Tag Archives: Academy Awards 2016

Son of Saul (2015)

Skärmavbild 2016-02-11 kl. 13.12.15Jag har redan recenserat ”Son of Saul” (Sauls son) för TT – publicerad i Metro – och behöver väl inte upprepa mig på här bloggen. Men jag vill ändå göra er bloggläsare uppmärksamma på filmen genom att skriva ett par ord här ändå.

”Son of Saul” (originaltitel: Saul fia) var en väldigt svår film att skriva om. Jag såg filmen redan i höstas, på Stockholms filmfestival, och lämnade då biosalongen med en känsla av … stum förundran. Illamåendet som bubblade i magen på början av filmen hade lagt sig, men mest av allt kände jag mig tom på känslor. Andra gången jag såg filmens inledning kommer illamåendet över mig igen och jag känner det starkare den här gången. Även sorgen griper tag i mig och jag inser att ”Son of Saul” kan vara en film man behöver se mer än en gång.

Första gången stängde jag nämligen av känslorna efter ett tag, precis som filmens huvudperson, Saul Auslander (poeten Géza Röhrig), tycks ha tryckt på den emotionella stoppknappen. Det är förrädiskt, för det innebär att filmen (eller snarare regissören) utmanar vår förmåga att engagera oss i någon som tycks ha slutat bry sig (eller slutat visa att han bryr sig). Vi är ju vana vid att lotsas genom hemskheter som dessa med stråkar (eller pianon) i bakgrunden, och en stadig hand att hålla i i form av ett manus vars bad guys och good guys säger de rätta sakerna för att skapa konflikt och så småningom upplösning. ”Son of Saul” saknar samtliga av dessa element. Det mest konstnärliga är fotot.

Och det är klart att det kan verka dumsnålt att beröva sina tittare en kavalkad av känslor när man gör en film om en epok – en ideologisk svart fläck i historieböckerna, ett brott mot mänskligheten, ett hån mot miljontals familjer, ett sår i Europas själ som kanske aldrig kommer att läka – som borde röra upp de starkaste av känslor. Men det kan också tolkas som ett genidrag.

Det kan tolkas som att László Nemes vill ge en mer ”sann” skildring av ett koncentrationsläger i krigets slutsked. Och sanningen är väl att verkligheten är en smula gråare, mer förvirrande och ogreppbar än vad som skildras på vita duken. Genidraget är alltså att tvinga oss sitta och uppleva samma desorienterade helvetesvardag som Saul, inte särskilt kul, men sympatiskt.

Det kan också finnas en poäng med att följa den grupp fångar – Sonderkommando – som tillhörde överlevarna och var de som tvingades leva med sina medfångars blod på sina händer resten av livet. Hur hade dom det och hur klarade de av att överleva? Se ”Son of Saul” och du behöver inte längre gissa.

Att filmen inte tilltalar det glupska känslomonstret inom oss alla, vilket Hollywood matar konstant, är väl mindre relevant i sammanhanget. Kan jag tycka.

Så här tycker mina kära bloggkamrater:

Jojjenito
Fiffis Filmtajm
Har du inte sett den? (Carl)
Rörliga bilder och tryckta ord (lägger upp sitt inlägg på måndag 15/2)

wp-bat-4

academy-awards-filmstrip-logo

Oscars2016 – spekulationer!

”Son of Saul” är ju nominerad till en Oscar i kategorin Bästa utländska film. Den tävlar mot ”Mustang”, ”A war”, ”Theeb” och ”Embrace of the serpent” – av vilka jag bara sett ”Mustang”. Jag har därför ingen åsikt om hur den står sig mot de andra filmerna, men med tanke på dess popularitet på Cannes och filmens ”impact” tror jag att den har en god chans att kamma hem statyetten. Och även om ”Mustang” är en film som tilltalar mig mer personligen tycker jag att ”Son of Saul” är av tyngre kaliber och vinner åtminstone min röst.

The Revenant (2015)

Skärmavbild 2016-01-21 kl. 14.52.07Observera att detta är en inte helt spoiler-fri recension.

Jag kan inte hjälpa det, men så fort jag tänker på The Revenant blir jag full i skratt. Filmen är inte ett dugg komisk, inte avsiktligt i alla fall, men när jag tänker tillbaka på Leo DiCaprios brutna kropp och smutsiga ansikte inuti en djurhud, så spritter det till i mungipan, som en tics. Jag vet inte om jag kan förklara det, men jag ska försöka.

The Revenant är en förtjusande film, framför allt på grund av sin ursinnigt, fysiska gestaltning av Hugh Glass umbäranden i vildmarken. Det existerar inte en sekund av tvivel om att DiCaprio upplever allting på riktigt, att han faktiskt slåss med en grizzlybjörn, att hans reflexer att blåsa på sina fingrar efter att ha kravlat upp ur det kalla flodvattnet är genuin, att han trycker in en rå bisonlever i munnen för att han är utsvulten, men likväl får kväljningar. Allting känns på riktigt och det är inte ENBART tack vare att Leo är en stabil skådis, utan för att regissören Alejandro González Iñárritu skapade förutsättningarna för det genom att släpa med sig hela inspelningsteamet ut i den riktiga vildmarken. Hans fotograf, Emmanuel Lubezk (Oscarsnominerad för besväret), filmade t.ex. enbart i naturligt ljus, vilket satte en enorm press på hela teamet kan man gissa, och lät DiCaprio flåsa rakt in i linsen så att den nästan immade igen. Det är intimt, snyggt och på gränsen till ”för filmiskt”. Det händer fler gånger under filmen att jag sitter och tänker på att det är en häftig film, vilket ingalunda är ett gott betyg för upplevelsen, men det kan också bero på att hajpen kring The Revenant blåst upp förväntningarna och medvetenheten kring vad det var jag satt och glodde på.

Skärmavbild 2016-01-23 kl. 15.56.19

Det komiska ligger heller inte i historien kring Glass; vilken är rätt slätstruken om du frågar mig. Det finns intet nytt i vare sig det övergripande temat (en man som söker hämnd när han förlorat allt), eller kärlekshistorien mellan den vite erövraren och en av ursprungsbefolkningens kvinnor. Den döda ”hustrun” som ler mot Glass i drömsekvenser, representanten för liv i den karga ödemarken, känns direkt oinspirerande och klichéartad. Att inte ta chansen och göra någonting annat än Dansar med vargar 2.0. är lite slappt. Jag fick ingen feeling alls för deras gränsbrytande kärlek och det går inte att utskönja några karaktärsdrag hos henne, vilket gör att hon bara blir en anonym (ointressant) skugga i hans minne. Sonen Hawk är lika anonym han, trots att han är närvarande i kött och blod. Det finns en bra scen mellan Glass och Hawk och det är när den förra ger den senare en hurring och säger åt honom att inte utmana sin (underlägsna) ställning. Det är en tragisk scen, men det finns något ömt med det hela.

Det rådde även en viss förvirring kring vilka dessa fångstmän arbetade för. Av någon anledning trodde jag att de var en del av militärmakten. Kanske för att det fanns en Kapten Henry (Domnhall Gleeson), kanske för att man får se flashbacks där soldater bränner hyddor. Dessutom hade de en moralkodex som om de vore soldater: ”leave no man behind” osv.

I början kastas man som tittare rakt in i en ganska actionfylld scen, men trots att manusets ganska övertydliga repliker borde ha gjort situationen glasklar – rädda skinnen, lämna skinnen, göm skinnen, hur ska vi få betalt för skinnen, vems är skinnen? – så hade jag svårt att ta in att de ”bara” var fångstmän, kanske för att de figurerade i en sådan känslig, politisk kontext. Jag har det ännu inte helt klart för mig, så förklara gärna vad dessa fångstmän egentligen hade för befogenheter och uppdragsbeskrivning.

Då jag inte hade läst särskilt mycket om filmen innan hade jag problem med att placera in exakt när dessa händelser ägde rum. Det kan i och för sig bero på min egen okunskap om den amerikanska historien på ett mer detaljerat plan. Tyvärr bidrog denna tankeverksamhet åt att jag blev en aning ofokuserad och smått irriterad. (För visst fick man ingen tidsangivelse när filmen drog igång?)

Så, nej. Det är heller inte kontexten som får mig att le när jag tänker på The Revenant.

Scenerna som får mig att dra på smilbanken är de oförblommat groteska, och de för en civiliserad och bekväm människa, otänkbara situationer som vår protagonist, Glass, finner sig i för att överleva. Hans nakna kropp inuti en häst, hans tur i oturen när han rider ut för ett stup och landar i en gran, beslutet att lägga krut på halsen och tutta på med en handfull fnöske för att få blodkärlen att sluta sig (eller vad det var han gjorde). För att inte tala om den skräckfyllda striden med grizzlybjörnen! Årets ballaste scen! Jag skrattar för att det är så sinnessjukt långt från den varma biosalongen där jag sitter med magen full av indisk mat och smaken av cappucino på tungan. Jag skrattar för att det är en absurd upplevelse – men jag välkomnar den med ett brett leende.

The Revenant handlar om en man som ”återvänder från de döda”. Hugh Glass borde inte ha överlevt där ute i vildmarken i början på 1800-talet. Men han gjorde det. Och det är fanimej bra jobbat.

3-5-5

Uppdatering: Det kändes orättvist att sätta 3 på en film som trots allt lämnar ett (delvis) starkt avtryck, men ärligt talat känns inte helheten som en 4, så jag sänker betyget och landar på ett diplomatiskt 3,5.

The Revenant har svensk biopremiär nu på fredag den 29 januari.

Fler som sett The Revenant och som kanske inte blev fulla i skratt. Eller?

Flmr
Jojjenito
Movies-Noir
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den?
Rörliga bilder och tryckta ord

 

academy-awards-filmstrip-logo

#Oscars2016 – spekulationer!

Om Leonardo DiCaprio får en Oscar för sina ”grunts” och fysiska skådespelarinsats i The Revenant, so be it. Jag tycker han förtjänat det. Han borde ärligt talat ha fått minst en Oscar redan. Jag tycker däremot att den skådespelare som lämnade störst avtryck i filmen var Tom Hardy, även han nominerad fast för bästa manliga biroll. Alejandro González Iñárritu är nominerad för Bästa regi andra året i rad. Förra året kammade han hem tre Oscars för Birdman och före det var han nominerad för Babel, 2007. Personligen har jag andra favoriter i kategorin: George Miller (Mad Max) och Tom McCarthy (Spotlight) till exempel. Jag har ännu inte sett Room (Lenny Abrahamson) och The Big Short (Adam McKay).

Bästa foto-kategorin har kanske aldrig haft så hög konkurrens som i år, där Emmanuel Lubezki fajtas mot fullpoängare som Mad Max: Fury road, Sicario, The Hateful Eight och Carol (den sista har jag inte sett). Att The Revenant är nominerad i alla tunga kategorier (film, regi, skådespelare) och en hel hög som har att göra med filmens look (ljud, ljus, design) – men inte manus, förvånar mig inte alls. Storyn är ingen kioskvältare, varken på papperet eller i genomförandet.

Min gissning?
Det är så sjukt hög klass på nomineringarna i år att det känns som att The Revenant skulle kunna förlora i samtliga kategorier! Leo DiCaprio största hot är enligt min mening Eddie Redmayne i The Danish Girl (utan att ens ha sett den), och jag tror att Tom Hardy förlorar sin birollstatyett mot Sylvester Stallone (Creed) eller Mark Ruffalo (Spotlight).

The Revenant skulle kunna ta hem priset för Bästa film trots brister i manus, men jag hoppas på Mad Max 🙂 Det är dock den svåraste kategorin att förutspå och historiskt sett hade jag aldrig lagt mitt bud på att Argo skulle klå Les Misérables, Silver Linings Playbook och Zero Dark Thirty (2012), eller att Slumdog Millionaire skulle sno statyetten från Milk och The Reader (2008), att Crash ansågs vara en bättre film än Brokeback Mountain (2005). Inte ens med facit i hand kan jag begripa att filmer som Up in the Air (2009), Toy Story 3 och The Kids Are Allright (2010) ens nominerades. Inte för att dessa skulle vara dåliga filmer. Men bästa filmen det året? Knappast! Vissa år är rena rama vilda västern.

Det vore uppfriskande om Brooklyn vann, en lysande och aktuell film med fantastiska Saoirse Ronan i huvudrollen. En film med en kvinna i huvudrollen har inte vunnit denna kategori sedan 2004, då Million Dollar Baby med Hillary Swank som affischnamn kammade hem priset.

The Revenant skulle kunna vinna för bästa foto, fast visst borde väl Robert Richardson vinna för sina ambitioner med The Hateful Eight ?! Å andra sidan…  John Seale borde få pris för Mad Max. Eller kommer juryn låta samvetet styra och ge Oscarn till den 13-falt Oscarsnominerade Roger Deakins för Sicario? Nja, men vad som helst kan hända och jag tycker att alla de nominerade förtjänar en statyett.

Störst chans har kanske The Revenant trots allt i regiklassen. Både Tom McCarthy (Spotlight) och Adam McKay (The Big Short) känns lite för nya i sammanhanget, trots att de uppenbarligen krossat glastaket genom att bli nominerade. Room av Lenny Abrahmson känns typ för ”smal” för att vinna. Eller vad tror ni? Oscars-racet har börjat!