Us (2019)

Med ”Get out” omdefinierade Jordan Peele vad skräck är och kan vara, på mer än ett sätt. I den filmen infann sig snabbt känslan av en annalkande katastrof. När överklasstjejen Rose (Allison Williams) tar med sig pojkvännen Chris (Daniel Kuluuya) hem till sina föräldrar för första gången vet de inte om att den senare råkar ha mörk hudfärg. Hon har självfallet inte tagit upp detta (i hennes ögon) ovidkommande, fysiska fakta, medan han, som så att säga har vandrat i svarta skor sedan födseln, vet att hudfärg är mer än en fråga om ett fysiskt attribut. Det är mer eller mindre en identitet som han själv och andra bedömer honom utifrån, oavsett om han vill det eller inte. Denna mycket tidigt etablerade konflikt mellan kärleksparet avslöjade varthän det barkade, och mycket riktigt infann sig en en skavande känsla om att något obehagligt skulle hända som berörde detta känsliga ämne.

Och ja, det visade sig att det största hotet inte var en mördare iförd mask, eller ett övernaturligt monster, utan att det var (makt/ras)strukturen och fördomar som spökade. Att skräcken så småningom gjorde ett krumpsprång från obekväma diskussioner om Obama med Roses ”liberalt sinnade” pappa, till en närmast mytologisk skräckis som bekräftar Chris krypande känsla av att betraktas som objekt när han beträder den vita elitens marker – köpte jag utan problem.

Det som överraskade var att humorn och obehaget kombinerat skapade en sådan trovärdig allians, och att filmen faktiskt funkade som en ohyggligt spännande skräckis – och samhällskritisk satir.

Daniel Kuluuya i ”Get out” (2017)

Att Peeles nya film ”Us” inte känns lika självklar kan bero på att problematiken som målas upp inte är lika enkel att greppa. Men kanske också på att ”Get out” hade ett mycket mer tydligt utgångsläge, men framför allt kom mer från hjärtat, medan ”Us” känns mycket mer ”uttänkt”. Samtidigt är den mer av en klassisk skräckis, inramad av en lättsinnig humor som är särskilt uppskruvad runt Adelaides putslustige make, Gabe. Överlag är filmen överbelastad, av såväl undermening och metaforer; för klassamhället, vad privilegier gör med oss, vad krävs för att ta fram ondskan inom oss och för vad som pågår i USA (titelns ”Us” har med andra ord många möjliga betydelser), men också av blinkningar till skräckgenren (onda tvillingar, siffror som återkommer, slumpen, Gudsdyrkan, masker, saxar, overaller, en haltande korkad blondin som uppfriskande nog ersatts av en storväxt, småkorkad make).

”Us” är alltså mer av en referensfest och innehåller fler tolkningsmöjligheter, vilket bäddar för en spännande diskussion efter filmen åtminstone. Spänningsmomenten däremot var ojämna och saknade ofta mål och mening, vilket bidrog till att filmen sackade lite i mittenpartiet. Det största problemet för mig blev ändå filmens ”knorr”, som fick fler frågor än svar att poppa upp i huvudet.

Den stora behållningen för mig var det riktigt grymma soundtracket och Lupita Nyong’os skådespelarinsats som Adelaide och dubbelgångaren Red. Den där hesa rösten skulle jag inte vilja möta i en mörk gränd om man säger så.

Det här var månadens filmspanarfilm, med god uppslutning av inte mindre än sju andra skräcksugna spanare plus några som sett filmen på sitt håll. Klicka vidare för att läsa deras tolkning av Jordan Peeles ”Us”:

Jojjenito

Fripps filmrevyer

Fiffis filmtajm

Rörliga bilder och tryckta ord

Filmitch

Har du inte sett den?

Movies-Noir