Horror Night Deluxe: Exorcisten (1973)

   

Fredag den 13:e skulle visa sig bli lika skrämmande i verkligheten som på film. Under tiden som jag satt på Skandia och såg tre skräckfilmer om allt från besatta 12-åringar och mordiska flickor på internat till underjordiska svarta mässor utsattes civila människor i Paris för flera terrorattentat. Jag förstod omfattningen av det först när jag kom hem, mitt i natten, med hjärnan full av blodsplatter, spyor, mord och galenskap.

Det kändes märkligt förstås. Nästan skuldtyngt, som att jag suttit och ”njutit” av skräck medan andra upplevde det på riktigt, även om jag vet att det hade hänt oavsett vad jag gjorde den kvällen. Med det sagt tänker jag trots allt fortsätta att ägna mig åt sådant som jag tycker om att göra – och det är att se på film. Och dela den glädjen med andra. Horror Night Deluxe i synnerhet är ett filmpaket som sammanför filmfantaster som vill utforska mörka platser inom sig själva – utan att ta ut det på andra. Jag tror faktiskt att det är nyttigt för oss som inte är drabbade av krig och elände att sätta oss in i känslor som tangerar det som pågår runtom i världen.

Vanligtvis går jag inte går på Horror Night, som är ett återkommande inslag på Stockholms filmfestival. Jag är alldeles för räddhågsen av mig och njuter sällan av skräckfilm. Tycker antingen att det är för idiotiskt eller för äckligt. Men i år gjorde jag ett undantag på grund av att två av de tre filmerna i paketetet inte känns som klassiska skräckfilmer. Det kanske låter konstigt, då Exorcisten ju anses vara den största klassikern av dem alla, men det jag menar är att den inte är otäck på det sätt som många skräckfilmer är i dag.

Den är inte ute efter att sabba min hjärna med ”sociologiska experiment” som i Saw eller att exploatera min rädsla för olika fenomen som av någon anledning skrämmer vettet ur oss; internet, barn, tonårsmördare och asiatiska kvinnor med gapande munnar. Exorcisten är av en annan kaliber och då det var hundra år sedan jag såg den tog jag chansen att se den igen på storduk.

---

Exorcisten (1973) av William Friedkin
Spoiler alert! Jag beskriver nyckelscener och avslöjar hur filmen slutar.

Stora delar av filmen låg i glömska för mig, så mycket är klart efter att ha sett Exorcisten igen. Visst, jag minns de klassiska scenerna; Regans kropp som kastas fram och tillbaka i sängen av en våldsam kraft, prästernas mässande, de djupa risporna i flickans ansikte, de ärtgröna spyorna, trappgång i brygga och videobandet som avslöjar att ”demonen” bara kan prata engelska, om än baklänges. Det jag inte minns, troligtvis av skälet att jag var för ung för att förstå det, är hur fantastisk Ellen Burstyn är i rollen som mamman, Chris MacNeil. Hon gör en stark insats som den inledningsvis roliga och självständiga skådespelerskan som verkar njuta av livet tillsammans med sin 12-åriga dotter i det stora, luxuösa huset i Georgetown där hon har societetsfester med kultureliten och en och annan präst.

Allt eftersom Regan (Linda Blair) förändras blir Chris allt mindre sitt glada jag och mer desperat – men hon vänder sig till prästerskapet först efter att ha uttömt alla medicinska orsaker till Regans underliga uppträdande och personlighetsförändring. Hon söker efter svar hos varenda läkare och psykolog som står att finna – tills det bara återstår ett alternativ. Successivt knyts Chris historia ihop med Father Damien Karras (Jason Miller), som hon är bekant med via Father Joseph Dyer (William O’Malley) och slutligen kommer även Father Merrin (Max von Sydow) in i bilden som en erfaren och åldrad präst (von Sydow var i själva verket bara 44 år när den spelades in). Jag gillar hur fåordig Merrin är genomgående i filmen och att man egentligen aldrig får någon förklaring till demonens närvaro, eller vad den gjorde för att ta livet av Merrin.

Prästerna i Exorcisten är väldigt mänskliga i denna film. De går på fest, röker, tar en bärs på puben, boxas, är psykologutbildade och jobbar med utgrävningar i Irak (fram tills de tvingas genomföra en exorcism, för då åker träkorsen, vigvattnet och bibeln fram). Jag är inte så insatt i diskussionerna kring vad Exorcisten ”egentligen” handlar om, vad besattheten hos den lilla flickan symboliserar – och det är inte det som är mest intressant med filmen om du frågar mig. Det är sidospåren som väcker min nyfikenhet. Damien Karras till exempel.

En skuldtyngd medelålders man som har valt bort en karriär som psykolog för prästerskapet, och vars mor dör strax efter att ha spärrats in på något slags mentalsjukhus. Han är livstrött, men tvekar inte att hjälpa Chris när hjälp efterfrågas. Efter filmen är det hans story som gäckar mig. Vad led han av för sorts samvetskval och vad hände egentligen med hans mor? Trots att han förlorar kontrollen över sig själv i kampen mot demonen är det i slutändan han som räddar Regan genom att ”fånga” demonen i sin egen kropp och kasta sig ut genom fönstret. Så ser i alla fall jag på det som inträffar.

Den som verkar sörja honom mest är Father Dyer, Chris vän som vid ett tillfälle sitter vid pianot (scenen där Regan en stund senare kissar på mattan inför alla gästerna) och skämtar, med yviga gester, om efterlivet:

”My idea of Heaven is a solid white nightclub with me as a headliner for all eternity, and they love me!”

Hmm, en präst som drömmer om att himlen är en nattklubb där han står i rampljuset genererar åtminstone i min hjärna en bild av Father Dyer iförd en glittrande paljettklänning med en mick i handen och andra handen på höften. Jag vet inte, men 1973 måste det ha varit ett sätt att säga att ”den här personen är gay”. Eller? Det kanske är uppenbart för alla hardcorefans, men jag hade ingen aning om dessa element i filmen förrän jag såg om den nu.

Och visst känns det som att Karras och Dyer är mer än bara vänner? Sättet de pratar och tar i varandra antyder en viss intimitet. Kanske är det bara en varm och genuin vänskap, men det skulle kunna vara en sexuell attraktion som de valt att inte agera på. Exakt vad det har för betydelse är svårt att säga, men kanske är det på grund av denna självförnekelse som Damien är så bekymrad? Hans mor frågar honom vid ett tillfälle vad det är som tynger honom, men han viftar undan hennes omsorg. Teorier diskuteras gärna!

Det låter kanske som en klyscha, men filmer som Exorcisten görs inte längre. Den är underbart stämningsfull och liknar nästan mer än thriller än en skräckfilm, där det ockulta är närvarande på ett närmast retsamt sätt. Demonen anas i en skugga, i ett Ouija-bräde, en antik figur och i skenet av lampans flimmer innan den helt och hållet ockuperar Regan. Detta är helt i min smak. Less is more! Nåja, åtminstone till en början …

Men det som gör Exorcisten intressant över huvud taget är framför allt hur trovärdiga och sympatiska alla karaktärerna är och hur skickligt storyn byggs upp. Det långsamma tempot och känslan av att alla faktiskt vill varandra väl, till och med polisen som snokar hemma hos Chris efter mordet på regissören Burke, är välvillig och det förstärker samtligas mänsklighet i kontrast till den spefulla demonen. Med mänsklighet kommer förstås också brister och i förlängningen är det kanske maktlösheten inför situationen som utgör den allra störst skräcken.

Övriga filmer i Horror Night Deluxe var Alena (2015) och Baskin (2015). Recensioner av dem kommer på bloggen inom kort.