Jag såg Evolution i måndags, två dagar efter att Filmspanarna spanat in den på Stockholms filmfestival, en heldag med blogggänget som jag tyvärr missade. ”Min” visning var en F2F (face to face) med regissören Lucile Hadzihalilovic och jag kan väl säga så här: jag hade varit lika förvirrad som de andra filmspanarna (som tweetade och uppmanade mig att förklara filmen) om jag inte hade fått se och höra regissören prata om sin film.
Men vi börjar från början.
Evolution är Hadzihalilovics andra långfilm (eller tredje om man räknar den 52 minuter långa Mimi från 1996 som en långfilm) och det är andra gången hon tävlar på Sthlm filmfestival. Senast var hon här med Innocence (2004), som jag nu är sugen på skulle se. Den ska vara ungefär likadan som Evolution har jag förstått, och att jag vill se den med Evolution som preferens säger väl någonting om Hadzihalilovics mystiska dragningskraft. Jag fattade nämligen ingenting av filmen.
10-åriga Nicholas (Max Brebant) lever på en enslig ö mitt ute i ett stormigt hav tillsammans med sin mamma (Julie-Marie Parmentier) och några andra vuxna kvinnor och deras söner i hans egen ålder. En dag när han är ute och simmar bland korallreven tycker han sig se en död pojke på havsbotten med en röd sjöstjärna på magen. Han springer hem och berättar om det för sin mamma, som ignorerar Nicholas ”syn”. Hon ger honom i stället hans dagliga medicin och stänger fönsterluckorna.
Nicholas kan inte släppa tankarna på pojken och återvänder till havet för att undersöka saken, men hittar ingenting som förklarar hans syn. Kort därefter tar hans mamma honom till sjukhuset på ön, vilket är lika mysigt som hans eget hus, med väggar och golv i karg och våt betong. Utan att förklara så att han förstår läggs han på operationsbordet. På sjukhuset möter han sjuksköterskan Stella (Roxane Duran) som så småningom fattar tycke för Nicholas.
De vuxna kvinnorna på ön håller samman och verkar nästan som en enhet, men är samtidigt helt avskärmade från pojkarna känslomässigt, åtminstone verkar det så på ytan. Den enda som reagerar annorlunda är Stella. En rynka i pannan här, en förstulen blick där. Snart inser Nicholas att kvinnorna; läkarna, sköterskorna och hans mamma, fört honom och de andra pojkarna bakom ryggen och han börjar ifrågasätta rutinerna, sjukhusbesöken, ingreppen. Utan att förstå vad det är de gör med hans kropp känner han att det är fel.
Man kommer väldigt nära Nicholas på ett både fysiskt och känslomässigt sätt och följer (nästan) hela händelseförloppet ur hans perspektiv.
Utan att avslöja mer än så av handlingen kan jag säga att min hjärna gick på högvarv under hela filmen. Teorierna valsade omkring som förvirrade zombies i min hjärnas korridorer och letade efter mening och mål. Ibland hittade jag något mjukt och luddigt som kändes bekant, med större delen av tiden famlade jag i mörker. Som en zombie med svår bakfylla. Och precis som vissa bakfyllor är lite mysiga var det här biobesöket det också.
Sedan var vissa saker ljuvliga rakt upp och ner, så som undervattensbilderna och havets ständiga ”närvaro”, ömsom hotfullt och ömsom beskyddande. La mere, la mer. Vad jag verkligen gillade med filmen och som hon själv satte ord på, var öns ”textur” som skapats av betong, salt, sol och vind.
Man kan säga att Lucile Hadzihalilovic avfärdade mina intellektuella försök att förstå filmen, manuset hade tydligen genomgått flera bearbetningar och ju mer saker och ting förklarades, desto sämre blev det , sa hon under efterföljande F2F. Men hon berättade i alla fall var hennes inspiration kom ifrån och vad hennes intentioner var.
Kort sagt: Tolka inte filmen bokstavligt, låt den vara ett mysterium, precis som omvärlden framstår för Nicholas, så är saken biff.
Långt sagt: Hadzihalilovic ville gestalta barns maktlöshet och förhållande till sin omvärld och den egna kroppen. Ett sjukhusbesök från barndomen inspirerade henne att välja den miljön för övergreppen som vuxenvärlden utsätter pojkarna för. Hon minns hur otäckt det var att vara utlämnad till de auktoritära läkarna som gjorde ett ingrepp på henne, för att hjälpa förstås, men som ändå väckte ett starkt obehag. Inbäddat i detta en tankegång som handlar om vår relation till kroppar, den egna och andras, i synnerhet när de genomgår en förändring, vare sig den kommer organiskt eller genom yttre påfrestningar.
Att det helt saknas vuxna män på ön förklarades med att hon ville att Nicholas skulle sakna förebilder, en förstärkning av känslan att inte veta vad det ska bli av honom som vuxen. Det finns så klart många fler lager och tolkningar, men jag nöjer mig med det som jag upplever som de essentiella.
Hon gav självklart ingen ”förklaring” till filmens handling. Det är öppet för tolkning, sa hon med ett snett leende. Och jag tror att det enda sättet att förstå filmen är just känslomässigt, inte logiskt.
Är mycket nyfiken på teorierna som florerar hos övriga Filmspanare, vad gjorde de av Evolution?
The Nerd Bird 
Kul att den föll dig i smaken! Jag hade också velat se F2F med Lucile. Tyvärr tycker jag dock att denna är klart svagare än Innocence, med eller utan F2F. Jag kan verkligen rekommendera Innocence för dig om du gillade denna såpass mycket.
Trots att jag skrev i min egen revy att Lucile förklarade symboliken på F2F efter Innocence så var det inte hela sanningen. Hon var ganska återhållsam även då med att i detalj förklara filmen. Det enda hon sa var att den publik som fattat hennes film (Innocence) bäst, var en skolklass med 13-åriga flickor. Då föll bitarna på plats för mig och filmen växte ännu mer.
Nu var innocence också mycket mer lättillgänglig, med karaktärer med karaktär, med repliker och en handling som gick att följa om än helt galen. Dessutom fick vi se en ung Marion Cotillard som sympatisk lärarinna.
GillaGillad av 1 person
Jag är jättepepp på Innocence 🙂 Däremot kan jag säga att Evolution har svalnat lite sedan i måndags när jag såg den. Men när jag var mitt uppe i filmen tyckte jag att den var intensiv och härlig att ”hänga i” och var inte alls så uttråkad alternativt frustrerade som många av er som såg den i lördags. Jag är rätt svag för ”stämningsfilmer” har jag insett. Tyckte t.ex. jättemycket om Andrea Arnolds Wuthering heights som visades på festivalen 2011. Den hade mycket mer logik och riktning än Evolution, men fokuserade också mycket på naturen, miljöerna, texturen. Man kunde nästan känna doften av gyttjan, gräset och vinden.
GillaGilla
Å lyllo dig som kunde få åtminstone något som liknade ”svar” på en del frågor. Det är en jävla film att fastna det här, i alla fall i min hjärna. Skitknepig. Önskar det fanns ett ”facit”, men som du skriver, om hon inte ens själv har en förklaring får man nog helt enkelt släppa sargen och inse att man aldrig kommer förstå den fullt ut.
GillaGillad av 1 person
Jag tror man får förstå den på sitt eget sätt och tolka den utifrån sina egna preferenser och idéer. Jag var först övertygad om att kvinnorna försökte göra pojkarna till kvinnor, att de gav dem hormoner typ och funderade på om det var någon sorts feministisk idé/dystopi som skildrades. Jag skriver dystopi då tillvaron inte verkade så trevlig 🙂
GillaGilla
Tja, det blir väl problematiskt då när filmen ska frammana en känsla som jag som publik inte klarar av att uppleva. Lite för mycket historia för att bara vara en känslofilm, lite för lite historia för att vara begriplig. Kanske är denna regissör min nya Jim Jarmusch? 😉
GillaGillad av 1 person
Ja det var en rätt bra beskrivning av filmen, ”Lite för mycket historia för att bara vara en känslofilm, lite för lite historia för att vara begriplig”… Filmen är ju långt ifrån ”varm”, men förmedlade ändå någon sorts känsla tycker jag. Den störde mig. Och jag tror att det var precis det som var poängen. Jim Jarmusch-effekten = noll effekt, eller?
GillaGilla
Jim Jarmusch-effekten=hata/ogilla varenda film som hen står bakom 😉
GillaGilla