Sagan om prinsessan Kaguya (2013)

Skärmavbild 2015-04-19 kl. 17.04.05

I januari skrev jag om den japanska klassikern Grave of the Fireflies (Eldflugornas grav/Hotaru no haka) från 1988 i samband med filmspanartemat Utmana din filmsmak. Det var Jojje som utmanade mig att se filmen om de  krigsdrabbade barnen Seta och Setsuko, vilket blev en riktig lyckoträff. Jag drabbades oerhört av deras öde och även om filmen var lite långsam så fick den mig på slutet. Rejält.

Samma regissör, Isao Takahata, har nu gjort animerad film utifrån en japansk folkberättelse om den överjordiska prinsessan Kaguya. Filmen valdes av Har du inte sett den-Johan och filmen visades på Sergel salong 13 klockan 15.00 på en lördag – i mina ögon låter det som ett lysande exempel på hur man undviker visningar med jobbiga tonåringar, trängsel och snacks-galningar. Jag menar, hur många som självmant går och ser japansk animesaga i två och en halv timme vill paja stämningen med baconchips och (gud förbjude) rostad majs? Fler än vi kunnat ana.

Jessica anade en konspiration: alla i salongen hade gått ihop och bestämt sig för att få Filmspanargänget att sluta gå på bio, vi klagar ju ändå så mycket på att folk har noll respekt (lysande mobilskärmar, snaskande, prasslande, pratande) för filmen och oss medmänniskor. För den här visningen tog fan priset. Det började med att någon kastade rostad majs på mig. Jag fattade det inte först, det liksom rasslade till på tröjan och när jag tittade ner föll några rostade majskorn ner på stolen. Jag såg mig omkring förvånat men fick inte ögonkontakt med någon. Strunt samma. Filmen började.

Prinsessan Kaguya är en vacker film. Spröd, om man vill. En folksaga som börjar i bambuskogen där en trädhuggare upptäcker en liten prinsessa i ett bambuskott. Han bär hem henne till sin hustru och prinsessan förvandlas till en människobebis som paret bestämmer sig för att uppfostra som om hon vore deras eget barn. Den inledningsvis gulliga berättelsen återges i urblekta vattenfärger. Samtidigt på platsen till höger om mig: pojken med popcornen når botten i lådan och när han krafsat klart (och han var envis, minsta flarn skulle in i den lilla glufsmunnen) vänder han sig till sin mor, som jag då upptäcker sitter med en påse rostad majs.

Pojken (och hans mamma) börjar möla knapriga korn som om det inte fanns någon morgondag, det låter så mycket och det är så tyst i övrigt att jag inte fattar att de inte fattar hur ljudligt de äter. Pojken är kanske 10-12 år och 99 procent intresserad av att äta, 1 procent intresserad av filmen. Vad mamman gör där har jag ingen aning om, hon verkar mest upptagen med att ge pojken en mugg med vatten eller pappersservetter stup i kvarten. Jag tappar koncentrationen. Sedan ringer en mobil. Två gånger. Jag hör nån som väser ”men stäng av ljudet”. En annan svarar: ”men jag gjorde ju det”. Ett ljudligt pling för sms följer. Nej, det gjorde du inte.

Vad filmen handlade om? Jag tror det var någon slags sensmoral om att människan inte är perfekt, men det är bättre än att vara en ouppnåelig (känslolös) gud? Att det är bättre att vara fattig, fri bonde än en ädel, men ofri, prinsessa? Det är helt klart en udda film som, likt sagor ibland gör, saknar den där dramaturgiska kurvan vi är så vana vid. En gång brände det till, tempot ökade och svarta streck ersatte de vattenlösliga, bleka färgerna. Då kände jag verkligen prinsessan Kaguyas ångest.

Men mest ångest hade jag. När majskornen var slut tog pojken upp en chokladkaka ur fickan…

wp-bat-3

Det här var månadens filmspanarfilm. Kolla in mina filmbloggande vänners recensioner också. Kanske knäckte de gåtan med varför en vuxen människa som imte hade mågra problem med att förstöra en film kastade majskorn på mig under reklampausen?

Filmspanarna logga

15 responses to “Sagan om prinsessan Kaguya (2013)

  1. Rostade majs, det var något nytt! Det var alltså grabben som kastade snacks på dig innan filmen?

    Precis som du säger så verkar det inte gå att skydda sig mot stökiga visningar ens genom att vara strategisk i sina val av biografer, tider och filmer. Det finns alltid någon morsa eller farsa som tar med barnet på en smal, japansk anime i tron om att det är den nya Pixar-filmen. Tecknat som tecknat.

    Jag brukar lösa det genom att nästan enbart se ”högljudda” filmer på bio och spara de tystare till hemmet. Lite cyniskt kanske, men så är det.

    Gilla

    • Ja, bara idioter kan komma på idén att ta med rostad majs på en biofilm. Värre än baconchips. Är rätt säker på att det var mamman som kastade! Pojken satt precis bredvid mig och han verkade rätt snäll ändå, tveksamt om han vågat sig på nåt sånt (plus att det borde jag ha sett). Mamman däremot (som vi misstänker var i sällskap med tinnitus/host-paret) var ju den som satt på majskornen…

      Fattar inte varför man tar med barn under 12 år på en TEXTAD japansk film. Hade två mindre barn framför mig också, de satt mellan sina päron och vred på sig som maskar. En gick på toa mitt under visningen.

      Ja, jag brukar typ också tänka så – högljutt ska det va! Undantag som detta gör jag bara för filmspanarnas skull 😉

      Gilla

  2. Haha, en minnesvärd visning om inte annat 🙂 Jag upplevde dock att sensmoralen (i den mån det fanns någon) var tvärtom: det är _inte_ bättre att vara en känslolös gud…

    Gilla

  3. Då kan jag vara den som inte håller med. Att flyta runt på ett buddhamoln är bättre än att stångas med den mänskliga tillvaron, men vi har så svårt att förstå det så vi dras hela tiden tillbaka till känslostormarna och tror att det är värt det. Jag tycker att den här filmen fångar konflikten på ett underbart sätt.

    Jag vill gärna tro att majskornen kom flygande för att grannpojken åt med sådan frenesi att kornen yrde. Föreställ dig det i japansk animeform.

    Gilla

    • ”Tror att det är värt det”. Alla gånger. Buddha är tråkig. En utopi.

      Jag vill gärna tro att majskornen kom från himlen, från buddhafolket på moln. Som en prövning av mitt mänskliga temperament 😉

      Gilla

  4. Åh, haha, skrattar gott här i landskapet. Rostad majs!

    Ja, det var en film som hade det mesta, liksom för mycket av allt (som Sofia var inne på).

    Är du vaken Kaguya, är du vaken Kaguya? Har du målat, målat tänderna?

    Gilla

  5. Correction: Mobilen ringde tre (3!) gånger. 🙂

    Gilla

  6. Säga vad man vill men lördagens träff blev i alla fall en UPPLEVELSE, nåt vi kommer att kunna skratta åt så småningom. Ja, kanske redan nu förresten 😀

    Gilla

  7. Störande personer på bio är bland det värsta som finns, haha. Minns när jag såg Indiana Jones 4 och ett gäng ungar precis bakom mig alltid skulle nynna med till ledmotivet och dessutom sparka på min stol varannan minut. Usch.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s