Lost in Translation (2003)

Skärmavbild 2015-09-24 kl. 22.02.30Charlotte (Scarlett Johansson) och Bob Harris (Bill Murray) möts på ett hotell i Tokyo. De har egentligen ingenting gemensamt; varken livserfarenhet, intressen, kön eller proffession, men ser varandra och upplever några intima ögonblick tillsammans. Lost in Translation har allt man kan önska;  en minnesvärd öppningsscen, melankoliskt mys, en hysterisk talkshow, tjusig hotellbar, sprakande skådespelarkemi med Tokyo självt som tredje huvudrollsinnehavare. Pur filmmagi!

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

wp-bat-5

12 responses to “Lost in Translation (2003)

  1. Jättekul att du älskade den Sofia. Du har inte helt fel instinkter ändå… 🙂

    Gilla

  2. Yes, högsta betyg är det enda rätta till denna filmmagi. Riktigt mysig film där det mesta synkar. Hade du sett den tidigare?

    Lost in Translation var den sista femman jag delade ut till en ny film på över tio år 🙂

    Gilla

  3. Haha, oj då. Vet inte vilken Sofia fingrarna skrev. Det finns så många av dem. Sorry, Cecilia.

    Liked by 1 person

    • Hehe! Jag utgick från att fingrarna gjorde fel men att hjärnan gjorde rätt. Har sett Lost in Translation flera ggr men inte skrivit om den förrän nu vid omtitt. Blev glad att den fortfarande står sig, och kul att se Scarlett, så ung och ”naturlig”.

      Gilla

      • Haha, det var kanske önsketänkande från Henkes sida? Själv tycker jag nämligen att detta _seende_ bara blir otroligt tråkigt 😉 https://bilderord.wordpress.com/2015/04/29/lost-in-translation-2003/

        Gilla

        • Du skriver i din recension: ”Vad är det egentligen Sophia vill med sina filmer? Berätta en historia som egentligen inte är en historia, visa upp ett skeende, ett utsnitt av livet som förvisso kan vara precis så poänglöst som jag upplever Lost in Translation?”

          Okej, nu ska jag förklara vad prylen med Lost in Translation är och motbevisa din tes/åsikt om att det _inte_ är en historia och än mindre poänglös 😉

          Nej, livet är inte poänglöst. Tvärtom! Livet består av en massa olika saker; jobb, karriär, relationer såsom illustreras i filmen. Men vad händer om man inte finner njutning i dessa ting, dessa omständigheter. Dessa relationer!? Man fastnar. Blir deppig. Hamnar i ett vakuum. Men! Plötsligt får du syn på någon inne i det där vakuumet. Nån som fattar. Nån som inte heller bryr sig om att låtsas vara glad och lyckad. Nån som inte orkar bära upp fasaden, och som är sitt uppgivna jag utan att hymla. Jag tror att Bob och Charlotte är innerligt trötta på (eller upplever) att alla runt omkring dem spelar vissa roller, medan de själva står bredvid och tittar på, förbryllade över meningslösheten i att konversera om mattprover och vad man äter till middag, i stället för att kanske prata om det som betyder något. Bobs fru driver deras äktenskap som ett företag, med eller utan Bob. Charlottes man är upptagen i sin karriär och låter sig duperas av självupptagna aktriser och (gissningsvis) fotomodeller/reklamvärlden – medan Charlotte upplever sig själv som en bromskloss. Båda två upplever sin icke-inkännande omvärld som djupt frustrerande och sig själva som alienerade, men har ingen att uttrycka detta för eftersom de utåt sett är lyckade (lyckliga) människor. Att då upptäcka att de inte är ensamma om att befinna sig i detta stagnerade tillstånd är hela poängen med filmen. Detta har du säkert också förstått, om jag känner dig rätt, men kanske är det inte tillräckligt intressant för dig, att utforska Tokyos två deppigaste västerlänningar 🙂

          Personligen tycker jag också att ”Lost in translation” är en väldigt rolig film om sociala koder, intimitet och, förvisso något överdrivna, kulturkrockar.

          Liked by 1 person

          • Får väl komma med det ultimata passiv-aggressiva svaret: ”Jag hör vad du säger” 😉 Nej, allvarligt talat skulle jag kanske ha betonat att det blir poänglöst _för mig_ som du också skriver. Jag förstår varför du och många andra finner filmen så bra men den talar helt enkelt inte till mig. Och i brist på att försöka efterfråga en känsla blir det ju lätt att istället hänvisa till att det tex saknas en ”historia”

            Gilla

  4. har bara sett den en gång men minns den som en stillsam lite småtrevlig film.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s