Mistress America (2015)

Skärmavbild 2015-12-15 kl. 22.23.41.png

Noah Baumbachs senaste blev lördagens filmspanarfilm på mitt initiativ. Jag gillar ju den här snubbens filmer har jag insett. Den tidigaste av honom som jag har sett är The Squid & the Whale (2005), därefter har jag även sett Greenberg (2010), (Frances Ha (2012) och While We’re Young (2014).

Mistress America är omöjlig att inte jämföra med den förra filmen med Greta Gerwig i huvudrollen, fast här är det egentligen Lola Kirke som äger berättarperspektivet.

Hon spelar Tracy, en nybliven collegestudent som flyttar till New York och känner sig ensam och vilsen i de . Utan några större förväntningar  ringer hon Brooke (Gerwig), sin nya styvsyster i 30-årsåldern, som oväntat nog tar emot Tracy med öppna armar. Tracy blir stormförtjust i Brooke, som triggar Tracys författarambitioner bara genom att vara sitt virvlande, självupptagna jag, i startgroparna med att öppna sin egen restaurang.

Jag tyckte mycket om Frances Ha, som var ett ömt och ganska hjärtskärande porträtt av en kreativ själ som aldrig vill bli vuxen, samtidigt som det var en omtumlande och nästintill skräckinjagande upplevelse för mig då jag kunde känna igen mig i Frances. Här känner jag mer igen mig i Tracy, den unga betraktaren som sveps med i den erfarna, men inte nödvändigtvis mer insiktfulla, Brookes eskapader. Jag sympatiserar med Tracy och finner Brooke underhållande så länge jag har henne på avstånd. Fiktionen fungerar som ett förmildrande filter.

Det är en underhållande film som nog kan ses en gång till för det händer så sablans mycket mot slutet av filmen, efter att de klivit över tröskeln till Brookes före detta bästis och före detta fästmans hus. Där övergår nästan filmen till en karaktärs-driven teaterpjäs med Aaron Sorkin-tempo på replikerna, och jag vet inte om jag verkligen tyckte att det funkade hela vägen. Kanske blev det lite för nördigt och lite för kul rentav?

Som helhet tyckte jag bättre om den här än While We’re Young. Både Greta Gerwig och Lola Kirke (syster till Jemima Kirke = Jessa i Girls) är ”indielikeable” skådisar som passar perfekt in i Noah Baumbachs ångestdrivna och krisande persongalleri. Någonstans har jag läst att regissören har sagt att han tenderar att göra filmer om personer som inte riktigt lyckas leva upp till bilden som de har av sig själva och Mistress America är i det perspektivet inget undantag. Det bästa i filmen sägs i den allra sista scenen, och det är väl först där och då, som vi förlåter Brooke för den hon är.

Det finns nog mycket mer att säga om filmen, men jag överlåter det till kommentarsfälten och muntliga diskussioner. Kanske är jag för snål med betyget, kanske inte.

wp-bat-3

Filmspanarna logga

Filmen genererade mången åsikter och diskussioner, så klicka vidare och läs de övriga filmspanarnas åsikter:

Fripps firlmrevyer

Fiffis filmtajm

Rörliga bilder och trycka ord

Jojjenito

Movies-Noir

Har du inte sett den?

 

 

13 responses to “Mistress America (2015)

  1. Snygg notering där att erfarenhet inte nödvändigtvis leder till insiktsfullhet. Själv hade jag ju inte så många Baumbach att jämföra med, så lite oväntat innehåll för min del måste jag erkänna.

    Gilla

    • Jag funderade på en grej och det var det där med att Brooke var så misstänksam mot Tracy när hon upptäckte att hon hade skrivit om henne. Min spontana känsla säger mig att Brooke lika gärna hade kunnat säga ”fine! Använd mig, låt dig inspireras av mig!”. Nu anpassades hennes reaktion istället till manuset, så att alla vände sig mot Tracy.

      Jag tycker Baumbach är bra på att gestalta ”störiga” människor överlag. Visst var det så att du inte alls gillade Squid & The Whale första gången, men ändrade dig vid en omtitt? Kanske beror på att man måste smälta karaktärerna en gång innan man kan ta dem till sig?

      Gilla

      • Fast att Brooke blir sur över novellen tycker jag kändes helt ok. Tracy pekar ju på den nakne kejsaren och tar bort glorian. Men att de andra skulle bli så förbannade, det blev däremot konstigt,,,,

        Gilla

        • Jag syftade mer på misstänksamheten från början angående ATT Tracy hade skrivit med inspiration från Brooke, att hon direkt blev på sin vakt liksom. När hon fick läsa det kan jag förstå att hon blev förnärmad 🙂

          Gilla

          • Jag kan helt klart förstå att någon skulle kunna bli misstänksam om någon skriver om ens liv oannonserat. Känslan blir ju att texten inte behöver vara elak, men den *kan* vara elak…

            Gilla

  2. Jag älskade The Squid and the Whale den enda gången jag såg den. Gav den t.o.m. i julklapp till mina föräldrar på dvd. Hmm, kanske inte så genomtänkt. 😉

    Frances Ha var en härlig, eller den blev det till slut för min del. Frances är lättare att tycka om jämfört med Brooke. Båda är väl självcentrerade men Brooke känns inte äkta på nåt sätt. Och varför blev hon så arg, ja, det kan man fråga sig. Pekade Tracy så mycket finger åt henne i texten, drev med henne. Ja, det var nåt om ett lik som det släpades runt på. En mer naturlig reaktion kanske hade varit att bli ledsen, inte rosenrasande.

    Gilla

    • Haha bra julklapp 😉 Brooke är en extremt hal person, och jag köper hennes irritation över VAD Tracy skrev, men trodde hon var mån om att visa upp en obrydd, cool image så det bröt lite mot hennes tidigare karaktär. Fast å andra sidan fick man ju se hennes otrevliga beteende mot fd klasskamraten så …

      Gilla

  3. Himla svår film att tycka till om tycker jag. Kanske extra svårt när man inte känner igen sig det minsta i någon karaktär. Inte ens i den svartsjuke flickvännen 😉

    Men bra val av filmspanarfilm! Bland något som kändes som pest eller kolera hittade du ändå en liten lagom vinterförkylning 🙂

    Gilla

  4. Jag skulle också gärna se om filmen. Och jag tror att den vinner på en andra titt. Speciellt andra halvan gick i ett speedat tempo. Jag såg den långa scenen ute hos Mamie-Claire och Dylan som en renodlad ”screwball comedy”-scen, med ivriga blinkningar till gamla klassikers som His girl Friday med Cary Grant och Rosalind Russell. Har du sett den? Stark rekommendation i annat fall. Det är en film som verkligen har högt tempo på dialogen, men suveränt bra ändå!

    Jättebra val av filmspanarfilm! 🙂

    Gilla

    • Har inte sett. Men det kändes som en något konstruerad scen och även om det var kul rycktes jag lite ur illusionen om att det hände ”på riktigt”, blev medveten om filmskaparen typ. Jag tyckte Karen var kul 🙂

      Gilla

  5. Du fick i alla fall mig att vilja se den. 🙂

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s