Lördagens filmspanarfilm valdes av Fiffi och eftersom alla redan hade gått och sett The Hateful Eight lagom till filmspanarträffen föll hennes val på en rysare med Natalie Dormer (Margaery Tyrell från Game of Thrones) i huvudrollen.
The Forest är regissören Jason Zadas långfilmsdebut och handlar om den unga, amerikanska kvinnan, Sara, som när tvillingsystern Jess försvinner, åker till Japan för att leta rätt på henne. Enligt skolan där Jess undervisade i engelska försvann hon i den mytomspunna skogen Aokigahara, dit folk beger sig för att begå självmord. En märklig plats för en skolklass att besöka måhända, vilket Sara (Dormer) poängterar i filmen, men ”Självmordsskogen” (som finns på riktigt) ligger vid foten av Mount Fuji, Japans högsta berg, och är således en viktig, geografisk plats för unga studenter.
Sara är inte förvånad över systerns val att spontanförsvinna och önskan att utforska skogen, som enligt sägnen hemsöks av de döda, då Jess alltid varit den äventyrligare sorten – men hon blir ändå orolig eftersom Jess lider av psykisk ohälsa och försökt begå självmord vid flera tillfällen. Så trots att oddsen talar för att Jess är död – tydligen slutar den japanska polisen leta efter 48 timmar utifrån slutsatsen att hon begått självmord – bestämmer sig Sara att ge sig ut i skogen och leta. Hon ”känner” nämligen genom tvillingbandet att Jess fortfarande är vid liv.
Några nätter innan hon ger sig av drömmer Sara att hon hittar Jess gula tält i en murken, gammal källare. Inuti tältet sitter Jess, i barngestalt, kanske 7 år gammal, och ser vettskrämd ut.
I sällskap av Aiden, en australiensisk journalist, som tycker att Saras sökande efter tvillingssystern kan bli en bra story, och Michi, en japansk, skogskunnig guide beger sig Sara ut i den täta skogen, och man kan väl säga att hon hittar mer än hon hade kunnat ana.
The Forest är en dussinrysare som varken är svindålig eller särskilt bra. Natalie Dormer gör sitt jobb och filmen också. Jag rycker/skriker till och slänger upp händerna framför ansiktet minst tre-fyra gånger (jag är förvisso lättskrämd), och förbannar diverse rynkiga gummor och japanska skolflickor i uniform som tenderar att dyka upp i mörka vrår och skogsgläntor där det nyss inte synts till en enda levande själ. Filmen har vissa logiska luckor, dock inte så grava att jag blir irriterad under filmens gång, utan det är sånt jag tänker på efteråt.
En kanske inte helt spoilerfri slutsats:
Det finns en undermening i filmen som tilltalar mig, men som kommer på skam på bekostnad av viljan att skrämma tittaren med ovan nämnda element. De psykologiska stråken planteras klumpigt och man kommer inte i närheten av någon tillfredsställande aha-upplevelse i nivå med mästarrysaren The Others – en orättvis jämförelse måhända, men det är min enda måttstock – även om man i slutändan förstår att Saras sökande efter systern inte handlar om en konfrontation med systerns, eller skogens, demoner, utan hennes egna hjärnspöken.
Problemet är att dessa ”spöken”, aka Sanningen med stort S, är som en öppen bok för en normalbegåvad person och det framgår inte varför Sara över huvud taget behövde springa ut i Självmordsskogen för att inse att luftslottet var en källare.
Ett viktigt jävla Ps. Biopubliken var nog de som satte störst skräck i mig. VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ FOLK? På riktigt. Ta inte med papperspåsar/inslagspapper/chipspåsar som ni öppnar och knöklar ihop mellan varje gång ni fiskar upp vad det nu är ni måste trycka in i brödhålet varannan minut under filmens gång. Snälla. Köp en pappmugg, ät som folk, du sitter inte hemma i vardagsrummet. Lys mig inte i fejset med DIN mobil. Jag hör dig. Jag ser dig. Jag önskar jag visste var du bodde. Snälla SF, jag är beredd att betala mellanskillnaden för popcornen och läsken, bara jag slipper den här skiten på bio. Lätt. Våga prova. Sätt upp en snacksfri visning och låt biobesökarna pröjsa 160 spänn istället för 110 eller 120. Se hur många som kommer ändå. Jag kommer stå först i kön. Ds.
Månadens filmspanarfilm lockade inte färre än fyra filmbloggare. Spana in deras recensioner av The Forest här:
The Nerd Bird 
Det är välvilligt att uppskatta deras försök att få till en insiktsfull undermening. Det är ju nästan så att de berättar vad poängen är men det är inget som utvecklas genom spökerierna, utan de är helt generiska. När genren har berikats med filmer som faktiskt lyckats väva in sin undermening (t.ex. The Babadook och It Follows) så är det otacksamt att göra så här taffliga försök. Men visst hade det kunnat vara sämre utan.
GillaGilla
Jag kanske är mer välvillig när jag ser filmer inom en genre som jag inte har så bra koll på, eller är särskilt intresserad av.
GillaGilla