Pitch Perfect 2 (2015)

”We’re back pitches.”

Barden Bellas är tillbaka och regissören Elizabeth Banks har inte sparat på vare sig ostiga one-liners, eyeliner eller riff-offs mellan olika á capella-grupper. Men om det var girl scout-outfits och lömska killgäng som var Bellornas största fiender i första filmen så är det tyska stormästare i svarta nätbrynjor: Das Sound Machine som står i vägen för deras framgång i Pitch Perfect 2. Och jag kan lugnt konstatera; bättre fiender har de aldrig haft! Om DSM finns på riktigt (skoja) vill jag ha en biljett till deras nästa show! Bäst är Birgitte Hjort Sørensen (Autómata) som gruppens ledarsångerska.

Men jag går direkt på slutformulering. Pitch Perfect 2 har inte samma nyhetsbehag som ettan. Domarparet Gail (Banks) och John (John Michael Higgins) känns helt överflödiga och faktiskt så tycker jag inte att Anna Kendrick gör sig bra alls i denna tonartshöjning som tvåan är rent musikaliskt. I första filmen köpte jag hennes trulighet, men här känns det som att hon inte anstränger sig alls. Som om hon hade tankarna på annat håll hela tiden. Och frågan är: hur många tjockisskämt kan man krama ur Rebel Wilson innan det blir tradigt? Förutsägbart?

Det som räddar filmen är musiken. A-capellandet. Jag är ju svag för folk som sjunger i stämmor och skapar stämning genom koreograferad dans. Det ges alltså utrymme för lite mysrys i nacken och blanka ögon mot slutet. Men filmen är lättglömd.

Jag blev medbjuden på visningen av Pitch Perfect 2 av Fiffi, som också skriver om filmen i dag.