Les Salauds (Svinen) av Claire Denis gjorde mig illamående och deppig.
Concussion av Stacie Passon var en lågmäld, intelligent film om relationer, sex, kvinnor och vad konventioner gör med våra liv egentligen.
Det är dag 5 på Stockholms filmfestival och jag har hitills sett fyra filmer och det blir en femte i kväll. Det är lite färre än vad jag hade planerat, men ibland kommer något som kallas livet i vägen.
Jag har sett:
7/11: Mig äger ingen av Kjell-Åke Andersson.
7/11: Svinen (Les Salauds) av Lifetime Achievement-vinnaren Claire Denis.
9/11: Concussion av Stacie Passon (inställt F2F)
10/11: In a world av Lake Bell.
I kväll ser jag:
Enough Said av Nicole Holofcener.
Jag ligger risigt till med 50/50-ambitionen, då jag 3 av 4 filmer jag sett har varit regisserade av kvinnor. I kväll blir det 4 av 5. Förlåt patriarkatet!
IN A WORLD
Regi: Lake Bell
Jag såg den: Söndag kl.11.30 på Victoria 2
Läs mer om filmen på Stockholms filmfestival
Jag trillade över skådisen Lake Bell tack vare den nedlagda tv-serien How to make it in america (2010-2011) som producerades av bland andra Mark Wahlberg. Där spelade hon flickvännen till huvudkaraktären Ben och var om inte anledningen, men en bidragande orsak till att jag fortsatte titta på en annars ganska grabbig serie. Mot slutet av andra säsongen fick hennes karaktär allt större utrymme, men så lades tv-serien ner av någon outgrundlig anledning. Den officiella förklaringen var att serien inte nådde ut till en tillräckligt stor publik.
Nu gör hon regidebut med en film om voice over-industrin vars legend Don LaFontaines klassiska inledning ”In a world…” har gett namn till filmen. Idén är briljant – vem har inte en relation till den djupa mansrösten som presenterar film? Alla har imiterat, garvat åt eller blivit betagna av den. Lake Bell använder denna dolda industri till att göra en smart, rolig, corky och välskriven film som säger fuck you till mansdominans och fåniga, kvittrande kvinnor på film. Att det är rösten som är i fokus och inte ansikten, kroppar eller huvudroller är inte bara en bra idé utan blottar också ytterligare ett område som domineras av män. Och att rösten spelar roll i hur man blir bemött tas också upp i filmen.
Handling: Röstcoachen Carol Solomon (Lake Bell) försöker slå igenom som voice-over i skuggan av sin självupptagne pappa, branschens stjärna, Sam Soto. Hon blir utkastad från hans hem eftersom han tycker det är dags att hon försörjer sig själv (Girls-flash) och hon flyttar in hos sin äldre syster och man. När Carol får chansen att göra rösten till en trailer där producenten vill återuppliva Don LaFontaines fras ”in a world” vaknar de manliga egona i branschen till liv och schauvinismen förblindar även hennes pappa. Plus lite romans, äktenskapskris, familjegräl och roliga hångelscener.
Att jag älskar den här filmen är ingen överdrift. Tack, Lake Bell för att du lyckas korsbefrukta en lättsam, romantisk komedi med ett råfeministiskt perspektiv och ställa viktiga frågor om vem som syns och HÖRS på film. Smartheten i denna rulle är skyhög. Och – utan att spoila innehållet – så är Geena Davis replikskifte med Carol kanske den bästa besvikelsen jag upplevt på film. Varför? För att den bevisar att allt är politik, vare sig man vill det eller inte, oavsett om du är man eller kvinna. Att män säljer film bättre än kvinnor har väldigt lite med deras bedrifter att göra, utan mer med hur samhället värderar män och kvinnor. Vi lever de facto i en misogyn värld.
Jag väljer därför att tolka Lake Bells Geena Davis-dialog som ett sätt att visa att kvotering faktiskt är ett politiskt medel framför någon slags måttskala där alla ska vägas och mätas på samma vågskål, och att det bara är ett sätt att balansera upp den kvotering som sker automatiskt om inte någon kvinna bänder sig in med knytnävar och en alldeles underbar röst. Man behöver inte vara bäst för att förtjäna en chans att bli bäst.
The Nerd Bird 