The Martian VS The Martian

Skärmavbild 2016-03-06 kl. 16.53.20

Jag skrev om The Martian i december – och gav filmen en 3:a i betyg, med en idé om att jag kanske skulle höja betyget efter en omtitt. Nu har jag sett The Martian en andra gång och kommit fram till följande …

Nope, det blev ingen betygshöjning, tvärtom har intrycket försämrats. Tyvärr köper jag inte Matt Damon i rollen som Mark Watney, då Damon inte alls har ‘glimten i ögat’-schvunget som bokens alias äger och jag skrattade inte en enda gång under omtitten. Men, jag är inte helt säker på att det är Matt Damons fel.

Hear me out.

Andy Weirs Mark Watney är en väldigt tydlig person, från allra första sidan. De första meningarna i lyder så här:

”I’m pretty much fucked. That’s my considered opinion.
Fucked.
Six days into what should be the the greatest two months of my life, and it’s turned into a nightmare.”

Det här tonfallet, och ordvalet, säger ganska mycket om vem vi har att göra med. Problemet är att Matt Damons Watney inte säger ordet ”fuck” en enda gång. Det antyds i filmen att Watney inte drar sig för starka uttryck när han blir upprörd – och jag säger inte att man gör det dåligt, det kräver en viss finess att förmedla att någon uttrycker svordomar utan att faktiskt redovisa dem för publiken – men valet att censurera författaren Andy Weirs språk är ett misslyckande. Att jag tyckte så mycket om boken berodde inte på författarens fablesse att redovisa kemiska formler i all oändlighet – utan på att han piffat upp det nördiga med Mark Watneys oborstade språkbruk och sköna självironi. Därför blir det lite trist när Matt Damon skämtar så snällt. Tyvärr har man inte tvättat språket enbart hos Watney, utan även hos NASA:s mediaperson, Annie Montrose (Kristen Wiig) och Sean Beans Mitch Henderson till exempel – två lysande bikaraktärer i boken.

Nu skulle man ju kunna hävda att Ridley Scott inte bryr sig om boken, utan ville göra en egen tolkning baserad på Andy Weirs förlaga. Fast… det stämmer inte överens med vad jag ser.

Det finns nämligen fler superba biroller som kryddade boken – men som faller platt i filmen. Ta Mindy Park (Mackenzie Davis), den unga NASA-tjejen som upptäcker att Watney flyttat på Marsbilen via satellitbilderna. Andy Weir gör en poäng av hennes insats och byggde en liten dynamik mellan henne och Teddy Sanders (Jeff Daniels), medan hon i filmen degraderas till budbärare. Min poäng är att detta förhållningssätt är genomgående i Ridley Scotts version av The Martian – han redovisar, ”titta, alla är med”, men missar poängen med karaktärernas närvaro. Undantaget är Rich Purnell (Donald Glover).

Det känns helt enkelt som att Ridley Scott och manusförfattaren Drew Goddard inte vågat göra sin egen grej av Andy Weirs berättelse. Att överföra ett ‘tilltal’ från bok till film är inte lätt, men i fallet med The Martian tror jag att man hade behövt förstärka publikens förhållande till Mark Watney på ett tidigt stadium och förankra hans röst ytterligare. Så som man gör i boken genom att inleda med hans loggbok – och först senare ta in omvärlden. I filmen gör man tvärtom. Dessutom är tilltalet i boken riktat direkt till läsaren, medan videodagboken som filmens Mark spelar in känns mer ‘officiell’ och opersonlig, enligt mig mening i alla fall.

Jag hade med facit i hand gärna sett en mer vågad tolkning, där man fördjupade det som saknades i boken (psykologi) och satsat på ett något smalare tilltal – korsbefruktat Andy Weirs nördiga innehåll med Duncan Jones psykoliskt betonade Moon till exempel – i stället för att braska på med en créme de la créme-rollbesättning som milsvid överglänser rollfigurernas betydelse.

Och ja – jag hade mycket hellre sett Chris Pratt i rollen som strandad Marsian!

Skärmavbild 2016-03-24 kl. 09.52.32

 

Med det sagt tror jag att de som sett filmen utan att ha läst boken kanske fick en bättre upplevelse på grund av att de inte vet vad de gått miste om … och inte hade en helt egen film i huvudet uppenbarligen.

wp-bat-3

 

19 responses to “The Martian VS The Martian

  1. Pingback: The Martian (2015) | The Nerd Bird

  2. Välformulerat! Jag blev inte jätteförtjust i boken men håller med om alla dina invändningar när det gäller rollfigurer och språk. Samtidigt upplevde jag att boken var väldigt ”filmiskt” skriven och därmed kanske luras till att tro att det ska vara lätta att översätta den till film.

    Sedan vill jag dock med en dåres envishet hävda att jag tyckte Matt funkade riktigt bra som Mark och att hans känslor var en grej som filmen absolut lyckades bättre med än Any Weir.

    Liked by 1 person

    • Tack! 🙂 Fick äntligen ändan ur… Jag tyckte mycket om boken, även om jag slet mitt hår när jag kom till den sjuttifjärde utläggningen om hur man gör kemiformel x till syre/väte/koldioxid etc… Fast som helhet ligger den mig varmt om hjärtat och jag tyckte så mycket om växlandet mellan Watneys Mars-tillvaro och NASA-folkets rappa tugg.

      He he. Det är okej att vara dåraktigt envis 🙂 Matt Damon lyckades med EN sak bättre än bokens Watney, och det är den känslomässiga scenen då han är på väg att slungas ut i rymden ”under a tarp”. Mycket bra. Sedan är ju filmen dösnygg och allt det där, men bokens ”själ” är tyvärr borta.

      Gilla

  3. Det här med det tvättade språket har väl en del med amerikanska åldergränser att göra antar jag. Om det sägs fuck mer än en gång så blir det väl automagiskt R-rating typ. Men du är inne på att de borde kunnat göra om det utan att förlora den känsla som boken hade när det gäller Marks språk.

    Ha en äggstra skön helg! 🙂

    Gilla

  4. Haha, spännande tankar!
    Och nånstans kan jag förstå vad du menar….även om jag anser att Damon är helt perfa i rollen. 🙂

    Och det är nog som du avslutar…har man inte läst boken…vet man ju inget annat!
    Vilket iof är ett klassiskt dilemma när det gäller böcker vs film.

    Kanske det helt enkelt är så att Scott och Goddard ville ha en så bred film som möjligt, och därför gör den så publikfriande som möjligt….dvs ”alla ska med på resan”…?

    Ha en skön påsk!! 🙂

    Liked by 1 person

    • Damon är en bra skådis, men jag har alltid tyckt att han är lite … torr.
      Visst är det så att Scott-Goddard ville ha en bred film, och de lyckades ju! Alla älskar ju The Martian. Utom jag då… fast ”alla ska med” handlade ju mer om att de tryckte in alla rollfigurer från boken, vilket borde vara oväsentligt för de som inte läst den utan enbart sett filmen. Men du har rätt på det sättet du menar också 😉

      Gilla

  5. Jädrigt intressant analys/jämförelse! Jag har inte läst boken och blev lite paff för jag visste inte att filmen var ursprungen ur en bok – men borde inte bli förvånad förstås. Trots det fattar jag precis vad du menar och det låter verkligen som att jag hade blivit klart mer tillfredsställd av huvudkaraktären i boken, för där låter han som en typ i min smak.

    I filmen däremot störde jag mig ordentligt på honom, eller hur skitnödigt filmskaparna gjort hans ”tjena, jag är både smart och en skön snubbe du vill ta en öl med för du kan inte motstå min skojfriska charm”-faktor. Jag brydde mig inte ett dugg om honom utan tyckte att han gjorde bäst i att bara dö för det finns inte tillräckligt som motiverar en räddningsinsats för den killens skull.

    Jag hade nog inte direkt ändrat inställningen helt om jag fick uppleva bokversionen, men där hade jag nog åtminstone kunnat relatera till karaktären och gillat honom som en riktig person. Det som gör din logiska teori om svordomsspråk etc riktigt fascinerande, är att den visar hur viktigt och behövligt det faktiskt kan vara med ett ovårdat språk för att skapa relationer. 🙂

    Även om det som du lika mycket är inne på förstås finns mer med i bilden som den så viktiga ”böcker kan skildra karaktärernas inre monologer men filmmediet är stukat på den fronten”-biten.

    Liked by 1 person

    • Tack, Jimmy! Själva storyn bakom boken är en intressant och upplyftande historia i sig. Den oetablerade sci-fi-nörden Andy Weir gav ut The Martian som en följetong på sin blogg för en liten skara nördiga läsare 2011, och på uppmaning av dem som följde hans Mars-resa samlade han kapitlen i en e-bok som kunde laddas ner på Amazon för en spottstyver. Efter att boken blivit något av en internetsuccé (35 000 köp på tre månader) hörde ett e-bokförlag av sig och ville ge ut boken – och senare ytterligare ett förlag som ville trycka den. The Martian hamnade på New York Times besteller-lista och tja, och sen hörde Ridley Scott av sig 🙂 Andy Weir kan nu försörja sig på sitt skrivande.

      På ett sätt är Ridley Scotts maffiga filmatisering en revansch för Andy Weir, som hade fått många refuseringar på andra manus innan han gick sin egen väg och publicerade den här historien på sin egen plattform. Men samtdigit visar ju bakgrundhistorien att självständigt tänkande och bekräftelse från trogna – i detta fall sci-fi-intresserade – läsare, kan vara viktigare än marknadens/yttervärldens godkännande. Av den anledningen hade det varit fint att fira underdogperspektivet genom att berätta historien mer närgånget och småskaligt, tycker jag då.

      Gilla

      • Intressant backstory och jag blir sugen att se mer av Andy Weirs filmmanus. Jag ser att det än så länge inte verkar vara något på gång på den fronten från honom trots hans karriärsgenombrott, men jag antar att han fokuserar på litteratur nu när den kärran är igångputtad. Det figurerar dock en historia av honom på IMDB som både gjorts (2012) och ska göras igen två gånger om som det ser ut – ”The Egg”. Låter mystiskt och jag blir ju ganska nyfiken på den här Ägget-historien, hehe.

        Gilla

  6. Jag håller med dig om det mesta men jag tror det är lite klurigt att göra boken till film från första början. Dom klippte ju även bort en stor del av boken när han reser till den där raketen som ska lyfta honom bort från planeten. Sen när allting är byggt runt en dagbok så blir det ju lite klurigt. Filmen var utan tvekan underhållande, men jag håller nog boken högre än så!

    Liked by 1 person

    • Raket? Det har jag helt glömt bort. Är det under den trippen som han lyckas hamna mitt i (eller undvika?) sandstormen? Guldfiskminne alltså. Det finns ju filmer som lyckas hur bra som helst att återge dagböcker, och lösningen i filmen med en videodagbok tycker jag var ett smart drag. Sedan är ju inte hela boken i loggboksform, vilket var skönt. Tyvärr tycker jag inte att Matt Damon har rätt karisma för rollen och filmen i helhet känns något överarbetad med för många stora skådespelare som stjäl uppmärksamheten från kärnstoryn. Så ja, visst var filmen underhållande som du säger, men boken är bättre 🙂

      Gilla

      • Haha, nej raket är nog fel ordval. Den där grejen han åker upp med i slutet av filmen och boken. Dom skippade ju i princip hela den storyn när han reste från basen till ”den där grejen”.

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s