”Nere på botten, här är allt toppen, lyssna och njut!”
Ännu en stark kvinnlig karaktär, ännu en kärlekshistoria mot alla oss. En sjöjungfru som är besatt av livet på land och människorna som befolkar den. En människoprins, som har lika svart hår som Gaston men som är ödmjukheten själv, i giftasålder. En dag räddas han ur havet av Ariel, sjöjungfruprinsessan som sjunger för honom, när han vaknar minns han bara hennes röst.
Den lilla sjöjungfrun är en av mina äldsta favoriter, det är en klassiker. Framför allt älskar jag musiken (som belönades med två Oscars), Ariels nyfikenhet och temat som Disney värnar om både här och i Skönheten och Odjuret, nämligen ifrågasättandet av normer. Ariel är inte som andra, hon väljer att gå sin egen väg i en värld som styrs av en patriark.
Det är upplyftande om man tänker på det – att Disney har gett oss fler filmer med kvinnliga huvudroller, och långt tidigare än mainstream-Hollywood gjorde filmer om Katniss. Värt att notera är att Disney trots det följer formuläret för en en stark, kvinnlig huvudkaraktär: hon omges nästan bara av män. Ariels harem består av: Flounder, Sebastian, kung Triton, Scuttle (måsen) och prins Eric. Vi har ett liknande scenario runt Belle (Skönheten), där de största bikaraktärerna är Odjuret, fadern, Gaston, Lumiere och Cogsworth. Prinsessan Jasmine omges av Aladdin, Abu, Genie, sin far Sultanen, Jafar och fågeln Iago. Ariels systrar är summerade till en unson motsats till henne själv, slarvigt ritade och stöpta i samma form. Ursula, megaskurken är förstås en värdig kvinnlig roll, men det är den enda utöver Ariel själv. Liksom Mrs.Potts i Skönheten och Odjuret. Jasmine har ingen. Och nog pratar de mest om män? Ingen A-märkning alltså, trots tre starka kvinnor.
Men det här gäller alltså bara filmen – inte den ursprungliga sagan (1837) som är skriven av dansken Hans Christian Andersen. Där har Ariel en klok farmor att ty sig till och systrarna spelar större roller. Det verkar också finnas på en slags hedonistisk vs kristen-dualism i botten, då sjöfolket saknar själar och när de dör upplöses deras kroppar till vågskum, medan människorna lever kortare – men har en själ som lever vidare för evigt i himlen!
I originalsagan blir Ariel kär i Eric, men vill också ha en odödlig själ, så det är av två anledningar hon söker sig till sjöhäxan Ursula och ingår en pakt: ett par snygga ben mot den vackraste rösten i världen. Det ska tilläggas att hennes ben värker som knivhugg när hon traskar upp på land och börjar flirta med Eric. Inget som Disney tryckte på i filmadaptionen precis. Om Ariel inte lyckas charma öronen av Eric, och därmed erhålla en odödlig själ, dör hon och upplöses i havsskummet som nämnt ovan.
Ariel misslyckas att få sig kyss, såväl i filmen som i originalsagan, och Eric väljer att gifta sig med en annan. Och det är här som vägarna skiljs åt på allvar. I filmversionen dödas Ursula och magin bryts, Triton förvandlar Ariel till människa igen och hon gifter sig och lever lycklig med Eric i alla sina dagar.
I HC Andersens saga är kvinnan som Eric gifter sig med inte en förklädd Ursula, utan en vanlig kvinna. När Ariel får nobben upplöses hon inte till skum direkt – utan planerar att lönnmörda Eric i sömnen med en magisk kniv som hon får från sina systrar (girl power!) och spilla hans blod på sina fötter, för då blir hon en sjöjungfru igen och kan återgå till undervattensvärldens okomplicerade nöjen i typ 200 år till. OMG, den här delen ignorerade Disney!
Tyvärr fegar Ariel ur och kastar sig i havet i väntan på döden, men då kommer vändningen. Hon blir en ”daughter of the air” och får chansen att bli en odödlig själ i Guds himmelrike trots allt, men hon måste göra sig förtjänt av den genom att uträtta fler goda gärningar, i stil med den hon just gjorde när hon valde att inte mörda prinsen och hans nya fru. Ack, Disney, you so missed out on the great parts. Samtidigt har jag lite svårt för kristna budskap om självuppoffring, så Disney vinner ändå. Men en mashup hade fått full pott!
För mer läsning, se även den här finurliga artikeln där skribenten jämför de olika versionerna av Den lille havefruen.
Disneybetyg, however:
HC Andersen:
The Nerd Bird 
Bara älskar när du recenserar Disney 😉 Jag vill inflika några saker. Du kanske lagt märke till att nästan alla kvinnliga huvudpersoner saknar en mor? Alternativt har en elak styvmor. Anledningen till det är att Disney själv ville ha det så. Han förlorade sin mamma i en gas-olycka och kunde aldrig förlåta sig själv för det. Kanske därför han gjorde många av sina figurer moderslösa? Sen har ju disney gjort flera klassiker lite mer "barn-vänliga". Askungen, Rapunzel, (trassel) Törnrosa osv. Ingen av de var ett dugg oskyldiga i original. Märkligt att det faktiskt var just sagor för barn! Sådana sagor hade aldrig kommit förbi pk-maffians ögon idag! Flera av de var ju helt brutala!
GillaGilla
Ja precis. Det jag gillade med Disney (och kan gilla fortfarande som vuxen) är att Disney inte väjde för att skildra även mörka saker, som ju faktiskt även barn grubblar på. Därför lite konstigt att vissa saker var okej, andra inte. Lite kul också att det finns en hel del starka kvinnor bland disneyhjältarna! I Lilla sjöjungfrun känns ju Eric mer som en sorts trist kuliss utan någon riktig personlighet. Alltid lika intressant att göra en djupdykning i vad vi "matas" med som barn. Trots allt det som formar oss 🙂
GillaGilla
Mermaid har aldrig varit någon jättefavorit för min del, eventuellt för att jag alltid tyckt originalsagan är så himla hemsk. Och även om många av de senare Disney-hjältinnorna får vara kaxiga är de alltid nästan utan undantag prinsessor och måste alltid nästan utan undantag i någon mån räddas av "prinsen". Något jag blev jättebesviken på i tex Mulan
GillaGilla
Det var den här filmen som jag att jag "hittade" tillbaka till Disney. Micke & Molle var den jag sett senast när det begav sig.
Kul jämförelse. Gillar filmen och den har en svårslagen charm samt bra sånger.
GillaGilla
Micke och Molle måste jag ju se igen! Ja, det vore egentligen roligt att utforska alla historier bakom Disneys klassiker. Lilla Sjöjungfrun är väl en av de mer kända, just för att det är HC Andersen, fast jag visste inte mycket om sagans detaljer förrän jag började leta på nätet.
GillaGilla
Oj, vilken spännande men svår fråga! Jag hade en samling med Asbjörnsen och Moe när jag var lite som jag tyckte mycket om, någon därifrån kanske? Fast jag skulle helst se att Disney håller tassarna borta från historier jag gillar 😉 Pixar känns i så fall som ett mer attraktivt alternativ, jag blev ju väldigt förtjust i Brave
GillaGilla
Disney kanske har Pixar för att få utlopp för allt det där inte-så-barnvänliga som måste pysa ut någonstans? Kom på en till saga: Andersens Isdrottningen. Fast den är ju också hemsk. Och redan filmatiserad på något sätt om jag inte missminner mig
GillaGilla
Ja, men precis, de är Disneys outlet för mer edgy historier. Har också för mig att de gjort nån film om en frostig drottning 😉
GillaGilla