Birdman or (the Unexpected of Virtue of Ignorance) (2014)

 
Om man kollar upp en skådis, eller annan filmskapare, på IMDB finns det en lite snabbguide till personens främsta utföranden under rubriken ”Known for” och så listas deras 3-4 bästa eller mest kända filmer. Michael Keaton är enligt denna snabbguide MEST känd för: Batman (1989), Batman Returns (1992), Toy Story 3 (2010) och Jackie Brown (1997). Det säger en del om Keatons karriär, tyvärr måste jag säga. 
 
Jag gillar Michael Keaton. Han var Batman i de bästa Batman-filmerna, innan dem var han Beetlejuice och efter det agenten i Jackie Brown… och, ja, vad sjutton hände sen liksom? Han dök upp i RoboCop i våras, och visst var han bra där också. Men varför har det inte gått bättre? Förstörde Batman Keatons karriär? Men den frågan som utgångspunkt tycker jag att du ska se Birdman or (the Unexpected Virtue of Ignorance) av Alejandro Gonzalez Innáritu. Sedan tidigare känd för tunga dramer som Biutiful (2010), Babel (2006), 21 grams (2003) och Amores Perros (2000). 
 
Med Birdman visar han upp ett helt annat register: humor. Svart sådan, men ändå. Kanske är det inte så långsökt ändå, för komedin och tragedin har mycket gemensamt. Ofta används det första för att hålla det andra på avstånd. Jag tycker Innaritu lyckas bra med tanke på att hans tidigare filmer är rätt så pretentiösa. Man skulle kunna säga att den här också är pretentiös, med tanke på att premisserna för filmen är att undersöka en självupptagen skådespelares behov av bekräftelse, (brist på) självkänsla, kändisskapets pris osv. Men det är åtminstone kul! 
 
I centrum står alltså Keatons rollfigur Riggan (känd för Birdman) som försöker göra comeback i rampljuset, som regissör slash skådis slash manusförfattare i en pjäs på Broadway. På halsen får han dock en självupptagen och gränslös, men talangfull skådespelare (Edward Norton) som utmanar Riggans redan ifrågasatta självbild. Norton är en skådis som jag egentligen inte är så förtjust i, men här är han jättebra. Liksom Zach Galifianakis i rollen som Riggans pressade producent. Men bäst är Emma Stone som spelar Riggans dotter, Sam. Jag tror att det hade kunnat bli pannkaka av hennes roll om hon inte balanserat den så väl. Tyvärr kan jag inte säga att Innaritu lyckas så där jättebra med de övriga kvinnliga birollerna. De är väldigt mycket ”kvinnor” och inte så mycket människor. Norton spelar en väldigt osympatisk person, men han känns ändå mer intressant och mångbottnad än Watts (Lesley), Riggans unga flickvän Laura, f.d. fru, Sylvia och den iskalla teaterkritikern Tabitha. 
 
Det jag minns tydligast från filmen – förutom den härliga jazzkänslan (det enerverande trummandet), New York-miljöerna, de långa och vindlade kameraåkningarna bakom teaterkulisserna och Riggans maniska, inre kamp med superhjälten Birdman – är just scenerna mellan Edward Norton och Emma Stone. Otippat och en smula klichéarrtat egentligen, att den hårdnackade kändisdottern och svåra skådespelaren finner varandra, men det blev charmigt i dessa skådespelares händer. Men honnör också till filmens huvudperson ändå: Riggan/Keaton. Han gör comeback i en metaroll så övertydlig att det inte blir annat än komiskt. Och lite tragiskt. Men samtidigt, smått genialiskt. 
 
Betyg:
 
Jag såg filmen på Stockholms filmfestival, men Birdman har ordinarie biopremiär på SF den 9 januari 2015. 
 

13 responses to “Birdman or (the Unexpected of Virtue of Ignorance) (2014)

  1. Finns det inte ngt liknande uttryck: comedy is tragedy plus time?

    Gilla

    • Ha ha! Det låter fyndigt, vet dock inte om det kan appliceras här, om jag förstår betydelsen av det rätt (att det som en gång var tragiskt efter en tid blir roligt)?

      Gilla

  2. Edward Norton är en riktig Sean Penn-look-alike på bilden här ovan. Kan tänka mig att Penn har likadana fills också faktiskt. Serierutor eller vad är det för mönster?

    (är ofuokuserad på din text av en anledning, ska läsa den noggrannare när jag sett filmen ;))

    Gilla

  3. Haha, ja, stenkoll! ;D

    Gilla

  4. Nu när jag har sett filmen kan jag ju erkänna att Norton inte är så värst lik Sean Penn, i alla fall inte när bilden här ovan är rörlig. Men det var härligt att se honom vara svinig.

    För mig är Michael Keaton Beetlejuice, kanske egentligen bara Beetlejuice, jag har aldrig gillar karln förut men här är han oemotståndligt bra – på att spela sig själv 😉

    Jag har sett om Keatons vinnartal på Golden Globe nu när jag sett filmen och jag får banne mig en klump i magen. Jag får känslan att han verkligen behövde den här rollen av hela sitt hjärta, att han var uträknad på riktigt, nästan ovälkommen i Hollywood, typ…levande död. Jag unnar honom en Oscar nu!

    Gilla

  5. Jag antar att tänder hör ihop med min aversion för smackande/konstigt tuggande/smaskande. Det är nåt i den regionen som får mig att reagera, i alla fall när det är minsta grej som stör. 😉

    Gilla

  6. Det är väl som så att han inte stör. Han smackar inte, han pratar bara obegripligt 😉

    Gilla

  7. Pingback: All the world’s a stage | Rörliga bilder och tryckta ord

  8. Pingback: The Revenant (2015) | The Nerd Bird

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s