Moon (2009)

Sam Rockwell är fantastisk. Det är bara att konstatera efter att ha sett Moon (2009). Men hur skriver man om den här filmen utan att spoila? Enligt min mening går det liksom inte om man inte vill stanna vid det allra yttersta skiktet, därför får jag be alla som inte vill veta mer än att den var quite fantastic att lämna rymdkapseln, tack.

 

Ready lo launch.

 

3…

2…

1…

 

 ”250,000 miles from home, the hardest thing to face…is yourself.” 
 

Sam Rockwell, Sam Rockwell, Sam Rockwell. Och Kevin Spaceys röst. Hur i hela galaxen har jag kunnat missa det här? Det här är alltså en film om en austronaut som ensam är baserad på månen för att underhålla utvinningen av Jordens nya energikälla, Helium-3, han har en assisterande robot, bygger modellhus och börjar hallucinera… Om någon hade försökt sälja in det tlll mig hade jag nappat direkt.  Men faktum är att jag inte ens hade hört talas om den förrän Filmspanarnas 2009-listor publicerades för en kort tid sedan. Flera hade Moon på listan och jag anade att detta kunde vara något för me and myself. 

Till en början är Moon inte jättespännande. Sam Bell (Sam Rockwell) befinner sig på en månstation, och gör sånt jag föreställer mig att man gör på en sådan. Äter mat från plastpåsar, tittar på bilder på sin blonda fru och lilla dottern, rapporterar vad som händer ner till jorden (eller upp) och känner sig inte jättepigg efter 3 år på basen. Hans överbeskyddande assistent, den intelligenta datorn/roboten Gerty är det enda som gör att jag anar ugglor i månstoftet. Hans sätt att använda smileygubbar för att kommunicera känns både omodernt och mänskligt. Och de påträngande frågorna är lite för välmenande på något sätt. Liksom det orimliga i att skicka en ensam snubbe på ett rymduppdrag som löper över tre år, med all kunskap vi har om psyket osv, ja det hela är lite mysko helt enkelt. 

Mina farhågor besannades, fast samtidigt inte. Självklart är något fel, man gör inte en film som heter Moon med en ensam skådespelare utan att kasta in a) en alien, b) psykologiska bekymmer c) både och eller d) artificiell intelligens. Men där jag tänkte att Gerty ingick ur i någon slags robotvendetta och försökte förgifta Sam för att själv ta över månbasen eller nåt liknande, var Gerty tvärtom den enda som faktiskt hjälpte Sam på riktigt. Rörande.
 
Men nåt lurt är det förstås. Det inser Sam när han hittar sin klon, eller rättare sagt, blir räddad av densamma. Och det är nu det börjar hända saker. Jag vet inte vad jag skulle tro. Hallucinerar han alltihopa? Är de verkligen kloner? Kanske är det en psykologisk meta-grej som pågår i Sams huvud, där den nya och gamla Sam möts och måste se sig själv(a) i själens spegel. Den ena härjad, men i stort behov av mänsklig kontakt. Den andra i god form, men frustrerad och frånstötande. Den ena Sam får en skymt av den man som han en gång varit, den andra Sam tvingas se vart han är på väg. Det är snyggt.
 
Och även om de faktiskt visade sig vara kloner (finns säkert andra tolkningar) så förtar det inte den filosofiska aspekten. En klonad människa som ärvt minnen känner trots allt samma sak som originalet, vilket gör den benägen att älska, hata, känna smärta – precis som en ”äkta” person. Därför känner jag med Sam, och Sam.
 
Sam Rockwell är den enda skådespelaren i bild under hela filmen, med undantag för videofilmerna från jorden och den korta sekvensen i slutet när besättningen på Elisa hittar den gamla Sam i fordonet. Han spelar alltså mot sig själv och inte en enda gång tänkte jag på det faktum att det var en och samma skådespelare bakom dessa två Sam’s. Alltså jag fattade det rent logiskt, men det kändes inte så. Det är enormt skickligt. Jag gillar att det finns en humoristisk underton i det bisarra mötet Sam har med ”sig själv”. Hur de båda undviker varandra, och sköter sitt. Flyr från verkligheten. Var det så den riktiga Sam Bell hamnade i austronautyrket över huvud taget? Jag är väldigt nyfiken på hela bakgrundshistorien, men känner samtidigt att det kanske är lika bra att inte veta för mycket. Det lämnar mer åt fantasin. 
 

Hur som helst: Applåder och busvisslingar till detta psykologiska rymddrama! Sen gillade jag också hur man lyckats skapa en retro-modern, istället för en futuristisk, känsla i kläder, attribut och maskiner. Gerty t.ex. ser ju ut som en gammal stationär dator, med post-its och kaffefläckar lite varstans. Och Sams kläder känns som en blandning av 1980-tal och 2000-tal, mjukiskläder å ena sidan, och rymddräkten å andra sidan är fräsch och basens inredning likaså. Och trots att mänskligheten lyckats skapa en permanent energilösning och har en bas på månen är det ändå en helt vanlig tröska som gör jobbet. Och just de exteriöra scenerna från månen, där tröskan sakta glider fram över månytan och samlar upp helium-3 och sprutar glittrande stenar ut i atmosfären, är otroligt snygga. 

 
Det blir en stadig 4:a i betyg till Moon. 
 

15 responses to “Moon (2009)

  1. Fin recension och kul att filmen föll dig i smaken. Själv är jag desto svalare inför den, har så urbota svårt för Sam Rockwell och det är svårt att se mellan fingrarna när det gäller just denna film, han är ju i bild HELA tiden. Men jag skulle mer än gärna se denna film med nån annan i huvudrollen. Det är en smart film och väldigt snygg. 🙂

    Gilla

  2. Jag är på Fiffis sida i vanliga fall när det gäller Sam Rockwell, men inte just här. Han gör ju i princip hela filmen. Och i likhet med dig (och många andra förstås) fastnade jag också för den lite slitna retro-looken

    http://bilderord.wordpress.com/2013/04/27/moon-2009/

    Gilla

  3. Suverän film. Fyran är nästan lite fegt. Var du inte lite sugen på att ta steget fullt ut? Sam Rockwell, vilken hjälte i denna film!

    Gilla

    • Ha ha! Nja, kanske efter en andra omtitt… 🙂 Jag måste säga att filmen växte lite i mitt huvud under tiden jag skrev om den. Men en femma vet i katten. Jag brukar ha en regel som säger att vill jag se den igen är det en indikation på att det är en femma. Och den var lite seg emellanåt, så vi får se hur det blir med den saken!

      Gilla

  4. Kanonrulle! Går på Henkes linje!

    Retrovibbarna är svårt maffiga här! Lysande säger jag!

    Gilla

  5. Hmm..host,,,ja nu ska vi väl kanske hålla lite i hängslena här ändå….att dela ut femmor är jag ju sannerligen inte känd för!

    Jag är mer inne på Henkes åsikt om Sam Rockwell…
    En riktig hjälte!

    Själv tryckte jag dit en rejält stark fyra då filmens "äldre" scenografi tilltalar mig något alldeles oerhört..! 🙂

    Gilla

  6. Även jag gillar både film och Rockwell. 7-8/10 i betyg till filmen.

    Gilla

  7. Japp men jag var inte så exalterad troligebn en film som växer vid omtitt.
    http://filmitch.wordpress.com/2009/11/09/moon-2009/

    Gilla

  8. Pingback: The Martian (2015) | The Nerd Bird

  9. Pingback: The Martian VS The Martian | The Nerd Bird

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s