Tag Archives: Elizabeth Hand

Generation loss (2016)

generation-loss

Jag har varit nyfiken på Elizabeth Hands ”Generation loss” ett tag nu. Den kom ut på originalspråket engelska redan 2008, men översattes till svenska först 2016 på Linda Skugges förlag Constant Reader. Jag har förstått att det är en omtyckt ”succéroman” som gjorde Elizabeth Hand till en erkänd författare, med en rätt karg antihjältinna i centrum. Bara epitetet ‘antihjältinna’ kan ha vara orsak nog till att jag köpte boken, i synnerhet då jag redan plöjt alla Gillian Flynns böcker som alltid innehåller kvinnor med mindre prydliga karaktärsdrag.

 

Mycket riktigt är huvudpersonen Cassandra Neary ingen mönsterflicka. Tvärtom. Redan i tonåren kastar hon sig huvudstupa in i punkens ytterligheter. Det är sent 1970-tal i New York och drogerna flödar på och bakom undergroundscenerna. Den unga Cass Neary plåtar det som ingen vågat, eller kanske haft en önskan om att fästa på filmrullens negativ förut. Nakna kroppar, trasiga själar, döda människor i gränder som överdoserat – sex, drugs and rock ’n’ roll, minst sagt. ”Du är galen, Cass. Typ som en nihilist. Du är förälskad i förintelse”, bekräftar en vän till henne mindre än tjugo sidor in i boken.

Cass Neary blir ett namn i medierna och på gallerierna ett tag, men det blir en kortvarig karriär.

Uppväxt- och ungdomsåren beskrivs i rasande tempo, det är som om Elizabeth Hand lånat Cass nerviga energi och bara vill ha det överstökat. Komma förbi det som är svårt, och landa i nuet först trettio år senare, när de snabba fixarna klingat av och döden i form av medelåldern tvingar antihjältinnan till någon form av eftertanke. Kanske.

Hur som helst är det i ”nutiden” som större delen av boken utspelar sig, och långt från New Yorks musik- och fotoscen. Cass blir ivägskickad på ett fotouppdrag till en enslig ö i Maine för att intervjua och plåta en annan ljusskygg fotograf som till skillnad från Neary, lyckats behålla en viss kultstatus. Det lilla samhället runt ön känns lika gästvänligt som det i ”Boys don’t cry”, typ. Det är ett alldeles eget litet Vilda västern, fast istället för cowboys är det fiskare, udda konstnärer och uttråkade ungdomar med hoodies som bidrar till den obehagliga glesbygdsstämningen.

Här någonstans börjar jag ana thriller-delen som utlovas på baksidan av boken (nominerad till bästa utländska thriller 2016 av Svenska deckarakademin t.ex), då Cass Neary noterar att flera ungdomar anmälts saknade de senaste åren. Dagen efter som hon anländer försvinner ännu en tonårstjej. Då fotografen Aphrodite Komestos är motvilligt intervjuobjekt ägnar sig Cass mer åt att luska i öns historia och udda personligheter än att plåta – och dras så in i en härva av hemligheter.

Så hur var läsningen av denna ”succéroman”?

Av någon anledning lät jag mig inte övertygas av Hands antihjältinna.

Vi kan börja med Cass Nearys bilder. Kanske har jag sett för många Fotografiska-utställningar för att tycka att det hon beskriver är särskilt unikt eller spännande. Svartvita bilder på ”döda ting” och trasiga människor i urban misär, den typen av bilder känns väldigt desperata – och jag har aldrig gillat dem. Det är med andra ord ingen bra säljpitch för mig att boken till stor del handlar om detaljbeskrivningar av fotografier av detta slag.

Inte heller förmår jag att engagera mig i denna så omtalade, dödslängtande punkare som 30 år efter att karriären gått i stå, inte tycks ha utvecklats alls. Varken som människa eller fotograf. Visst, Cass Neary är en uppdiktad person, men tanken är ju att jag ska tro att hon är på riktigt. Och det gör jag inte. Hon känns lite för hård och ointaglig för att vara på riktigt och man kommer aldrig riktigt in bakom skalet. Det är som om författaren vill att man ska samma relation till Cass som Cass har till omvärlden. På säkert avstånd.

Så OM det är distans Elizabeth Hand vill att jag ska känna till huvudkaraktären så har hon lyckats. Men jag tycker att hon har lämnat för mycket osagt mellan raderna för att jag ska bry mig om vad som ska hända Cassandra Neary. Frågan är då vad som återstår för mig att tycka om med ”Generation loss”?

Thriller-delen är det då inte. Den retar i bakgrunden, börjar pysa som en halvstor nyårsraket någonstans i mitten – men exploderar aldrig. Det blir inga fyrverkerier. Den är ojämnt utbroderad och lämnar mig tämligen oberörd.

Men visst finns det något där. Alla andra (som älskar boken) kan ju inte ha fel! (Eller?) Jag måste ändå säga att jag emellanåt tycker om känslan av att befinna mig i utkanten,  rent geografiskt på den lilla ön i Maine, men också i utkanten av någons livshistoria. Även om det i detta fall är en person jag finner mindre intressant så lyckas Hand med språket suga in mig i en väldigt speciellt miljö.

Och på tal om miljö så spelar öns natur, hus och invånare en avgörande roll i boken – och om det är något jag tar med mig så är det den klibbiga känslan av disiga ö-landskap, hala trädstammar och otäcka djur i träd.