Tag Archives: Andy Weir

Artemis – ny bok och film av Andy Weir

Artemis-Book-Cover-Andy-Weir-768x1167

Måste bara skriva några rader om denna glada nyhet. Andy Weir, raketkarriär-författaren bakom ”The Martian”, släpper en ny bok i höst med den angenäma titeln ”Artemis”. Titeln anspelar på den grekiska gudinnan Artemis (beskyddare av kvinnor tillika jaktgudinna som jagade under månen och syster till guden Apollon –>hej NASA:s Apollo-missions).

För den nya boken utspelas så klart PÅ MÅNEN. Hur fett kan inte det här bli?

 

Så här beskrivs bokens handling på Amazon:

Jazz Bashara is a criminal.

Well, sort of. Life on Artemis, the first and only city on the moon, is tough if you’re not a rich tourist or an eccentric billionaire. So smuggling in the occasional harmless bit of contraband barely counts, right? Not when you’ve got debts to pay and your job as a porter barely covers the rent.

Everything changes when Jazz sees the chance to commit the perfect crime, with a reward too lucrative to turn down. But pulling off the impossible is just the start of her problems, as she learns that she’s stepped square into a conspiracy for control of Artemis itself—and that now, her only chance at survival lies in a gambit even riskier than the first.

Jag tycker i alla fall att det låter riktigt lovande med en sci-fi-thriller på månen. Eftersom ”The Martian” blev en sådan rackarns dollarsuccé var 20th Century Fox snabba med att lägga vantarna på filmrättigheterna till Andy Weirs andra roman. Hoppas bara att det blir lite jazzigare 😉 manus och utförande än förra gången, även om det var en hejdlöst snygg – och helt okej – rulle.

Här snackar Weir själv lite om nya boken:

SEE YA IN SPACE, NERDS.

The Martian VS The Martian

Skärmavbild 2016-03-06 kl. 16.53.20

Jag skrev om The Martian i december – och gav filmen en 3:a i betyg, med en idé om att jag kanske skulle höja betyget efter en omtitt. Nu har jag sett The Martian en andra gång och kommit fram till följande …

Nope, det blev ingen betygshöjning, tvärtom har intrycket försämrats. Tyvärr köper jag inte Matt Damon i rollen som Mark Watney, då Damon inte alls har ‘glimten i ögat’-schvunget som bokens alias äger och jag skrattade inte en enda gång under omtitten. Men, jag är inte helt säker på att det är Matt Damons fel.

Hear me out.

Andy Weirs Mark Watney är en väldigt tydlig person, från allra första sidan. De första meningarna i lyder så här:

”I’m pretty much fucked. That’s my considered opinion.
Fucked.
Six days into what should be the the greatest two months of my life, and it’s turned into a nightmare.”

Det här tonfallet, och ordvalet, säger ganska mycket om vem vi har att göra med. Problemet är att Matt Damons Watney inte säger ordet ”fuck” en enda gång. Det antyds i filmen att Watney inte drar sig för starka uttryck när han blir upprörd – och jag säger inte att man gör det dåligt, det kräver en viss finess att förmedla att någon uttrycker svordomar utan att faktiskt redovisa dem för publiken – men valet att censurera författaren Andy Weirs språk är ett misslyckande. Att jag tyckte så mycket om boken berodde inte på författarens fablesse att redovisa kemiska formler i all oändlighet – utan på att han piffat upp det nördiga med Mark Watneys oborstade språkbruk och sköna självironi. Därför blir det lite trist när Matt Damon skämtar så snällt. Tyvärr har man inte tvättat språket enbart hos Watney, utan även hos NASA:s mediaperson, Annie Montrose (Kristen Wiig) och Sean Beans Mitch Henderson till exempel – två lysande bikaraktärer i boken.

Nu skulle man ju kunna hävda att Ridley Scott inte bryr sig om boken, utan ville göra en egen tolkning baserad på Andy Weirs förlaga. Fast… det stämmer inte överens med vad jag ser.

Det finns nämligen fler superba biroller som kryddade boken – men som faller platt i filmen. Ta Mindy Park (Mackenzie Davis), den unga NASA-tjejen som upptäcker att Watney flyttat på Marsbilen via satellitbilderna. Andy Weir gör en poäng av hennes insats och byggde en liten dynamik mellan henne och Teddy Sanders (Jeff Daniels), medan hon i filmen degraderas till budbärare. Min poäng är att detta förhållningssätt är genomgående i Ridley Scotts version av The Martian – han redovisar, ”titta, alla är med”, men missar poängen med karaktärernas närvaro. Undantaget är Rich Purnell (Donald Glover).

Det känns helt enkelt som att Ridley Scott och manusförfattaren Drew Goddard inte vågat göra sin egen grej av Andy Weirs berättelse. Att överföra ett ‘tilltal’ från bok till film är inte lätt, men i fallet med The Martian tror jag att man hade behövt förstärka publikens förhållande till Mark Watney på ett tidigt stadium och förankra hans röst ytterligare. Så som man gör i boken genom att inleda med hans loggbok – och först senare ta in omvärlden. I filmen gör man tvärtom. Dessutom är tilltalet i boken riktat direkt till läsaren, medan videodagboken som filmens Mark spelar in känns mer ‘officiell’ och opersonlig, enligt mig mening i alla fall.

Jag hade med facit i hand gärna sett en mer vågad tolkning, där man fördjupade det som saknades i boken (psykologi) och satsat på ett något smalare tilltal – korsbefruktat Andy Weirs nördiga innehåll med Duncan Jones psykoliskt betonade Moon till exempel – i stället för att braska på med en créme de la créme-rollbesättning som milsvid överglänser rollfigurernas betydelse.

Och ja – jag hade mycket hellre sett Chris Pratt i rollen som strandad Marsian!

Skärmavbild 2016-03-24 kl. 09.52.32

 

Med det sagt tror jag att de som sett filmen utan att ha läst boken kanske fick en bättre upplevelse på grund av att de inte vet vad de gått miste om … och inte hade en helt egen film i huvudet uppenbarligen.

wp-bat-3

 

The Martian (2015)

Uppdatering 2016-03-24: Jag har skrivit en ny recension efter en omtitt, se kommentar i slutet av inlägget. 

När en har uppåt 20 utkast på lut är det kanske dags att prångla ur sig en text, men det ska erkännas att den sitter långt inne. Jag har drabbats av någon oförklarlig olust att skriva om film. Jag ser fortfarande film, läser om film, längtar efter film och betygsätter film i hjärnan, men att knattra ner mina åsikter framstår sedan en tid tillbaka som lika lustfyllt som att gå till tandläkaren.

Men ibland får man bara ta sig i kragen, räta på ryggen, och skriva ändå. Med bara några veckor kvar på det här året vore det rent ut sagt pinsamt om jag inte fick ner några rader om den filmen som varit en av de mest efterlängtade för mig personligen detta år.  Här kommer en inte helt spoilerfri recension av The Martian.

Skärmavbild 2015-12-08 kl. 21.00.48

Den där om Mark Watney på Mars alltså. Jag har läst boken av Andy Weir, en upplevelse som var både bra och dålig (långrandigt emellanåt med allt som skulle förklaras in i minska kemiska detalj). Jag älskar det humoristiska tilltalet från Watney och det rappa tugget hos NASA-gänget, i synnerhet gillade jag karaktärerna Vincent Kapoor, Mitch Henderson och Mindy Park – men kanske allra mest; NASA:s presstalesperson Annie Montrose. I boken svär hon som en lastbilschaffis, men detta uppmuntrande karaktärsdrag har alltså raderats i filmens version av Annie. Enda orsaken jag kan komma på till varför det är så skulle vara för att få ner åldersgränsen. Mycket tråkigt och Kristen Wiigs komiska tajming känns en aning bortkastad.

Jag är nöjd med filmen. Den är precis lika icke-psykologisk och underhållande som boken, men har 100 gånger mindre tekniskt babbel vilket är till filmens fördel. Och den är för jädra snygg. Jessica Chastain är perfekt castad till rollen som kapten Lewis och det var kul att se Kate Mara som dataingenjören-astronauten Beth Johanssen. Jag ÄLSKAR miljöerna och hela räddningsaktions-stämningen som råder. Bra scen med Donald Glover i rollen som Rich Purnell, då han förklarar hur rymdfarkosten kan använda sig av jordens omloppsbana för att skjutsats tillbaka till Mars.

Och precis som i boken gillar jag hur Watney relaterar till Mars som både sin fiende och en polare som han försöker bräcka.

Skärmavbild 2015-12-08 kl. 21.07.00

Scenen där NASA berättar för Mark att han ska braka iväg från Mars i en nedbantad raket utan tak är episkt rolig. Hela den sekvensen, det sista steget inför att faktiskt lämnar Mars, tycker jag bäst om. Trots att jag vet hur det ska sluta känns det nervkittlande och äntligen får man se lite mänsklig ångest i Watneys fejs, precis innan han svooshar iväg mot sin eventuella död. (Har dock ännu inte bestämt mig om jag tycker att Matt Damon verkligen var rätt skådis för rollen).

MEN, jag skulle vilja se filmen en gång till. Det var som om den inte riktigt satte sig vid första försöket. Kanske är det boken som spökar, det var lite samma feeling som när jag såg Gone Girl inte så långt efter att jag läst boken, man sitter mest och funderar på likheter och olikheter och blir nästan distraherad av sina egna tankar.

Men på det stora hela är jag nöjd. Kanske höjer jag betyget efter omtitt.

Uppdatering 2016-03-24:

Jag har sett om The Martian och kommit fram till att betyget består, men med vissa invändningar och jämförelser med boken. Läs den nya recensionen här.

wp-bat-3

 

Inför: The Martian (2015)

Skärmavbild 2015-06-27 kl. 16.35.21

Efter att ha sett trailern till The Martian tre gånger 🙂 och tittat närmare på rollistan känns faktiskt The Martian som årets ”Interstellar-höjdpunkt” om ni förstår vad jag menar. Med så mycket reboots och uppföljare (Mad Max, Star Wars, Jurassic World, The Terminator) i år känns det fräscht med en nyskriven sci-fi-story som dessutom kommer från en äkta nörd och self-made man som Andy Weir.

Författaren till filmens förlaga, Andy Weir, är en 43-årig f.d. programmerare som trots att han skrivit sedan tjugoårsåldern inte blev publicerad på ett förlag förrän lite mer än ett år sedan. Och det var verkligen ingen självklarhet. Inget förlag nappade nämligen på historien om en astronaut tillika botanist som lämnas ensam på Mars, så han publicerade den som en följetong på sin blogg, vilket gav homom en fan base som hejade på och så småningom hamnade den på Amazon för 99 cent per nedladdning.

Kindle-romanen blev en försäljarraket och en förläggare vaknade slutligen till liv och gjorde en bokdeal med Weir. Inte långt därefter knackade Hollywood på dörren, vilket genererade Andy Weir ett sexsiffrigt belopp i ersättning och friheten att sluta jobba som programmerare och skriva på heltid. Hans nästa bok heter Zhek och är också en science fiction-roman. Visst älskar man såna historier!

Skärmavbild 2015-06-27 kl. 18.01.07

Boken var kul läsning, även om den i bland (okej, ganska ofta) blev väl tekniskt insnöad och fokuserade mer på problemlösning än karaktärsutveckling. Dock ger den sortens uppbyggnad en möjligheten att själv fylla ut berättelsen med idéer och tankar kring hur en ”ensam på mars”-upplevelse formar en människa. Så det gjorde faktiskt inte så mycket. Huvudpersonen, astronauten Mark Watney är en typiskt skön protagonist; en nördig Han Solo med drag av Guardians of the Galaxy-Peter Quill (Chris Pratt hade inte varit en dum skådespelare för rollen).

Min slutsats efter att ha sett filmtrailern där Matt Damon spelar Mark Watney är att Ridley Scott valt att göra en mer klassisk Hollywood-adaption. Lite mer seriöst och sentimentalt än förlagan. Men vilken jädra rollista! Jessica Chastain som Commander Lewis känns helt rätt, även om jag också hade kunnat tänka mig Charlize Theron, eller varför inte Jennifer Garner? Kate Mara som programmeraren Beth Johanssen känns som en alert casting, hon är en skådis som jag verkligen har fått upp ögonen för i House of Cards.

Skärmavbild 2015-06-27 kl. 18.02.57

Jeff Daniels (Newsroom), Chiwetel Ejiofor (12 Years a slave) och Sean Bean (Game of Thrones) utgör NASA:s högsta chefer och är en ganska otippad trupp, men inte mig emot. Om någon tycker att Kristen Wiig (Bridesmaids, The Skeleton Twins) känns malplacerad i den här seriösa skaran kan jag bara säga att hon har fått en väldigt cool roll som passar henne perfekt. Som en av astronauterna på Mars-expedition får vi dessutom se en skandinav, ingen mindre än Aksel Hennie (Max Manus) i rollen som tysken Alex Vogel. Community-fansen kan glädjas åt Donald Glover. Den enda som jag på förhand hade kunnat räkna ut skulle få spela den kaxige piloten Rick Martinez, är Michael Pena (Fury).Det finns tydligen bara en mexikansk skådespelare som får göra den sortens roll i Hollywood.

Något som jag verkligen får bra vibbar av är looken! Jag älskar astronauternas EVA-dräkter, NASA:s high tech-högkvarter, rymdmiljöerna och Mark Watneys ”Hab”. Ser riktigt bra ut! Men det sagt ser jag fram emot den 27 november. Då kommer The Martian till Sverige. Kolla in den maffiga trailern här nedanför!

Skärmavbild 2015-06-27 kl. 18.05.33

Skärmavbild 2015-06-27 kl. 18.27.46

Skärmavbild 2015-06-27 kl. 18.03.52