild 2015-05-03 kl. 19.55.41Samtidigt på jorden, närmare bestämt New Mexiko, USA: Astronomifysikern Jane Foster (blinkning till Jodie Foster i filmen Contact från 1997?) bedriver forskning på maskhål i rymden och råkar av en händelse befinna sig på platsen där Thor landar efter att Odin kastat ner honom på jorden. Jane (Natalie Portman), hennes assistent, Darcy (Kat Dennings) och Dr. Erik Selvig (Stellan Skarsgård) kör på Thor med bilen, tar honom till sjukhus där han vaknar upp och på äkta Asgård-manér börjar slåss med sjukhuspersonalen. Thors ankomst får agenturen S.H.I.E.L.D. att reagera och Janes forskning beslagtas. Men deras vägar korsas igen.

Det händer mycket under filmens 115 minuter, men primärt fokuserar man på rivaliteten mellan bröderna Thor och Loki, flirten mellan Jane och Thor och att Thor måste lära sig att lägga egot åt sidan och inte söka krig – men vara beredd att försvara freden. Det är en förvånansvärt sympatisk och ödmjuk filosofi som beaktas av Odin, vilket är glädjande. En berättelse om Asgård hade lika gärna kunnat vara blodig och våldsbejakande. Jag gillar idén om Asgård som en plats i rymden och att trädet Yggdrasil är som en galax där jorden är en av de nio världarna. Makes perfect sense, ju!

Skärmavbild 2015-05-03 kl. 20.09.44Idris Elba som Heimdall är filmgodis, liksom Hopkins som den vise Odin. Här är Loki ganska nedtonad då hans illmariga öronsnibbsleende inte utvecklat sin fulla potential ännu. Men jag tycker att hans historia är rörande och Tom Hiddleston är perfekt castad i rollen som Loki. Tyvärr lyckas man inte övertyga mig om att Thors krigare tillika vänner Sif, Volstagg, Fandral och Hogun hör hemma i den här filmen. Jag får Asterix och Obelix och Xena-vibbar av dem och för att vara Asgårds fyra bästa krigare är de tämligen överskattade. Det hade också varit lite ballare om inte Asgård såg ut som en pimpad version av Peter Jacksons Rivendell, utan varit lite mer dunkelt och skandinaviskt.

Skärmavbild 2015-05-03 kl. 19.48.57Thor funkar dock ännu bättre för mig än The Avengers. Jag gillar sagokänslan och det är allra mysigast när Thor stövlar omkring på jorden och beter sig som om han vore med i en Shakespeare-pjäs. Kul med lokalbefolkningen som försöker rucka på Mjölnir. Man har också lyckats jättebra med Darcy som är filmens subtila comic relief och kontrast till den envisa och högpresterande forskaren Jane. Jag tycker kanske inte att Natalie Portman är hundra procent rätt i rollen som Jane, i alla fall inte i scenerna med Thor, men hon funkar okej. Skönt att slippa allt för långa krig- och slagsmåls-sekvenser och att man begränsat historien något.

Självklart vill man se tvåan.
Thor: Can you se her? How is she?
Heimdall: She’s searching for you.

wp-bat-4

Capturing the Friedmans (2003)

Capturing the freedman Efter att ha sett The Jinx kollade jag upp regissören Andrew Jarecki och upptäckte jag att han gjort en liknande dokumentärfilm redan 2003. Capturing the Friedmans handlar om en familj som splittras efter att pappan i familjen blir anhållen för innehav av barnpornografi. Han är inte bara en älskad far, han är också en respekterad lärare som håller datakurser för barn hemma i sin källare, vilket får polisen att fatta misstankar om att det kan ha förekommit övergrepp mot barnen som deltagit.

Moraliskt sett låter detta kanske som ett glasklart fall, case closed, men inte när det gäller de här speciella familjen. Och inte när det gäller regissören, Andrew Jarecki. Precis som i The Jinx finns nämligen en osäkerhetsfaktor som innebär att man inte vet exakt vad som hände. Då jag inte vill jinxa upplevelsen för den som ser den här dokumentären tänker jag inte gå in på detaljer, men jag kan säga så mycket som att det finns mer än en version av sanningen.

Capturing the Friedmans var nominerad till en Oscar för bästa dokumentärfilm 2003, vilket på ett sätt är rättvist, men samtidigt förvånande i en amerikansk kontext. Ämnet som avhandlas är särskilt känsligt för en amerikansk publik tänker jag, där pedofiler hängs ut med namn och bild i vissa stater. Den delen av berättelsen börjar 1987, då Arnold Friedman greps av polisen i sitt hus efter att ha mottagit ett magasin från Nederländerna med barnpornografiskt innehåll. I huset hittades mängder av porr av framför allt homosexuell karaktär, vilket på 80-talet beskrevs som ”sodomi”: ett begrepp som inte längre används för (brotts)rubricering av sex med någon av samma kön i Sverige, men i USA är det fortfarande olagligt i 12 stater (!)

Genom hela filmen rör vi oss fram och tillbaka, närmast tematiskt, mellan familjeliv och brottsfall. Men det är knappast familjefaderns eventuella homosexuella läggning som är det intressanta, varken för mig som tittare, regissören eller familjemedlemmarna –  utan det är hur familjen väljer att hantera anklagelserna om övergrepp. Som utomstående betraktare är det omöjligt att inte känna ett virrvarr av känslor; frustration, misstänksamhet, men också en självklar undran: vem är den drabbande respektive drabbad? Men framför allt är det en ömkansvärd historia om dessa familjemedlemmars människors öden och livssituation. En sak känns viktig att påpeka och det är att man väljer inte sin familj.

Att regissören fått tillgång till mängder av hemmafilmer som Friedmans spelat in under hela uppväxten är en bidragande faktor till att Capturing the Friedmans känns autentisk och värdefull. Och även om jag hade önskat att Jarecki pushat vissa intervjupersoner lite hårdare, och kanske varit mer tydlig med sin roll i det hela (som i The Jinx) går det inte att komma ifrån att det är en intressant och gripande skildring av en krisande familj där till och med en pedofil gestaltas med förlåtande penseldrag.

wp-bat-4

Bridesmaids (2011)

Bridesmaids

Bridesmaids hade kunnat vara en film som handlar om brudtärnor. Men det finurliga är ju att den inte gör det, mer än på ytan. Bröllopet och äktenskapet är sekundärt (även om det slängs in ett par varnande exempel i form av en frigid nygift och en trebarnsmamma som desperat vill åka till Vegas för att slippa familjen), den underliggande storyn handlar om vänskap och hur man hanterar förändring och nya skeden i livet.

Framför allt är det vänskapen mellan Annie (Wiig) och Lillian (Maya Rudolph) som gestaltar denna förändring i och med att deras vänskap sätts på provs av de omfattande bröllopsbestyren, liksom Lillians nya väninna Helen (Rose Byrne) som bestämt sig för att roffa åt sig Lillians förtrolighet. Samtidigt kämpar Annie mot uppgivenheten efter att ha tvingats stänga sitt eget konditori, en dröm som krossades av finanskrisen.

Kristen Wiig är som alltid bra på att spela lagom melankolisk och självupptagen. Men filmens stora stjärna är Rose Byrne i rollen som den rika och snobbiga societetsgeniet Helen. En av filmens bästa scener är förstås den omtalade provrumsincidenten, som är rolig inte enbart för att den banade väg för bajs- och sprayspye-humor för kvinnor, utan även för att Helen mitt i kaoset försöker få Annie att erkänna att de alla utsatts för matförgiftning (på grund av Annies restaurangval). Annie dryper av svett men vägrar visa svaghet och ge Helen rätt. Det är nästan som en standoff i en western. Den som tvekar – dör.

Skärmavbild 2015-04-12 kl. 21.19.24

Bridesmaids är skriven av Kristen Wiig och Annie Mumolo, och Paul Feig har regisserat. Två år efter Bridesmaids gjorde Feig The Heat (som jag tycker är ännu bättre) – också den med en kvinnlig manusförfattare. I juni kommer hans nya film:  Spy med Melissa McCarthy, Rose Byrne och Jason Statham. Den senare har Feig både skrivit och regisserat. Det återstår att se om han kan upprepa sitt, enligt min mening, vinnande koncept; smarta och lättsamma komedier med kvinnor i huvudrollerna, helt på egen hand.

The SpySpy med Rose Byrne och Melissa McCarthy har premiär den 5 juni

wp-bat-4

Ray (2004)

Skärmavbild 2015-04-09 kl. 22.56.07

Nästa vecka listar jag och några andra bloggare våra bästa filmer från 2004 och jag upptäckte att jag missat en storfilm från det året, nämligen Ray av Taylor Hackford. Filmen handlar om den blinda rythm n’ blues-musikern Ray Charles, som slog igenom i USA på 1950-talet då han okristligt nog mixade musikgenrer som jazz, gospel, rytm n’ blues, country och pop och gav världen dängor som Hit the road Jack, Unchain my heart och I got a woman; låtar som än i dag samplas och tolkas av andra artister. Jag har några Ray Charles-låtar på mina soul/jazz-spellistor på Spotify men om huvudpersonen ifråga visste jag egentligen ingenting innan jag såg filmen.

Skärmavbild 2015-04-09 kl. 22.56.57

Ray är en klassisk rising star-historia som prickar av alla komponenter en sådan förväntas ha;  en fattig barndom som vi får återblickar till med jämna mellanrum, en talangfull ung musiker (Ray) som hankar sig fram på mindre barer, skivbolagsduster, ett turbulent äktenskap, svek, otrohet, droger och så en hyllande sammanfattning i slutet. En smula tillrättalagt och förutsägbart.

Det är med andra ord inte den konventionella berättarstrukturen som gör Ray till en sevärd film. Även om den första timmen inte var särskilt engagerande så växte upplevelsen allt eftersom – fast en halvtimme hade man kunnat kapa utan problem, det kändes som att man ville ha med precis allt som någonsin hänt Ray, vilket inte var nödvändigt.

Skärmavbild 2015-04-09 kl. 23.01.08Framför allt var det bildspråket och musiken som talade till mig. Fotot är makalöst snyggt; färgstarkt, rörligt och omväxlande utan att det känns det minsta experimentellt eller Skärmavbild 2015-04-09 kl. 23.00.01avvikande från det mer Skärmavbild 2015-04-09 kl. 23.01.58traditionella manuset. Mest berörd blev jag av återblickarna till fattigdomen och scenerna med mamman (som lämnade ett intensivt avtryck).

Jamie Foxx är trovärdig i rollen som den inte alltid så sympatiske Ray och är verkligen förtjänt av sin Oscarsstatyett. Även Kerry Washington som spelar Rays fru med det härliga namnet Della Bea, var bra. Magkänslan ger den en trea, men den får en fyra för hantverket; fotot, musiken och för att jag trots allt fick inblick i en livshistoria som jag inte kände till.

wp-bat-4

Film & tv-året 2014

 

 
Året 2014 tog jag klivet från att ha en flummig allt-i-allo-blogg under namnet iaburman.blogg.se till en mer renodlad film- och teveblogg under namnet The Nerd Bird. Därför känns det passande med en liten summering över årets toppar och dalar lagom till att nyårssmällarna terroriserar natthimlen. Så vad hände här under året? Jo, bloggen bytte utseende, jag införde betygsättning (1-5) av filmerna, jag gick på min första filmspanarträff, skrev min första årsbästa-lista (1999) och deltog i mitt allra första filmspanartema (hår). Besökte tre filmfestivaler: Peace & Love Film Festival (juni), Monsters of Film (oktober) och Stockholm Filmfestival (november). Men framför allt har det varit sjukt kul att diskutera film, tv, serier, böcker och allt därimellan med en massa nya bloggvänner och läsare. Utan er vore det helt enkelt skittråkigt att hålla på och skriva. Tack för det här året 🙂 
 
Jag såg en sjuhelsikes massa film, men hann tyvärr inte skriva om alla, men sammanfattningsvis har det väl framför allt har det varit ett fruktsamt år för sci-fi-filmer med…
… rymdeposet Interstellar – Hoyte van Hoytema plåtar!
… hipstersmarta Joaquin Phoenix i Her – Hoyte van Hoytema plåtar!
… hjärtvärmande Automata 
… en klumpig Tom Cruise i Edge of Tomorrow
… korta men coola Wanderers
… Jag tyckte även att Joel Kinnaman var bra i remaken av RoboCop men var inte lika imponerad som filmkritikerna av The Dawn of the Planet of the Apes
… å blev positivt överraskad av värmen i The Expendables 3 (att gubbarna fortfarande står på benen är väl rena rama science fiction). 
 

 
Mitt högsta betyg (5) delades bara ut till tre filmer, varav en var från årets skörd: Love is Strange. De andra var inga mindre än JFK (1991) och The Crash Reel (2013). Fast ska jag vara helt ärlig känns inte JFK längre som en femma. Nä, den trillar nog ner en pinne till betyg 4. Men ingen film har ännu gjort sig skyldig till lägsta betyg (1) ännu, banne mej! 
 
Men jag har också sett (kanske ännu mer) högkvalitativ teve!
Jag:
… Skaffade HBO Nordic efter att ha dumpat Netflix, där jag upptäckte briljanta komikerna Doll & Em
… Såg om och recenserade första säsongen av Game of Thrones
… Irriterade mig på den patriarkala strukturen i True Detective fast jag förälskade mig också i seriens estetik 
… Lovorade The Leftovers och slutade titta på Masters of Sex 
… Tipsade om mina Topp 10 tv-serieboxar
… Dissade Homeland 
… och förälskade mig i Tom Hanks son (Colin Hanks) i Fargo
 
 
Men nu till listorna! 
Inget nyår utan listor. Här har jag samlat alla filmer med premiär 2014 som jag unnat en rad eller två. Samt ett gäng Filmspanar-listor och Årets bästa teve.
 
Filmer från 2014 som jag bloggat om (betyg): 

Begin Again (3)
Hunger Games: Mockingjay part 1 (3)
Wanderers 
Boyhood (3)
Birdman or The Unexpected Virtue of Ignorance (4)
10.000 km (3)
Love Is Strange (5)
A Girl Walks Home Alone at Night (4)
Nightcrawler (3)
Interstellar (4)
Fury (3)
Gone Girl (4)
The Fault in Our Stars (4)
Predestination (2)
Automata (3)
Turist (3)
The Expendables 3 (3)
Dawn of the Planet of the Apes (2)
Frank (4)
Palo Alto (2)
Hemma (4)
Siddharth (3)
Edge of Tomorrow (3)
The Grand Budapest Hotel (3,5)
X-men: Days of Future Past (3)
Bad Neighbours (3)
Her (4)
RoboCop
Walk of Shame
Nymphomaniac 
Frozen

Årets Filmspanarfilmer:
Kommentar: Alla filmer utom en har fått medelbetyg, dvs 3. Lite trist va? Det får vi ta och ändra på 2015, Filmspanarfolket!

Hunger Games: Mockingjay part 1 (3)
Nightcrawler (3)
Predestination (2)
Edge of Tomorrow (3)
X-men: Days of Future Past (3)
Bad Neighbours (3) – första filmspanarfilmen!

Årets Filmspanarteman:
Kommentar: Jag missade många teman, men ser fram emot kommande Utmaningen i januari 2015!

November: Konspirationsteorier
Augusti: Kvinnor som slåss
Juli: Män som springer
Juni: Det kryper och krälar
Maj: Hår

Årslistor:
Kommentar: Jag insåg mina begränsningar när vi nådde under 1990-strecket, men tog mig i akt och började kolla in 1988-filmer, bland annat gav jag mig på Die Hard för första gången!

Juli: 2008
Maj: 2009
April: 1999 

Årets Bästa TV:
Kommentar: Jag säger bara… Joffrey

5. Louie
4. Fargo
3. True Detective
2. The Leftovers
1. Game of Thrones – vinnarsäsong!

Bubblare: Looking, Walking Dead (säsong 4), Doll & Em, Orange is the New Black, Historieätarna, Kobra, Babel. 

GOTT NYTT ÅR ÖNSKAR THE NERD BIRD!