Jag skrev om The Martian i december – och gav filmen en 3:a i betyg, med en idé om att jag kanske skulle höja betyget efter en omtitt. Nu har jag sett The Martian en andra gång och kommit fram till följande …
Nope, det blev ingen betygshöjning, tvärtom har intrycket försämrats. Tyvärr köper jag inte Matt Damon i rollen som Mark Watney, då Damon inte alls har ‘glimten i ögat’-schvunget som bokens alias äger och jag skrattade inte en enda gång under omtitten. Men, jag är inte helt säker på att det är Matt Damons fel.
Hear me out.
Andy Weirs Mark Watney är en väldigt tydlig person, från allra första sidan. De första meningarna i lyder så här:
”I’m pretty much fucked. That’s my considered opinion.
Fucked.
Six days into what should be the the greatest two months of my life, and it’s turned into a nightmare.”
Det här tonfallet, och ordvalet, säger ganska mycket om vem vi har att göra med. Problemet är att Matt Damons Watney inte säger ordet ”fuck” en enda gång. Det antyds i filmen att Watney inte drar sig för starka uttryck när han blir upprörd – och jag säger inte att man gör det dåligt, det kräver en viss finess att förmedla att någon uttrycker svordomar utan att faktiskt redovisa dem för publiken – men valet att censurera författaren Andy Weirs språk är ett misslyckande. Att jag tyckte så mycket om boken berodde inte på författarens fablesse att redovisa kemiska formler i all oändlighet – utan på att han piffat upp det nördiga med Mark Watneys oborstade språkbruk och sköna självironi. Därför blir det lite trist när Matt Damon skämtar så snällt. Tyvärr har man inte tvättat språket enbart hos Watney, utan även hos NASA:s mediaperson, Annie Montrose (Kristen Wiig) och Sean Beans Mitch Henderson till exempel – två lysande bikaraktärer i boken.
Nu skulle man ju kunna hävda att Ridley Scott inte bryr sig om boken, utan ville göra en egen tolkning baserad på Andy Weirs förlaga. Fast… det stämmer inte överens med vad jag ser.
Det finns nämligen fler superba biroller som kryddade boken – men som faller platt i filmen. Ta Mindy Park (Mackenzie Davis), den unga NASA-tjejen som upptäcker att Watney flyttat på Marsbilen via satellitbilderna. Andy Weir gör en poäng av hennes insats och byggde en liten dynamik mellan henne och Teddy Sanders (Jeff Daniels), medan hon i filmen degraderas till budbärare. Min poäng är att detta förhållningssätt är genomgående i Ridley Scotts version av The Martian – han redovisar, ”titta, alla är med”, men missar poängen med karaktärernas närvaro. Undantaget är Rich Purnell (Donald Glover).
Det känns helt enkelt som att Ridley Scott och manusförfattaren Drew Goddard inte vågat göra sin egen grej av Andy Weirs berättelse. Att överföra ett ‘tilltal’ från bok till film är inte lätt, men i fallet med The Martian tror jag att man hade behövt förstärka publikens förhållande till Mark Watney på ett tidigt stadium och förankra hans röst ytterligare. Så som man gör i boken genom att inleda med hans loggbok – och först senare ta in omvärlden. I filmen gör man tvärtom. Dessutom är tilltalet i boken riktat direkt till läsaren, medan videodagboken som filmens Mark spelar in känns mer ‘officiell’ och opersonlig, enligt mig mening i alla fall.
Jag hade med facit i hand gärna sett en mer vågad tolkning, där man fördjupade det som saknades i boken (psykologi) och satsat på ett något smalare tilltal – korsbefruktat Andy Weirs nördiga innehåll med Duncan Jones psykoliskt betonade Moon till exempel – i stället för att braska på med en créme de la créme-rollbesättning som milsvid överglänser rollfigurernas betydelse.
Och ja – jag hade mycket hellre sett Chris Pratt i rollen som strandad Marsian!
Med det sagt tror jag att de som sett filmen utan att ha läst boken kanske fick en bättre upplevelse på grund av att de inte vet vad de gått miste om … och inte hade en helt egen film i huvudet uppenbarligen.
The Nerd Bird 