Pausar bloggen på obestämd tid

Ja, som rubriken säger: Nu tar jag officiellt en paus från bloggandet, även om det nog varit uppenbart inofficiellt att jag inte har ägnat denna lilla bebis så mycket tid senaste året/åren. Det beror på flera saker: jag har numera två barn, varav en bebis, men jag prioriterar också andra saker än att skriva om filmer och tv-serier jag ser.

Med det sagt kan det när som helst dyka upp ett litet inlägg. Man vet aldrig. Jag är jojon som ibland studsar ner och möter marken, men mest är jag uppe bland molnen, osynlig.

Tills dess,
Må ni alltid finna skugga och vatten

Men in Black (2019)

Ärligt talat vet jag knappt vad jag ska skriva om Men in Black International för trots att jag såg den igår håller den redan på att avlägsna sig från närminnet. Som Carl flinkt nog påpekade så kändes den förvånansvärt seg med tanke på att det hände saker hela tiden. Men vi kommer till det. MIB International är alltså den fjärde installationen i MIB-serien, och här har agenterna J och K, som spelades av Will Smith respektive Tommy Lee Jones i de första tre filmerna (1997, 2002 och 2012) , ersatts av agent H (Chris Hemsworth) och agent M (Tessa Thompson). Gott så. De känns faktiskt som ett bra radarpar i grund och botten, båda är väldigt likeable som skådisar i mina ögon och har komisk talang.

Tyvärr har varken regissören, F. Gary Gray eller manusförfattarna Matt Holloway och Art Macum lagt särskilt mycket möda på att bygga upp dem som ett team. Nån slags kemi finns väl där, men den får aldrig något vidare utrymme och hänger mest på någon slags underliggande sexuell laddning som kändes lite tafatt och samtidigt helt onödig.

De ”stakes” som finns, dvs att Agent M är en provanställd agent, och att Agent H ständigt fuckar upp sina uppdrag och borde riskera avstängning, behandlas som totalt ovidkommande av rollfigurerna själva. De är hur självsäkra som helst och lunkar runt som om de vore odödliga, i ett klyschigt orientaliskt Marrakech, och i ett gammaldags myspys-London där Agent M genomgår sin testperiod.

Storyn är riktigt pajig. En läcka i MIB lurar i kulisserna. Vem det är listar man ut rätt snabbt. Ändå känns det som att absolut ingenting står på spel. Skurkarna i den här storyn är två hippa tvilling-snubbar från yttre rymden som i princip kan omvandla vad som helst som är tillverkat av stål, jord och sten (typ) till livsfarliga vapen. Ändå står de fogligt och väntar på att bli attackerade av MIB-agenternas enahanda kraftpistoler och tar omständiga vägar för att ta kål på en hårt festande Jababian på besök på Jorden. De breakdancar sig genom en nattklubb bara för att plantera en liten mojäng på Jababianens hals som sedan utlöser en bomb som gör att hans bil sprängs, men utan att direkt döda honom… what?? Eller missförstod jag det upplägget?

Sedan dyker Rebecca Ferguson upp som supersexig intergalaktisk vapenhandlare, tillika ex-flickvän till Agent H. Hon har fyra armar och randigt hår. Hon gör bra ifrån sig i rollen, men tillför ingenting till historien egentligen. Och så fortsätter det. Agenterna tumlar runt i en serie av händelser som saknar mening och mål.

Det var nära att jag somnade ett par gånger faktiskt. Ändå var den inte helt usel. En klipsk Emma Thompson, en charmig Tessa Thompson och en lite överspelande Chris Hemsworth räddade detta hopkok av trögtänkt sci-fi action

Men sevärd är den inte.

Månadens filmspanarfilm sågs i sällskap av Agent F och Agent C:

Fiffis Filmtajm

Us (2019)

Med ”Get out” omdefinierade Jordan Peele vad skräck är och kan vara, på mer än ett sätt. I den filmen infann sig snabbt känslan av en annalkande katastrof. När överklasstjejen Rose (Allison Williams) tar med sig pojkvännen Chris (Daniel Kuluuya) hem till sina föräldrar för första gången vet de inte om att den senare råkar ha mörk hudfärg. Hon har självfallet inte tagit upp detta (i hennes ögon) ovidkommande, fysiska fakta, medan han, som så att säga har vandrat i svarta skor sedan födseln, vet att hudfärg är mer än en fråga om ett fysiskt attribut. Det är mer eller mindre en identitet som han själv och andra bedömer honom utifrån, oavsett om han vill det eller inte. Denna mycket tidigt etablerade konflikt mellan kärleksparet avslöjade varthän det barkade, och mycket riktigt infann sig en en skavande känsla om att något obehagligt skulle hända som berörde detta känsliga ämne.

Och ja, det visade sig att det största hotet inte var en mördare iförd mask, eller ett övernaturligt monster, utan att det var (makt/ras)strukturen och fördomar som spökade. Att skräcken så småningom gjorde ett krumpsprång från obekväma diskussioner om Obama med Roses ”liberalt sinnade” pappa, till en närmast mytologisk skräckis som bekräftar Chris krypande känsla av att betraktas som objekt när han beträder den vita elitens marker – köpte jag utan problem.

Det som överraskade var att humorn och obehaget kombinerat skapade en sådan trovärdig allians, och att filmen faktiskt funkade som en ohyggligt spännande skräckis – och samhällskritisk satir.

Daniel Kuluuya i ”Get out” (2017)

Att Peeles nya film ”Us” inte känns lika självklar kan bero på att problematiken som målas upp inte är lika enkel att greppa. Men kanske också på att ”Get out” hade ett mycket mer tydligt utgångsläge, men framför allt kom mer från hjärtat, medan ”Us” känns mycket mer ”uttänkt”. Samtidigt är den mer av en klassisk skräckis, inramad av en lättsinnig humor som är särskilt uppskruvad runt Adelaides putslustige make, Gabe. Överlag är filmen överbelastad, av såväl undermening och metaforer; för klassamhället, vad privilegier gör med oss, vad krävs för att ta fram ondskan inom oss och för vad som pågår i USA (titelns ”Us” har med andra ord många möjliga betydelser), men också av blinkningar till skräckgenren (onda tvillingar, siffror som återkommer, slumpen, Gudsdyrkan, masker, saxar, overaller, en haltande korkad blondin som uppfriskande nog ersatts av en storväxt, småkorkad make).

”Us” är alltså mer av en referensfest och innehåller fler tolkningsmöjligheter, vilket bäddar för en spännande diskussion efter filmen åtminstone. Spänningsmomenten däremot var ojämna och saknade ofta mål och mening, vilket bidrog till att filmen sackade lite i mittenpartiet. Det största problemet för mig blev ändå filmens ”knorr”, som fick fler frågor än svar att poppa upp i huvudet.

Den stora behållningen för mig var det riktigt grymma soundtracket och Lupita Nyong’os skådespelarinsats som Adelaide och dubbelgångaren Red. Den där hesa rösten skulle jag inte vilja möta i en mörk gränd om man säger så.

Det här var månadens filmspanarfilm, med god uppslutning av inte mindre än sju andra skräcksugna spanare plus några som sett filmen på sitt håll. Klicka vidare för att läsa deras tolkning av Jordan Peeles ”Us”:

Jojjenito

Fripps filmrevyer

Fiffis filmtajm

Rörliga bilder och tryckta ord

Filmitch

Har du inte sett den?

Movies-Noir

X&Y (2018)

Om man plockar isär den delbara ryska dockan (matrjoskja) kommer man till slut in till den allra minsta dockan, en liten flicka om man så vill, som ligger dold inuti sitt större jag. Samtidigt, såvitt man vet, kan den största dockan med sin imponerande pondus också vara ekande tom på insidan. Det är först när man plockar isär henne som man ser vilka delar hon faktiskt består av.

I Anna Odells andra långfilm X&Y plockar hon isär sig själv och Mikael Persbrandt och låter varje del representeras av sex andra skådespelare, i skenet av en pågående filminspelning som ännu inte börjat. Ja ungefär så ska vi förstå ”rummet” i vilket X&Y utspelas. Det hela börjar i ett förhörsrum där Anna Odell och Mikael Persbrandt sniffar varandra i rumpan och raskt kommer till poängen: De vill ligga med varandra. Penetrera varandra. Och göra allt för konsten förstås. Lite banalt och lite spännande, men liksom mysigt, så långt.

Men det är när de släpper på de andra skådespelarna som det blir riktigt roligt. Vera Vitali spelar Anna Odells konstnärliga och utmanande sida och danska Trine Dyrholm spelar Mikael Persbrandt intelligenta och analyserande alter ego, för att nämna två lysande exempel ur ensemblen.

Anna Odell säger i filmen att hon vill spela in en film om identitet, och att hon och Mikael Persbrandt rollbesätter alter egon som ska spela sidor hos dem själva. Ingen utanför filminspelningen kommer någonsin få veta vad som är sant och vad som är fiktion. Vi får därefter följa förarbetet till en filminspelning, där skådespelarna repeterar scener, knullar och bråkar med varandra. Anna Odell diskuterar emellanåt innehållet med sina producenter, usla skådespelare som nästan matchar Odells egen kantiga spelstil, som för att förtydliga gränsen mellan fiktion och verklighet.

Intressant nog är det de till synes icke-fiktiva bitarna av filmen som känns mest skrivna och haltande, medan de inom filmens ramar, ”verkliga” repetitionerna med Odells/Persbrandts alter egon, är de som känns mest ärliga och sympatiska.

Och saken är den att det egentligen är helt ointressant vad som är på riktigt och vad som inte är det. I mina ögon är allt ljug och 100 procent sant samtidigt. Det är uppenbarligen en film som Anna Odell skapat, och vilka tekniker hon har använt för att nå slutresultatet är inte jätteintressant även om det väcker en viss nyfikenhet. Jag blir till exempel osäker på om Sofie Gråböl (Odells logiska sida), på förhand vet vad som ska hända när hon blir antastad av Odell själv, och om hennes svar på tal är en logisk improvisation som ligger inom ramarna för hennes rolltolkning, eller en välrepeterad scen i X&Y.

Oavsett vilket är det underhållande och bitvis känsligt närvarande film, som reflekterar över en människas många olika klangbottnar. Anna Odells depressiva sida spelas av Jens Albinus, en diametral motsats till Vera Vitalis eldiga alter ego. Att se hur de växelverkar inom samma person (Odell) och i relation till varandra, och Persbrandts prisma av personligheter, är vackert!

X&Y var faktiskt årets sista Filmspanarfilm och enligt mig den bästa (av dem som jag haft chansen att se). Min magkänsla säger mig att åtminstone en i sällskapet absolut inte håller med!

Klicka er vidare för att ta reda på vem som kanske delar ut samma betyg som jag och vem som gissningsvis håller Odell på mattan, baserat på lördagskvällens diskussion.

>> Rörliga bilder och tryckta ord (Sofia)
>> Fiffis filmtajm

Blaze (2018)

”Blaze” är Ethan Hawkes fjärde långfilm som regissör, varav den tredje som handlar om musik. Bakom sig har han ”Seymour: An introduction” (2014), en dokumentär om en pianist, ”The hottest state” (2006), ett kärleksdrama om en ung, manlig skådespelare som förälskar sig i en ung, kvinnlig singer/songwriter, där delstaten Texas spelar en tredje huvudroll, och Ethan Hawke själv spelar huvudrollens pappa. Hans första film ”Chelsea walls” (2001) utspelas på det legendariska New York-hotellet där kulturvärldens créme de la créme huserat sedan ett sekel tillbaka. Det var t.ex. där som Sid Vicious (från rockgruppen Sex Pistols) misstänktes ha mördat sin flickvän Nancy Spungen på 70-talet. Så egentligen handlar väl samtliga av Hawkes filmer om musik, på ett eller annat sätt.

Så även den biografiska spelfilmen ”Blaze” (2018) som porträtterar Blaze Foley (Michael David Fuller), en bluesartist född 1949 som inte lyckades göra någon verklig karriär under sin livstid, eller sätta sin musik på pränt (på grund av bortslarvade vinylkopior och avbrutna studioinspelningar) men som ändå verkar ha lämnat själsliga spår efter sig i countryvärlden i form av låthyllningar och skrönor.

En död och bortglömd legend, det är Ethan Hawkes vinkel kan man säga. Att filmen baseras på boken ”Living in the woods in a tree: Remembering Blaze” som är skriven av Blazes f.d. fru Sybil Rosen bidrar måhända till att det vilar en viss nostalgi över projektet, men tillför också en autentisk känsla till kärlekshistorien. Vilket är den del av filmen som tilltalar mig mest.

För lika mycket som det är en film om lidande konstnärer, i detta fall musiker som valt att leva på gränsen till självutplåning, är ”Blaze” en film om två själsfränder som inleder sin relation i ett träd. Blaze (Ben Dickey) och Sybil (Alia Shawkat) träffas i något slags konstnärskollektiv, där Sybil ingår i skådespelarklicken, medan Blazes roll och position är mindre klar. Men gitarren har han alltid nära till hands, i princip släpper han aldrig taget om den, och mumlar fram låttexter och melodier lika naturligt som andra andas. En naturbegåvning fångad i en nallebjörns tunga kroppshydda, fast med en rävs spjuveraktiga uppsyn. Sybil och Blaze har det rätt gött i den där träkojan i skogen och lever enligt dem själva i paradiset, ändå lämnar de sin kokong och ger sig ut i världen. Vilket bryter förtrollningen förstås. Sybil lägger sina skådespelardrömmar på hyllan för att förverkliga Blaze musikkarriär, men den senare super och knarkar bort varenda chans han får.

Att jag inte enbart avfärdar Blaze som en enorm mansbäbis beror troligtvis på flera saker; som att Ben Dickey är oemotståndlig och att jag tycker mig förstå hans motiv, någonstans djupt i magtrakten fattar jag det där motståndet mot att inställa sig för rakning. Jag tolkar detta motstånd på flera sätt, dels som en rent intellektuell och konstnärlig protest mot god smak och kommersialiseringen av människors typ, själ. För blues är ju själens musik, right? Men jag tolkar också in en självdestruktiv psykologi som går ut på att Blaze inte ser sig själv som värdig. Varken av Sybils omsorger, eller erkännande som musiker. Vilket jag spårar till Blazes minst sagt dubbelmoraliska uppväxt, som sånggosse i en kristen nomadfamilj där pappan inte drog sig för att använda knytnävarna på sina barn. En dubbelhet som fångats på pricken i Kris Kristoffersons pliriga ögon i rollen som den vuxna Blazes dementa pappa.

Eftersom Sybil är en vettig människa (med en själ lika djup som Blazes), låter hon sig inte dras med ner i bråddjupet utan räddar sig själv från en alltmer ojämlik och destruktiv relation. Tack och lov. Jag hade inte pallat mer ”kvinnor söker efter en man att rädda”-dravel än den korta passagen i början när Sybil övar replikglosor. Men det är också när skådespelaren Alia Shawkat inte vistas i ögonhöjd som den intressanta energin försvinner. Även om jag blev närmast trollbunden av Charlie Sextons ansikte, han spelar Blazes mest kända musikerkompis: Townes Van Zandt, så tycker jag att dessa nästan inställsamma intervjumoment i radiostudion var för många och utstuderade. Det känns lite som att Hawke hade en idé som fick för mycket utrymme. Jag hade nästan hellre sett en mer linjär berättelse, där Blaze hade fått mer utrymme att växa in i rollen som ”legend”. Nu blev det liksom en etikett som andra satte på honom, kanske för att han dog ung, men jag fick liksom aldrig känslan av att han var så värst speciell. En märklig och begåvad musiker, absolut. Men vem personen Blaze var fick jag aldrig veta.

Med andra ord var det med blandade känslor jag lämnade visningen. Däremot kan ingenting ont sägas om själva hantverket: fotot, musiken och skådespeleriet var på topp. Jag vill se fler Ethan Hawke-filmer.

Det här var månadens filmspanarfilm och en av tre utvalda filmer som vi filmspanare såg tillsammans på Stockholms Internationella Filmfestival. Henke valde filmerna: ”Lizzie”, ”Blaze” och ”Happy New Year Colin Burstead”.

Här är länkarna till mina bloggkamraters blytunga (?) texter om BLAZE:

Rörliga bilder och tryckta ord (Sofia)

Fiffis filmtajm

Movies Noir (Christian)

Jojjenito (Johan)

Fripps filmrevyer (Henke)

Har du inte sett den? (Carl)

Filmfrommen (Mikael)

Tully (2018)

Mitt barn är ju typ döpt efter Jason Reitmans film ”Juno”, så jag tänkte att om ”Tully” är lika bra har vi ett bra namn till ett eventuellt kommande syskon… Skämt åsido. För vem vill skaffa fler barn efter att ha sett denna film?

”Tully” handlar om en nybliven trebarnsmamma. En trött mamma. Eller nej, en u-t-m-a-t-t-a-d mamma med stort U. En mamma som konstant bär spår efter huvudkudden i nackfrisyren, en tung ”post-förlossnings”-kropp och alldeles för litet tid över för sina egna behov. En helt vanlig mamma alltså. Ändå känns Marlo (Charlize Theron) som ett unikum på filmduken. Kanske är hon till och med en pionjär, för jag kan inte minnas att jag har sett följande på film tidigare:

1. Bakdelen på en mamma som bär sjukhusbinda i en gigantisk och elastisk förlossningstrosa (otroligt bekväm kan jag avslöja).
2. Att amning och mjölkstockning skildras så som det faktiskt är. Ibland jättemysigt, ibland smärtsamt, ibland urbota trist. Varken mer eller mindre.
3. En trovärdig barnafödarkropp.
4. Den desperata känslan av vanmakt när bebisen gråter och man vill självantända av utmattning och leda och hormoner i berg-och-dalbana. ”Bara ta nappen”, kvider Marlo i en scen som nog alla föräldrar kan känna igen sig i.
5. Psykisk ohälsa på grund av Familjen AB. Lägg därtill känslomässig och kroppslig utmattning, en klassresa som aldrig blev av, och en make som anser att barnen lämnats ensamma hemma om mamman lämnar huset och han är kvar.

”Tully” är i mångt och mycket verklighetsporr för föräldrar. En film man kan ha lite mys-ångest till. Lägg därtill att Charlize Theron gör sin kanske bästa roll hittills som Marlo. De där stirrblickarna i fjärran skämtar man inte bort. Jag gillar ”Tully” ur det perspektivet, att det upplåtits utrymme i filmens värld åt livsdrabbningen som det innebär att bli förälder. Sedan kanske inte alla blir riktigt så här deprimerade, men det räcker med en släng av det här och där för att man ska kunna känna igen sig.

Så långt är allt väl.

Problemet med filmen är att den känns väldigt konstruerad. Nattbarnflickan Tully (Mackenzie Davies), som lånat ut sitt namn till filmens titeln och dyker upp som Marlos räddande ängel, är orimligt peppad på att sitta uppe om natten och vakta en bebis och glo på Marlo när hon ammar. Hon bakar dessutom muffins med avancerat strössel och städar utan att någon har bett henne. En kontrast till den livströtta Marlo med andra ord, och rimligen framstår hon mer som en fantasifigur än en barnkär 26-åring. Att jag satt och störde mig på henne genom hela filmen fick sin förklaring till slut, men jag tyckte nog att man hade kunnat göra en bra film utan denna twist. Exakt hur bokstavligt man ska tolka vissa händelser i filmen är kanske inte poängen, men ändå. Jag har litet svårt för detta omständliga sätt att beskriva en mamma som ”tappat det”.

Andra invändningar är att filmen emellanåt nästan ursäktar sig för att den försöker sig på ett tungt ämne, och är tvungen att kasta in ”roliga” klichéer för att inte skrämma slag på publiken. Som detta mantra att ”en bra mamma” skulle vara en person som bakar perfekta cupcakes och skaffar platt mage inom en månad efter förlossningen. (Att Marlos magvalkar noteras av familjens 8-åriga dotter kändes väldigt ”skrivet”). Kanske är det den amerikanska kontexten som spökar.

Det som förlåter Reitman/Codys experimenterande är de fina scenerna mellan Marlo och hennes barn. Särskilt Jonah som tycks lida av ångest och har ett extremt behov av rutin. Den där borstfria kramen mot slutet kramade en tår ur min tårkanal i alla fall.

Detta var månadens filmspanarfilm! Klicka er vidare för att se vad mina kära bloggkamrater tyckte om denna föräldraskräckis:

Fiffis filmtajm

Rörliga bilder och tryckta ord

Jojjenito

Har du inte sett den? (Carl)

Fredrik on film

A Quiet Place (2018)

I en nära framtid har planeten invaderats av insektsliknande aliens med superhörsel. Gaphalsar gör sig icke besvär. Man blir köttfärs om man släpper ut ljud högre än den mjukaste viskning. Utomjordingarna är nämligen också mycket snabba, och täckta av ett pansarstarkt skal, så tji den som yppar sig i onödan.

När filmen tar vid är majoriteten av den mänskliga befolkningen utrensad från jordens yta – typ. En familj om fem rör sig med långsamma rörelser, barfota, inne i ett plundrat apotek. De kommunicerar med blickar och teckenspråk. Mamma, pappa, tonåring, mellanbarn och en lill-knodd. När den sistnämnda, iklädd tjock stickad mössa, kommer släntrande med något han hittat bland hyllorna, fryser familjen till is och stirrar skräckslaget på honom. Har han hittat en handgranat, eller något annat vapen?  Nej, det är en leksak. En batteridriven rymdraket, eller om det var ett jetplan. Det hade lika gärna kunnat vara en handgranat – för om pojken hade slagit på den … –> insekter –> köttfärs. Pojken skiljs från den livsfarliga leksaken och batterierna plockas ur.

Det är inte första, och sannerligen inte sista gången katastrofen avvärjs, för fällorna och farorna är så otroligt många i en värld där allting måste ske i komplett tystnad. Och det är helt klart i utforskandet av denna premiss som filmens styrka ligger. Inte minst förstår man att det är tack vare tonåringens (spelas av Millicent Simmonds som är döv i verkligheten) hörselskada som familjen klarat sig så här långt. Att kunna kommunicera med teckenspråk har nämligen sina fördelar när man delar planet med köttätande, blinda insekter som söker sig till sina föda via ljud.

Att vända en svaghet till en styrka är sympatiskt förstås, men visar också hur vana vi är att göra ljud. Hur mycket av det som gör oss till vilka vi är. Att spela musik på hög volym och att dansa loss när vi vill uttrycka oss, att skrika när vi är arga eller rädda, att skratta när vi hör något roligt, att slänga något i väggen när vi är förbannade. Ingenting av det är längre möjligt i den nya världen, vilket har lett till att de ljudliga uttrycken har ersatts av kontrollerade slow motion-rörelser. Tråkigt?

Ja, kanske. Men det ligger också något djupt respektfullt i de långsamma vardagssysslorna. Själva handlaget får betydelse. Mamman (Emily Blunt) står för flera av dessa scener; när hon kramar vattnet ur tvätten utan att låta vattnet plaska, delar ut mat på enorma salladsblad, eller muntrar upp mellanbarnet med en lustig grimas. Blunt är för övrigt lysande som alltid och tvingas uthärda förlossningssmärtor och en rostig spik i foten under filmens mest enerverande scen.

Utomjordingarna då, är de något att ha?

Nja. När de där insekterna väl dyker upp kan jag inte påstå att jag tycker att de är särskilt spännande att titta på, tvärtom är idén om dem mer skrämmande. Filmskaparna gottar sig i närbilder på det vidgande örat och monstrens ”flappy meat face” som mest liknar en brännskadad knytnäve. Men att de reagerar så extremt snabbt, och nästan maniskt, på vilket ljud som helst är (om man gitter bry sig) egentligen rätt märkligt. Det är ju inte särskilt energieffektivt att springa halsen av sig så fort man hör ett ljud – för allt som skapar ljud är ju inte ätbart? Man undrar hur deras hemplanet ser ut. Är den extremt liten? Har de käkat upp allt?

Spänningsscenerna funkade i stunden, jag satt ofta med axlarna vid öronen, men var ganska likartade och generiska. Någon gör bort sig, hej och hå så kommer en insekt löpande.

John Krasinski passade perfekt som självuppoffrande pappa, och torde få regissera fler filmer. Om man får önska något så vore det att han skalar bort ett par lager sentimentalitet till nästa gång, det breddes på lite för tjockt i den här parents worst dream-skräckisen – speciellt mot slutet. Filmen led också av övertydliga planteringar och ett bildberättande som skulle kunna liknas vid blinkande vägskyltar. Ditåt ska vi – jo tack, jag är inte blind till skillnad från filmens kackerlackor från yttre rymden.

Ps. Var det någon mer än jag som uppfattade att titelspåret från amerikanska ”The Office” spelades under en kort sekund i scenen precis innan Blunt kommer ner i källaren med musik i öronen och dansar med Krasinski? Jag vet ärligt talat inte om det var ett prank från någon i publiken eller en del av filmen. Ds

Det här var månadens filmspanarfilm och jag hade sällis på bio av de Tysta Tre:

Sofia – Rörliga bilder och trycka ord
Fiffi – Fiffis filmtajm
Johan – Jojjenito

Suburbicon (2017)

Något är inte som det ska i den idylliska 50-talsförorten Suburbicon. Ungefär samtidigt som den (mörkhyade) familjen Mayers flyttar in i grannskapet prövas familjen Lodge (vithyad, precis som 99 procent av det lilla samhället) av ett oväntat dödsfall. Pojken Nicky (Noah Lupe) förlorar sin mamma Rose (Julianne Moore) efter ett brutalt inbrott och finner sig lämnad i händerna på en distanserad pappa, Gardner (Matt Damon), och Roses tvillingsyster Margaret (Julianne Moore).

Den senare flyttar in i huset eftersom ”pojken behöver en mor” och om inte förr så får nu Nicky korn på den Märkliga Stämningen som så småningom mynnar ut ut i en skitstorm av Coen-kaliber.

Det är till en början svårt att riktigt greppa vart filmen är på väg, men tidigt etableras i alla fall en relation mellan Nicky och grannsonen Andy. Deras gräsmattor delas i hälften av ett enkelt staket, över vilket det går att kasta boll, och utbyta ormar och gräshoppor om man så vill. Där finns en barnslig vänlighet, ännu inte färgad av vuxenvärldens fördomsfulla världsuppfattning.

Ju mer familjen Mayers ignorerar det rasistiska samhällets utfrysningsförsök desto mer ökar frustrationen hos Suburbicons invånare. Andy förklarar för Nicky att det är viktigt att inte visa att man bryr sig (fast det gör han förstås).

Pojkarnas vänskap pågår bara i periferin egentligen, liksom den rasistiska mobbens allt aggressivare övertramp, medan den Märkliga Stämningen inom familjen Lodge nystas upp framför våra ögon. Utan att gå in på detaljer är det en klassisk Coen-historia, en komprimerad ”Fargo”, fast utan dialekt och med hälften så engagerande rollfigurer. Den som lämnar störst avtryck är Noah Jupe i rollen som Nicky, och Oscar Isaac som rättfram försäkringsagent.

Men jag vet inte.
Clooney/Coen lyckas aldrig riktigt engagera mig, mer än att jag tycker riktigt, riktigt synd om Nicky som tvingas genomleva den ena tragedin efter den andra. I stället för att skratta får jag magknip rätt ofta, och jag vet inte om det är meningen att jag ska känna så.  När ”Suburbicon” är som bäst kan man nästan tolka den som självkritisk. För samtidigt som redan välmående vita medelklassmänniskor spiller blod över Aruba-resor (eller gör filmer och tv-serier om vardagsmödor som övergår till mord) tvingas svarta familjer utstå ett helvete bara genom att existera.

Det må finnas en (välmenande) övertydlig poäng om vilka som egentligen är bråkmakarna i Suburbicon och visst duger detta som ”helt okej” underhållning. Men på det stora hela känns filmen varken tillräckligt kul eller upplysande om rasism, utan snarare en smula vilsen bland blodpölar och stärkta bomullskläder.

 

Det här var månadens filmspanarfilm! Läs mina fellow biospanares åsikter om det senaste Coen-bedrägeriet nedan …

Sofia (Rörliga bilder och tryckta ord)
Fiffi (Fiffis filmtajm)
Johan (Jojjenito)

Blade Runner 2049 (2017)

Det är väl bäst att ha det sagt: Ni som redan älskar Denis Villeneuves ”Blade Runner”-uppföljare kommer kanske inte förstå den här texten. Ni som myste ikapp med Ryan Gosling i fårskinnsrock, som föll pladask för Roger Deakins precisionsfoto, och ni som fick goosebumps deluxe av islänningen Jóhann Jóhannssons musik – risken finns att ni inte kommer förstå ett skvatt av min kritik. Eller så fattar ni, och himlar strax väldigt mycket med ögonen. Skriv en kommentar vetja. Men jag ska försöka att vara pedagogisk som jag bara kan. OK?

 

Obs! Detta är inte en helt spoilerfri text. 

”Blade Runner 2049” är en fantastiskt snygg och stämningsfull film. Det är en film som vill säga något om hur det är att nästan höra till,att nästan räknas, att nästan vara människa. Ryan Gosling har fått förkroppsliga dessa nästan-känslor i replikanten K (en människolik, organiskt framställd robot). Han jobbar som polis i ett dystopiskt Los Angeles och har som uppgift att jaga rätt på och ”pensionera” replikanter som inte har någon tidsbestämd livslängd. De är upproriska och ej att lita på. Således måste dessa forna slavar kasseras. Problemet är förstås att det inte går att se vem som är vilken sorts replikant, utan det krävs en scanning av ögat för att ID-numret ska  avslöjas. Ett inte så litet problem om replikanten ifråga är stort som ett berg och starkt som fyra oxar.

Filmen inleds nämligen med ett möte mellan Ryan Goslings normalbyggda K och Dave Bautistas kraftfoderbyggda Sapper Morton. En gryta puttrar på spisen, och i ett av det enkla kökets hörn sitter polisen K och väntar i skuggorna. En släng av lättkokt noir utspelas därefter.

K rapporterar till sin chef, Lieutenant Joshi (Robin Wright), men innan han lämnar platsen i sin ”Back to the future”-kärra så upptäcker han en gul blomma intill ett träd. Assisterande robot scannar av marken och avslöjar en nedgrävd kista. (Man kan ju fråga sig varför replikanterna inte har en scanner-funktion, men men).

Vem som ligger begravd där hinner man lista ut innan Dr. Coco ropar gravid kvinna, men det ska ändå till en liten utredning där K besöker Wallace Corporation med en påse hår för DNA-testning (en av filmens bättre scener). I ett försök att inte avslöja mer av handlingen går jag vidare till vad jag fann så problematiskt med ”BR2049”.

För det första måste man ju ställa frågan: Varför? Hur motiverar man en uppföljare till en film som fått en sådan kultstatus, och som dessutom (med mening) lämnade fansen med fler frågor än svar? Originalet rörde vid de filosofiska frågorna med lätt hand, subtilt inbäddade i en futuristisk noirfilm. Den tog avstamp i sin egen tid (1982), även om den ska utspela sig 2019 och blickade framåt, och kanske är det här ”BR2049” gör det största misstaget – uppföljaren 2017 tittar nämligen bakåt med en nostalgisk blick och tillför inte mycket framtid om man ska vara ärlig. Det ska vara hologram-användningen då, som faktiskt var ett rätt så tjusigt inslag.

Även om miljöerna är riktigt snygga, i synnerhet Wallace Corporations tics-framkallande inredning (fladdrande vattenspeglingar), så har man lånat mycket av stilen och exteriörerna från originalet bortsett från de gyllene färgtonerna. Teknologin tycks ha gått framåt, exempel: K:s ai-system i hemmet där Joi får honom att tro att hon lagat en blodig biff till middag, stället där replikantminnen skapas, Niander Wallace svärmande ”syn-robotar” – samtidigt som man har behållt retro-80-talskänslan i mångt och mycket. Mobiltelefonen tycks aldrig ha existerat. Nej man måste gå till bilen för att ringa sin chef minsann.

Allt detta hade jag nog accepterat om det funnits något annat att engagera sig i.  Karaktärer att bry mig om. Men det är tunnsått. K:s lilla hang-up på Joi utforskas inte tillräckligt för att jag ska bry mig om deras udda relation. En ai och en replikant = svårt att få blodet att pumpa, ha ha! Scenen där K får sig ett nyp i filmhistoriens kanske osexigaste trekant (även om det var rätt spexigt), kändes inte riktigt så viktig som den försökte vara. Men vi fick i alla fall checka av två kvinnoroller som vi är vana vid att se på vita duken: 1) den självuppoffrande och 2) den prostituerade. Jag gillar Mackenzie Davis, men att hennes rollfigur var tvungen att ligga med K (mot betalning) för att klämma fast en sökare på hans rock kändes onödigt komplicerat … men vad gör man inte för konsten, Denis Villeneuve?

Och det var inte bara de levande kvinnorna som kastade kläderna, det är kvinnoben, bröst och fylliga läppar vart K än vänder blicken i form av statyer, artificiella intelligenser och datagjorda hologram! Framtiden är naken, men ingen verkar gå igång på det.

Inte heller storyn känns särskilt spännande eller originell, tvärtom fick jag YA-vibbar mot slutet när rebellerna gjorde sig till känna. Upptakten till ännu en uppföljare får man förmoda, men det fick då inte min puls att stiga för fem öre. Överlag saknar filmen en egen agenda och förlorar sig i minnen från förr. Det är som om jag sett allt redan, om inte i ”Blade Runner” (1982) så i andra sci-fi-filmer. Det i filmen som faktiskt väckte någon form av nyfikenhet, replikanten Luv till exempel, tog man inte tillvara på och hon föll slutligen ner i den förutsägbara mallen: ond, men foglig, hejduk. Man anade ju ett uppror mot Wallace i hennes kantiga ansikte, men hon slutade som fiskmat.

Så jag måste återgå till kärnfrågan: Vad är det i den här historien som fick Ridley Scott att öppna plånkan och Denis Villeneuve att göra en uppföljare till en kultklassiker? För allt jag kände att jag fick var en storstilad uppvisning i desktop-affischer utan några bra citat. Det skulle i så fall vara repliken från en gigantisk reklamprojektion av Joi: ”You look lonely”. 

I slutändan har jag inte hjärta att ge filmen ett lägre betyg än godkänt. Det är liksom inte en dålig film, men den lämnar mig kall och ifrågasättande. Och det tror jag inte var känslan den ville förmedla. Eller?

Det här var månadens filmspanarfilm och jag misstänker att ”BR2049” kan vara något av en vattendelare? Låt oss se efter:

Jojjenito

Fiffis filmtajm

Fripps filmrevyer

Rörliga bilder och tryckta ord

Filmitch

Movies-Noir

Det (2017)

Jag skrev nyligen en filmrecension på uppdrag av TT Nyhetsbyrån om nyinspelningen av Stephen Kings kanske otäckaste påfund någonsin, Pennywise ”den dansande clownen”, a.k.a. ”It” eller som vi säger på svenska: Det. Eftersom det är ett uppdrag som inte har med bloggen att göra så länkar jag till själva recensionen här.

Men – eftersom jag har lite mer utrymme här (TT:s recensioner har en begränsning om 2000 tecken) kan jag tillägga ett par saker. Eller bara bre ut mig lite till. Det är ju min blogg 😉 

First of all. Jag tyckte faktiskt inte att den var särskilt otäck, det står jag fast vid, däremot var den jäkligt snyggt gjord vilket jag inte underströk i recensionen. MYCKET snyggare än tv-serien från 1990. Kanske lite för snygg. För mest satt jag och störde mig på att de lagt ”specialeffekter” på Bill Skarsgårds ögon och ljussatt så dramatiskt att det överskuggade den verkliga faran. 

Tänk vilken film det hade kunnat vara om man jobbat upp stämningen lite bättre och snålat med clown-frossan! Tyvärr smulade man sönder varenda möjligt spänningsmoment med ett avslöjande soundtrack som liksom sprang före och varnade: NU BLIR DET SPÄNNANDE. Och så blev det inte det bara för det.

Visst gör väl Skarsgård ett OK jobb, men jag fick aldrig riktigt känslan av en människa bakom de där saftigt hängande läpparna och den enormt höga pannan. Det är inte bara Tim Currys clown som spökar (…) utan jag tror att man helt enkelt eliminerade det som är typiskt för clownen: den tragikomiska känsligheten, men framför allt vänligheten. Skarsgårds clown låtsas inte vara barnkär för en sekund, man ser ju direkt att han vill bitas.

Något som jag också tänkte på var rollfiguren Mike. En papperstunn karaktär som manusförfattarna verkar ha glömt kvar på 50-talet, för inte kändes det som 80-tal hela den där får-prylen och en farsgubbe som går på om livets hårda skola. Ärligt talat hade jag glömt bort Mike när jag satt och skrev recensionen och det var på håret att han inte ens nämndes. Något som min bloggkollega Sofia även påtalar i sin text – och vågar avslöja liiite mer om? Jag minns inte hur det var i boken, men med tanke på att originalet utspelas på 50-talet skulle man ju kunna misstänka att rasism var ett av Henry Bowers motiv?

Sedan vill jag ge en eloge till filmens unga skådespelare, väldigt fint samspel mellan Derrys ”förlorare”, med ”Midnight Special”-Jaeden Lieberher i ledarrollen.