Mistress America (2015)

Noah Baumbachs senaste blev lördagens filmspanarfilm på mitt initiativ. Jag gillar ju den här snubbens filmer har jag insett. Den tidigaste av honom som jag har sett är The Squid & the Whale (2005), därefter har jag även sett Greenberg (2010), (Frances Ha (2012) och While We’re Young (2014).

Mistress America är omöjlig att inte jämföra med den förra filmen med Greta Gerwig i huvudrollen, fast här är det egentligen Lola Kirke som äger berättarperspektivet.

Hon spelar Tracy, en nybliven collegestudent som flyttar till New York och känner sig ensam och vilsen i de . Utan några större förväntningar  ringer hon Brooke (Gerwig), sin nya styvsyster i 30-årsåldern, som oväntat nog tar emot Tracy med öppna armar. Tracy blir stormförtjust i Brooke, som triggar Tracys författarambitioner bara genom att vara sitt virvlande, självupptagna jag, i startgroparna med att öppna sin egen restaurang.

Jag tyckte mycket om Frances Ha, som var ett ömt och ganska hjärtskärande porträtt av en kreativ själ som aldrig vill bli vuxen, samtidigt som det var en omtumlande och nästintill skräckinjagande upplevelse för mig då jag kunde känna igen mig i Frances. Här känner jag mer igen mig i Tracy, den unga betraktaren som sveps med i den erfarna, men inte nödvändigtvis mer insiktfulla, Brookes eskapader. Jag sympatiserar med Tracy och finner Brooke underhållande så länge jag har henne på avstånd. Fiktionen fungerar som ett förmildrande filter.

Det är en underhållande film som nog kan ses en gång till för det händer så sablans mycket mot slutet av filmen, efter att de klivit över tröskeln till Brookes före detta bästis och före detta fästmans hus. Där övergår nästan filmen till en karaktärs-driven teaterpjäs med Aaron Sorkin-tempo på replikerna, och jag vet inte om jag verkligen tyckte att det funkade hela vägen. Kanske blev det lite för nördigt och lite för kul rentav?

Som helhet tyckte jag bättre om den här än While We’re Young. Både Greta Gerwig och Lola Kirke (syster till Jemima Kirke = Jessa i Girls) är ”indielikeable” skådisar som passar perfekt in i Noah Baumbachs ångestdrivna och krisande persongalleri. Någonstans har jag läst att regissören har sagt att han tenderar att göra filmer om personer som inte riktigt lyckas leva upp till bilden som de har av sig själva och Mistress America är i det perspektivet inget undantag. Det bästa i filmen sägs i den allra sista scenen, och det är väl först där och då, som vi förlåter Brooke för den hon är.

Det finns nog mycket mer att säga om filmen, men jag överlåter det till kommentarsfälten och muntliga diskussioner. Kanske är jag för snål med betyget, kanske inte.

Filmen genererade mången åsikter och diskussioner, så klicka vidare och läs de övriga filmspanarnas åsikter:

Fripps firlmrevyer

Fiffis filmtajm

Rörliga bilder och trycka ord

Jojjenito

Movies-Noir

Har du inte sett den?