Etikettarkiv: Winona Ryder

Beetlejuice (1988)

Jag såg om Beetlejuice här om dagen (som en liten uppladdning inför 1988-listan). Senast jag såg den var jag väl ung tonåring och jag minns den som rolig, knäpp och lite otäck. Not much have changed. Geena Davis och Alec Baldwin är pur unga och söta i rollerna som det äkta paret Adam och Barbara som dör i en bilolycka, men går hem till sitt kära hus i tron om att de överlevde. De anar oråd när de hittar en bok med titeln ”Handbook for the recently deceased” (finns att köpa på Amazon) och inser så småningom att de är döda.
Kort därpå flyttar en ny familj från New York in, som vill riva ut husets ombonade känsla och göra om allt i modern Manhattan-style. Barbara och Adam gör allt i sin makt för att driva ut de hemska människorna ur sitt vackra hus, men de är dåliga spöken. Inte otäcka alls. Via en annons hör de talas om Betelgeuse (Michael Keaton): en ”bio-exorcist” som säger sig kunna driva ut oönskade människor. Men efter att ha avlagt ett besök hos sin kedjerökande handläggare i Dödens korridorer, blir paret avrådda från att kalla på Betelgeuse, vilket man gör genom att säga hans namn tre gånger.
Adam och Barbara lyckas heller inte skrämma den enda som kan se dem – nya familjens tonårsdotter, den svartklädda och dödsbejakande Lydia (Winona Ryder). Tvärtom är hon vänligt inställd till paret och vill hjälpa dem. De iscensätter ett trick under en middag när familjen har finbesök, men istället för att bli rädda fascineras sällskapet av spökena och styvmodern ser vägen in i kultureliten medan pappan vill starta en nöjespark och tjäna pengar på folk som vill besöka deras ”haunted house”. Det tycks inte finnas någon annan utväg än att kalla på BEETLEJUICE, BEETLEJUICE, BEETLEJUICE. 
 
Beetlejuice är en av Tim Burtons tidigaste långfilmer. Det märks. Den oputsade galenskapen hos Betelgeuse, det storvulna svårmodet hos Lydia, den överdrivna oskuldsfullheten hos Adam och Barbara och alla figurer som sitter i Dödens väntrum med nummerlappar som går upp till 9 miljoner… visar en orädd Burton som struntar i epitet som ”smakfullt” och ”måttfullhet”. Han avskyr förmodligen orden. Lydias styvmamma och pappa är karikatyrer på den korrupta vuxenvärlden där status och pengar är viktigare än familjens relationer. För att inte tala om de medvetet tacky ”specialeffekterna”: det fula sjömonstret i typ papir maché, de gummiaktiga maskerna på paret när de ska försöka skrämma de nya husvärdarna osv… 
Allt är lite too much. Men det är gjort med så mycket kärlek och humor att man accepterar alltihopa. Det var också kul att se vilken filmmagi Winona Ryder besitter med sina stora mörka ögon och ”intelligenta” skådespeleri. Det hade jag helt glömt bort. 
 
Michael Keaton som Betelgeuse är både störig och underhållande (kanske mest beror på karaktärens inneboende madness) och hur jag än försöker kan jag inte se Bruce Wayne framför mig. Så jag antar att det är ett bra betyg. Geena Davis är en gammal favorit eftersom hon är med i en av filmhistoriens bästa filmer, Thelma & Louise, men även här ser jag det jag gillar med henne. Hon är oförställd och har en naturlig comic relief. Hon är dessutom lång, vacker och har en djup, cool röst! Varför det inte ”hände” för henne efter T&L och Long Kiss Goodnight vet jag inte, men det är synd. Jag gillar henne jättemycket. 
 
Men trots att filmen är rolig, varm, galen och allt det där så känns den lite skissartad, kanske lite väl putslustig. Kanske är jag förstörd av hur Hollywood-filmer ser ut  i dag: genomtänkta, övertänkta, fyllda med ”smartness” och fina specialeffekter. Beetlejuice bleknar också mot Burtons senare verk, såsom Edward Scissorhands, Batman-filmerna, Big Fish och hans tidiga kortfilm Vincent. Därför blir det bara en stark trea. 
 
Betyg