Tag Archives: Chris Pratt

Barnvagnsbio – Guardians of the Galaxy: vol 2

Okej, jag kan ju erkänna direkt – jag har inte sett hela filmen. Två tredjedelar tror jag att jag lyckades få till innan Juno (min fem månader gamla bebis) tröttnade under barnvagnsbion (se utförlig beskrivning längre ner). Fast ärligt talat kändes det inte som om jag missade något … viktigt? Kul? Fräscht?

Jag gillade första filmen. Den var inte perfekt, men den var kaxig, smårolig och tog inte sig själv på så jäkla stort allvar. Rymd-sci-fi-komedi! Och jag gillar Chris Pratt. Och mysiga åttiotals-hits i rymdmiljö. Men jag kände redan under de inledande minuterna av ”Vol 2” att succén troligtvis inte skulle upprepa sig. Likt öppningsscenen i ”Captain America: Winter’s Soldier” hamnar vi mitt i ett actionfyllt uppdrag där de forna ensamvargarna Peter Quill, Gamora, Drax, Rocket och nya lill-Groot numera samarbetar. I ”Captain America” var öppningsscenen det bästa med hela filmen, kanske det enda jag riktigt uppskattade, men här känns det bara stressigt och klichéartat.

Det roliga med första ”Guardians” var att den vågade sticka ut och vända upp och ner på klichéerna kring hur en hjälte eller en skurk ska vara. Som den autistiskt humorlösa Drax, muskelberget som är urkass på att avläsa andra varelser och säger det han tänker utan en tanke på att försöka vara rolig, och därför blir det. Eller Peter Quills fåfänga försök att bli en ökänd bandit genom att ge sig själv namnet Star-Lord.

Här i uppföljaren lyckas man inte riktigt skapa samma mysiga överraskningskänsla kring rollfigurerna (visst, lilla Groot är ruskigt söt), utan tenderar att överdriva deras egenskaper alternativt släppa taget om dem helt. Zoe Saldanas Gamora till exempel. Utöver att vara det sedvanliga sexobjektet har hon dessutom fått rollen som den rätt trista ”morsan” i gänget. Som suckar irriterat när Peter och Rocket slåss om styrspaken och kraschar skeppet på en okänd planet. Hon intygar i en annan scen för en annan alien-kvinna, Mantis att hon inte alls är ful, typ reflexmässigt, kvinnor emellan.

Inte för att Yondu (elaka brorsan från ”The Walking Dead”) var nåt mönsterbarn i första filmen, men när vi återser honom här står han och knäpper byxorna inne på ett horhus där de prostituerade är robotar som stänger av sig själva när jobbet är klart. Sånt där tar mig verkligen ur stämning. Rymden är ungefär, nej exakt, som livet på jorden alltså, med några få undantag.

Så nånstans mellan fisljummen sexism och en rätt lam kärlekshistoria mellan Peter och Gamora finns även en storyline om Peter Quills pappa som jag inte hann se slutet på. Om det var något som fick era hjärtan att banka kan ni väl skriva en rad om det i kommentarsfältet och påpeka att jag har undervärderat ”Vol2” å det allra grövsta.

Uppdatering: spoilers förekommer i kommentarerna. 

Nu var jag ju inte med på själva träffen, men det var ju ett litet gäng som träffades i lördags också som framför allt har sett HELA filmen och skrivit några rader – säkerligen mer positiva än mina – om ”Guardians of the Galaxy: Vol 2”! Spana in dem här:

Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Mackans film
Flmr
Filmitch

Barnvagnsbio då, var det nåt att ha? Jovars. Att ha salong 1 på Filmstaden Söder nästan för sig själv en onsdag förmiddag (det var jag och två till med tillhörande bebisar där) är en lyx i sig, även om det innebär att ha en ålande bebis i knäet en stund. Juno var väldigt nyfiken på vad det var för färgglada aliens som hoppade omkring och spottade ur sig oneliners bakom henne, men hungern satte så småningom stopp för vidare utforskning. I hela 20 minuter sov hon på min axel trots att ljudet inte var så dämpat som jag hade förväntat, och kanske önskat. Däremot var valet av film kanske inte det smartaste av SF. Två och en halv timmes Marvel-action är rätt krävande utan bebis, så att jag skulle lyckas se hela filmen med tillhörande 10-minuterspaus i mitten, kändes långsökt redan på idéstadiet. Vet att de visade ”Life” av Daniel Espinosa för ett par veckor sedan. En rätt läskig alien-film med 15-årsgräns – hur tänkte de där? Även om det inte direkt är tanken att bebisarna ska kolla på filmen så har de ju öron som liksom mina egna kan skilja på när folk skriker skräckslaget eller skriker av skratt – eller?

Barnvagnsbio får också 2/5 i betyg.

 

The Martian VS The Martian

Skärmavbild 2016-03-06 kl. 16.53.20

Jag skrev om The Martian i december – och gav filmen en 3:a i betyg, med en idé om att jag kanske skulle höja betyget efter en omtitt. Nu har jag sett The Martian en andra gång och kommit fram till följande …

Nope, det blev ingen betygshöjning, tvärtom har intrycket försämrats. Tyvärr köper jag inte Matt Damon i rollen som Mark Watney, då Damon inte alls har ‘glimten i ögat’-schvunget som bokens alias äger och jag skrattade inte en enda gång under omtitten. Men, jag är inte helt säker på att det är Matt Damons fel.

Hear me out.

Andy Weirs Mark Watney är en väldigt tydlig person, från allra första sidan. De första meningarna i lyder så här:

”I’m pretty much fucked. That’s my considered opinion.
Fucked.
Six days into what should be the the greatest two months of my life, and it’s turned into a nightmare.”

Det här tonfallet, och ordvalet, säger ganska mycket om vem vi har att göra med. Problemet är att Matt Damons Watney inte säger ordet ”fuck” en enda gång. Det antyds i filmen att Watney inte drar sig för starka uttryck när han blir upprörd – och jag säger inte att man gör det dåligt, det kräver en viss finess att förmedla att någon uttrycker svordomar utan att faktiskt redovisa dem för publiken – men valet att censurera författaren Andy Weirs språk är ett misslyckande. Att jag tyckte så mycket om boken berodde inte på författarens fablesse att redovisa kemiska formler i all oändlighet – utan på att han piffat upp det nördiga med Mark Watneys oborstade språkbruk och sköna självironi. Därför blir det lite trist när Matt Damon skämtar så snällt. Tyvärr har man inte tvättat språket enbart hos Watney, utan även hos NASA:s mediaperson, Annie Montrose (Kristen Wiig) och Sean Beans Mitch Henderson till exempel – två lysande bikaraktärer i boken.

Nu skulle man ju kunna hävda att Ridley Scott inte bryr sig om boken, utan ville göra en egen tolkning baserad på Andy Weirs förlaga. Fast… det stämmer inte överens med vad jag ser.

Det finns nämligen fler superba biroller som kryddade boken – men som faller platt i filmen. Ta Mindy Park (Mackenzie Davis), den unga NASA-tjejen som upptäcker att Watney flyttat på Marsbilen via satellitbilderna. Andy Weir gör en poäng av hennes insats och byggde en liten dynamik mellan henne och Teddy Sanders (Jeff Daniels), medan hon i filmen degraderas till budbärare. Min poäng är att detta förhållningssätt är genomgående i Ridley Scotts version av The Martian – han redovisar, ”titta, alla är med”, men missar poängen med karaktärernas närvaro. Undantaget är Rich Purnell (Donald Glover).

Det känns helt enkelt som att Ridley Scott och manusförfattaren Drew Goddard inte vågat göra sin egen grej av Andy Weirs berättelse. Att överföra ett ‘tilltal’ från bok till film är inte lätt, men i fallet med The Martian tror jag att man hade behövt förstärka publikens förhållande till Mark Watney på ett tidigt stadium och förankra hans röst ytterligare. Så som man gör i boken genom att inleda med hans loggbok – och först senare ta in omvärlden. I filmen gör man tvärtom. Dessutom är tilltalet i boken riktat direkt till läsaren, medan videodagboken som filmens Mark spelar in känns mer ‘officiell’ och opersonlig, enligt mig mening i alla fall.

Jag hade med facit i hand gärna sett en mer vågad tolkning, där man fördjupade det som saknades i boken (psykologi) och satsat på ett något smalare tilltal – korsbefruktat Andy Weirs nördiga innehåll med Duncan Jones psykoliskt betonade Moon till exempel – i stället för att braska på med en créme de la créme-rollbesättning som milsvid överglänser rollfigurernas betydelse.

Och ja – jag hade mycket hellre sett Chris Pratt i rollen som strandad Marsian!

Skärmavbild 2016-03-24 kl. 09.52.32

 

Med det sagt tror jag att de som sett filmen utan att ha läst boken kanske fick en bättre upplevelse på grund av att de inte vet vad de gått miste om … och inte hade en helt egen film i huvudet uppenbarligen.

wp-bat-3