Rocky (1976)

Det är konstigt hur det kan bli. När jag var liten, och även senare i tonåren, hade jag en genuin fablesse för Rocky IV (1985). Jag älskade filmen. Tror till och med att jag gav den en femma på Filmtipset.

Handling: Ivan Drago den onda ryssen (Dolph Lundgren) dödar Rockys bästis, Apollo Creed (Carl Weathers), vilket får Rocky (Stallone) att ge sig in i ringen igen. Till smäktande åttiotalsmusik springer Rocky i bergen och gör pull-ups i en enkel stuga medan Drago spänner musklerna på högteknologiska löpband. Spänningen. Hämnden. Revanschen.

Slutsats: Filmen har ju allt!

Under åren som gått har ignorerat min inre röst som utsåg Rocky IV till en av de bästa filmerna från min barndom. Jag glömde bort min idol.

Lugn. Jag kommer inte kapitluera och säga att jag älskar Sylvester Stallone över allt annat – japp, Fiffi jag tänker på dej – och hävda att det är den bästa Rocky-filmen. Men jag skulle vilja återupprätta min heder och erkänna att Rocky IV alltid kommer att ha en plats i mitt hjärta. Det är en klassiker. Punkt.

Insikten om min bortträngda Rocky-kärlek kom ikapp mig efter att jag såg om första filmen i serien, Rocky (1976). En ännu större klassiker förstås. Nu när Stallone är Oscarsnominerad för sin biroll i Creed (2015) kändes det rätt att gå tillbaka och kika på hur allting började.

Med Rocky fick ju ”the italian stallion” sitt stora genombrott i Hollywood och två Oscarsnomineringar, en för bästa manliga huvudroll och en för manus, på CV:et. Stallone vann ingen statyett den gången, men filmen kammade ändå hem tre Oscars för bästa film, regi (John G Avildsen) och klippning.

Och jag måste säga att det är välförtjänt. Stallone gör en perfekt rolltolkning av den uträknade, småfifflande, skönsnackande Rocky Balboa. En fighter, ja visst, men typ världens snällaste boxare – hans temperament går att jämföra med hans sköldpappa som ligger och skvalpar i fiskskålen. Boxare porträtteras ofta som arga muskelberg, men inte Rocky. Rocky är Ferdinand. Han stannar hellre i djuraffären och sniffar på Adrian.

Inte ens när Rocky blir provocerad vill han konfrontera någon annan med ilska. Som i scenen där han skäller ut tränaren Mickey (Burgess Meredith) efter att han lämnat Rockys lägenhet, trots att Mickey om någon förtjänade att höra det ansikte mot ansikte. Sedan springer Rocky efter honom och skickar fram försonings-näven. När såg man den sortens manlighet på film senast? Var det 1976?

Det finns många fina scener som klamrar sig fast på näthinnan, inte minst när Rocky springer genom Philadelphia efter att det blivit klart att en ”nobody” ska utmana världsmästaren Creed i en match. Folk tittar efter honom och han ser för första gången ut att ha liiite självförtroende. Åh, Rocky.

Kärlekshistorien melllan Rocky och Adrian (Talie Shire) är också väldigt intressant – och ovanlig. Han ger sig sjutton på att dejta den blygaste tjejen i stan, trots att folk säger att hon är efterbliven. (Och hon ser faktiskt ut som en liten tant, alternativt bibliotekarie med bokstavskombination.)

Så vad är det han faller för?

För det första har Adrian en personlighet, det är inte alla film-flickvänner förunnat. För det andra är det en mycket udda, men varm personlighet. Jag skrev i min recension av Southpaw att den inte var så gräslig, men med Rocky färskt i minnet känns Rachel McAdams ”Eminem-pinuppa” som en pinsam fadäs jag helst glömmer. Adrian som person är motsatsen och det säger jag i positiv mening. Hon är plågsamt blyg, men biter sig inte i läppen och fladdrar med fransarna för att egga upp sin friare som i Fifty shades of Grey. 

Bara det att hon är 30 år och ogift (detta är 70-talet), bor med sin bror och inte drar på smilbanden för billiga komplimanger eller dåliga skämt, utan att det ses som något negativt! Och hon får ändå boxarkillen som går runt i skinnpaj med hatten på sned och snackar hela tiden. Man kanske kan kalla henne kvinnornas svar på Edward Scissorhands – en märklig typ som accepteras för den hen är. Och är inte det vad Rocky i grund och botten handlar om, i åtminstone första och andra filmen; att försöka acceptera den man är?

I dag har sjunde ”Rocky”-filmen: Creed svensk biopremiär. Missa inte den om du vill dröma dig bort i Stallones nallebjörnsögon och spela piano på ”Fruitvale station”-skådisen Michael B Jordans magrutor. Skämt åsido – det är en sevärd film som i mina ögon nästan kommer upp i originalets kvaliteter.

Läs gärna min recension av Creed i Metro (som jag skrev för TT).