Filmspanartema: Hår #Velvet Goldmine

Jag är lite sent ute, men jag blev så avis när jag såg vilka roliga inlägg mina bloggkamrater i Filmspanargänget skrivit på temat HÅR, se här: Fiffis Filmtajm, Rörliga bilder och ord, Fripps Filmrevyer, Jojjenito, Filmitch, Flmr, Except Fear/Absurd Cinema.

 

Så här kommer mitt bidrag, där jag valt att enbart fokusera på… 

 

Velvet Goldmine (1998)

En av mina absoluta favoritfilmer, av Todd Haynes (I’m Not There), som kan skryta med denna fantastiska skådespelarensemble: Christian Bale, Ewan McGregor, Toni Collette, Eddie Izzard och Jonathan Rhys-Meyers. Den här filmen lade grunden för min McGregor-vurm som fortfarande håller i sig, liksom att jag typ aldrig ville se filmer med Rhys-Meyers eftersom jag helst stannar i Velvet-bubblan med honom. 

 

Men nu handlar det ju om hår. Om det är något som Velvet Goldmine har – utöver det råflummiga innehållet av Oscar Wilde-referenser, Bowie- och Iggy Pop-tributes (fast jag tolkade in Kurt Cobain), förflyttningar mellan 70-talets hippierörelse, glamrockens begynnelse och det deprimerande yuppie-London, svartsjukedrama, sexualitet, krossade drömmar och storyn om en fallen stjärna –  så är det en kaskad av peruker i regnbågens alla färger och frisyrer som får Lady Gaga att framstå som blygsam. I mångt och mycket symboliserar håret i Velvet Goldmine sexualitet och frigörelse från konventioner, och vice versa… Men det sagt lämnar jag ordet och ger mig hän i bilder från Velvet Goldmines bästa hårstunder… 

 

  

Brian Slade/Maxwell Demon… 

 

 

 

 

 

Brian och Mandy Slade…

 

 

Arthur Stuart…

 

 

 

Curt Wild… 

https://giphy.com/embed/fT6b8pkh87H2M 
 

Mandy Slade…

 

 

 

 

och

Eddie Izzard som Jerry Devine…

 

Avslutningsvis, en bakom-kulissserna-bild, för att de är så fina! 

 

 

Nymph()maniac

 

 

 

För några veckor sedan såg jag Lars von Triers ”Nymphomaniac”. Och jag kan bara säga, ta´t lugnt. Det är ingen porrfilm. Det handlar bara väldigt mycket om sex. En kvinna som lever genom sex. Som känner genom sex. 

 

Men jag var lite nervös innan filmen. Rädd för att von Trier skulle exploatera kvinnokroppen. Och det kanske han gör, det är nästan omöjligt att rationalisera de nakna kropparna. Men det är nog inget understatement att säga att han gottar sig i taniga kvinnokroppar. Varför just dem? Är det en del av sadomasochismen han utsätter oss för? Som samhället utsätter kvinnor för? 

 

Hur som helst. 

Nymphomaniac är den minst ”krävande” filmen av hans senaste tre, där Antichrist toppar chocklistan, med Melancholia på andraplats på grund av den vråldjupa ångesten som den framkallade i mitt undergångsbultande hjärta. 

 

I Nymphomaniac får man följa sexmissbrukaren Joes (Charlotte Gainsbourg) liv, under ett samtal med Stellan Skarsgårds Seligman. Det är lite som att bevittna en von Triersk frågelåda där han systematiskt går igenom (det hycklande, rättrådiga, motsägelsefulla) samhällets syn på sex och sexualitet, religion, politisk korrekthet, rasism, kvinnligt och manligt. Joe symboliserar den otyglade naturkraften och Seligman den dygdige, den lärde. Intuition vs logik, sanning vs hyckleri. Osv. Ja, det är med andra ord en symboltät rulle von Trier kastat ihop. I bland är den så otroligt övertydlig att jag undrar varför. Det är som om von Trier använder klichéer för att visa hur påverkade vi är av dem. 

 

Det är också en sorglig film. Joes trauma är på ett sätt alla kvinnors trauma. Men det känns som om von Trier vill befria Joe från skuld, och han lyckas göra en heroine av en sexmissbrukande, dålig mamma. Det är inte dåligt. 

 

Men framför allt tycker jag att det var en KUL film. Nymphomaniac är nästan farsartat rolig emellanåt. Och det är faktiskt den känslan jag bär med mig från filmen. Att Lars von Trier är en kul typ. När han gör film i alla fall. 

 

 

Frozen

Glad Internationella Kvinnodagen! Utan att språka vidare om varför denna dag behövs, eller inte borde finnas alls, så vill jag ändå skicka ut ett passande tips i internetrymden. Se FROZEN. Bästa Disney på lääääänge. Superrolig. Och überfeministisk. Frickin love it. Och Idina Menzel (Rachels mamma i Glee) gör bästa theme song, Let It Go.

 

 

 

jOBBIG Ashton Kutcher

I går såg jag Jobs, eller som jag skulle vilja kalla den: jOBBIG. 

Ashton Kutchers gungande genom filmen (imiterande Steve Jobs karakteristiska gångsteg antar jag, men ändå) gjorde mig nästan sjösjuk. Kutcher är ingen vidare skådis heller, utan spelar som oftast bara sig själv i olika peruker. Och jag har sällan sett så många män hålla varandra om ryggen, skaka hand och applådera varandra i en film EVER. Utöver dessa små skavanker var det så klart spännande att följa utvecklingen av datorn, hur den gick från att vara obegriplig maskin för nördar till att bli var man eller kvinnas förlängda arm. Peppig entreprenörsfilm, check. Trovärdig bild av Steve Jobs och de i hans närhet, not so much. 

 

Men den bjöd på många lustiga scener och konversationer, som med facit i hand framstår som mycket komiska:

 

 

Så, var Apples framgångar enbart Steve Jobs förtjänst? Det verkar inte så, på Apples andra grundare, Steve Wozniak:

 

Stories we tell

Se inte trailern. Läs inte (idiotiska, avslöjande) recensioner. Se bara ”Stories we tell”. Ni kommer inte ångra er. Det är en briljant och stark dokumentär av den kanadensiska regissören och skådespelaren Sarah Polley (Take this waltz). Den hade premiär på Venedigs filmfestival 2012, visades 2013 på Tempo Dokumentärfestival i Stockholm och har vunnit en hög med filmpriser. 

 

 

 

Antagonisten fattar eld

Passade på att se Hunger Games: Catching Fire i mellandagarna, på Biopalatset i Borlänge (salong 3). Bara det senare är en egen historia, men nu håller jag mig till att tycka om Katniss Everdeens fortsatta äventyr i Panem…

 

 

HUNGER GAMES: CATHING FIRE

Regi: Frances Lawrance

 

Det må vara ungdomlig science fiction, men jag gillar Hunger Games – både böckerna och filmerna. Författaren Suzanne Collins förtjänar inte Nobelpriset (hon skriver förskräckligt, men fyller böckerna med så mycket action att man struntar i det), men ska ha kredd för att ha skapat berättelsen om Panem och anti-hjältinnan Katniss Everdeen (Jennifer Lawrance). Katniss är butter, humorlös, enkelspårig, socialt kantig och en smula självupptagen. Och trots att det kanske inte hade skadat att ge henne lite humor tycker jag att hon är en hyvens karaktär. Hon bär på en icke-lismande girl power och tänker i första hand på sin familj, men vill knappast rädda hela världen – det är bara det att andra tror på hennes förmåga att förändra världen. Katniss Everdeen är med andra ord ingen typisk, kvinnlig karaktär – utan är en person i första hand. 

 

Andra fördelar är att hon inte sprudlande kastar ur sig ”jag älskar dig” till sina manliga älskare hur som helst, eftersom hon har fullt upp med att distrahera den politiska makten. Och hon kan skjuta pilbåge som en gudinna! Att hennes ”pojkvän” Peeta bakar kakor och slätar över Katniss sociala klavertramp jämt och ständigt gör saken bara ännu tydligare – det är bannemej inte ofta en tjej får leva rövare och vara en hjälte. 

 

Hunger Games: Cathing Fire är mycket bättre än första filmen. Vissa delar är upprepande och övertydliga, visst, men hjärtat är på rätt plats och spänningen är på topp. Plotmässigt ser det ut så här: För att ”fira” Hungerspelens 75:e år och kvartssekel arrangerar president Snow (Donald Sutherland) och hans nya spelledare Plutarch Heavensbee (Philip Seymour Hoffman) ett hungerspel som aldrig förut skådats… No spoilers! Och medan revolutionen pyr under deras fötter ställs Katniss inför känslomässiga svårigheter. Vem ska hon ligga med: Hunken Gale från kolgruvan eller den snälla bagarsonen Peeta ?! (Jag röstar på Peeta, trots att alla andra verkar hata honom.)

 

Men, den största behållningen är science fiction-biten – den episka berättelsen om den ofrivilliga hjältinnan och framtidsdystopin Panem (ett förkrympt Nordamerika). Och referenserna till vår egen tids dubbelmoral där en liten, rik elit lever på fattigas arbete. Det är där det brinner till i maggropen, det är där Cathing Fire är som mest brännande aktuell. 

 

(Förlåt alla ordvitsar). 

God fortsättning. 

 

Ps. Sista filmen, The Mockingjay: del 1, kommer ut 2014 och del 2 ett år senare, 2015. De delar tyvärr upp sista boken i två filmer, i rent komersiellt syfte antar jag. 

 

Max och zombieeffekten

 

Så här i juletider blir det mycket repetition. Gabriel Odenhammar lär ju ha hunnit fylla 45 i verkligheten, men är fortfarande den truliga lillgrabben Max i tv-serien ”Svensson, Svensson”. Till och med Per Oscarsson ser ung och pigg ut i ”Kan du vissla Johanna”. Det mest nyskapande SVT har frambringat på tv i år är Drottning Silvias 70-årsfirande med en nasal Peter Jöback på repertoaren. Allt är så förutsägbart att man vill sticka en kniv i brödrosten. 

 

Hur som helst. Jag har haft en del tid över för filmtittande på senaste tiden, men lite åt att skriva om e’t. Så här kommer ett par korta, men kärnfulla sågningar. Varning för spoilers i framför allt Snabba Cash 3. 

 

World War Z

Regi: Marc Foster

Handling: Zombie-epidemi sprider sig över jorden. Räddningen? En f.d. FN-snubbe som jobbat i katastrofområden. 

Snabbrecension: Öh. Så många frågor. Varför är Brad Pitt så laaam? Varför är zombisarna animerade, omänskligt snabba samt starka, och självmordsbenägna? Varför ser Jerusalem ut som en  bergsby på romartiden (det är en modern stad era as)? Varför tror någon att en kille som Brad Pitt, en FN-humanist med scarf och tygarmand, ska fixa biffen – helt själv? Varför kastar han en handgranat i ett flygplan? För att inte tala om alla fysikaliska lagar som bryts, gång på gång. Tyvärr får man inga svar. Men jag antar att någon producent ville rida på Walking Dead-vågen och behövde skita ur sig en zombiefilm illa kvickt. 

 

(Jag och zombien är överens: Brad Pitt har aldrig varit mindre aptitlig). 

 

Snabba Cash 3: Livet Deluxe

Regi: Jens Jonsson

Handling: Det skulle manusförfattarna kunna få svara på… 

Snabbrecension: Vad i helvete har ni gjort med arvet efter Snabba Cash 1 & 2?! Jag skiter väl i Radovan! Jag vill veta vad som hände med JW. Och då menar jag inte, hej JW 30 sekunder i början och 60 sek i slutet, utan hey vad hände där i slutet på tvåan? Hur hanterar du skuldkänslorna, hur mår du? Och det otroliga svaret blir ”letat efter min syster” – som (spoilervarning!!) visar sig ha varit en av Radovans ho’s. Alltså, nej. Det måste ha sett lika otroligt på papperet som i slutproduktionen. Logiska luckor my ass, det är bara dumt. Och ointressant. Som om JW:s saknad efter sin syster som skymtat tidigare inte var nog smärtsamt, nej vi måste föreställa oss JW:s försvunna syrra i samma kriminella smörja som han själv hamnade i av en slump. Och än en gång, varför skulle jag bry mig om Radovans familjeaffärer helt plötsligt – efter hans roll som fiende nr 1 till JW, Jorge och Mrado? Obegripligt dålig och ointressant sidospår, där inte ens en kvinnlig huvudroll som förvandlas till den serbiska maffians överhuvud får mig enegagerad. Enda ljusglimten är Jorge och Nadja, som klättrar från bottom of the food chain till toppen. Äntligen lite rättvisa (typ). 

 

 

För er som är trötta på gangsterfilmer med zombieeffekt (man dör och återvänder som zombie för att äta upp producenternas mammor för 40 år sedan, så att de aldrig ser dagens ljus) kan jag STARKT rekommendera:

 

Blackfish, som har 8.0 på IMDB. Oh så bra!! 

 

 

God jul. 

Broken Circle Breakdown

 

I helgen blev jag kär i bluegrass efter att ha sett The Broken Circle Breakdown. En belgisk film regisserad av Felix Van Groeningen. Den visades på Stockholms filmfestival, men jag missade den då. Om man som jag är svag för musikfilmer och musikaler vill man så klart se BCB efter att ha sett den här trailern:

 

 

 

Jag kommer inte spoila filmen mer än det som typ berättas på IMDB:

 

”Elise and Didier fall in love at first sight, in spite of their differences. He talks, she listens. He’s a romantic atheist, she’s a religious realist. When their daughter becomes seriously ill, their love is put on trial.” – IMDB

 

Och ja – jag blev helt kär i musiken och totalt hjärtekrossad av historien om Elise (Veerle Baetens) och Didier (Johan Heldenberh) som blir superkära och får en dotter, Maybelle (Nell Catrysse). De spelar bluegrass, rider nakna och bor på en mysig gård någonstans i Belgien. Det är en historia berättad genom musiken, melankolisk country-bluegrass som skickar rysningar från nacke till knäna eller vartsomhelst där du har behåring. Tyvärr går det ju åt helvete för det poetiska paret, då deras lilla dotter blir sjuk. Hur hårt det går åt helvete tänker jag inte berätta, men jag kan säga att det var en jobbig film att se. Inget för fredagsmyset då filmen hänger kvar ett tag efter sluttexterna, och egentligen inget för söndagsångesten heller, om du inte är sadomasochist.  

 

Filmen är uppbyggd så att man följer två parallella historier samtidigt, dåtid och nutid. Lycka och olycka, vilket fungerade bra och skapade balans. Samtidigt kändes det som att man slets isär, precis som karaktärerna. Men här fanns också något mer än hjärtesvärta och höbalar i motljus. Det här med att Didier är övertygad ateist och Elise religiös tycker jag var intressant, även om det inte etablerades förrän ganska långt in i filmen. Lite klumpigt av regissören kanske, men inte konstigt då allt fokus läggs på Elise och Didiers kärlekshistoria, och man får inte riktigt lära känna dem som inidvider. Ateist vs religiös (eller snarare andlig, jag uppfattade inte Elise som religiös) kändes lite som ett sidospår, som ett extra politiskt lager, samtidigt som det  var uppfriskande apell mitt i allt det känslomässiga. Och om man vill göra någon sorts moral av deras olika trosgrunder, så klarar faktiskt ateisten av krisen bättre än den religiösa. Det är förstås en grov generalisering som förmodligen inte går att plocka några ateist-poäng på, men jag undrar om det finns en tanke bakom det hos manusförfattaren eller regissören? Nu bygger ju filmen på en pjäs av Johan Heldenbergh (som spelar Didier) och Mieke Dobbels, så svaret kanske finns där. 

 

Filmen skulle för övrigt klara Bechdel-testet. Men enbart tack vare replikskiften mellan Elise och dottern Maybelle. Annars är det mest karlar med banjos och fioler, om än otroligt charmiga sådana. 

Eat, Sleep, Die

Hej alles!

Jag såg Äta, sova, dö (Anagram produktionsbolag) av Gabriela Pichler förra helgen och skulle vilja dela några tankar. OBS. Spoilers kommer, så håll i hatten. 

 

Guldbaggevinnaren Gabriela Pichlers Äta, Sova, Dö tillika Sveriges Oscarsbidrag var fan skitbra. Så många anti-teser. Du slipper:

• Medelklass-relations-problematik någonstans i Sverige
• Romantik mellan kvinnlig huvudroll och snubbe
• Snygga kläder
• Takås-porr från Stockholm innerstad
• Facebook
• Rise of fattig person som strävar efter erkännande och kändisskap, dvs blir rik på slutet
• En frånvarande mamma, som allt kan skyllas på

 

Men hallå, om filmen saknar allt det – vad finns då kvar att berätta?!

 

 

Låt se:

Huvudkaraktären 20-åriga Rasa (Nermina Lukac) blir sparkad från salladsfabriken på den skånska landsbygden och går på möte med arbetsförmedlingen. Där blir hon peppad att söka jobb med hjälp av självförhärligande CV och smooth talking på arbetsintervju. Tyvärr räknas inte färdigheten att kunna packa en salladslåda på fem sekunder. Men, den viktigaste lärdomen av alla – det är hon själv som skapar förutsättningarna för att få jobb. 

 

Vilket måste vara den största lögnen i dagens Sverige. 

 

För vad händer när Rasa försöker skapar sina egna förutsättningar?

Hon går in på Ica och packar matkassar åt kunder, som mest blir irriterade, varpå hon blir utjagad av butikschefen. Hon söker upp arbetsgivare personligen och ursäktar sitt arabisk-klingande efternamn, men som inte är arabiskt, och ber om en chans. Vilket leder till en provanställning där hon måste köra bil, problemet är bara att hon inte har något körkort. Rasa tvingar sin alkoholiserade, medelålders granne att övningsköra med henne, och går till jobbet och sätter sig i tjänstebilen.

 

Verkligheten kommer ikapp Rasa. Handläggaren på Arbetsförmedlingen skvallrar för arbetsgivaren att Rasa inte har något körtkort. Det finns flera scener i filmen Äta, Sova, Dö som illustrerar hur missanpassade svenskar är till den liberala ideologin om att skapa sin egen lycka. Vi är tyvärr ett folk av konflikträdda paragrafryttare, vars favoritsysselsättning tycks vara att stå i kö. Jag tror att vi, Blondinbella och neonblå företagargymnasium till trots, inte alls gillar när nån försöker krossa glastaket och skapa sina egna förutsättningar. För vem ska se till att ruccolasalladen hamnar på mackan i så fall?

 

Äta, Sova, Dö är ingen pamflett för vänsterpolitik – tvärtom får fackgubbarna och likströms-Sverige sina sillar varma. Det är en film som vädrar ut politiska floskler om det jämlika, klasslösa Sverige och en film som visar vad rädsla gör med människor. Och hur rasism bryter ner människor, gör dem till rasister själva och vips så har vi skapat ett fascistiskt kretslopp där den som är starkast vinner. Sverigedemokraternas största ”vinst” är inte intåget i riksdagen, utan vad deras politik har gjort med människorna som befinner sig längst bort från maktens centrum. 

 

Nermina Lukac gestaltar Rasa perfekt. Det är en befriande karaktär som kämpar för att anpassa sig samtidigt som hon behåller sin integritet. Lukac utsågs f.ö. till 2012 års Rising Star på Stockholm Filmfestival. 

Foxfire-besvikelsen

 

Jag hade länge velat se Foxfire (2012) av Laurent Cantet. Den såg bra ut på affischen, ett gäng 50-talstjejer som går upp till feministisk kamp genom att starta ett gäng och tar namnet Foxfire. Revolt! Kaxiga brudar! Ja! 

 

Men nej.

Dålig film. 

Varför?

För att karaktärerna kändes som pappfigurer? För att det saknades inlevelse och feministisk analys? Inte vet jag, men när jag hade sett en tredjedel av den över 2 timmar långa filmen var jag uttråkad och irriterad. Till exempel, scenen där Rita blir indragen i en lada och våldtagen skulle kunna vara en dramatisk händelse i filmen, eller åtminstone gestaltat som den psykologiska och fysiska kränkningen det innebär, men det berättas på avstånd. Man känner ingenting.

 

Vad är meningen med det? Ska det få oss att förstå att kränkningar av denna sort är vardag för de här tjejerna? So be it – men det bör för den sakens skull inte tolkas som att det inte spelar någon roll, att det inte känns att bli kränkt. Rita är lite ledsen. Går med i ett gäng. Som har en sektledare som kan beskrivas som ”karismatisk” om man vill vara snäll. 

Men att leva i patriarkatet gör ont. 

Som mest när det är oväntat, när du är oförberedd. Ett gäng öldrickande raggare på 1950-talet är inte ett dugg oväntat. Inte heller när en mästrande lärare trycker ner tjejer i klassen på ett utstuderat, överspelat sätt. 

 

Det finns en liknande scen med Maddy och hennes farbror (eller vad de nu hade för släktskap), han som försöker få lite oralsex i utbyte mot en skrivmaskin. Först och främst känns det rätt sökt att han plötsligt tar sig friheter – för det finns ingenting som backar upp varför han gör detta pervo-move, för om han redan var ett pervo har jag svårt att se att hon skulle hänga så obekymrat i hans affär – och för det andra gestaltas även detta helt utan inlevelse. Maddys reaktion är bara: jahapp, vilken äckelgubbe, men det är lugnt jag hämtar mitt gäng och slår honom så är allt frid och fröjd. Men hallå – vad gör dessa händelser med ditt hjärta, Maddy? Din person? Varför finns det en oförklarlig, känslomässig distans till den här verkligheten?

 

Det finns så mycket bra grundstoff i Foxfire. Motstånd, solidaritet, drömmar, intressanta karaktärer. Det glimtar till då och då – relationen mellan Maddy och Legs är den enda karaktärsfördjupning vi får se röken av – men det mesta av mina förhoppningar blir obesvarade.

 

Och jag blir galen på sån här film – som staplar scener på varandra, men helt saknar nerv. Som vill berätta en viktig och jättebra story, men som sumpar det genom att inte engagera sig. Regissören Laurent Cantet gjorde festivalsuccé med Mellan väggarna (2008) i Cannes, som även nominerades till Bästa utländska film på Oscars. Han och kompanjonen Robin Campillo måste tuggat sömnpiller när de skrev Foxfire (efter Joyce Carol Oates bok med samma namn). Och jag har hört att föregångaren med Angelina Jolie ska vara ännu värre, men jag har inte sett den. 

 

Trist, sa feministen.