Tag Archives: Michael Keaton

Spotlight (2015)

Skärmavbild 2016-02-12 kl. 17.18.25.png

Det är sällan jag känner för att använda uttrycket ”habil”, men ”Spotlight” ger mig en anledning. Det är en journalistrulle som är habil ut i kulspetsarna, lika stadig som tjockdatorerna som stod och surrade på The Boston Globes grävavdelning: Spotlight åren 2001-2002. Det var då journalisterna Sasha Pfeiffer, Mike Rezendes, Matt Carroll, under ledning av Walter ”Robby” Robinson, Ben Bradlee Jr och Marty Baron, nystade upp pedofilhärvan inom den katolska kyrkans präster och avslöjade att deras brott mörkats av kardinaler och biskopar under flera decennier.

Filmen som regisserats av Tom McCarthy bjuder på en fläckfri och njutningsfull upplevelse, som enligt en artikel i The Boston Globe 🙂 föregicks av ett lika noggrant förarbete som det som skildras i filmen. Av artikeln att döma har McCarthy och manusförfattaren Josh Singer knackat fram historien med hacka och mejsel på egen hand. Det fanns ingen bok att använda som förlaga som avslöjade hur Spotlight-gänget gick tillväga när de grävde fram storyn – däremot har de skrivit en bok om resultatet (”Betrayal: The crisis in the Catholic church”). Så McCarthy och Singer, och skådespelarna, har själva fått lov att ta på sig reporterrollen och intervjuat journalisterna bakom det stora avslöjandet.

Kanske är det en av anledningarna till att filmen känns så gjuten och genuin. Jag älskar den. Den är habil – men inte på ett tråkigt sätt. Tvärtom blir stringensen och den enahanda fokuset på journalisternas arbete en lättnad, och tonen är hög och klar. Det är så här man gör bra journalistfilm, för det är så här bra journalister gör när de gräver fram och presenterar en bra historia. Rakt upp och ner, inga konstigheter.

Skärmavbild 2016-02-12 kl. 19.07.36Bland skådespelarna imponerar, som vanligt får man numera säga, Mark Ruffalo i rollen som den envisa Mike Rezendes. Gud, den mannen har blivit en äkta karaktärsskådespelare. Han spelar inte, han ÄR sin rollfigur. Tyckte också mycket om Liv Schreibers diskreta intelligens och finstilta akwardness i rollen som den nya chefredaktören – utbölingen – Marty Baron. ”Spotlight” är utan tvekan en av det här årets bästa filmupplevelser. Ett hundra procent murvelmys!

För den som vill läsa The Boston Globes originalartiklar om katolska kyrkans mörkläggning finns de att läsa på tidningens hemsida. Här är också en video med Mike Rezendes och Walter Robinson som pratar om hur det var att tolkas på vita duken av Ruffalo respektive Michael Keaton. Kul va?

wp-bat-4

För fler åsikter om skjutjärnsjournalistik på vita duken, kolla in följande filmboggares recensioner av ”Spotlight”:

Flmr
Jojjenito
Movies-Noir
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den? (Carl)
Rörliga bilder och tryckta ord

academy-awards-filmstrip-logo

#Oscars2016 – spekulationer!

”Spotlight” är nominerad till sex Oscars i kategorierna: Bästa film, manliga biroll (Mark Ruffalo), kvinnlig biroll (Rachel McAdams), regi (Tom McCarthy), originalmanus (Tom McCarthy, Josh Singer) samt klippning (Tom McArdle). Jag tycker den har gjort sig förtjänt av alla nomineringar – med ett undantag. Jag tyckte inte illa om, men blev inte heller särskilt imponerad av Rachel McAdams rollinsats. Jag tror inte den tar hem för Bästa film – den har tung konkurrens och är kanske lite för ”lågmäld” för att vinna (fast med ”Argo” i färskt minne så varför inte?) … Störst chans tror jag att den har för bästa manus. Om Ruffalo får Oscarn är jag den första att hurra, men det lutar väl lite åt att Stallone tar hem den.

 

Birdman or (the Unexpected of Virtue of Ignorance) (2014)

 
Om man kollar upp en skådis, eller annan filmskapare, på IMDB finns det en lite snabbguide till personens främsta utföranden under rubriken ”Known for” och så listas deras 3-4 bästa eller mest kända filmer. Michael Keaton är enligt denna snabbguide MEST känd för: Batman (1989), Batman Returns (1992), Toy Story 3 (2010) och Jackie Brown (1997). Det säger en del om Keatons karriär, tyvärr måste jag säga. 
 
Jag gillar Michael Keaton. Han var Batman i de bästa Batman-filmerna, innan dem var han Beetlejuice och efter det agenten i Jackie Brown… och, ja, vad sjutton hände sen liksom? Han dök upp i RoboCop i våras, och visst var han bra där också. Men varför har det inte gått bättre? Förstörde Batman Keatons karriär? Men den frågan som utgångspunkt tycker jag att du ska se Birdman or (the Unexpected Virtue of Ignorance) av Alejandro Gonzalez Innáritu. Sedan tidigare känd för tunga dramer som Biutiful (2010), Babel (2006), 21 grams (2003) och Amores Perros (2000). 
 
Med Birdman visar han upp ett helt annat register: humor. Svart sådan, men ändå. Kanske är det inte så långsökt ändå, för komedin och tragedin har mycket gemensamt. Ofta används det första för att hålla det andra på avstånd. Jag tycker Innaritu lyckas bra med tanke på att hans tidigare filmer är rätt så pretentiösa. Man skulle kunna säga att den här också är pretentiös, med tanke på att premisserna för filmen är att undersöka en självupptagen skådespelares behov av bekräftelse, (brist på) självkänsla, kändisskapets pris osv. Men det är åtminstone kul! 
 
I centrum står alltså Keatons rollfigur Riggan (känd för Birdman) som försöker göra comeback i rampljuset, som regissör slash skådis slash manusförfattare i en pjäs på Broadway. På halsen får han dock en självupptagen och gränslös, men talangfull skådespelare (Edward Norton) som utmanar Riggans redan ifrågasatta självbild. Norton är en skådis som jag egentligen inte är så förtjust i, men här är han jättebra. Liksom Zach Galifianakis i rollen som Riggans pressade producent. Men bäst är Emma Stone som spelar Riggans dotter, Sam. Jag tror att det hade kunnat bli pannkaka av hennes roll om hon inte balanserat den så väl. Tyvärr kan jag inte säga att Innaritu lyckas så där jättebra med de övriga kvinnliga birollerna. De är väldigt mycket ”kvinnor” och inte så mycket människor. Norton spelar en väldigt osympatisk person, men han känns ändå mer intressant och mångbottnad än Watts (Lesley), Riggans unga flickvän Laura, f.d. fru, Sylvia och den iskalla teaterkritikern Tabitha. 
 
Det jag minns tydligast från filmen – förutom den härliga jazzkänslan (det enerverande trummandet), New York-miljöerna, de långa och vindlade kameraåkningarna bakom teaterkulisserna och Riggans maniska, inre kamp med superhjälten Birdman – är just scenerna mellan Edward Norton och Emma Stone. Otippat och en smula klichéarrtat egentligen, att den hårdnackade kändisdottern och svåra skådespelaren finner varandra, men det blev charmigt i dessa skådespelares händer. Men honnör också till filmens huvudperson ändå: Riggan/Keaton. Han gör comeback i en metaroll så övertydlig att det inte blir annat än komiskt. Och lite tragiskt. Men samtidigt, smått genialiskt. 
 
Betyg:
 
Jag såg filmen på Stockholms filmfestival, men Birdman har ordinarie biopremiär på SF den 9 januari 2015. 
 

Beetlejuice (1988)

Jag såg om Beetlejuice här om dagen (som en liten uppladdning inför 1988-listan). Senast jag såg den var jag väl ung tonåring och jag minns den som rolig, knäpp och lite otäck. Not much have changed. Geena Davis och Alec Baldwin är pur unga och söta i rollerna som det äkta paret Adam och Barbara som dör i en bilolycka, men går hem till sitt kära hus i tron om att de överlevde. De anar oråd när de hittar en bok med titeln ”Handbook for the recently deceased” (finns att köpa på Amazon) och inser så småningom att de är döda.
Kort därpå flyttar en ny familj från New York in, som vill riva ut husets ombonade känsla och göra om allt i modern Manhattan-style. Barbara och Adam gör allt i sin makt för att driva ut de hemska människorna ur sitt vackra hus, men de är dåliga spöken. Inte otäcka alls. Via en annons hör de talas om Betelgeuse (Michael Keaton): en ”bio-exorcist” som säger sig kunna driva ut oönskade människor. Men efter att ha avlagt ett besök hos sin kedjerökande handläggare i Dödens korridorer, blir paret avrådda från att kalla på Betelgeuse, vilket man gör genom att säga hans namn tre gånger.
Adam och Barbara lyckas heller inte skrämma den enda som kan se dem – nya familjens tonårsdotter, den svartklädda och dödsbejakande Lydia (Winona Ryder). Tvärtom är hon vänligt inställd till paret och vill hjälpa dem. De iscensätter ett trick under en middag när familjen har finbesök, men istället för att bli rädda fascineras sällskapet av spökena och styvmodern ser vägen in i kultureliten medan pappan vill starta en nöjespark och tjäna pengar på folk som vill besöka deras ”haunted house”. Det tycks inte finnas någon annan utväg än att kalla på BEETLEJUICE, BEETLEJUICE, BEETLEJUICE. 
 
Beetlejuice är en av Tim Burtons tidigaste långfilmer. Det märks. Den oputsade galenskapen hos Betelgeuse, det storvulna svårmodet hos Lydia, den överdrivna oskuldsfullheten hos Adam och Barbara och alla figurer som sitter i Dödens väntrum med nummerlappar som går upp till 9 miljoner… visar en orädd Burton som struntar i epitet som ”smakfullt” och ”måttfullhet”. Han avskyr förmodligen orden. Lydias styvmamma och pappa är karikatyrer på den korrupta vuxenvärlden där status och pengar är viktigare än familjens relationer. För att inte tala om de medvetet tacky ”specialeffekterna”: det fula sjömonstret i typ papir maché, de gummiaktiga maskerna på paret när de ska försöka skrämma de nya husvärdarna osv… 
Allt är lite too much. Men det är gjort med så mycket kärlek och humor att man accepterar alltihopa. Det var också kul att se vilken filmmagi Winona Ryder besitter med sina stora mörka ögon och ”intelligenta” skådespeleri. Det hade jag helt glömt bort. 
 
Michael Keaton som Betelgeuse är både störig och underhållande (kanske mest beror på karaktärens inneboende madness) och hur jag än försöker kan jag inte se Bruce Wayne framför mig. Så jag antar att det är ett bra betyg. Geena Davis är en gammal favorit eftersom hon är med i en av filmhistoriens bästa filmer, Thelma & Louise, men även här ser jag det jag gillar med henne. Hon är oförställd och har en naturlig comic relief. Hon är dessutom lång, vacker och har en djup, cool röst! Varför det inte ”hände” för henne efter T&L och Long Kiss Goodnight vet jag inte, men det är synd. Jag gillar henne jättemycket. 
 
Men trots att filmen är rolig, varm, galen och allt det där så känns den lite skissartad, kanske lite väl putslustig. Kanske är jag förstörd av hur Hollywood-filmer ser ut  i dag: genomtänkta, övertänkta, fyllda med ”smartness” och fina specialeffekter. Beetlejuice bleknar också mot Burtons senare verk, såsom Edward Scissorhands, Batman-filmerna, Big Fish och hans tidiga kortfilm Vincent. Därför blir det bara en stark trea. 
 
Betyg