Rocky (1976)

Skärmavbild 2016-02-04 kl. 13.33.49

Det är konstigt hur det kan bli. När jag var liten, och även senare i tonåren, hade jag en genuin fablesse för Rocky IV (1985). Jag älskade filmen. Tror till och med att jag gav den en femma på Filmtipset.

Handling: Ivan Drago den onda ryssen (Dolph Lundgren) dödar Rockys bästis, Apollo Creed (Carl Weathers), vilket får Rocky (Stallone) att ge sig in i ringen igen. Till smäktande åttiotalsmusik springer Rocky i bergen och gör pull-ups i en enkel stuga medan Drago spänner musklerna på högteknologiska löpband. Spänningen. Hämnden. Revanschen.

Slutsats: Filmen har ju allt!

Under åren som gått har ignorerat min inre röst som utsåg Rocky IV till en av de bästa filmerna från min barndom. Jag glömde bort min idol.

Lugn. Jag kommer inte kapitluera och säga att jag älskar Sylvester Stallone över allt annat – japp, Fiffi jag tänker på dej – och hävda att det är den bästa Rocky-filmen. Men jag skulle vilja återupprätta min heder och erkänna att Rocky IV alltid kommer att ha en plats i mitt hjärta. Det är en klassiker. Punkt.

Insikten om min bortträngda Rocky-kärlek kom ikapp mig efter att jag såg om första filmen i serien, Rocky (1976). En ännu större klassiker förstås. Nu när Stallone är Oscarsnominerad för sin biroll i Creed (2015) kändes det rätt att gå tillbaka och kika på hur allting började.

Med Rocky fick ju ”the italian stallion” sitt stora genombrott i Hollywood och två Oscarsnomineringar, en för bästa manliga huvudroll och en för manus, på CV:et. Stallone vann ingen statyett den gången, men filmen kammade ändå hem tre Oscars för bästa film, regi (John G Avildsen) och klippning.

Och jag måste säga att det är välförtjänt. Stallone gör en perfekt rolltolkning av den uträknade, småfifflande, skönsnackande Rocky Balboa. En fighter, ja visst, men typ världens snällaste boxare – hans temperament går att jämföra med hans sköldpappa som ligger och skvalpar i fiskskålen. Boxare porträtteras ofta som arga muskelberg, men inte Rocky. Rocky är Ferdinand. Han stannar hellre i djuraffären och sniffar på Adrian.

Inte ens när Rocky blir provocerad vill han konfrontera någon annan med ilska. Som i scenen där han skäller ut tränaren Mickey (Burgess Meredith) efter att han lämnat Rockys lägenhet, trots att Mickey om någon förtjänade att höra det ansikte mot ansikte. Sedan springer Rocky efter honom och skickar fram försonings-näven. När såg man den sortens manlighet på film senast? Var det 1976?

Det finns många fina scener som klamrar sig fast på näthinnan, inte minst när Rocky springer genom Philadelphia efter att det blivit klart att en ”nobody” ska utmana världsmästaren Creed i en match. Folk tittar efter honom och han ser för första gången ut att ha liiite självförtroende. Åh, Rocky.

Skärmavbild 2016-02-04 kl. 12.25.03

Kärlekshistorien melllan Rocky och Adrian (Talie Shire) är också väldigt intressant – och ovanlig. Han ger sig sjutton på att dejta den blygaste tjejen i stan, trots att folk säger att hon är efterbliven. (Och hon ser faktiskt ut som en liten tant, alternativt bibliotekarie med bokstavskombination.)

Så vad är det han faller för?

För det första har Adrian en personlighet, det är inte alla film-flickvänner förunnat. För det andra är det en mycket udda, men varm personlighet. Jag skrev i min recension av Southpaw att den inte var så gräslig, men med Rocky färskt i minnet känns Rachel McAdams ”Eminem-pinuppa” som en pinsam fadäs jag helst glömmer. Adrian som person är motsatsen och det säger jag i positiv mening. Hon är plågsamt blyg, men biter sig inte i läppen och fladdrar med fransarna för att egga upp sin friare som i Fifty shades of Grey

Bara det att hon är 30 år och ogift (detta är 70-talet), bor med sin bror och inte drar på smilbanden för billiga komplimanger eller dåliga skämt, utan att det ses som något negativt! Och hon får ändå boxarkillen som går runt i skinnpaj med hatten på sned och snackar hela tiden. Man kanske kan kalla henne kvinnornas svar på Edward Scissorhands – en märklig typ som accepteras för den hen är. Och är inte det vad Rocky i grund och botten handlar om, i åtminstone första och andra filmen; att försöka acceptera den man är?

I dag har sjunde ”Rocky”-filmen: Creed svensk biopremiär. Missa inte den om du vill dröma dig bort i Stallones nallebjörnsögon och spela piano på ”Fruitvale station”-skådisen Michael B Jordans magrutor. Skämt åsido – det är en sevärd film som i mina ögon nästan kommer upp i originalets kvaliteter.

Läs gärna min recension av Creed i Metro (som jag skrev för TT).

wp-bat-4

The Revenant (2015)

Skärmavbild 2016-01-21 kl. 14.52.07Observera att detta är en inte helt spoiler-fri recension.

Jag kan inte hjälpa det, men så fort jag tänker på The Revenant blir jag full i skratt. Filmen är inte ett dugg komisk, inte avsiktligt i alla fall, men när jag tänker tillbaka på Leo DiCaprios brutna kropp och smutsiga ansikte inuti en djurhud, så spritter det till i mungipan, som en tics. Jag vet inte om jag kan förklara det, men jag ska försöka.

The Revenant är en förtjusande film, framför allt på grund av sin ursinnigt, fysiska gestaltning av Hugh Glass umbäranden i vildmarken. Det existerar inte en sekund av tvivel om att DiCaprio upplever allting på riktigt, att han faktiskt slåss med en grizzlybjörn, att hans reflexer att blåsa på sina fingrar efter att ha kravlat upp ur det kalla flodvattnet är genuin, att han trycker in en rå bisonlever i munnen för att han är utsvulten, men likväl får kväljningar. Allting känns på riktigt och det är inte ENBART tack vare att Leo är en stabil skådis, utan för att regissören Alejandro González Iñárritu skapade förutsättningarna för det genom att släpa med sig hela inspelningsteamet ut i den riktiga vildmarken. Hans fotograf, Emmanuel Lubezk (Oscarsnominerad för besväret), filmade t.ex. enbart i naturligt ljus, vilket satte en enorm press på hela teamet kan man gissa, och lät DiCaprio flåsa rakt in i linsen så att den nästan immade igen. Det är intimt, snyggt och på gränsen till ”för filmiskt”. Det händer fler gånger under filmen att jag sitter och tänker på att det är en häftig film, vilket ingalunda är ett gott betyg för upplevelsen, men det kan också bero på att hajpen kring The Revenant blåst upp förväntningarna och medvetenheten kring vad det var jag satt och glodde på.

Skärmavbild 2016-01-23 kl. 15.56.19

Det komiska ligger heller inte i historien kring Glass; vilken är rätt slätstruken om du frågar mig. Det finns intet nytt i vare sig det övergripande temat (en man som söker hämnd när han förlorat allt), eller kärlekshistorien mellan den vite erövraren och en av ursprungsbefolkningens kvinnor. Den döda ”hustrun” som ler mot Glass i drömsekvenser, representanten för liv i den karga ödemarken, känns direkt oinspirerande och klichéartad. Att inte ta chansen och göra någonting annat än Dansar med vargar 2.0. är lite slappt. Jag fick ingen feeling alls för deras gränsbrytande kärlek och det går inte att utskönja några karaktärsdrag hos henne, vilket gör att hon bara blir en anonym (ointressant) skugga i hans minne. Sonen Hawk är lika anonym han, trots att han är närvarande i kött och blod. Det finns en bra scen mellan Glass och Hawk och det är när den förra ger den senare en hurring och säger åt honom att inte utmana sin (underlägsna) ställning. Det är en tragisk scen, men det finns något ömt med det hela.

Det rådde även en viss förvirring kring vilka dessa fångstmän arbetade för. Av någon anledning trodde jag att de var en del av militärmakten. Kanske för att det fanns en Kapten Henry (Domnhall Gleeson), kanske för att man får se flashbacks där soldater bränner hyddor. Dessutom hade de en moralkodex som om de vore soldater: ”leave no man behind” osv.

I början kastas man som tittare rakt in i en ganska actionfylld scen, men trots att manusets ganska övertydliga repliker borde ha gjort situationen glasklar – rädda skinnen, lämna skinnen, göm skinnen, hur ska vi få betalt för skinnen, vems är skinnen? – så hade jag svårt att ta in att de ”bara” var fångstmän, kanske för att de figurerade i en sådan känslig, politisk kontext. Jag har det ännu inte helt klart för mig, så förklara gärna vad dessa fångstmän egentligen hade för befogenheter och uppdragsbeskrivning.

Då jag inte hade läst särskilt mycket om filmen innan hade jag problem med att placera in exakt när dessa händelser ägde rum. Det kan i och för sig bero på min egen okunskap om den amerikanska historien på ett mer detaljerat plan. Tyvärr bidrog denna tankeverksamhet åt att jag blev en aning ofokuserad och smått irriterad. (För visst fick man ingen tidsangivelse när filmen drog igång?)

Så, nej. Det är heller inte kontexten som får mig att le när jag tänker på The Revenant.

Scenerna som får mig att dra på smilbanken är de oförblommat groteska, och de för en civiliserad och bekväm människa, otänkbara situationer som vår protagonist, Glass, finner sig i för att överleva. Hans nakna kropp inuti en häst, hans tur i oturen när han rider ut för ett stup och landar i en gran, beslutet att lägga krut på halsen och tutta på med en handfull fnöske för att få blodkärlen att sluta sig (eller vad det var han gjorde). För att inte tala om den skräckfyllda striden med grizzlybjörnen! Årets ballaste scen! Jag skrattar för att det är så sinnessjukt långt från den varma biosalongen där jag sitter med magen full av indisk mat och smaken av cappucino på tungan. Jag skrattar för att det är en absurd upplevelse – men jag välkomnar den med ett brett leende.

The Revenant handlar om en man som ”återvänder från de döda”. Hugh Glass borde inte ha överlevt där ute i vildmarken i början på 1800-talet. Men han gjorde det. Och det är fanimej bra jobbat.

3-5-5

Uppdatering: Det kändes orättvist att sätta 3 på en film som trots allt lämnar ett (delvis) starkt avtryck, men ärligt talat känns inte helheten som en 4, så jag sänker betyget och landar på ett diplomatiskt 3,5.

The Revenant har svensk biopremiär nu på fredag den 29 januari.

Fler som sett The Revenant och som kanske inte blev fulla i skratt. Eller?

Flmr
Jojjenito
Movies-Noir
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den?
Rörliga bilder och tryckta ord

 

academy-awards-filmstrip-logo

#Oscars2016 – spekulationer!

Om Leonardo DiCaprio får en Oscar för sina ”grunts” och fysiska skådespelarinsats i The Revenant, so be it. Jag tycker han förtjänat det. Han borde ärligt talat ha fått minst en Oscar redan. Jag tycker däremot att den skådespelare som lämnade störst avtryck i filmen var Tom Hardy, även han nominerad fast för bästa manliga biroll. Alejandro González Iñárritu är nominerad för Bästa regi andra året i rad. Förra året kammade han hem tre Oscars för Birdman och före det var han nominerad för Babel, 2007. Personligen har jag andra favoriter i kategorin: George Miller (Mad Max) och Tom McCarthy (Spotlight) till exempel. Jag har ännu inte sett Room (Lenny Abrahamson) och The Big Short (Adam McKay).

Bästa foto-kategorin har kanske aldrig haft så hög konkurrens som i år, där Emmanuel Lubezki fajtas mot fullpoängare som Mad Max: Fury road, Sicario, The Hateful Eight och Carol (den sista har jag inte sett). Att The Revenant är nominerad i alla tunga kategorier (film, regi, skådespelare) och en hel hög som har att göra med filmens look (ljud, ljus, design) – men inte manus, förvånar mig inte alls. Storyn är ingen kioskvältare, varken på papperet eller i genomförandet.

Min gissning?
Det är så sjukt hög klass på nomineringarna i år att det känns som att The Revenant skulle kunna förlora i samtliga kategorier! Leo DiCaprio största hot är enligt min mening Eddie Redmayne i The Danish Girl (utan att ens ha sett den), och jag tror att Tom Hardy förlorar sin birollstatyett mot Sylvester Stallone (Creed) eller Mark Ruffalo (Spotlight).

The Revenant skulle kunna ta hem priset för Bästa film trots brister i manus, men jag hoppas på Mad Max 🙂 Det är dock den svåraste kategorin att förutspå och historiskt sett hade jag aldrig lagt mitt bud på att Argo skulle klå Les Misérables, Silver Linings Playbook och Zero Dark Thirty (2012), eller att Slumdog Millionaire skulle sno statyetten från Milk och The Reader (2008), att Crash ansågs vara en bättre film än Brokeback Mountain (2005). Inte ens med facit i hand kan jag begripa att filmer som Up in the Air (2009), Toy Story 3 och The Kids Are Allright (2010) ens nominerades. Inte för att dessa skulle vara dåliga filmer. Men bästa filmen det året? Knappast! Vissa år är rena rama vilda västern.

Det vore uppfriskande om Brooklyn vann, en lysande och aktuell film med fantastiska Saoirse Ronan i huvudrollen. En film med en kvinna i huvudrollen har inte vunnit denna kategori sedan 2004, då Million Dollar Baby med Hillary Swank som affischnamn kammade hem priset.

The Revenant skulle kunna vinna för bästa foto, fast visst borde väl Robert Richardson vinna för sina ambitioner med The Hateful Eight ?! Å andra sidan…  John Seale borde få pris för Mad Max. Eller kommer juryn låta samvetet styra och ge Oscarn till den 13-falt Oscarsnominerade Roger Deakins för Sicario? Nja, men vad som helst kan hända och jag tycker att alla de nominerade förtjänar en statyett.

Störst chans har kanske The Revenant trots allt i regiklassen. Både Tom McCarthy (Spotlight) och Adam McKay (The Big Short) känns lite för nya i sammanhanget, trots att de uppenbarligen krossat glastaket genom att bli nominerade. Room av Lenny Abrahmson känns typ för ”smal” för att vinna. Eller vad tror ni? Oscars-racet har börjat!

The Forest (2016)

The_Forest_PosterLördagens filmspanarfilm valdes av Fiffi och eftersom alla redan hade gått och sett The Hateful Eight lagom till filmspanarträffen föll hennes val på en rysare med Natalie Dormer (Margaery Tyrell från Game of Thrones) i huvudrollen.

The Forest är regissören Jason Zadas långfilmsdebut och handlar om den  unga, amerikanska kvinnan, Sara, som när tvillingsystern Jess försvinner, åker till Japan för att leta rätt på henne. Enligt skolan där Jess undervisade i engelska försvann hon i den mytomspunna skogen Aokigahara, dit folk beger sig för att begå självmord. En märklig plats för en skolklass att besöka måhända, vilket Sara (Dormer) poängterar i filmen, men ”Självmordsskogen” (som finns på riktigt) ligger vid foten av Mount Fuji, Japans högsta berg, och är således en viktig, geografisk plats för unga studenter.

Sara är inte förvånad över systerns val att spontanförsvinna och önskan att utforska skogen, som enligt sägnen hemsöks av de döda, då Jess alltid varit den äventyrligare sorten – men hon blir ändå orolig eftersom Jess lider av psykisk ohälsa och försökt begå självmord vid flera tillfällen. Så trots att oddsen talar för att Jess är död – tydligen slutar den japanska polisen leta efter 48 timmar utifrån slutsatsen att hon begått självmord – bestämmer sig Sara att ge sig ut i skogen och leta. Hon ”känner” nämligen genom tvillingbandet att Jess fortfarande är vid liv.

Några nätter innan hon ger sig av drömmer Sara att hon hittar Jess gula tält i en murken, gammal källare. Inuti tältet sitter Jess, i barngestalt, kanske 7 år gammal, och ser vettskrämd ut.

I sällskap av Aiden, en australiensisk journalist, som tycker att Saras sökande efter tvillingssystern kan bli en bra story, och Michi, en japansk, skogskunnig guide beger sig Sara ut i den täta skogen, och man kan väl säga att hon hittar mer än hon hade kunnat ana.

The Forest är en dussinrysare som varken är svindålig eller särskilt bra. Natalie Dormer gör sitt jobb och filmen också. Jag rycker/skriker till och slänger upp händerna framför ansiktet minst tre-fyra gånger (jag är förvisso lättskrämd), och förbannar diverse rynkiga gummor och japanska skolflickor i uniform som tenderar att dyka upp i mörka vrår och skogsgläntor där det nyss inte synts till en enda levande själ. Filmen har vissa logiska luckor, dock inte så grava att jag blir irriterad under filmens gång, utan det är sånt jag tänker på efteråt.

En kanske inte helt spoilerfri slutsats:

Det finns en undermening i filmen som tilltalar mig, men som kommer på skam på bekostnad av viljan att skrämma tittaren med ovan nämnda element. De psykologiska stråken planteras klumpigt och man kommer inte i närheten av någon tillfredsställande aha-upplevelse i nivå med mästarrysaren The Others – en orättvis jämförelse måhända, men det är min enda måttstock – även om man i slutändan förstår att Saras sökande efter systern inte handlar om en konfrontation med systerns, eller skogens, demoner, utan hennes egna hjärnspöken.

Problemet är att dessa ”spöken”, aka Sanningen med stort S, är som en öppen bok för en normalbegåvad person och det framgår inte varför Sara över huvud taget behövde springa ut i Självmordsskogen för att inse att luftslottet var en källare.

wp-bat-2

Ett viktigt jävla Ps. Biopubliken var nog de som satte störst skräck i mig. VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ FOLK? På riktigt. Ta inte med papperspåsar/inslagspapper/chipspåsar som ni öppnar och knöklar ihop mellan varje gång ni fiskar upp vad det nu är ni måste trycka in i brödhålet varannan minut under filmens gång. Snälla. Köp en pappmugg, ät som folk, du sitter inte hemma i vardagsrummet. Lys mig inte i fejset med DIN mobil. Jag hör dig. Jag ser dig. Jag önskar jag visste var du bodde. Snälla SF, jag är beredd att betala mellanskillnaden för popcornen och läsken, bara jag slipper den här skiten på bio. Lätt. Våga prova. Sätt upp en snacksfri visning och låt biobesökarna pröjsa 160 spänn istället för 110 eller 120. Se hur många som kommer ändå. Jag kommer stå först i kön. Ds.

Filmspanarna logga

Månadens filmspanarfilm lockade inte färre än fyra filmbloggare. Spana in deras recensioner av The Forest här:

Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (Carl)
Jojjenito

Nytt år, nya rutiner

Skärmavbild 2016-01-09 kl. 15.13.47.png

Jag skrev ett långt inlägg inför årsskiftet, gjorde en lista över en massa filmer som jag missat att skriva om och listade sådant jag hade skrivit om. Och så vidare. Jag var nästan klar när jag plötsligt insåg jag inte skrev för att jag tyckte att det var kul. Det var snarare ett måste som berodde på prestationsångest. ”Borde jag inte…”

Jo, jag kanske borde. Men jag vill inte.

Jag vill skriva för att jag tycker att det är kul, för att jag har någonting vettigt att säga om den där filmen eller tv-serien som jag blivit så totalt uppslukad av, eller riktigt besviken på. Tyvärr så funkar min hjärna så att den hatar commitments mer än något annat i världen. Den flyr helst när någon plockar upp en kalender och vill mura in mig tillsammans med hen en söndag om fyra veckor. Som ett djur i bur kastar jag mig mot spjälorna i ett sista försök att ta mig bort från mitt öde. Missförstå mig inte, jag tycker oftast om den här personen och det vi ska göra kan vara hur kul som helst, men det är något med ”måste”, ”borde”, ”ska” som skrämmer livet ur min lilla hjärndemon. Den väljer hellre andra ord ur vokabulären. Som ”kanske”, ”vore roligt”, ”om vi känner för det”.

Utan att fördjupa mig mer i mina psykologiska demoner vill jag med detta inlägg ge en förklaring till varför jag framöver kommer att skriva mer sällan på bloggen under 2016. Den andra anledningen är att jag helt enkelt har mindre tid att avsätta. Jag pysslar med andra former av skrivande som jag prioriterar högre och därför faller det sig naturligt att dra ner på något annat om man ö.h.t. vill ha tid över till att konsumera film, tv-serier och litteratur.

Helt hopplös är jag dock inte. Jag har bestämt mig för att en film/tv-serie/bok i  månaden är alldeles lagom och hanterbart. Det är en så pass låg målsättning att allt utöver det kommer att kännas som en bonus.

Dessutom har jag funderat på, och denna idé känns lockande, att skriva mer om vad jag läser. Om vad som finns i min bokhylla och varför.

Angående de där listorna (a.k.a. årsrapporten) så kommer de inte att publiceras. De känns redan gamla. Förmodligen dyker filmerna där upp om Filmspanarna listar året 2015 så småningom. (*Blink blink*). Då är jag gärna med!

Med de orden vill jag lyckönska er alla inför 2016 – och skådar in i framtiden!

joy2016.jpgKan 2016 vara året då…

– Jag slutligen tar mig igenom Steglitsan (The Goldfinch) av Donna Tartt som jag brottats med sedan i våras?

– Ser klart andra halvan av Lars von Triers Dogville? (Jag vet, usel idé att stoppa mitt i filmen).

– Tröttnar på Game of Thrones? (Om det fortsätter vara lika halv-kackigt som senaste säsongen är risken stor. Förlåt, men jag är en kräsen tv-tittare, hur bra de första 4 säsongerna än var…).


SER FRAM EMOT:

+ The Hateful Eight på 70mm på måndag och Star Wars: The Force Awakens i kväll! Vilken start på det nya året!

+ Jag har ju varit på semester i Spanien och missat premiärerna av storfilmerna Joy och Macbeth, vilka jag ser fram emot att se inom kort. Liksom  The Revenant som har premiär i slutet av januari!

+ Storfilmer coming up: The Danish Girl, Trumbo, Zoolander 2 , Spotlight (februari), Ghostbusters (juli), The Suicide Squad (augusti), för att nämna några.

+ Femte säsongen av Girls börjar 21 februari och enligt Lena Dunham själv är det näst sista säsongen. Tv-serien är ingen pulshöjare, men omöjlig att sluta titta på.

+ House of Cards säsong 4 har premiär den 4 mars! Obeskrivlig lycka.

+ Vattnet drar av debutanten Madeleine Bäck släpps den 19 mars. Svensk skräck på bruksort låter spännande. Första delen i en planerad trilogi.


 KOMMANDE KANSKEN:

/ Jag har varit, och är fortfarande, rätt ljummet inställd till återupplivandet av tv-serien Arkiv X. Jag ser hellre gamla favoriter dö fridfullt än att ge dem konstgjord andning, men vem försöker jag lura? Klart jag kommer att se åtminstone första avsnittet som släpps 24 januari.

/ Podcasten Serial tog upp tråden igen strax före jul med ett nytt ”tveksamt” fall. Denna gång handlar det om en desertör i den amerikanska militären som hölls fången av talibanerna i 5 år innan han frigjordes genom ett fångbyte. Efter tre avsnitt är jag intrigued, även om det är långt ifrån lika spännande som Adnan-fallet. Om den levererar återstår alltså att se.

/ HBO lanserar tv-serien Westworld. Kolla in trailern!  Ser jäkligt snygg ut och har rejäla skådisar. Känns som att det kan vara något i stil med The Leftovers och i så fall är jag jäkligt pepp!


PODCAST-FAVORITER:

snackaomfilm

Snacka om film med mina filmkompisar Fiffi och Steffo är ett givet inslag i min podcastlista. Kul för att deras filmsmak är rätt olik min och för att det är som att äta en godispåse med nya smaker varje vecka, fast med några bestående ”salta sillar”, så som Veckans utmaning och List of the week.

 

Skärmavbild 2016-01-09 kl. 17.05.25

En varg söker sin pod med serietecknaren Liv Strömquist och författaren och tv-producenten Caroline Ringskog Ferrada-Noli är som att läsa tidningen, fast roligare. De lyckas alltid hitta ett hål i min hjärna och fylla det med nåt smart.

 

Skärmavbild 2016-01-09 kl. 16.30.28Creepypodden med Jack Werner från Sveriges Radio. Spökhistorier från internet som är förvånansvärt välskrivna och engagerande. Första säsongen var klockren, andra säsongen är inte lika bra än så länge, men fyfaaan vad vissa avsnitt är ruggiga. Perfekt sängfösare.

 

psyketPsyket från Sveriges Radio. Journalisten Emmy Rasper pratar med svenska kändisar om deras psykiska hälsa och ohälsa i halvtimmesavsnitt. Hög igenkänning och det är nog tanken; att en ska kunna prata om hur folks olika psyken fungerar, utan att fokusera på psykisk sjukdom.

 

Skärmavbild 2016-01-09 kl. 16.31.42Nerdist Writers Panel (kan ha bytt namn till bara Writers Panel) är en amerikansk podcast där manusförfattare och skribenter inom film, tv, skönlitteratur, serietidningar och musik pratar om sitt skrivande och branschen. Kul att höra Damon Lindelof (Lost) prata om arbetet med att överföra Tom Perottas bok The Leftovers till tv-formatet t.ex (avsnittet den 8 september, 2015).


 

 Det var allt för nu. Vi hörs och ses på bloggen framöver!

 

Mistress America (2015)

Skärmavbild 2015-12-15 kl. 22.23.41.png

Noah Baumbachs senaste blev lördagens filmspanarfilm på mitt initiativ. Jag gillar ju den här snubbens filmer har jag insett. Den tidigaste av honom som jag har sett är The Squid & the Whale (2005), därefter har jag även sett Greenberg (2010), (Frances Ha (2012) och While We’re Young (2014).

Mistress America är omöjlig att inte jämföra med den förra filmen med Greta Gerwig i huvudrollen, fast här är det egentligen Lola Kirke som äger berättarperspektivet.

Hon spelar Tracy, en nybliven collegestudent som flyttar till New York och känner sig ensam och vilsen i de . Utan några större förväntningar  ringer hon Brooke (Gerwig), sin nya styvsyster i 30-årsåldern, som oväntat nog tar emot Tracy med öppna armar. Tracy blir stormförtjust i Brooke, som triggar Tracys författarambitioner bara genom att vara sitt virvlande, självupptagna jag, i startgroparna med att öppna sin egen restaurang.

Jag tyckte mycket om Frances Ha, som var ett ömt och ganska hjärtskärande porträtt av en kreativ själ som aldrig vill bli vuxen, samtidigt som det var en omtumlande och nästintill skräckinjagande upplevelse för mig då jag kunde känna igen mig i Frances. Här känner jag mer igen mig i Tracy, den unga betraktaren som sveps med i den erfarna, men inte nödvändigtvis mer insiktfulla, Brookes eskapader. Jag sympatiserar med Tracy och finner Brooke underhållande så länge jag har henne på avstånd. Fiktionen fungerar som ett förmildrande filter.

Det är en underhållande film som nog kan ses en gång till för det händer så sablans mycket mot slutet av filmen, efter att de klivit över tröskeln till Brookes före detta bästis och före detta fästmans hus. Där övergår nästan filmen till en karaktärs-driven teaterpjäs med Aaron Sorkin-tempo på replikerna, och jag vet inte om jag verkligen tyckte att det funkade hela vägen. Kanske blev det lite för nördigt och lite för kul rentav?

Som helhet tyckte jag bättre om den här än While We’re Young. Både Greta Gerwig och Lola Kirke (syster till Jemima Kirke = Jessa i Girls) är ”indielikeable” skådisar som passar perfekt in i Noah Baumbachs ångestdrivna och krisande persongalleri. Någonstans har jag läst att regissören har sagt att han tenderar att göra filmer om personer som inte riktigt lyckas leva upp till bilden som de har av sig själva och Mistress America är i det perspektivet inget undantag. Det bästa i filmen sägs i den allra sista scenen, och det är väl först där och då, som vi förlåter Brooke för den hon är.

Det finns nog mycket mer att säga om filmen, men jag överlåter det till kommentarsfälten och muntliga diskussioner. Kanske är jag för snål med betyget, kanske inte.

wp-bat-3

Filmspanarna logga

Filmen genererade mången åsikter och diskussioner, så klicka vidare och läs de övriga filmspanarnas åsikter:

Fripps firlmrevyer

Fiffis filmtajm

Rörliga bilder och trycka ord

Jojjenito

Movies-Noir

Har du inte sett den?

 

 

The Martian (2015)

Uppdatering 2016-03-24: Jag har skrivit en ny recension efter en omtitt, se kommentar i slutet av inlägget. 

När en har uppåt 20 utkast på lut är det kanske dags att prångla ur sig en text, men det ska erkännas att den sitter långt inne. Jag har drabbats av någon oförklarlig olust att skriva om film. Jag ser fortfarande film, läser om film, längtar efter film och betygsätter film i hjärnan, men att knattra ner mina åsikter framstår sedan en tid tillbaka som lika lustfyllt som att gå till tandläkaren.

Men ibland får man bara ta sig i kragen, räta på ryggen, och skriva ändå. Med bara några veckor kvar på det här året vore det rent ut sagt pinsamt om jag inte fick ner några rader om den filmen som varit en av de mest efterlängtade för mig personligen detta år.  Här kommer en inte helt spoilerfri recension av The Martian.

Skärmavbild 2015-12-08 kl. 21.00.48

Den där om Mark Watney på Mars alltså. Jag har läst boken av Andy Weir, en upplevelse som var både bra och dålig (långrandigt emellanåt med allt som skulle förklaras in i minska kemiska detalj). Jag älskar det humoristiska tilltalet från Watney och det rappa tugget hos NASA-gänget, i synnerhet gillade jag karaktärerna Vincent Kapoor, Mitch Henderson och Mindy Park – men kanske allra mest; NASA:s presstalesperson Annie Montrose. I boken svär hon som en lastbilschaffis, men detta uppmuntrande karaktärsdrag har alltså raderats i filmens version av Annie. Enda orsaken jag kan komma på till varför det är så skulle vara för att få ner åldersgränsen. Mycket tråkigt och Kristen Wiigs komiska tajming känns en aning bortkastad.

Jag är nöjd med filmen. Den är precis lika icke-psykologisk och underhållande som boken, men har 100 gånger mindre tekniskt babbel vilket är till filmens fördel. Och den är för jädra snygg. Jessica Chastain är perfekt castad till rollen som kapten Lewis och det var kul att se Kate Mara som dataingenjören-astronauten Beth Johanssen. Jag ÄLSKAR miljöerna och hela räddningsaktions-stämningen som råder. Bra scen med Donald Glover i rollen som Rich Purnell, då han förklarar hur rymdfarkosten kan använda sig av jordens omloppsbana för att skjutsats tillbaka till Mars.

Och precis som i boken gillar jag hur Watney relaterar till Mars som både sin fiende och en polare som han försöker bräcka.

Skärmavbild 2015-12-08 kl. 21.07.00

Scenen där NASA berättar för Mark att han ska braka iväg från Mars i en nedbantad raket utan tak är episkt rolig. Hela den sekvensen, det sista steget inför att faktiskt lämnar Mars, tycker jag bäst om. Trots att jag vet hur det ska sluta känns det nervkittlande och äntligen får man se lite mänsklig ångest i Watneys fejs, precis innan han svooshar iväg mot sin eventuella död. (Har dock ännu inte bestämt mig om jag tycker att Matt Damon verkligen var rätt skådis för rollen).

MEN, jag skulle vilja se filmen en gång till. Det var som om den inte riktigt satte sig vid första försöket. Kanske är det boken som spökar, det var lite samma feeling som när jag såg Gone Girl inte så långt efter att jag läst boken, man sitter mest och funderar på likheter och olikheter och blir nästan distraherad av sina egna tankar.

Men på det stora hela är jag nöjd. Kanske höjer jag betyget efter omtitt.

Uppdatering 2016-03-24:

Jag har sett om The Martian och kommit fram till att betyget består, men med vissa invändningar och jämförelser med boken. Läs den nya recensionen här.

wp-bat-3

 

Evolution (2015)

Jag såg Evolution i måndags, två dagar efter att Filmspanarna spanat in den på Stockholms filmfestival, en heldag med blogggänget som jag tyvärr missade. ”Min” visning var en F2F (face to face) med regissören Lucile Hadzihalilovic och jag kan väl säga så här: jag hade varit lika förvirrad som de andra filmspanarna (som tweetade och uppmanade mig att förklara filmen) om jag inte hade fått se och höra regissören prata om sin film.

Men vi börjar från början.

Evolution är Hadzihalilovics andra långfilm (eller tredje om man räknar den 52 minuter långa Mimi från 1996 som en långfilm) och det är andra gången hon tävlar på Sthlm filmfestival. Senast var hon här med Innocence (2004), som jag nu är sugen på skulle se. Den ska vara ungefär likadan som Evolution har jag förstått, och att jag vill se den med Evolution som preferens säger väl någonting om Hadzihalilovics mystiska dragningskraft. Jag fattade nämligen ingenting av filmen.

10-åriga Nicholas (Max Brebant) lever på en enslig ö mitt ute i ett stormigt hav tillsammans med sin mamma (Julie-Marie Parmentier) och några andra vuxna kvinnor och deras söner i hans egen ålder. En dag när han är ute och simmar bland korallreven tycker han sig se en död pojke på havsbotten med en röd sjöstjärna på magen. Han springer hem och berättar om det för sin mamma, som ignorerar Nicholas ”syn”. Hon ger honom i stället hans dagliga medicin och stänger fönsterluckorna.

Nicholas kan inte släppa tankarna på pojken och återvänder till havet för att undersöka saken, men hittar ingenting som förklarar hans syn. Kort därefter tar hans mamma honom till sjukhuset på ön, vilket är lika mysigt som hans eget hus, med väggar och golv i  karg och våt betong. Utan att förklara så att han förstår läggs han på operationsbordet. På sjukhuset möter han sjuksköterskan Stella (Roxane Duran) som så småningom fattar tycke för Nicholas.

De vuxna kvinnorna på ön håller samman och verkar nästan som en enhet, men är samtidigt helt avskärmade från pojkarna känslomässigt, åtminstone verkar det så på ytan. Den enda som reagerar annorlunda är Stella. En rynka i pannan här, en förstulen blick där. Snart inser Nicholas att kvinnorna; läkarna, sköterskorna och hans mamma, fört honom och de andra pojkarna bakom ryggen och han börjar ifrågasätta rutinerna, sjukhusbesöken, ingreppen. Utan att förstå vad det är de gör med hans kropp känner han att det är fel.

Man kommer väldigt nära Nicholas på ett både fysiskt och känslomässigt sätt och följer (nästan) hela händelseförloppet ur hans perspektiv.

Utan att avslöja mer än så av handlingen kan jag säga att min hjärna gick på högvarv under hela filmen. Teorierna valsade omkring som förvirrade zombies i min hjärnas korridorer och letade efter mening och mål. Ibland hittade jag något mjukt och luddigt som kändes bekant, med större delen av tiden famlade jag i mörker. Som en zombie med svår bakfylla. Och precis som vissa bakfyllor är lite mysiga var det här biobesöket det också.

Sedan var vissa saker ljuvliga rakt upp och ner, så som undervattensbilderna och havets ständiga ”närvaro”, ömsom hotfullt och ömsom beskyddande. La mere, la mer. Vad jag verkligen gillade med filmen och som hon själv satte ord på, var öns ”textur” som skapats av betong, salt, sol och vind.

Man kan säga att Lucile Hadzihalilovic avfärdade mina intellektuella försök att förstå filmen, manuset hade tydligen genomgått flera bearbetningar och ju mer saker och ting förklarades, desto sämre blev det , sa hon under efterföljande F2F. Men hon berättade i alla fall var hennes inspiration kom ifrån och vad hennes intentioner var.

Kort sagt: Tolka inte filmen bokstavligt, låt den vara ett mysterium, precis som omvärlden framstår för Nicholas, så är saken biff.

Långt sagt: Hadzihalilovic ville gestalta barns maktlöshet och förhållande till sin omvärld och den egna kroppen. Ett sjukhusbesök från barndomen inspirerade henne att välja den miljön för övergreppen som vuxenvärlden utsätter pojkarna för. Hon minns hur otäckt det var att vara utlämnad till de auktoritära läkarna som gjorde ett ingrepp på henne, för att hjälpa förstås, men som ändå väckte ett starkt obehag. Inbäddat i detta en tankegång som handlar om vår relation till kroppar, den egna och andras, i synnerhet när de genomgår en förändring, vare sig den kommer organiskt eller genom yttre påfrestningar.

Att det helt saknas vuxna män på ön förklarades med att hon ville att Nicholas skulle sakna förebilder, en förstärkning av känslan att inte veta vad det ska bli av honom som vuxen. Det finns så klart många fler lager och tolkningar, men jag nöjer mig med det som jag upplever som de essentiella.

Hon gav självklart ingen ”förklaring” till filmens handling. Det är öppet för tolkning, sa hon med ett snett leende. Och jag tror att det enda sättet att förstå filmen är just känslomässigt, inte logiskt.

wp-bat-4

Filmspanarna logga
Är mycket nyfiken på teorierna som florerar hos övriga Filmspanare, vad gjorde de av Evolution?

Rörliga bilder och tryckta ord

Horror Night Deluxe: Exorcisten (1973)

Skärmavbild 2015-11-11 kl. 23.55.38

    sff_logo_white

Fredag den 13:e skulle visa sig bli lika skrämmande i verkligheten som på film. Under tiden som jag satt på Skandia och såg tre skräckfilmer om allt från besatta 12-åringar och mordiska flickor på internat till underjordiska svarta mässor utsattes civila människor i Paris för flera terrorattentat. Jag förstod omfattningen av det först när jag kom hem, mitt i natten, med hjärnan full av blodsplatter, spyor, mord och galenskap.

Det kändes märkligt förstås. Nästan skuldtyngt, som att jag suttit och ”njutit” av skräck medan andra upplevde det på riktigt, även om jag vet att det hade hänt oavsett vad jag gjorde den kvällen. Med det sagt tänker jag trots allt fortsätta att ägna mig åt sådant som jag tycker om att göra – och det är att se på film. Och dela den glädjen med andra. Horror Night Deluxe i synnerhet är ett filmpaket som sammanför filmfantaster som vill utforska mörka platser inom sig själva – utan att ta ut det på andra. Jag tror faktiskt att det är nyttigt för oss som inte är drabbade av krig och elände att sätta oss in i känslor som tangerar det som pågår runtom i världen.

Vanligtvis går jag inte går på Horror Night, som är ett återkommande inslag på Stockholms filmfestival. Jag är alldeles för räddhågsen av mig och njuter sällan av skräckfilm. Tycker antingen att det är för idiotiskt eller för äckligt. Men i år gjorde jag ett undantag på grund av att två av de tre filmerna i paketetet inte känns som klassiska skräckfilmer. Det kanske låter konstigt, då Exorcisten ju anses vara den största klassikern av dem alla, men det jag menar är att den inte är otäck på det sätt som många skräckfilmer är i dag.

Den är inte ute efter att sabba min hjärna med ”sociologiska experiment” som i Saw eller att exploatera min rädsla för olika fenomen som av någon anledning skrämmer vettet ur oss; internet, barn, tonårsmördare och asiatiska kvinnor med gapande munnar. Exorcisten är av en annan kaliber och då det var hundra år sedan jag såg den tog jag chansen att se den igen på storduk.


Exorcisten (1973) av William Friedkin
Skärmavbild 2015-11-14 kl. 17.04.26 Spoiler alert! Jag beskriver nyckelscener och avslöjar hur filmen slutar.

Stora delar av filmen låg i glömska för mig, så mycket är klart efter att ha sett Exorcisten igen. Visst, jag minns de klassiska scenerna; Regans kropp som kastas fram och tillbaka i sängen av en våldsam kraft, prästernas mässande, de djupa risporna i flickans ansikte, de ärtgröna spyorna, trappgång i brygga och videobandet som avslöjar att ”demonen” bara kan prata engelska, om än baklänges. Det jag inte minns, troligtvis av skälet att jag var för ung för att förstå det, är hur fantastisk Ellen Burstyn är i rollen som mamman, Chris MacNeil. Hon gör en stark insats som den inledningsvis roliga och självständiga skådespelerskan som verkar njuta av livet tillsammans med sin 12-åriga dotter i det stora, luxuösa huset i Georgetown där hon har societetsfester med kultureliten och en och annan präst.

burstyn

Allt eftersom Regan (Linda Blair) förändras blir Chris allt mindre sitt glada jag och mer desperat – men hon vänder sig till prästerskapet först efter att ha uttömt alla medicinska orsaker till Regans underliga uppträdande och personlighetsförändring. Hon söker efter svar hos varenda läkare och psykolog som står att finna – tills det bara återstår ett alternativ. Successivt knyts Chris historia ihop med Father Damien Karras (Jason Miller), som hon är bekant med via Father Joseph Dyer (William O’Malley) och slutligen kommer även Father Merrin (Max von Sydow) in i bilden som en erfaren och åldrad präst (von Sydow var i själva verket bara 44 år när den spelades in). Jag gillar hur fåordig Merrin är genomgående i filmen och att man egentligen aldrig får någon förklaring till demonens närvaro, eller vad den gjorde för att ta livet av Merrin.

Prästerna i Exorcisten är väldigt mänskliga i denna film. De går på fest, röker, tar en bärs på puben, boxas, är psykologutbildade och jobbar med utgrävningar i Irak (fram tills de tvingas genomföra en exorcism, för då åker träkorsen, vigvattnet och bibeln fram). Jag är inte så insatt i diskussionerna kring vad Exorcisten ”egentligen” handlar om, vad besattheten hos den lilla flickan symboliserar – och det är inte det som är mest intressant med filmen om du frågar mig. Det är sidospåren som väcker min nyfikenhet. Damien Karras till exempel.

damienEn skuldtyngd medelålders man som har valt bort en karriär som psykolog för prästerskapet, och vars mor dör strax efter att ha spärrats in på något slags mentalsjukhus. Han är livstrött, men tvekar inte att hjälpa Chris när hjälp efterfrågas. Efter filmen är det hans story som gäckar mig. Vad led han av för sorts samvetskval och vad hände egentligen med hans mor? Trots att han förlorar kontrollen över sig själv i kampen mot demonen är det i slutändan han som räddar Regan genom att ”fånga” demonen i sin egen kropp och kasta sig ut genom fönstret. Så ser i alla fall jag på det som inträffar.

Skärmavbild 2015-11-15 kl. 17.37.43Den som verkar sörja honom mest är Father Dyer, Chris vän som vid ett tillfälle sitter vid pianot (scenen där Regan en stund senare kissar på mattan inför alla gästerna) och skämtar, med yviga gester, om efterlivet:

”My idea of Heaven is a solid white nightclub with me as a headliner for all eternity, and they love me!”

Hmm, en präst som drömmer om att himlen är en nattklubb där han står i rampljuset genererar åtminstone i min hjärna en bild av Father Dyer iförd en glittrande paljettklänning med en mick i handen och andra handen på höften. Jag vet inte, men 1973 måste det ha varit ett sätt att säga att ”den här personen är gay”. Eller? Det kanske är uppenbart för alla hardcorefans, men jag hade ingen aning om dessa element i filmen förrän jag såg om den nu.

Och visst känns det som att Karras och Dyer är mer än bara vänner? Sättet de pratar och tar i varandra antyder en viss intimitet. Kanske är det bara en varm och genuin vänskap, men det skulle kunna vara en sexuell attraktion som de valt att inte agera på. Exakt vad det har för betydelse är svårt att säga, men kanske är det på grund av denna självförnekelse som Damien är så bekymrad? Hans mor frågar honom vid ett tillfälle vad det är som tynger honom, men han viftar undan hennes omsorg. Teorier diskuteras gärna!

Det låter kanske som en klyscha, men filmer som Exorcisten görs inte längre. Den är underbart stämningsfull och liknar nästan mer än thriller än en skräckfilm, där det ockulta är närvarande på ett närmast retsamt sätt. Demonen anas i en skugga, i ett Ouija-bräde, en antik figur och i skenet av lampans flimmer innan den helt och hållet ockuperar Regan. Detta är helt i min smak. Less is more! Nåja, åtminstone till en början …

Skärmavbild 2015-11-14 kl. 17.02.46

Men det som gör Exorcisten intressant över huvud taget är framför allt hur trovärdiga och sympatiska alla karaktärerna är och hur skickligt storyn byggs upp. Det långsamma tempot och känslan av att alla faktiskt vill varandra väl, till och med polisen som snokar hemma hos Chris efter mordet på regissören Burke, är välvillig och det förstärker samtligas mänsklighet i kontrast till den spefulla demonen. Med mänsklighet kommer förstås också brister och i förlängningen är det kanske maktlösheten inför situationen som utgör den allra störst skräcken.

wp-bat-5

Övriga filmer i Horror Night Deluxe var Alena (2015) och Baskin (2015). Recensioner av dem kommer på bloggen inom kort.

Cartel Land (2015)

Skärmavbild 2015-11-13 kl. 15.33.04sff_logo_white

Första filmen på Stockholms filmfestival blev en dokumentär som jag varit sugen på från allra första början. Cartel Land handlar om två karakteristiska ledare som på varsin sida om den amerikansk-mexikanska gränsen tar upp vapen i motståndet mot drogkartellerna. Nailer är en amerikan som själv varit drogmissbrukare och som anser att det mexikanska drogvåldet är på väg att spilla över på den amerikanska sidan – och att myndigheterna gör för lite för att motverka det. Tillsammans med sin flickvän och en mindre grupp män patrullerar han gränsområdet i kamouflerade kläder och laddade vapen. Samtidigt i Mexiko: Läkaren José Mireles eller ”El Doctor” tar lagen i egna händer och organiserar ett civilt motstånd med start i hemstaden Michoacán i mellersta Mexiko. Och det går förvånansvärt väl – till en början.

Det initiala frigörelsearbetet av Autodefensas (som de kallar sig) börjar med att ”El Doctor” och hans mannar reser från stad till stad för att ingjuta mod i lokalbefolkningen. Res er, beväpna er! Men när de så småningom söker upp misstänkta medlemmar i drogkartellen The Nights Templar, för att driva bort dem, förhöra eller överlämna dem till polisen (som dock är korrupt så det förslår) börjar de själva att likna de brottslingar som de säger sig vilja bekämpa.

Frågorna som utmejslar sig ju längre in i filmen man kommer är: vem har rätt att ta lagen i egna händer? Helgar ändamålet medlen osv?

Jag undrar om Matthew Heineman som har gjort Cartel Land visste vad han gjorde när han planterade sig mitt i rävsaxen där drogkarteller, polis, militär, politiker och civilbefolkningen inte alltid är så enkla att skilja från varandra. Hur som helst är filmen ett beundransvärt försök att gestalta våldsspiralen och korruptionen som härskar i brist på bättre alternativ även om den knappast ger en fullständig bild av verkligheten. Kvinnorna är till exempel i princip osynliga i filmen och det är upp till en själv att dra slutsatser kring hur deras liv ser ut i skuggan av våldet och männen.

Det är en dock en listig film där de personliga berättelserna om El Doctor och Nailer sade mig mer än gestaltningen av Autodefensas. Kanske är den till och med värd en omtitt?

wp-bat-3
Jag såg Cartel Land (Stockholm Documentary Competition) på Grand under Stockholms filmfestival. Här hittar ni samtliga visningar av filmen.

Vad ska man se på Stockholms filmfestival i år?

Skärmavbild 2015-11-05 kl. 21.05.57Jo det ska jag tala om.

Hade förmånen att arbeta på Stockholms filmfestival under ett par hektiska veckor i september och oktober då vi knåpade ihop en programtidning. Under den här tiden hann jag bli relativt insatt i programmet och vid slutet av min anställning var jag redo att se samtliga filmer i tävlingskategorin Stockholm Competition. Jag blev uppslukad av varenda film, kände att just den där filmen, och den, och den! var något alldeles extra. Woop woop hösten är räddad! Nu ska här ses film i 11 dagar långa!

Men … eftersom jag känner mig själv skulle jag tippa på att jag kanske kommer att se en fjärdedel av dessa, möjligen ännu mindre. Jag är en sådan där som gör upp grandiosa SFF-planer varje år, lusläser tidningen från ”pärm till pärm” (även när det är jag själv som skrivit den), kollar på trailers, suktar, längtar, och sen när festivalen väl kommer har jag hunnit bli lite … mätt. Jag är en fladdrig typ. Tröttnar lätt. Ett beteende som även går ut över den här bloggen ibland. Jag sympatiserar med er arma läsare som undrar vad jag är för en typ. Som en sån där frånvarande lattjopappa som dyker upp då och då och tar med ungarna ut på en skojig matinérulle.

Så för att skyffla tvivlen på gödselhögen ska jag helt enkelt sälja in filmerna på nytt, till mig själv, och måhända även till dig som läser detta. Hur gör jag då detta? Ska det bygga på teman? Sektioner? Några vänner bad mig lista topp 3 från hela festivalen och det var ju rakt omöjligt – i stället blev det tips utifrån deras preferenser. Men här på bloggen är  MINA preferenser som regerar. Min filmsmak i ett nötskal. Så här har ni 10 filmer som jag är synnerligen sugen på med motivering varför!


10. Årets pillerburk
I SMILE BACK av Adam Salky
(American Independents)
Skärmavbild 2015-11-05 kl. 21.52.33
En ”klassisk” American Independent. Sarah Silverman är en hemmafru som knaprar piller och dricker lite för mycket vin för att dämpa den kvävande familjelyckan. Vill se för att jag älskar Sarah Silverman och ångest i vackra hem.



9. Årets galnaste

HEIL av Dietrich Brüggeman

(Twilight Zone)
Skärmavbild 2015-11-11 kl. 11.33.01
Det här var den första filmerna som jag lade på minnet när jag gick igenom programmet. Kul trailer (som av någon anledning bara verkar finnas på tyska utan subtitles) som utlovar våld, roliga repliker och punkiga nazister som vill invadera Polen på nytt. Det låter festligt.


8. Årets överraskning
ANGRY INDIAN GODDESSES av Pan Nalin

(Asian Images)
Skärmavbild 2015-11-11 kl. 23.13.51
Klart en blir nyfiken på en film som säljs in som ”Indiens första female buddy movie”. Inte för att genren ”buddy movies” erbjudit mig särskilt många favoritfilmer genom tiderna – egentligen – men efter Bridesmaids och The Heat får jag kanske omvärdera denna komedigenre. Men framför allt känns ”indiska gudinnor” och mafioso-feelingen i bilden ovan som en otippad kombination och god orsak till att se den.


7. Årets regnbåge

NEON BULL av
 Gabriel Mascaro
(Stockholm Competition)
Skärmavbild 2015-11-11 kl. 23.12.09
En machoman som praktiserar rodeo dagtid och i skydd av kvällens mörker syr klänningar åt sin flickvän i hemlighet låter som en spännande cocktail där könsroller, kreativa uttryck, kroppslighet och kärleken inte är svart eller vit, manlig eller kvinnlig, utan neonfärgad.


6. Årets hjärtstartare

OUR LAST TANGO av German Kral
(Stockholm Documentary Competition)
Skärmavbild 2015-11-11 kl. 23.27.50
Jag är dödligt svag för storslagna kärlekshistorier á la Moulin Rogue och jag älskar dans på film, på scen, youtube, hemma intill stereon, you name it. Ett av mina favoritband som kan få mig att gråta på nolltid heter Darya & Månskensorkestern, de spelar finsk tango. Tango är så dramatisk och samtidigt strikt i sin natur och det är det som gör den så vacker. Det finns med andra ord ingen orsak till varför jag inte skulle vilja se Our Last Tango där en tangoensemble från Buenos Aires gestaltar två verkliga tangodansares passionerade kärlekshistoria.


5. Årets pang-pang

CARTEL LAND av Matthew Heineman

(Stockholm Documentary Competition)
Skärmavbild 2015-11-11 kl. 22.58.30
Den här tror jag kommer vara en sån där riktig smack in the face-dokumentär som man råkar på då och då. Producerad av Kathryn Bigelow (The Hurt Locker, Zero Dark Thirty) och regisserad av en ung och vågad Matthew Heineman (som bäddat in sig hos två medborgargarden vilka kämpar mot drogkarteller) med gritty och närgånget foto såväl som episka landskapsbilder tror jag inte att jag kommer bli besviken. Det är nånting med galna veteraner och Breaking Bad-vibbar som kittlar i kistan helt enkelt.


4. Årets rom-com
THE LOBSTER av Yorgos Lanthimos
(Special Presentations)
Skärmavbild 2015-11-11 kl. 23.30.19
Självklart ska jag gå och se årets kanske konstigaste romcom om människor som förvandlas till djur om de inte hittar en partner inom 45 dagar. Colin Farell får en chans till trots besvikelsen i True Detective (säsong 2) och i sällskap av Rachel Weisz, Léa Seydoux med flera hoppas jag på en riktigt originell salt karamell av Dogtooth-regissören Yorgos Lonthimos som också är på plats och tar emot årets Visionary Award. Obs! Snart slutsåld. Jag har bokat biljett den 14:e!


3. Årets huvudvärk

EVOLUTION av Lucile Hadžihalilovic

(Stockholm Competition)
Skärmavbild 2015-11-11 kl. 16.47.54
Kanske lite taskigt att kalla filmen huvudvärk innan jag sett den, men jag tror att detta är en film som kommer att väcka spännande tankar i mitt huvud. Långsam science fiction-fantasy-skräck med feministiska övertoner låter som en fantastisk anledning att få lite ont i skallen.


2. Årets ”Schindler’s List”

SON OF SAUL av László Nemes

(Stockholm Competition)
Skärmavbild 2015-11-11 kl. 22.45.59
Var inte jättesugen på denna först, men efter att ha hört programavdelningen prata sig varm om Son of Saul har jag omvänts. Ungerns Oscarsbidrag ska tydligen ha ett speciellt och gripande bildspråk där i princip allt som sker skildras ur huvudpersonen Sauls perspektiv. Och när jag läser om den i programtidningen stiger gråten i halsen. Bara av att läsa om den! Så ja, i dessa tider av rasism och högervindar i Europa kanske det behövs en till film från ett av de allra värsta koncentrationsläger under andra världskriget.


1. Årets uppror
MUSTANG av Deniz Gamze Ergüven

(Stockholm Competition)
Skärmavbild 2015-11-11 kl. 20.48.46
Regissören Deniz Gamze Ergüvens film om en systerskara som blir inlåsta men vägrar finna sig i sin situation behandlar såväl det politiska klimatet i Turkiet som systrarnas känslomässiga tillstånd och relationen mellan  dem. Men enligt regissören är det inte fråga om någon vardagsrealism, utan snarare en sagolik berättelse med mytiska och tragikomiska inslag:

”I wanted to portray these girls like a five-headed monster. They were like supernatural, otherworldly creatures for me with their long hair, which was reminiscent of a horse’s mane.”

För att inspirera skådespelerskorna inför sina roller visade hon dem filmer av såväl David Lynch som Ingmar Bergman. Deniz Gamze Ergüven är en turkisk filmskapare som skolats i Frankrike. Hon har skrivit manus tillsammans med franska Alice Winocour som är regiaktuell på festivalen med Maryland. En annan regissör med liknande bakgrund, som är dubbelaktuell med en delvis fransk film, är litauiska Alanté Kavaïté som regisserat The Summer of Sangaile och skrivit manus till fransk-bosniska Lucile Hadžihalilovics Evolution. Spännande med dessa samarbeten med den franska filmskolan som gemensam nämnare. 


Bubblare i bokstavsordning: As I Open My Eyes, The Black Panthers: Vanguard of the revolution, Carol, The Club, Chuck Norris Vs Communism, The Daughter, The Diary of a teenage girl, Efterskalv, Green Room, Land Legs, Macadam Stories, Maryland, North, Peggy Guggenheim: Art Addict, The Summer of Sangaile, The Swedish Theory of Love, Sworn Virgin, This Changes Eveything, Taxi Teheran, Tikkun, The Wednesday Child. MED FLERA!


TIPS!
Filmer som jag kan rekommendera för att jag redan har sett dem:
Mediterranea, The Wolfpack, The Amina Profile, 7 Chinese Brothers, She’s Wild Again Tonight.


Jag har också bokat in mig på HORROR NIGHT DELUXE fredagen den 13:e då Ellen Burstyn kommer till SFF och tar emot pris och presenterar Exorcisten på Skandia. Följs upp av den svenska internatslashern Alena och den tokäckliga, turkiska Baskin som jag har lovat mitt biosällskap att se trots att det är låååångt utanför min comfort zone.
Skärmavbild 2015-11-11 kl. 23.55.38

Jahopp! Då är det väl bara att ge sig i kast med årets festival. Vad väntar ni på!!!!!!

sff_logo_white