Tag Archives: Rymdfilm

Artemis – ny bok och film av Andy Weir

Artemis-Book-Cover-Andy-Weir-768x1167

Måste bara skriva några rader om denna glada nyhet. Andy Weir, raketkarriär-författaren bakom ”The Martian”, släpper en ny bok i höst med den angenäma titeln ”Artemis”. Titeln anspelar på den grekiska gudinnan Artemis (beskyddare av kvinnor tillika jaktgudinna som jagade under månen och syster till guden Apollon –>hej NASA:s Apollo-missions).

För den nya boken utspelas så klart PÅ MÅNEN. Hur fett kan inte det här bli?

 

Så här beskrivs bokens handling på Amazon:

Jazz Bashara is a criminal.

Well, sort of. Life on Artemis, the first and only city on the moon, is tough if you’re not a rich tourist or an eccentric billionaire. So smuggling in the occasional harmless bit of contraband barely counts, right? Not when you’ve got debts to pay and your job as a porter barely covers the rent.

Everything changes when Jazz sees the chance to commit the perfect crime, with a reward too lucrative to turn down. But pulling off the impossible is just the start of her problems, as she learns that she’s stepped square into a conspiracy for control of Artemis itself—and that now, her only chance at survival lies in a gambit even riskier than the first.

Jag tycker i alla fall att det låter riktigt lovande med en sci-fi-thriller på månen. Eftersom ”The Martian” blev en sådan rackarns dollarsuccé var 20th Century Fox snabba med att lägga vantarna på filmrättigheterna till Andy Weirs andra roman. Hoppas bara att det blir lite jazzigare 😉 manus och utförande än förra gången, även om det var en hejdlöst snygg – och helt okej – rulle.

Här snackar Weir själv lite om nya boken:

SEE YA IN SPACE, NERDS.

Torsdagtipset: Wanderers (2014)

Wanderers is a vision of humanity’s expansion into the Solar System, based on scientific ideas and concepts of what our future in space might look like, if it ever happens. The locations depicted in the film are digital recreations of actual places in the Solar System, built from real photos and map data where available.

Without any apparent story, other than what you may fill in by yourself, the idea of the film is primarily to show a glimpse of the fantastic and beautiful nature that surrounds us on our neighboring worlds – and above all, how it might appear to us if we were there.

Läs mer om Wanderers – a short film by Erik Wernquist from Erik Wernquist on Vimeo.

* * *

 Jag blev överraskad av min käresta i torsdags, utbjuden på middag å grejer och så hade han en särskild överraskning som avrundning. Vi skulle gå på premiärvisningen av hans kompis Erik Wernquists (visuellt geni och animatör) kortfilm Wanderers på Scalateatern. En film om rymden. Om människan i rymden. Det lät ju asgrymt! Men att den var så här bra kunde jag inte föreställa mig. En kortfilm som bäst kan förklaras som att den öppnar en lucka i min hjärna och ropar hallå! Glöm existentiell ångest! Det är för futtigt. Rymden väntar på oss.

Wanderers är bara 4 minuter lång. Men den träffade mig djupare än Interstellar. Jag får goose bumps stora som apelsiner varje gång jag ser den och jag kommer att se den om och om igen. Det fantastiska ljudet, Carl Sagans röst och musiken bidrar starkt. (Se filmen med bra ljud).
Filmen har vetenskaplig grund (Erik Wernquist förklarade filmen efteråt och jag satt med hakan i knät). Wanderers har nu 2,6 miljoner visningar på Vimeo och jag tror att Hollywood kommer att ringa Erik och säga hej (om de inte redan gjort det). Så ta chansen att se den och var stolta att detta verk kommer från en visionär som finns mitt bland oss. Fler bilder och mer info om filmen finns här.

Moon (2009)

Sam Rockwell är fantastisk. Det är bara att konstatera efter att ha sett Moon (2009). Men hur skriver man om den här filmen utan att spoila? Enligt min mening går det liksom inte om man inte vill stanna vid det allra yttersta skiktet, därför får jag be alla som inte vill veta mer än att den var quite fantastic att lämna rymdkapseln, tack.

 

Ready lo launch.

 

3…

2…

1…

 

 ”250,000 miles from home, the hardest thing to face…is yourself.” 
 

Sam Rockwell, Sam Rockwell, Sam Rockwell. Och Kevin Spaceys röst. Hur i hela galaxen har jag kunnat missa det här? Det här är alltså en film om en austronaut som ensam är baserad på månen för att underhålla utvinningen av Jordens nya energikälla, Helium-3, han har en assisterande robot, bygger modellhus och börjar hallucinera… Om någon hade försökt sälja in det tlll mig hade jag nappat direkt.  Men faktum är att jag inte ens hade hört talas om den förrän Filmspanarnas 2009-listor publicerades för en kort tid sedan. Flera hade Moon på listan och jag anade att detta kunde vara något för me and myself. 

Till en början är Moon inte jättespännande. Sam Bell (Sam Rockwell) befinner sig på en månstation, och gör sånt jag föreställer mig att man gör på en sådan. Äter mat från plastpåsar, tittar på bilder på sin blonda fru och lilla dottern, rapporterar vad som händer ner till jorden (eller upp) och känner sig inte jättepigg efter 3 år på basen. Hans överbeskyddande assistent, den intelligenta datorn/roboten Gerty är det enda som gör att jag anar ugglor i månstoftet. Hans sätt att använda smileygubbar för att kommunicera känns både omodernt och mänskligt. Och de påträngande frågorna är lite för välmenande på något sätt. Liksom det orimliga i att skicka en ensam snubbe på ett rymduppdrag som löper över tre år, med all kunskap vi har om psyket osv, ja det hela är lite mysko helt enkelt. 

Mina farhågor besannades, fast samtidigt inte. Självklart är något fel, man gör inte en film som heter Moon med en ensam skådespelare utan att kasta in a) en alien, b) psykologiska bekymmer c) både och eller d) artificiell intelligens. Men där jag tänkte att Gerty ingick ur i någon slags robotvendetta och försökte förgifta Sam för att själv ta över månbasen eller nåt liknande, var Gerty tvärtom den enda som faktiskt hjälpte Sam på riktigt. Rörande.
 
Men nåt lurt är det förstås. Det inser Sam när han hittar sin klon, eller rättare sagt, blir räddad av densamma. Och det är nu det börjar hända saker. Jag vet inte vad jag skulle tro. Hallucinerar han alltihopa? Är de verkligen kloner? Kanske är det en psykologisk meta-grej som pågår i Sams huvud, där den nya och gamla Sam möts och måste se sig själv(a) i själens spegel. Den ena härjad, men i stort behov av mänsklig kontakt. Den andra i god form, men frustrerad och frånstötande. Den ena Sam får en skymt av den man som han en gång varit, den andra Sam tvingas se vart han är på väg. Det är snyggt.
 
Och även om de faktiskt visade sig vara kloner (finns säkert andra tolkningar) så förtar det inte den filosofiska aspekten. En klonad människa som ärvt minnen känner trots allt samma sak som originalet, vilket gör den benägen att älska, hata, känna smärta – precis som en ”äkta” person. Därför känner jag med Sam, och Sam.
 
Sam Rockwell är den enda skådespelaren i bild under hela filmen, med undantag för videofilmerna från jorden och den korta sekvensen i slutet när besättningen på Elisa hittar den gamla Sam i fordonet. Han spelar alltså mot sig själv och inte en enda gång tänkte jag på det faktum att det var en och samma skådespelare bakom dessa två Sam’s. Alltså jag fattade det rent logiskt, men det kändes inte så. Det är enormt skickligt. Jag gillar att det finns en humoristisk underton i det bisarra mötet Sam har med ”sig själv”. Hur de båda undviker varandra, och sköter sitt. Flyr från verkligheten. Var det så den riktiga Sam Bell hamnade i austronautyrket över huvud taget? Jag är väldigt nyfiken på hela bakgrundshistorien, men känner samtidigt att det kanske är lika bra att inte veta för mycket. Det lämnar mer åt fantasin. 
 

Hur som helst: Applåder och busvisslingar till detta psykologiska rymddrama! Sen gillade jag också hur man lyckats skapa en retro-modern, istället för en futuristisk, känsla i kläder, attribut och maskiner. Gerty t.ex. ser ju ut som en gammal stationär dator, med post-its och kaffefläckar lite varstans. Och Sams kläder känns som en blandning av 1980-tal och 2000-tal, mjukiskläder å ena sidan, och rymddräkten å andra sidan är fräsch och basens inredning likaså. Och trots att mänskligheten lyckats skapa en permanent energilösning och har en bas på månen är det ändå en helt vanlig tröska som gör jobbet. Och just de exteriöra scenerna från månen, där tröskan sakta glider fram över månytan och samlar upp helium-3 och sprutar glittrande stenar ut i atmosfären, är otroligt snygga. 

 
Det blir en stadig 4:a i betyg till Moon. 
 

I rymden med Bullock

 
Söndagsfilm på bio blev Gravity av Alfonso Cuarón med Sandra Bullock i huvudrollen som Dr. Ryan Stone, en teknisk ingenjör som gör sitt första jobb i rymden för NASA ombord på rymdfärjan Explorer. George Clooney spelar austronauten Matthew Kowalsky, ledare för expeditionen och ute på sin sista rymdfärd. Filmen inleds med att Stone och Kowalsky, samt en tredje austronaut (Shariff Dasari) befinner sig på utsidan av Explorer i rymddräkter som är fästa vid skeppet via linor. Medan Stone försöker fixa ett tekniskt problem är Kowalsky ute på en rymdpromenad som han hoppas slå världsrekord med och pratar sönder öronen på smått roade Houston-medarbetare på jorden. Här någonstans skulle jag vilja varna känsliga läsare för hrrrm, SPOILERS! 
….
 
Är ni fortfarande med mig?
Here goes:
 
Några klantiga ryssar har haft sönder en satellit och orsakat att vrakdelar tumlar runt i omloppsbanan och riskerar att träffa Explorer. Därför avbryts plötsligt uppdraget av Houston och de beordras att ta sig in i rymdfärjan så fort som möjligt. De varnar för att kommunikationen kan brytas när som helst på grund av att flera satelliter träffats. Well, det kan väl inte räknas som en spoiler att avslöja att de inte hinner krypa in i tryggheten utan träffas av vrakdelar och att kaos utbryter? 
 
Vad som händer därefter kan nog vara min värsta mardröm exempelifierad – väldigt vackert fotat, stämningsfullt, spännande – men framför allt, så j’vla otäckt. Stones lina till skeppet slits av och hon finner sig själv tumla ut i rymdens mörker med enbart 10 procent syre kvar i dräkten och utan satellitkontakt med jorden. Bara Kowalsky finns kvar i öronsnäckan. 
Fuck me.
 
Bara ca 10 minuter in i filmen befinner sig Stone i en sits som känns rätt körd, och jag undrar hur den ska kunna fortsätta i 71 minuter till? Hon har ju inget syre kvar. Hon har panik och hyperventilerar (förståeligt). Hur det hela fortsätter och slutar lämnar jag till DIG som vill se den. Men jag kan säga att jag satt på helspänn i 91 minuter, skrattade vid ett par tillfällen, anade en tår i ögat vid ett annat, och jag tyckte väldigt mycket om Sandra Bullock. Det är bannemej inget dåligt betyg. 
 
Ett par saker som lyfte filmen förutom vackert foto, stämningsfull och enerverande musik och avskalat skådespeleri (rakt på sak, pang på kakan, inte alltför mycket broderier med undantag för Clooneys hjärtliga babblande) – var att det var trevligt att se:
 
1. En rymdfilm med en kvinna i huvudrollen.
2. Att Stone/Bullock inte var en kaxig austronaut som ba ”rymden är ball!” utan en smart, nedtonad tekniker som var lite darrig på läppen pga. respekt för rymdens ofantlighet. 
3. Att George Clooney ”försvann” ur handling rätt fort. 
4. Rymden genom ett par 3D-glasögon. Mitt tidigare motstånd mot detta sätt att se film är numera svagare.
5. En 91 minuter lång film. Standarlängden äger.
 
Väl mött, snart äre filmfestival.